Hatpastorns likpredikan

Varde Internetuppkoppling.

Innan vi tar itu med dagens ämne vill jag bara få ur mig lite av den vrede jag samlat på mig genom att lyssna på radio till och från jobbet på dagarna. Eftersom resorna är ganska långa, har man Västerbotten som arbetsplats kan det lätt bli så, blir det en hel del radio.

Och en hel del vrede.

Den första som skola kastas i helvetets lågor är Jennifer Lopez. Hör jag henne sjunga ordet ”floor” en gång till kommer jag att begå våldsbrott. Det kan vara jag som är gammalmodig, men känns det inte en smula sunkigt när en snart 40-årig småbarnsmorsa med bautaröv gnolar till tonerna av den gamla idiotlåten ”Lambada” och uppmanar till svettig dans och spritdrickande. Floortanten måste bekämpas.

Nummer två på min mentala dödslista är rumänskan som sjunger om sexiga saxofonspelare samtidigt som det vidriga instrumentet gör sitt bästa för att imitera en knölsvan som blivit skjuten på halsen av ett stycke paintballkula. Som syltlök på laxen kommer även en mansröst in med jämna mellanrum och vrålar ”Åke, ungjävel, ungjävel, ungjävel”. Det kan finnas en möjlighet att han sjunger något annat men jag kan då inte komma på vad.

Nummer tre. Svensk pop. Jag har inte en susning om vad artisten heter men lallaren sjunger oavbrutet om någon ”Lady Hey”. Texten, givetvis komplett hjärndöd. Rent musikaliskt, en mardröm av glättig idioti.

Tack, då var jag klar för den gången. Nu över till något helt annat. Rent demografiskt anar jag att de flesta som läser denna Likpredikan är rutinerade Satanskrigare runt de 30 som kuskat runt på vägarna ett par varv, alternativt har god inblick i hur det brukar gå till. För er kommer detta inlägg mest bestå av självklarheter, även om igenkänningsfaktorn kan vara tillräckligt tilltalande för att ett fortsatt läsande ska vara av intresse. Detta inlägg dedikerar jag nämligen till den yngre hungriga delen av läsarskaran som kanske är på väg att ge sig ut på sin första turné, samt till de som är sugna på en inblick i turnélivets vedermödor. Lite infotainment såhär på en kvasisolig veckodag skadar aldrig. Vet ni förresten hur varmt det kan bli i Skellefteå? Det är det ingen som vet. Jag har svettats mer än vad Sarah Jezebel Deva någonsin gjort efter att hon pressat in sig i någon latexdräkt och joddlat till CRADLE OF FILTH i strålkastarnas obarmhärtiga sken.

Ett vanligt fenomen som jag personligen märkt är när man sitter i lunchrummet på kneget och ens ickemusikaliska arbetskollegor ber en berätta hur det är att vara på turné. I regel brukar de tro att det rör sig ett långt 24-timmarskalas där glitter, glamor och ett allmänt dekadent leverne är Alfa och Omega. En inte helt korrekt bild av verkligheten och när jag berättar hur det egentligen går till brukar deras drömmar krossas precis som mina krossades när jag som barn fick den där bävernylonsoverallen i julklapp istället för den efterlängtade He-Manborgen. Om ni inte redan glömt det var det den dagen då jag började dyrka döden.

Att vara på resande fot kan vara klackarna i taket eller cyanidkapsel under tungan beroende på vilken personlighet och inställning man har. Själv hamnar jag någonstans i mitten med viss dragning åt cyanidhållet. Att vara på turné handlar nämligen 1 % om att spela musik, 51 % om att sitta i ett helvetesfordon och 48 % om en desperat jakt efter en hyfsad kopp kaffe.

Nu kör vi.

Avdelning 1. Packning.

Konceptet ”less is more” är något man bör beakta när man ska packa sin bjärta sportbag med förnödenheter. När jag var ute med DEFLESHED blev jag ytterst influerad av Matte Modin som i stort sett bara hade packat en tandborste. Sov gjorde han under deras backdrop. En tumregel när man packar är att man ska få den där tjeckiska barnhemskänslan när man tittar ner i väskan. Har man för mycket kläder slutar det bara med en demonisk oreda plus att man får bära tungt i onödan. Det finns även en 100 % möjlighet att ni stundtals färdas med ett lågprisflyg typ Ryan Air och de krossar ett ben i er kropp för varje kilos övervikt ni har medan de kacklar strofer från CRUACHANs bedrövliga ”Folk-lore”-platta. Ett högst olustigt scenario. Ha alltid ett par tomma IKEA-kassar modell blå prasselplast med er. Där kan ni snabbt stuva ner allt möjligt om ni behöver ha med er maximalt med handbagage för att slippa betala övervikt. Under turnén kan kassen agera förvaring för merchandise eller som smutstvättspåse. Det är som vi alla vet noll procent roligt att i mörker försöka leta fram rena underkläder i en väska där ledordet stavas ”kaos”. Man vill ju undvika att använda näsan för att hitta rena plagg. Näsan kommer i och för sig ändå att vara igentäppt av torkat corpse paint så ni får göra hur fan ni vill.

Är man ute i två veckor bör man packa max ett par vanliga brallor, fyra t-shirts, en långärmad tröja, fyra par kallingar och fyra par strumpor. Lägg därtill scenkläder och glöm för guds skull inte att lägga ner extra nitar. Underkläder kan köpas och slängas under resans gång och man handlar alltid någon schysst BURZUM-tröja modell bootleg deluxe som man kan kränga på sig när ens ordinarie nekrokostym börjar bete sig som Spindelmannens svarta symbiotdräkt. Ni kommer ändå att ha samma kläder på er dygnet runt så att ha en massa ombyten i onödan är bara poänglöst. Är man true har man bara kängor med sig, men det kan vara skönt att ha ett extra par gympaskor med sig. Att göra en CALLENISH CIRCLE, det vill säga att ha med sig badtofflor för att undvika kontakt med osanitära badrumsgolv, går självfallet fetbort. Packar ni trots denna uppmaning ner badtofflorna kan ni lika gärna sluta läsa och börja fistbanga till tvivelaktiga artister såsom DEAD BY APRIL, SONIC SYNDICATE eller NOKTURNAL MORTUM. Ni är nämligen döda för mig då.

Handduk kan vara en bra idé att ta med sig om man är på det humöret, annars är det lätt att knycka en på spelstället alternativ köpa en på första bästa närbutik. Däremot kan jag rekommendera att ta med sig en kudde. Man må känna sig som en fullblodsidiot när man släpar runt på en kudde likt en annan seriefigur men lyxen att kunna lägga huvudet på något annat än armen eller en hopknölad huvtröja när man kollapsar på en polsk grusplan är guld värd. Kudde underlättar även när man ska sova i en bil. Nu kanske ni tror att det finns sängar och allt möjligt fint i en turnébuss men då samtliga bussar brakar ihop efter tio minuter kan ni räkna med att stundtals färdas i hyrbilar. Förresten, packa med en sovsäck på en gång. Det kommer att bli kaos så var förberedda. Visste ni förresten att KRISIUN huttrandes delade sovsäck med varandra under en turné i Kanada? Det hade tydligen varit lite väl svalt där för de glada brassrökarbrassarna.

Läkemedel däremot, fyll väskan full! Såvida man inte är konstant BEHEXEN-packad så blir man förr eller senare sjuk. Allehanda piller för att stävja feber, värk och rännskita rekommenderas. Dödsknarket efedrin är rekommenderbart om man lätt får problem med luftvägarna på grund av damm eller allergi eller om man behöver spela trummor efter att ha varit klarvaken i över ett dygn tack vare diverse logistiska mardrömsscenarion. Lightvarianten koffeintabletter går bra det med. Glöm inte att stoppa ner en nässpray i packningen och ett paket öronproppar. Även om ni inte använder dem när ni spelar live så är det bra att fylla öronen med något ljuddämpande när snarksymfonin drar igång på natten. Då slipper ni nämligen döda alla i er närhet. Allt blir betydligt smidigare då. Bra turnéledare brukar ha med sig allehanda medikament men ju mer man slipper lita på andra människor desto bättre. Hell is other people. Glöm aldrig det.

Schampo och dylikt tjafs köper ni när ni kommer fram. Det finns ingen anledning att släpa med sig kilovis med skönhetsprodukter när den vikten kan användas till viktigare saker såsom extra nitar och blod. Använder ni blod live så kan jag tipsa om blodpulver som man kan köpa hos första bästa köttbonde eller hos en välsorterad slaktare. Blodpulver är som ni kanske redan förstått blod som man blandar med vatten. Detta är en gudagåva då man kan blanda så tjockt, så tunt och så mycket man vill och det håller sig fräscht hela resan. Ruttet blod smakar som vi alla vet ägg och solvarma skaldjur och när man kånkar med sig möget kan det bli knorr i tullen. Om arrangören säger att han kan fixa fram blod till spelningen så kan ni räkna med att han kommer att ”glömma bort det” eller att ”det var stängt hos slaktaren/snabbköpet”. I min kommande artikel kommer jag att gå in närmare på just arrangörer och hur ni enklast hanterar dem.

Elektroniska prylar typ laptop, MP3-spelare och så vidare är bra redskap för att avrätta den mördande tristessen eller om man vill avskärma sig från världen en stund. Är man inte misantrop från start så blir man lätt det efter ett tag på vägarna. Gaffatejp och ficklampa bör även de ha sin givna plats i packningen. Släng ner en svart spritpenna i röran när ni ändå håller på. När man som svensk sitter och ugglar i ett trångt backstagerum i ett fjärran land värmer det att se ordet ”kuk” klottrat på väggen.

Listan över saker ni inte bör ha med er är desto längre och här får omdömet avgöra vad som är rätt och fel. Rokokomöbler, vapenskåp och bilbanor kan lämnas hemma. Patronbälten kan man ha med sig om man känner att man har tur. Själv fastnade jag i tullen i Tyskland då jag hade mage att ha ett sådant nedpackat i mitt bagage. Som tur var slapp jag vara ensam, Stoffe från NAGLFAR fick förklara för de lätt efterblivna tulltjänstemännen att deras digitala gitarrprylar inte var kärnvapen och väl valda delar av NIFELHEIM fick förklara att… ja ni har ju själva sett hur deras scenkläder/civila kläder ser ut. Om inte mitt minne sviker mig fick även Eskilsson från utsökta PEST också han söka audiens hos tullfolket den dagen. Ska jag vara helt ärlig är det totalt lotto när det är dags att passera säkerhetskontrollen på flyplatser. I Mexiko trillade man dit på en rulle tejp och i New York på en tom förpackning som tidigare innehållit en våtservett. Om trummisen har med sig sina pedaler eller triggmodulen i handbagaget kan ni räkna med att få stå och svettas en stund. Som sagt, bered er på allehanda trubbel.

Avdelning 2. Fordonet.

Det finns flera sätt att färdas på när man är ute på vägarna. Minibuss är bra då de lätt kommer fram överallt och kan parkeras nära spelställena. Minibuss och hotell är en bra lågpriskombo så länge det inte är för långt mellan städerna, vilket det givetvis alltid är. Bered er på att spendera större delen av er vistelse i detta fordon. Är ni kortast i bandet? Ja, då får ni sitta i mitten såvida ni inte låter knytnävarna tala. Är man ung och spelar black metal är chansen överhängande att man är pinnsmal. Ta då chansen att turas om att sova på golvet i minibussen. Detta trick har räddat mig från många mentala härdsmältor genom åren. När ni ligger och försöker sova på golvet medan era orkestervänner använder er sargade lekamen som fotstöd rekommenderar jag att ni repeterar mantrat ”det är roligt med musik” ett par tusen gånger för husfridens skull. Personligen föredrar jag minibuss och hotell framför turnébuss och varför jag gör det kanske jag kommer att berätta någon gång i framtiden.

På papperet är en turnébuss ett rullande lyxhotell. Det finns sängar, toalett och förströelse i form av TV, DVD och TV-spel. Ibland kan man även hitta en kyl. Problemet är att all elektronik har en tendens att mystiskt kollapsa efter ett par dagar. Elfel på buss är industristandard. Toaletten kommer någon i förbandet att pissa, skita eller spy i bitar redan första kvällen så förbered ollonet genom att gnugga den med treans sandpapper varje dag ett par veckor innan avresa så ni enkelt kan stoppa ner snabeln i en tom ölburk utan att ni kastrerar er själva. Dessa fulla burkar får sedan agera tidlös underhållning när ni kastar ut dem i farten när ni färdas på Autobahn. Kylskåpet kommer att självdö samtidigt som den övriga elektroniken så vårda den ömt så länge den lever.

Avdelning 3. Lokaler.

Prio nummer ett varje gång ni kommer fram till ett nytt spelställe är att vara först på toaletten. Damtoaletten är alltid bäst eftersom den har lyx såsom varmt kranvatten, tvål och toalettpapper. I regel ser den heller inte ut som ett krossat inferno. När jag lirade i staden Trier i Tyskland för första gången var jag med om en händelse som enkelt kan illustrera hur tokigt det kan bli när dieten består av turnémat och ljumsktempererad pilsner. Undertecknad var på väg ut till turnébussen då magen plötsligt tyckte att det ar en bra idé att imitera krystvärkar. Instinktivt kände jag att tiden var knapp så jag löpte mot närmaste sanitetsanläggning. När man springer med skinkorna spända likt MORTICIAN-Wills biceps må man känna sig dum, men det är inte i närheten av den dumhet som uppstår när man i vild panik väljer att störta in på herrarnas. När jag väl betvingat caco-demonen och det var dags att med en hand drypandes av kallsvett nypa tag i dasspapperet hände det som bara händer i amerikanska ungdomsfilmer: papperet var slut. På den tiden kunde man inte spola ner papper i toaletten så man fick kasta använd cellulosa i en närliggande sopkorg. Jag kan, utan att förhäva mig, påstå att stunden då jag tog konceptet ”återanvändning” till en ny nivå inte var mitt stoltaste ögonblick. Summa summarum: sköt era toalettbestyr på damernas och se till att vara först.

En loge kan se ut hur som helst. Nu menar jag inte loge som i dansloge utan loge som i rum utan ventilation där man förvarar satanister när de inte spelar musik. Finns det en soffa i detta rum kan man räkna med att den snabbt blir belamrad med resväskor. Lustigt att väskor jämt är så himla trötta i benen. Placera väskan på golvet och håll käften är mitt tips. Oftast är det extremt ont om plats i logen men det har aldrig hindrat obehörigt folk från att komma in och vara fulla och extremt störiga. Min personliga favorit är lockiga holländare som är så packade att de bara kan vråla ortsnamn. Givetvis försöker de bryta sig in i samtalet när man försöker hålla en vettig diskussion med någon i bandet eller med någon annan som har tillträde till rummet. Sist detta hände var när jag och Dagon från INQUISITION satt och samtalade om livets väsentligheter, det vill säga black metal. Det gick knappt att namedroppa ett enda band utan att den obligatoriska holländaren vrålade ”Tilburg” med hes guttural röst så öronen blödde. Jag blev så trött. Håll logen fri från onödiga ting och onödiga människor så kommer allt att bli enklare.

Inga jävla tattare i logen!

Fortsättning följer…

/Hatpastorn

Mmm, den här godbiten har det redan smaskats på i Pastorns lista över 11 skivbesvikelser. Men här i församlingen vet vi hur man suger på karamellen. Vi lärde oss av BURZUM, som fulländade konceptet ”bara man lägger på dubbla kaggar efter 16 vändor av samma riff, kan man göra det 16 gånger till utan att någon märker något”. Ren magi i all sin enkelhet.

Magisk är kanske inte vad man kan kalla ”Recipe Ferrum”. Likväl blir jag helt stum när jag lyssnar på skivan närmare halv två på natten. Detta efter att tidigare under dagen konfronterats av ett alkoholiserat berg till karl, utan tänder men med skrubbsår i hela ansiktet och med en obetvingad lust att diskutera hockey på en för mig obegriplig variant av det ryska språket.

I ärlighetens namn kan jag inte begripa att den här skivan inte rönte mer uppmärksamhet. Jag är idag benägen att kora detta stycke historia till Det Mest Bedrövliga Försök Till Comeback Som Någonsin Spelats In.

ISENGARDs ”Vinterskugge” gav oss med sin genialitet inte bara fasansfulla efterföljare som också försökte sig på att ”sjunga rent”. Den gav förmodligen också uppsåt till så kallade artister som ville dela in sina skivor i tre delar. MISANTHROPEs ”Miracles: Totem Taboo”. Och TORMENTORs ”Recipe Ferrum”.

Nästa gång jag ser Fenriz på Unholy i Oslo ska jag slå honom på käften.

Första delen:

Svepande gitarrsolon från 80-talet. Och sedan titelspår. Svårbeskrivet, men inte helt uselt. Faktiskt ganska välarrangerat. Black metal är det väl inte direkt tal om, men en inte helt oäven hårdrock. Temat är också det helt OK: en slags beskrivning av en misslyckad gladiator och hans insatser vid Circus Maximus (och det till och med innan Russell Crowes testorulle haft premiär). Än så länge är allt ganska väl, även om Attila knappast kan sägas göra sin främsta sånginsats.  Nåja. Låt gå.

Intro nummer två får mig att tänka på vad som beskrivs i KRISTET UTSEENDES ”Pudrad fjolla vid konungens hof”. Barockt var ordet. Låten därefter känns som ett över/efterblivet sömnpiller från CANDLEMASS sämre tider, men är förutom det heller inte särskilt anmärkningsvärd. Mest bara seg.

Sedan bär det iväg. Ett akustiskt plockande banar väg för ett svettigt skrevjuckande raggarsolo mot en ljudmässig bakgrund inte ens EUROPE skulle vågat sig på. Ackorden får sedan ackompanjera en väsande gubbsjuk Attila. I det stora hela låter detta som om Ulf Lundell fått en halsinfektion och hyrt in en överbliven studioräv som möjligen hade två minuter i rampljuset med band som RETURN och GLORY. Låten ger ett intryck av att aldrig lägga av. Och vi är fortfarande bara på spår 3.                        

Knappt har skräcken lagt sig förrän det är dags för intro nummer 3 (fråga inte …). Åskknallar blandat med vad jag förmodar är ungersk dragspelshumpa drar igång och … ja, herregud. Var det så här den första fullängdaren, ”Anno Domini”, egentligen var tänkt att låta? Det närmsta jag kan likna det vid är en kombination av lika delar KING DIAMOND om han kommit från planeten Bizarro och Ronny och Ragges fullängdare ”Let’s pök”, men inte riktigt lika trallvänlig. Det låter fullkomligt efterblivet.

Skrevjuckandet fortsätter in i nästa bit. Vet inte om detta var avsett som en flirt med den åldrande läsarskaran av Sweden Rock, men att detta skulle ha något med det gamla TORMENTOR att göra köper jag bara inte. Och sångmässigt … i detta stycke låter Attila som om han härmar en förståndshandikappad. Lyteskomik i all ära, men allra roligast är det när komiken är ofrivillig. Om man vill höra sångaren från ”De Mysteriis dom Sathanas” försöka sig på läten man normalt förknippar med trötta 071-nummer kan det måhända vara intressant. Några kvinnliga porrstön hjälper honom på traven. Jag dömer ingen, men finner du detta upphetsande sitter du förmodligen också insmord i jordnötssmör efter ett urinbad med räkor. Låten håller på i över 10 minuter. Det känns som en timme.

Mmm. Vi tar oss an del två. Introt består av en trudelutt som verkar vara tagen från totalt genomusla THE SOIL BLEEDS BLACKs demosessioner och en skrattkavalkad inspelad hos det lokala dagcentret då klientelet för första gången fått finbesök av en av ABF-betald mindre framgångsrik stå upp-komiker. Detta skall alltså symbolisera ”Cult, Legend, Fun, Joke, Nation (the Hungarian…)”. Om nu någon tyckte att detta på papperet låter som en spännande idé ska vi ha ett par saker klara för oss innan vi nickar gillande.

1. Detta är samma band som gav oss monumentala ”Anno Domini”. Undanflykter som ”vi ville bredda vårt sound och variera oss lite” fungerar lika illa som de rysktillverkade högtalare jag inhandlade för 200 rubel. Inte ens försäljaren tyckte det var en bra idé att köpa dem.

2. Förutom King Diamond kommer INGEN undan med skratt i metal.

3. För att tackla elefanten i rummet: vad i Satans namn har detta med Black Metal att göra?

Om nu detta representerar Ungerns folksjäl har jag aldrig varit lyckligare över att bo i Skandinavien. Det har aldrig visats tydligare att detta med nationalromantik verkar vara degenererande för kollektiva genpoler.  Nåväl, till själva musiken: KING DIAMONDs absolut sämsta riff har återigen plockats upp från skräphögen då de likt radioaktivt avfall inte förmultnar utan utgör fara för hundratusentals år framöver.

När jag läste tyska i högstadiet minns jag att vi fick titta på tyska humorprogram. Dessa bestod oftast av att gäng lederhosen-klädda karlar som gick omkring i cirkel och vid givet tillfälle sparkade varandra i röven samtidigt som de sjöng falskt med barnsliga skrikande röster. Med andra ord lät det exakt på det här viset.

GLORYs gitarrist tillåts i nästa låt glänsa alldeles själv under studions glödlampa och jag antar att han gör det medan han slänger gitarren kring magen och putar i takt med munnen. Vid det här laget är jag tröttare än Harald Treutiger under hans 24-timmarssession vid premiärnatten för TV4+. Plötsligt kör Attila en dialog med sig själv där han å ena sidan låter som en förbannad Obelix av finskt ursprung, å andra sidan som en hysterisk Linus på linjen. O menja njet slov – jag är mållös. På riktigt.

Del tre:

Mmm, ”Sickness, Debility, Punishment of the evil child”. Vi håller oss kvar vid det andra ordet i titeln. Vid det här laget är jag övertygad om att hela skiten måste vara ett dåligt skämt. Muzak avbryts av grindattacker och jazzpartier. Påminner om mitt absoluta hatband – CEPHALIC CARNAGE. Detta följs av ett nio minuters långt parti gitarrsolo, bloppljud från ANCIENTs ”Ved trolltjern” och Gud vet vad.

Hade det inte varit för att bakgrundsmusiken ändå låter hyfsat genomarbetad och att någon slags tid lagts på layouten i bookleten kan inte detta vara annat än ett försök av upphovsmännen att klargöra hur många det egentligen går att blåsa, för att sedan skratta hela vägen till banken efter att Avantgarde Records betalat ut sina royalties.

Jesus Kristus. Plötsligt slås jag av insikten: jag har lyssnat igenom hela TORMENTORs ”Recipe ferrum”. Från pärm till pärm.

God natt och tack för kaffet.

/Heidenhammer

Det finns vissa saker man helt enkelt inte skämtar om. Danska polisongsatanister med corpse paint som ylar i falsett om tedrickande tanter är en av dessa ting.

Idag ska vi snacka KING DIAMOND.

Under en av förintelseförsamlingens mer seriösa ögonblick började vi diskutera vilken av Kingens berättelser som egentligen var bäst. Via en demokratisk omröstning var vi faktiskt rörande överens, vilket inte sker speciellt ofta. Jag, Hatpastorn, får ofta skäll för att jag i ett svagt ögonblick fes ur mig att jag tyckte att SACRAMENTUMs ”Far away from the sun” var en helt OK skiva. Dr Panzram hyser en morbid fäbless för Udo Dirkschneider och Heidenhammer har en osund relation till både neofolk och melodisk dödsmetall. Nu kommer säkert herr Hammer att opponera sig i kommentarsfältet, men det bjuder jag på.

KING DIAMONDs geni är vi dock rörande överens om.

Vi börjar med att lista upp de topp fem bästa historierna och de topp tre sämsta. Sämsta är väl kanske ett lite väl starkt ord men ni förstår vad vi menar. Hela spektaklet kommer att avslutas med att jag och Heidenhammer benar ut begreppen lite noggrannare.

Frågor på det?

Dr. Panzrams fem favorithistorier:

1. “The graveyard”.

2. “Conspiracy”.

3. “Abigail”.

4. “The spiders lullaby”.

5. “Fatal Portrait” (alt “House of God”).

Dr Panzrams tre svaga:

1. “Give me your soul… Please” (Man förväntar sig mer av King).

2. ”Voodoo” (Jag fattar fortfarande inte poängen med den storyn).

3. ”The eye” (Faller som lite platt jämfört med hans andra storverk).

Hatpastorns fem favorithistorier:

1. “The graveyard”.

2. “Abigail”.

3. “Them”.

4. “Conspiracy”.

5. “The puppet Master”.

Hatpastorns tre svaga:

1. “Give me your soul… Please”.

2. “Voodoo”.

3. “The eye”.

Heidenhammers fem favorithistorier:

1. ”The graveyard”.

2. ”Them”.

3. ”Abigail”.

4. ”Conspiracy”.

5. ”The puppet master”.

Heidenhammers tre svaga:

1. ”Abigail 2 – the revenge”.

2. ”Give me your soul … please”.

3. Vakant.

”The graveyard” från 1996 blev alltså vald till församlingens favorit. Märkligt kan tyckas, då många valt att se ”The graveyard” som en halvt om halvt medioker mellanplatta i herr Pedersens diskografi. Något som givetvis är lika fel som en bolero på Kikki Danielsson lådvinslekamen.

Heidenhammer reder ut begreppen.

1. ”The graveyard” var faktiskt den första KING DIAMOND-skivan jag lyssnade igenom från pärm till pärm. Lånade den av en kompis från Sveg och föll direkt för orgelpartiet i ”Sleep tight little baby”. Blev sedan så imponerad av själva historien att jag faktiskt skrev av den, låt för låt, från bookleten då jag inte hade tillgång till vare sig kopiator eller nätutskrift. Nåväl, i min mening har Kingen aldrig uttryckt sig bättre i text, vare sig i koncept eller i ordsnickrande. Att han också tar sig an ett mer allvarligt tema lyfter historien än mer. Den enda smolken i bägaren får sägas vara den knappa beskrivningen av händelseförloppet i sista låten, ”Lucy forever”.

2. Även förintelseförsamlingen har sitt biktbås. I ett känsloladdat ögonblick tog vi mod till oss och bekände, var för sig, att ingen av oss egentligen förstått den musikaliska storheten i KING DIAMONDs ”Them”. Katarsisupplevelsen var total. Historiemässigt är det dock en helt annan sak, vilket gjort att jag vid ett oräkneligt antal tillfällen läst igenom texterna utan att lyssna på skivan. Om än inte särskilt originell, har storyn en atmosfär få andra kommer i närheten av. Att denna superba berättelse aldrig filmatiserades eller omstöptes i bokform är näst intill obegripligt, men som kuriosa är det förträffligt – en av de bästa skräckhistorier som skrivits går alltså enbart att finna som konceptplatta av en liksminkad falsettsjungande dansk, fatalt porträtterad med en tekopp i handen och hopkrupen i en rullstol på omslaget. Och som om det inte vore nog, blev det dessutom en riktigt smaskig uppföljare i form av ”Conspiracy”, året därpå. Leve kungen!

3. Kungens texter har aldrig synkat så bra med själva musiken som på ”Abigail”. Finns egentligen inte så mycket att tillägga om historien då alla kan, eller borde kunna, den utantill. Det enda som stört mig är några textrader som borde redigerats bort – se texten till ”Black horsemen”, till exempel – men annars flyter allt på sällsamt bra. Vill mena att Kingen heller aldrig beskrivit sina karaktärer bättre än på detta album. Synd att han inte kunde låta dem vila i frid.

Nu går vi över till Kingens svagare verk.

1. ”Abigail 2 – the revenge”.

När uppföljare får epitetet ”The revenge” är det dags att huka sig. Faktum är att något inom mig dog när jag såg att Kingen inte bara bestämt sig för att casha in på en uppföljare till sin mest uppskattade skiva någonsin utan också gett den namnet ”The revenge”. Ljudbilden är bedrövlig och låtarna minns jag inte en ton av, men inte nog med det – denna historia kan vara något av det mest förvirrande jag någonsin läst. Berättandet får … AND OCEANS och VED BUENS ENDE … att framstå som redaktörer för tidningen ”Lättläst” i jämförelse. Inte ens efter att ha läst en förklaring till ”Abigail 2” hänger jag med i turerna trots idoga försök. Kingen måste drabbats av akut hjärnhärdsmälta, alternativt drabbats av en hysterisk suktan att ta postmodernismen ett steg längre. En del kanske tycker detta är genialiskt, men mig lurar ni inte.

2. ”Give me your soul … please”.

Min tro på Kingen hade så smått börjat falna från och med ”Voodoo”. Då jag nio år senare hörde titelspåret från ”Give me …” blev jag dock riktigt paff, för så bra hade det inte låtit på länge. Fick sedan tag i både denna skiva och specialutgåvan av ”Puppet master” för ett rimligt pris och såg fram emot en jävligt schysst kväll med en ny historia av självaste Kim Bendix, bourbon och öppen brasa. Besvikelsen blev … omfattande. Musikaliskt är resten av skivan bara trist, och historien är så förbannat dåligt berättad. Hela innehållet berättas egentligen i titelspåret, och resten av storyn känns ofantligt amatörmässig. Vet inte om herr Diamant försökte sig på en ny berättarteknik, men jag hoppas sannerligen inte han fortsätter med det.

3. Vakant.

Förutom de två tidigare nämnda anser jag inte att KING DIAMOND gjort fler bottennapp. ”Voodoo” tycker jag håller en unik atmosfär i både text och musik, även om storyn är väl tunn på sina ställen, ”The eye” har en del lyrisk utfyllnad men glimmar likväl till på sina håll, ”House of God” brydde jag mig aldrig riktigt om … och så vidare. Är jag tvungen får jag väl säga de sammanhängande låtarna på ”The spider’s lullaby”, då. Med tvekan.

Hatpastorn reder ut begreppen:

1.”The graveyard”.

Egentligen skulle jag kunna kopiera Heidenhammers text och placera här då vi är rörande överens om det mesta gällande lyriken på ”The graveyard”.  Just den plattan är faktiskt en av mina absoluta favoritskivor med KING DIAMOND och detta har till stor del att göra med storyn som verkligen sticker ut ur hans digra diskografi. Det enda jag kan opponera mig över är att han sjunger ordet ”Daddy” ett par gånger för mycket samt drar ett hejdundrandes nödrim i låten ”Digging graves”:

I’m digging graves, seven deadly tombs

I’m digging graves, below that crazy moon

Blossar inte kinderna Invasion Records-röda efter de stroferna har man tatuerat in ett permanent liksmink i hela ansiktet.

I övrigt är skivan så bra att jag kan varenda textrad utantill. Jag vet faktiskt inte hur det kommer sig att skivan blev så annorlunda, även musikaliskt, men jag tippar på att han kände att han inte hade något att förlora och bara körde på det han kände var kul. Senare alster, främst ”Give me your soul… Please” känns mer framtvingade, precis som att han ger oss vad han tror vi fans vill ha. Vi vill ha vanvett, falsett och kanske en lavett. Inte riff stulna från JUDAS PRIESTs ”Painkiller” och lyrik lika trist som fotsvett.

2. ”Abigail”.

Mördande bra. I gymnasiet använde jag texten till ”Arrival” som en del av ett arbete i engelska B. Nu när jag tänker efter handlade min Engelska C-uppsats om IRON MAIDEN och mitt specialarbete om Teodor Kittelsen. Vilken satans nörd man är. ”Abigail” har i alla fall en unik atmosfär som få band, oavsett genre, ens kan komma i närheten av.

3. ”Them”.

Innan ni fyller kommentarsfältet med smädelser bara för att vi i Förintelseförsamlingen säger att vi inte uppskattar det musikaliska arbetet på ”Them” vill jag reda ut en sak. Den första halvan av plattan är helt magiskt bra, det som är problemet är att den andra halvan faller platt i jämförelse med den första. Det som gör Kingen så genialisk är att han skriver skivor som är bra istället för att göra ett par kanonlåtar och sedan fylla ut resten av albumet med mediokert trams. När jag lyssnar på Kingen är det alltid från pärm till pärm. Att tjejlyssna på samma låt om och om igen har aldrig varit aktuellt i den glade danskens fall. Med detta i beaktande håller inte ”Them” ända in i mål, jämför exempelvis med ”Abigail” där varje slagdänga är den bästa låten du hört i hela ditt liv.

Själva storyn då, en satanisk grandma som bjussar den unge King på sangviniskt helvetesfika. Jag bugar för Kim Bendix lysande begåvning. Trumljudet är riktigt smutt det med.

Nu går vi över till Kingens svagare verk och ser vad vi kan hitta där.

1. “Give me your soul… Please”.

“Give me a story… Please”. Jag gillade verkligen “Puppet master” och en av mina finaste stunder med KING DIAMOND på senare år var när jag skickade in bonus-DVD:n till nyss nämnda platta in i spelaren och fick se Kingen själv berätta hela historien i ett svep. Snacka om att man var peppad på att höra skivan efter den föreställningen. Varför har inte alla hans skivor släppts med en sådan bonusskiva? Jag skulle lätt kunna ha dubbletter av samtliga album, vilket jag i och för sig redan har så det får väl bli trippletter då, bara jag fick nöjet att se dansken sitta där och dominera. Apropå att sitta och prata skit. Var det bara jag som blev grymt besviken på Fenriz kommentatorspår på återsläppen av de monumentala ISENGARD-albumen?

När ”Give me your soul… Please” släpptes lyste bonusskivan med sin frånvaro. Ett idiotiskt drag. Däremot fick man en fantastiskt trött och poänglös historia samt stulna riff. Missförstå mig rätt, albumet är bra, men jag hade verkligen förväntat mig något mer. Särskilt efter ”Puppet master” som var en musikalisk och berättarmässig triumf.

2. “Voodoo”.

Jag skolkade för att kunna sitta och häcka utanför skivbutiken när denna släpptes. När jag väl fick digipakutgåvan i min hand sprang jag hem för att lyssna på skivan och läsa texterna från pärm till pärm.

Introt var lysande, första låten likaså. Sedan gick allt ner sig i ett stinkande sydstatsträsk, både musikaliskt och textmässigt, varpå jag knöt min näve och förbannade kosmos. ”Voodoo” är den skiva med KING DIAMOND som jag lyssnat minst på av alla hans plattor. Om albumet vore en maträtt skulle den vara en rejäl tallrik solvarma skaldjur. Det kan vara gott men risken för akut tarmtömning är för stor för att man ska vilja ta för sig allt för mycket på en gång. Dimebags gnisselsolon har jag alltid hatat mer än livet självt och hans poänglösa oljud på skivans titelspår gör det till det onödigaste gästspelet sedan Necrobutcher spelade bas på BLOODTHORNs cover av ”Deathcrush”. Necrobutcher är å andra sidan inte känd för att få spela bas på skivor så det kanske var kul för honom att faktiskt få göra det. Vad vet jag.

3. “The eye”.

Egentligen en inte så tokig historia men jag har aldrig fastnat för “The eye”. Den saknar glöd och man känner inget för karaktärerna. Ungefär som återinspelningen av ”Fredagen den trettonde” om ni bemödat er med att se den nödrullen. Att de sedan använt trummaskin på skivan men ändå haft mage att ha en fluffig Snowy Shaw med på bandbilderna gör mig lika trött som att se Grim på omslaget till IMMORTALs ”Pure holocaust”. Spelar man inte på skivan har man inget där att göra. Punkt. DARK FUNERALs cover av ”The trial” som ursprungligen finns att finna på ”The eye” kan för övrigt vara den tröttaste covern som spelats in.

Nä, nu ska jag ut och gräva kabel i den norrländska snålblåsten.

/Hatpastorn

Då eder Hatpastor kommer att befinna sig i Skellefteåområdet från och med söndag kan det finnas en liten risk att uppdateringarna kommer att bli lidande. Allt beror på tillgängligheten till Internet uppe i skogarna. Efter fyra års själsdödande kontorsjobb är det nämligen dags att jobba med något helt annat. Gällande inlägg finns det oändligt med material, tiden har emellertid inte räckt till för att färdigställa allt. Det som kommer att dyka upp inom en snar framtid är min och Heidenhammers KING DIAMOND-special. En artist man INTE skämtar om så detta får ses som ett ”seriöst” inlägg. Heidenhammer kommer även att fortsätta rapportera från Ryssland. Annat matnyttigt som i det närmaste är klart för publicering är Dr Panzrams redogörelse för Sveriges sämsta truminsatser, varför ordet ”abysmal” bör undvikas i bandnamn samt en djupdykning i den grekiska samlingsplattan ”A tribute to Bathory – Hellas salutes the vikings”. En fruktansvärd skiva. Black metal-turkhits 3 är även den på G.

Själv håller jag utöver de vanliga inslagen på med kulturartiklar om artister såsom GRAVELAND, ANCIENT och OVERDETH. Den sistnämnda var svårare att skriva än jag kunde ana. Man vet inte vilken ände av mardrömsgarnet man ska börja nysta i. Den artikel som ligger närmast till hands är dock mitt mastodontarbete gällande en viss svensk trummis. Skrämmande läsning utlovas.

Förutom Heidenhammers Rysslandsbetraktelser har det varit ganska tunnsått med resereportage men det kommer det att bli ändring på. Vad sägs om en guidad tripp till berget Vithatten samt en festivalrapport från Under The Black Sun där hela Förintelseförsamlingen plus gästartister kommer att medverka?

Som sagt, det är en del på G och så fort jag får ordning på tekniken kommer det att rulla på som vanligt. Nu över till något helt annat.

För en tid sedan gjorde jag en djupdykning i de ologiska bandnamnens rike. Grupper som exempelvis SVART SKALLE, GULLVEIG och NIDFJOLL tuggades, svaldes, idisslades och fördömdes. Listan över usla bandnamn tar tyvärr aldrig slut.

Det märkliga är att man aldrig behöver leta aktivt efter dessa namn, de kommer till en när man minst anar det. Ibland ramlar man över något när man lusläser ett gammalt fanzine, ibland ser man ett namn man inte tror är möjligt på ett klistermärke i ett skitigt backstageområde, ibland får man ett tips av dedikerade läsare och ibland kliver man rätt i dynghögen när man slentriansurfar på fikarasten på jobbet.

Nyligen upptäckte jag att det finns en spansk konstellation som heter STORBAIS. Jag har inte den blekaste aning om hur de låter men eftersom de härstammar från Spanien, landet med ett halvt bra band, anar jag att de inte vunnit Nobelpriset i bäst.

STORBAIS.

Smaka på namnet. Det kan finnas en liten chans att det betyder något helt annat på spanska.

Det finns inget band som heter VANHELGAD, ett namn som inte är så tokigt om man jämför med mycket annat. Däremot stoltserar ständigt aktuella Mjölby med en grupp som heter VANHELGD. Kommer man från Sundsvall har man en dialekt som gör att alla ”l” som kombineras med andra bokstäver förvandlas till ett ljud som påminner om någon som försöker prata efter att de tungkysst ett jordgetingbo. Be en Sundsvallsbo säga ordet ”sköljmedel” och ni kommer att kräkas rätt ut. VANHELGD ligger således inte speciellt bra i munnen och min undran är varför de inte petade in ett extra ”a” i namnet. Nu betyder säkert ”vanhelgd” något käckt och det överlåter jag till vår inofficielle språkexpert Wulfhariaz att reda upp i kommentarsfältet. DISMEMBER skulle ju egentligen hetat DISMEMBERIZER, men kortades av för att logon inte fick plats på kassetten och MÖRK GRYNING ska enligt legenden hetat MÖRK GRYNIG ett kort tag så konstiga saker har ju hänt. Namnet MISTIGO VARGGOTH DARKESTRA borde enligt alla rationella resonemang kortas ner. Mitt förslag: SKITBAND.

När jag var ute och drällde i Europa för ett par år sedan hade österrikiska MOSFET lämnat klistermärken i omoraliskt många backstageområden. Detta ledde till otaliga vitsar på deras bekostnad. I ett tidigare inlägg där jag, Dr Panzram och Heidenhammer radade upp några av de mest irriterande bandnamnen vi känner till skrev jag att MOSFET döpte sig till MOSFET för att STRIPSTJOCK redan var taget. Nu när jag är äldre och mer vis vet jag att det inte stämmer. MOSFET är ett samlingsnamn för hårdrocksmusiker som spenderar för mycket tid på vägarna. Det finns flera anledningar till att musiker som på debutplattan står med bar överkropp och tejpade nitarmband runt tredje skivan stoltserar med huvtröjor, skägg och insugna kinder. Anledningarna stavas backstagechips, dillkryddat vägkrogsmos och andra potatisrelaterade produkter. En potatisdoftande anekdot gällande BLOT MINE var när gitarristerna Athel W och Thunaraz plus några andra glada musikanter skulle resa till Rhodos. En resa där spriten flödade likt blodet från armarna på en fjortonåring som gråtrunkar till HYPOTHERMIA. På bussen från flygplatsen till hotellet valde den gode Athel W att stoppa öronen fulla med hörlurar och märkte helt sonika inte när reseguiden reste sig upp och började informera om resmål, hotell och annat matnyttigt. Mitt i den arma kvinnans informationsstund häver sig Athel W som suttit knäpptyst och ensam hela resan upp och vrålar:

”FAN VAD LESS MAN KOMMER ATT VARA PÅ FRITERAT EFTER DEN HÄR VECKAN!”

Det blev jättekonstig stämning resten av bussresan. Bra band för övrigt. BLOT MINE alltså. Amigaversionen/förproduktionen av ”My soul in fury flew” är i sanning en Sundsvallsklassiker.

Steget från MOSFET, chips och Rhodos-resor till det amerikanska gänget KALAS är inte långt. Tydligen går det vilt till på deras gästabud. Grabben till vänster ser hyfsat stenad ut, mannen i den bruna munkjackan och legofrisyr verkar lida av en legendarisk bakfylleångest, killen i mitten står bara inte i mitten, hela hans ansikte har förflyttat sig till mitten. Klara tecken på ett ohälsosamt leverne. Vad en nyrakad rödögd gammal THYRFING-sångare gör på bilden har jag ingen aning om. Vålnaden längst till höger har dock dragit konceptet ”kalas” till sin spets. Askgrå lakonisk uppsyn. Märken av krogslagsmål i ansiktet. Begynnande tunnhårighet. Vilken fest!

Att lyssna på grupper vars namn innehåller ordet ”troll” är som att åka skateboard nedför en trapp medan man håller i en flyttkartong till bredden fylld med varaner. Vad som helst kan hända. Att Frankrike fått ordning på sin black metal de senaste åren ser jag som något mycket positivt. Heavy metal-scenen befinner sig emellertid fortfarande i en djup svacka. Har ni hört P-TROLL? Vill ni inte riskera att förstöra hela dagen så räcker det med att ni kollar in skivomslaget till deras debutalbum ”Butcher twister”. Gillar ni det ni ser så kommer ni att gilla det ni hör. Vi andra som fortfarande kan räkna oss som renrasiga homo sapiens inriktar oss istället på själva bandnamnet. Vad är egentligen ett P-TROLL? Som preventivmedel betraktat bör ett p-troll hålla nativiteten nere. Hur man applicerar/använder produkten kan vi bara fantisera om.

1982 tyckte ett gäng brittiska ynglingar att det var käckt att peta in lite prickar över vokaler som så många andra band gjort med mer eller mindre lyckade konsekvenser. Slutresultatet blev det klassiska namnet TRÖJAN och det gick som väntat åt helvete med hela skiten. Slovakerna i SKON hade i alla fall den goda smaken att avvakta till 2007 innan de valde att skämma ut sig. Fisljummen slovakisk deppdöds är som vi alla vet ingen höjdare och namnet stinker fotsvett lång väg. Har jag för mycket fritid om jag startar projektet KLÄMMER bara för att kunna släppa en split med slovakerna? Förmodligen. Det kan finnas en minimal möjlighet att ”skon” betyder något annat på slovakernas konsonantrika språk men det känns lite väl osannolikt.

Nä, nu får det vara nog.

På återseende!

/Hatpastorn

Sedan musikbranschens gryning har man kunnat beskåda de mest besynnerliga skivomslagen, men vad döljer sig egentligen innanför bookletens skyddande framsida? Det är oftast här man finner saker som verkligen får en att häpna.

Black metal är, som så många gånger förr, inget undantag.

Jag nämnde tidigare att min digitalkamera vunnit SM i sämst och det är därför dessa skrifter varit relativt befriade från bilder. Nu kommer det problemet att vara löst inom en snar framtid men jag vill gärna ge er en liten inblick i vad det här projektet kommer att gå ut på redan nu.

Med en dödsängels tålamod har jag plockat fram min gamla digitalkamera och fotat några exempel. Kameran var faktiskt bra en gång i tiden men den tappades i golvet och har inte riktigt hämtat sig efter det traumat.

Vi börjar med välkända SACRAMENTUM och ser vad de tyckte var en bra idé att pryda innanmätet på deras MCD ”Finis malorum” med. ”Finis malorum” betyder ungefär ”slut på eländet” men som vi alla vet finns det inget som helst slut på eländet när vi snackar Trollhättan. Gitarristen Brolycke ville likt sin kollega i LORD BELIAL även han ha egenhändigt ritade konstverk i bookleten och bjöd här upp till dans med ett alster han valde att kalla ”Shadow of oblivion”.

Dra åt helvete vad fult.

En svävande tehuva i öknen som pryds av ett träd, mer öken samt en strålskadad spyfluga med jättepenis. Morran från Mumindalen står och gör Hitlerhälsningen och liemannen petar sig själv i ögat med den ynkligaste lien jag någonsin sett.

Varför satte ingen ner foten?

Vi rör oss mot Mora och tar en snabb titt på vad guldbandet ARCKANUM fyllde ut bookleten till ”Kostogher”-plattan med. Jag tror att det föreställer en skitsur uggla men det kan lika gärna vara en kampanj för den nya hamburgaren ”McPingvin”. Shamaatae var guden på att fylla sida upp och sida ner med snygg oläslig text men just den här fågeln har alltid förbryllat mig. Draken han plitade ihop på debutalstret ”Fran marder” är tusen gånger snyggare. Man vet förresten att man kan sin ARCKANUM när man stavar namnet Shamaatae rätt utan att tjuvkolla. Man vet även att man kan sin ARCKANUM när man låtsas att musikvideon/kendoövningsfilmen till ”Gava fran trulen” aldrig spelats in. Vilken musikvideo? Just det.

Nu börjar min kamera att säcka ihop men jag tror att de flesta känner igen den här layoutkatastrofen. SATYRICON valde att på ”The shadowthrone” lägga en mikroskopisk lila text mot en lila bakgrund. Svårläsligt skrivstilstypsnitt på det? Hela dagen lång. Liemannen från SACRAMENTUMs ”Finis malorum” är förresten på skogspromenad nere i högra hörnet. En lite kul detalj. Detta är dock bara en sida ur den totalt genombedrövliga bookleten till albumet och som jag nämnde tidigare kommer jag att återkomma och gå igenom hela rasket så fort jag får ordning på tekniken. Samoths blåa näsa, Morrans rygg och mysteriet med de gäckande tabbstoppen kommer att avhandlas grundligt.

Jag har alltid varit ett stort fan av ABIGORs musik och äger samtliga verk österrikarna klämt ur sig. Testpressen på ”Nachthymnen”-vinylen som bara finns i typ tre exemplar är väl egentligen den enda riktiga rariteten i samlingen, men den är helt klart en högst omtyckt ägodel. ABIGOR har emellertid inte varit ökända för att ha de snyggaste layouterna på sina 90-talssläpp varpå nästa kort behandlar plattan ”Supreme immortal art”. Guldtext mot gulddoftande bakgrund. Lägg därtill ett fullkomligt oläsligt skrivstilstypsnitt. Silenius sånginsatser som är bra men hyfsat virriga gör det inte lättare att tyda någonting. Napalm records snålade även på trycket och papperskvalitén så man måste hålla bookleten i ”porrtidning-med-blanka-sidor-versus-stark-lampa”-vinkeln för att överhuvudtaget ha en chans att kunna se något. Att Peter står med guldfärgat liksmink i rymden låter jag bero.

Layouten till skivan ”Vrede” av och med ALLEGIANCE tillhör det mest överdjävulskt fula man kan vila ögonen på. Vi snackar bakvända crazybokstäver, No Fashion-typsnittet in absurdum och en allmän hopplöshet. Det mest ögonbrynshöjande är dock reklamen för Hotmail som kan beskådas längst ner på sidan om ni kisar och koncentrerar er. Själv har jag svårt att koncentrera mig på grund av det faktum att jag valde att ha balkongdörren öppen och ett svartsjukedrama av rang utspelar sig på gatan nedanför. Tydligen ska någon ändrat något på Facebook och detta ska ha fått känslorna att svalla. Av tonläget/alkoholhalten att döma har whitetrash-paret varit på Daltons, Sveriges andra värsta sylta enligt syltor.se. Nu anklagar damen i sällskapet sin kille för att ha stoppat baguetten i någon vid namn Veronika. Killen står mest bara och fyllehulkar fram blandade vokaler som svar. Nu sprang hon iväg. Jag begriper mig inte på folk som säger att det aldrig händer något i Sundsvall. Det räcker uppenbarligen med att bara öppna balkongdörren.

Sista bilden för i afton är egentligen den enda bilden från DIMMU BORGIRs ”Stormblåst” som ser OK ut men jag måste få reda ut ett mysterium som gäckat mig sedan 1996. Vem fan är tjejen i mitten? Vad gör hon där? Hur tänkte de? Heter hon Veronika? Varför är det en helt främmande människa på bilden när flera av medlemmarna som spelar på skivan inte får vara med? Syntkillen i hatt exempelvis. Är det Sarcana från GEHENNA månne? Om så är fallet, vad gör hon där? Någon därute i stugorna måste veta detta, tacksam för svar. Om ni tycker att bilden är extra oskarp beror det på att den är hyfsat oskarp från start. Rena rama Inception-uppläget.

Så, nu har ni fått ett smakprov om vad som komma skall. Nu ska jag stänga balkongdörren och dyrka döden alternativt koka ett ägg.

/Hatpastorn

Då min scanner är för evigt död och min lökiga digitalkamera tappar fokus snabbare än en spritfull Annette Kullenberg har detta segment tyvärr låtit dröja på sig. Rådande digitala omständigheter har emellertid gjort det möjligt för mig att skamlöst stjäla bidrag från andra musikanter och publicera dem här i väntan på att jag får ordning på tekniken.

Vad jag pratar om är gamla brev från det Satansdyrkande 90-talet som såhär femton år senare bjuder på en hel del ofrivillig humor.

Vi börjar med ett brev från MITHOTYN och här ser vi klart och tydligt hur besvärligt det kunde bli när man var tvungen att skriva brev med en skrivmaskin. För er yngre läsare kan jag berätta att en skrivmaskin är ungefär som en dator fast utan skärm.

Vi lämnar Mjölby med vetskapen att Jens Lindström eventuellt hälsar och reser till Polen där skrivmaskinen fått ge vika för ett aggressivt hamrande med den trofasta bläckpennan. Uppmaningar skrivna på kollegieblock ämnade för matematikstudier ger onekligen lite extra skjuts åt polackens strikta övertygelser.

SWORDMASTER. Ja, jag låter texten tala för sig själv så slipper jag ge mig ut i timslånga haranger om bandanas och tveksamma stilbyten.

Det var tydligen inte bara jag som hetsade upp mig över VERGELMERs skivomslag, några ilskna fransoser var inte blyga med att använda utropstecken in absurdum för att understryka sitt uppenbara missnöje.

För att lugna oroliga läsare kan jag nämna att de norska horderna lyste med sin frånvaro. Vad den nonchalant nedtecknade lussekatten betyder vet jag dock inte.

/Hatpastorn

SACRAMENTUM, ett band som ständigt är aktuellt här hos oss i Förintelseförsamlingen. Anledningen till det är att jag, Hatpastorn, i ett svagt ögonblick tyckte att deras första fullängdare, ”Far away from the sun”, var en helt OK platta. Något som olyckskorparna Dr Panzram och Heidenhammer tråkat mig för i snart tio år.

Om sanningen ska fram tycker jag att skivan inte alls är så tokig om man vill ha sig en dos svensk black metal med slingor och mängder av reverb. Det fanns betydligt sämre band att lyssna på när det begav sig. Däremot är ”Far away from the sun” inte felfri. DISSECTION-lånen är ibland lite väl friska och produktionen blir imponerande blöt efter några genomlyssningar.

Det största mysteriet är dock Rudolfssons beryktade galoppgrind.

/Hatpastorn

Två poliser byggda som berg sneglar hotfullt åt mitt håll när jag irrar mig fram genom gatorna, ackompanjerad av isvindar som bestämt sig för att hålla våren på avstånd. Mitt fåfänga försök att hitta till den klubb jag ska till visar sig vara ett katastrofalt misslyckande och jag väntar bara på att en av de gråklädda milismännen ska ropa ”innostranets” till mig, ta mitt pass och försätta mig i häkte till dess att jag betalar min egen borgen.

Efter en stund är jag dock alltför less på att vandra samma gator upp och ned i väntan på ett riktmärke och bestämmer mig för att låta hammarprofeten komma till berget i stället för det omvända. Så jag tar mod till mig, stegar fram, och frågar en av dem på knackig ryska om vägen. Han nickar, pekar med hela handen och snart är jag på rätt väg. Halvvägs stöter jag ihop med Dima och ytterligare en svartklädd gestalt vars namn jag aldrig uppfattade på grund av hans kraftiga läspande.

Väl inne i lokalen hörs ett överjävligt muller från en minimal scen. Förvisso lär man sig att detta är ett land man aldrig slutar förvånas av, men att ENSLAVED efter snart 20 års trogen tjänst ska spela i ett utrymme mindre än Ungdomens Hus i Uppsala känns ändå lite småmärkligt.

Nåja. Tydligen är det brötdödsbandet RIGORISM från Kostroma som agerar förrätt på kvällens meny. För att vara helt ärlig fattar jag inte om det är soundcheck som pågår eller om de börjat spela på riktigt. Scennärvaron hos medlemmarna är så nära absolut nollpunkt man kan komma, men just då jag börjar önska mig någon annanstans långt borta inser jag att det faktiskt inte låter så tokigt trots allt. ”Ljudteknikern” gör sitt bästa för att få bort varje tillstymmelse till tramsigheter som riff, toner och ackord, men mitt i kakofonin – som egentligen har mer gemensamt med den MERZBOW-konsert jag bevittnade i Oslo 2001 än med death metal – begriper jag att detta faktiskt är riktigt bra och konstaterar återigen att även om rysk svartmetall må vara ett tvivelaktigt kapitel i musikhistorien verkar dödsscenen i alla fall leva väl och frodas.

Efter manglet går jag med ett helvetestjut ringande i vänsterörat för att hälsa på Mischa, dagen till ära iförd vikingahjälm av plysch samt en ENSLAVED-huvtröja. Med sig har han en säck med påmålad DARKTHRONE-logga, till brädden fylld av skivor med ryska metalband. Jag blir upplyst om att detta är hans distro. Jag erbjuder mig att köpa ett ex av SEPTORYs ”World War Chaos”, men hindras då jag blir lovad ett gratisex av specialutgåvan i stället, som present. Jag tackar och lovar att skicka ett gäng skivor med mitt eget band som tack.

Efter öl, cigaretter och diskussioner om nordgermanska språk, svensk 90-talssatanism och livet i allmänhet är det dock dags för ENSLAVED att dra igång. Tack och lov visar det sig att de får härja på en närliggande större scen av fullt acceptabel standard.

Med korten på bordet har jag inte varit något större fan av det här bandet på många år – faktiskt inte sedan 1997, det vill säga strax innan de släppte magplasket ”Eld”. Med risk för att åka på en Karl-Alfredsnyting av Pastorn står jag fast vid att den plattan är en katastrof på alla sätt och vis. Hur en guldplatta som ”Frost” kunde följas upp av något så mördande trist övergår än i dag mitt förstånd. Vill även minnas att den salufördes med devisen ”the most ENSLAVED-ish album up to date!” av Osmose Productions. Om nu det stämde låter jag vara osagt, men i alla fall …

I och med ”Eld” sprack ENSLAVEDs aktie likt en valutaspekulation i Sydostasien. Det efterföljande albumet ”Blodhemn” är jag idag benägen att framhålla som lite av en bortglömd juvel, men när den dök upp 1998 var det Photoshopdoftande drakskeppet på konvolutet redan skadeskjutet och verkade mest vänta på att som sin svenska vikinga/neo-folkkollega NORDMAN förlisa på en öde ö för att aldrig hitta hem igen.

Sedan tappade jag intresset, men likväl har jag alltid haft någon slags respekt för herrarna Kjellson och Björnson då de i mina ögon alltid, mer än andra, tagit sitt koncept på allvar. På gott och ont.

Med ett tidigare brinnande amatörintresse för asamytologi och runologi gillade jag alltid att bandet för varje skiva fördjupade sig i detta utan att hamna på tröttsamma villovägar. Varken tveksamma politiska sådana eller knätofsar låg i deras väg utan enbart ett vidareutvecklande av de ämnen de anammat. Problemet har väl snarare, åtminstone i mitt tycke, varit att ju mer intressant lyriken blev, desto tråkigare blev själva musiken. Progg har aldrig varit min grej, och än värre är det när detta blandas med metal. Originalitet är inte alltid lika med kvalitet, och i ärlighetens namn vet jag inte om jag tycker att det är värst originellt heller. Att ha som sellingpoint att man förenar black metal med PINK FLOYD är inget som pockar på uppmärksamheten. Själv tycker jag mest att folk konstaterat att det kanske är en cool sak att göra, men när det kommer till sin spets är det ändå ganska ointressant.

Hur som helst kan jag inte låta bli att tycka att det jag hör denna kväll faktiskt svänger utav bara helvete. Den spelstil de lagt sig till med, komplett med en perfekt mixad keyboard, fungerar utmärkt i högtalare som förmodligen sett sina bästa dagar för länge sedan. Tror faktiskt att de tillför den där lilla extra krispigheten som saknats på bandets senare utgåvor och skapar en råhet som gnager skönt i hörselgångarna. Att soundet annars är bra soft nu för tiden gör liksom inget, då balansen är i det närmaste perfekt mellan tunggung och rasp.

Då jag inte följt utvecklingen nämnvärt kan jag inte uttala mig om vilka låtar som spelades, förutom att de utannonserade några nya låtar från ”Axioma Ethica Odini” (en titel jag anser luktar väl mycket pretention och DIMMU BORGIR), samt ”Isa” som slutspår. De gamla numren representeras av ”Allfadr Odin” … och ett extranummer i form av en tio minuters lång version av ”Slaget i skogen bortenfor”. När denna väl drog i gång var jag nästan benägen att fälla några nostalgiska tårar.

Att däremot inte spela en endaste låt från ”Frost” … vad är det för jävla fasoner?

Hinner som hastigast med att byta några ord på norska med Ivar och keyboardspelaren Herbrand och skåla i hemgjort ryskt körsbärsvin, sötare än jordgubbssaft, innan det är dags att återigen försvinna ut i den barska vinternatten då kollektivtrafiken håller på att ge upp för kvällen.

Positivt överraskad. Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Efter lite drygt 100 inlägg är det hög tid att jag slår ett slag för något bra för en gångs skull. Om inte annat måste jag ta en paus i min OVERDETH-analys. Jag har hört mycket konstigt i mitt liv men OVERDETH, ja där har vi ett band som verkligen fått mig att ifrågasätta vad jag egentligen håller på med.

Första tipset tillägnar jag er som är intresserade av black metal av det lite mer obskyra och dekadenta slaget. Vi snackar kassettbolaget Bolvärk. Bolvärk är en underkatalog till Styggelse, en etikett som oljudsfrälsta lär vara bekant med sedan tidigare.

Bolvärk har främst gjort sig kända för att göra oheligt snygga återsläpp av mer eller mindre klassiska demokassetter. Vi har exempelvis CHAMBRE NOIRs ”Sodomize the dead for Satan”, NAUTHIS ”The almighty” samt den kommande EGREGORI-samlingen som jag kommer att återkomma till lite närmare i en separat artikel.

För er som tycker att det här låter lovande men som inte vill lägga alla ägg i samma korg rekommenderar jag att ni kollar upp samlingskassetten ”Tala i avskurna tungor”. Den sammanfattar mer än väl bolagets agenda. Minns ni filmen ”Super-8” med Nicholas Cage? Kommer ni ihåg när han rotade runt bland diverse omoraliskt bild och videomaterial på den där undergroundmarknaden? Vid ett av borden fanns det en låda som det helt enkelt bara stod ”Way beyond” på. I den lådan kunde man faktiskt hittat ”Tala i avskurna tungor”-tapen.

Förutom kändare akter såsom NIDSANG, DÖDFÖDD, ALFARMANIA och SEGES FINDERE finner vi här även band som är så obskyra att de knappt ens finns. Vi snackar konstellationer såsom BATTLEGOAT, FLOODED CHURCH OF ASMODEUS, BLAPHEMOUS SEXFAGO och BARNBORDELLEN.

Allt som allt bjuds vi på 24 låtar komplett vansinne och mörker. Det medföljande texthäftet är för övrigt ett typexempel på hur en booklet ska utformas. Drygt 30 sidor kollagegalenskap signerat Sundsvallssonen K. Olsson. Är ni intresserade av detta och bor i närheten av människobyn så kolla in följande:

Kulturföreningen Järnskogen & Styggelse presenterar:

FREDAGEN DEN 6 MAJ 2011

ROSLAGSGATAN 21, STOCKHOLM

INTRÄDE 80 KRONOR – TID: 19.00-01.00

Industriellt oljud framfört av:

ALFARMANIA (Sundsvall)

IRM (Norrköping)

BESTIALIZER (Stockholm)

KHMER NOIR (Göteborg)

O (f.d. Rännstensungar – Stockholm)

HÄNDER SOM VÅRDAR (Stockholm)

+ hemlig gäst

Utställning med konst av:

Joel Danielsson (Stockholm)

Martin Bladh (Norrköping)

Kristian Olsson (Sundsvall)

Visning av kortfilmer från bl.a. Kristian Olsson & Martin Bladh.

Försäljning av kassetter och skivor.

Releasefest för Alfarmania 10″, IRM 2CD samt ett stort antal utgåvor från kassettbolagen Styggelse och Bolvärk med bl.a. Bestializer, Blood Ov Thee Christ, O, Khmer Noir, Egregori, Venator och Alfarmania.

Mer information kommer snart. Kontakt via info@alfarmania.se

Nästa tips kommer att tilltala er som föredrar dödens metall. To The Death är ett bolag som alltid hållit hög klass på både det musikaliska planet och det rent förpackningsmässiga. Deras släpp av tragiskt förbisedda SORCERYs tidiga diskografi fick mig dock att sätta kaffet i halsen. Spana in detta:

“Unholy Creations” features all the bands demos up to 1993 including the never before released “Maculated Life” demo, the track “Pandemonium” from the first version of the “Ancient Creation” demo and the one-of track “Inhabitants” from the 1997 VOD compilation, also a rare rehearsal from the short period as Sorcery’s Malediction.

All track remastered from original tapes.

Also included is a 24 A5 page booklet with extensive band-history, lyrics and memorabilia.

The deluxe version (100 copies) is packed in a heavy black wooden-box with etched logo and also includes the 2010 demo “Master of the Chains” on cassette,  t-shirt, handnumbered poster and patch… ‘nuff said!

Inte övertygad? Kolla in förpackningen.

To The Deaths kommande mastodontsläpp av Förintelseförsamlingsfavoriterna SARCASM kommer att avhandlas på dessa sidor när tiden är inne så det kan ni hålla utkik efter.

 To The Death

Det tredje och sista tipset innan jag återgår till att plåga mig med ”King Arthurs final battle” gäller även det en sann kulturgärning. ALGAION-Kamijo har roat sig med att överföra gamla VHS-band till digitalt format och via Youtubekanalen ”GrimWideo” finner vi klassiska livespelningar med bland annat SORHIN, MALIGN, NAGLFAR, WATAIN och PROFANATICA. Dessa har tidigare bara kunnat beskådas om man ägde en kopia av en kopia av en kopia av originalkassetten så är ni intresserade av en rejäl laddning nostalgi så är det bara att klicka på länken. NAGLFAR-klippet är förresten taget från deras gig i Sundsvall. Lokalpatriotism ist krieg.

GrimWideo

Så, nu ska jag återgå till OVERDETH. Bandet som fick WYVERNs ”The ancient sword”-demo att framstå som ”Keeper of the seven keys”.

På återseende.

/Hatpastorn

Det är hög tid för ett resereportage här på Hatpastorns Likpredikan och vem kan göra det bättre än Heidenhammer som sedan en tid tillbaka befunnit sig i Ivan Dragos hemland, Ryssland. Jag tänkte först döpa detta segment till ”Packad & glad”, en parafras på Sveriges televisions gamla flaggskepp ”Packat & klart”, men inte ens jag orkar dra ett sådant trött skämt.

Mycket nöje.

/Hatpastorn

”When we come to rehearsal place, we and other band share, you should not be afraid. Some who come there got real scared, there stray dogs, can be a bit aggressive, and there are lot of shut down factories … but it will be OK! OK?”

Kvällen hade förflutit i ett sakligt tempo. Jag hade i godan ro begett mig ut till den förort som ligger längst ut på den röda tunnelbanelinjen på grund av att mina svenska kamrater från DIABOLICAL bestämt sig för att framföra sin andra spelning på rysk mark där, av alla ställen. Än märkligare än själva platsen var det faktum att den veckolånga turné de gett sig ut på startade i Moskva, för att sedan fortsätta till St Petersburg och sedan vidare. Nästa destination? Arzamas. För de som inte känner till den ryska geografin, kan vi helt enkelt säga att denna stad ligger sydost om Moskva. Med andra ord innebar stoppet i Petersburg en omväg på 180 mil allt som allt. På ett dygn. Och sedan vidare till platser inte ens legender vågar viska om. 

När det gäller postsovjetisk metal är det så här: Ukraina har ett fantastiskt band i form av PATRIARCH. Kirgizistan hyser ett mina favoritband, DARKESTRAH, det fåniga namnet till trots. Kazakstan kan skryta med att ha haft den forna unionens första extrema metal band med enbart kvinnliga medlemmar – LAMIA – och det redan innan kommunismen klappade ihop. Bra band återfinns annars i delar av såväl Georgien som Tadzjikistan. Men jag har aldrig höjt på ögonbrynen åt ett enda band från Ryssland, trots många försök.

På grund av detta sjönk mitt humör till bottennivå när jag fick höra att DIABOLICAL inte enbart skulle köra sitt race tillsammans med supportbandet DARGAURD (trummaskinsrens live … ljuva koncept) för att sedan snabbt avvika till nästa ort – utan i stället spela med tre band till. Jag drog en djup suck, drack ännu ett par öl och språkade vidare med DIABOLICALs nuvarande frontman och tillika en gammal bekant från Sundsvall sedan många år tillbaka. Vi får efter en stund reda på att vi blivit felinformerade. Sju band.

Men med korten på bordet kom faktiskt mina fördomar på skam. Helt usla var banden sannerligen inte – snarare höll de allihop en standard som var så långt över förväntan att jag blev alldeles paff. Förutom ett HECATE ENTHRONED-luktande vampyrgäng med programmerade keyboards och trummor, vilka jag vill ge rådet att aldrig skratta på scen iförda corpse paint, var resten av banden en relativt smakfull kompott med stora bitar smällfet death metal inbakade i kakan. Tydligen är detta ett land, eller i alla fall en stad, där denna genre lever och mår väl. Efter spelningen blir vi medbjudna på efterfest, men då huvudbandet är tvunget att direkt åka vidare till nästa stad är det bara jag som till sist hakar på.

Sångaren Dmitri från SEPTORY, en av konstellationerna som deltagit under kvällen gör detsamma. Tydligen är det detta gäng som tillsammans med några andra grupper äger den replokal vi skall bege oss till.

Klockan har börjat dra sig mot ett på natten. Av någon anledning slutar tunnelbanan gå tidigt här i staden även under helger, vilket tvingat oss att skynda iväg. Infrastrukturen i St Petersburg lämnar mycket att önska – särskilt då man nattetid under sommaren fäller upp de broar som förbinder öarna staden vilar på och således lämnar den otursamme nattvandrare som inte hunnit med taxi eller tunnelbana hem likt en fånge på Alcatraz.

Nåväl. Efter en tunnelbanefärd som känns som om den varar i en evighet är vi äntligen på plats i närheten av Baltiskij Vakzal. Namnet känns bekant, men jag kan inte riktigt placera det. Jag märker att jag inte ätit på närmare tio timmar, och oräkneliga antal öl börjar ta ut sin rätt. I all hast hinner jag med att springa in på en närbutik och få med mig ett par inplastade sorgliga mackor, samt mer pilsner. Efter inköpet får jag i butiken veta att jag just köpt en PET-flaska öl vars innehåll bryggs i Ryssland men saluförs som tjeckiskt – med centraleuropeisk logga och allt. Mina kamrater försäkrar dock att det är ”bättre än all öl man kan hitta i Tjeckien”. Jag tvivlar inte.

Vi beger oss in i ett område som bäst av allt kan beskrivas som en svart industriell olycka. Det visar sig vara gigantiskt. Förkolnade tegelbyggnader varvas med bunkrar av betong, samtidigt som enorma byggnader av stalinistisk modell tittar ned på en med det som finns kvar av dess krossade, sotsvarta rutor. Elkablar hänger fritt utmed väggarna, uppe i luften – om de inte befinner sig krälande på marken. Hur många fabriker som egentligen rymts här inne går inte att svara på, och vad de tillverkat kan jag bara fantisera om. Frigolit? Senapsgas? Topol-M?

Medan vi går mellan dem diskuterar jag med Mischa, en hedersknyffel jag lärt känna under kvällen. Kanske är det standard här i öst att hoppa omkring, spela luftgitarr och skaka på huvudet iförd en vit Sverigetröja, men han fick i alla fall min uppmärksamhet. Till min förvåning visade det sig att han inte enbart talar engelska – vilket är betydligt mer ovanligt här än vad man kan tro – utan även en bruten men fullt förståelig svenska. Han berättar att han bott i Stockholm och spenderat tid med allsköns celebriteter i den svenska metalscenen, men att han inte förstått sig på deras i hans ögon patetiska onda image.

”No, I don’t understand … trying to be evil? In Sweden? Ha, here in Russia … you act bad, you get beat up …. Like punks I know, they fight in Sweden? I was at, Kafé 44? That the name? And they complain … well, if you mess with police here, you will be killed. They will take you aside, where there no witnesses and beat you. Sometimes, to death.”

Det visar sig att hans stora dröm är att kunna återvända till Sverige och leva ett lugnt liv, möjligen någonstans i Värmland. En ödmjuk önskan, säger jag och hoppas att det kan bli verklighet en dag.

När till och med inbitet black metal-folk i Ryssland tycker att deras lokaler gör sig utmärkta som kulisser till postapokalyptiska filmer kan man vara säker på att vi pratar om slitna katakomber. Vi går in i en byggnad som belamrats med en decimetertjock ståldörr och kraftiga bultar, rör oss uppför långa trappor med skitiga och nedklottrade väggar … för att till sist, längst in i en kylslagen korridor möta upp med resten av invånarna i detta gamla Leningrads eget Pripjat.

Vänskapsband knyts. Vodkan flödar. Då jag är gäst i lokalen sparas ingenting och vi skålar säkert ett 30-tal gånger. Inga trötthetstecken syns, och jag får frågor om svensk och norsk metal, om jag varit på Elm Street, om jag träffat Fenriz (två mycket söta svartklädda flickor har tydligen herr Nagell som husgud) och vad jag tycker om MLO.

Stor humor blir det när någon frågar om jag känner till St Petersburgs-bandet SVARTBY, känd för titlar som ”Kom i min kittel” och ”Hemska små båtar”. Uppenbarligen finns det kopplingar här, och jag behärskar mig genom att diplomatiskt förklara att deras texter blir minst sagt märkliga på mitt hemspråk, men att om någon vill att jag skall agera språkkonsult i nordiska språk ställer jag givetvis upp. Vilket jag också gör under natten.

Något jag verkligen hatar är stereotyper av östeuropéer i allmänhet och ryssar i synnerhet. För att inte tala om synen på centralasiater och kaukasier. Därför vet jag inte om jag egentligen är värst sugen på att låta några av de historier jag får ta del av under natten uppfylla de klichéer som normalt förknippas med människor från den här delen av världen. Det är dock svårt att inte reflektera över hur de jag pratar med verkar hysa en fullkomlig apati över det politiska läget, och hur pass omfattande den omtalade korruptionen i landet faktiskt är. Detta märker man just inte mycket av i det vardagliga livet, men situationen blir tydlig om och när man hamnar i trubbel.

På ett sätt kan situationen beskrivas med ett citat av Göran Persson: aldrig ensam, alltid ensam. Var du än går har du ögonen på dig. Poliser, byråkrater, anställda … överallt. Löjliga resurser läggs på att hålla folk i låtsasarbeten där egentligen ingenting produceras, och där samtliga tävlar i att göra ingenting. Sociala tillgångar råder det just ingen brist på, men om du nu verkligen behöver assistans, kan du skatta dig lycklig om du över huvud taget får någon hjälp. En av de jag talar med berättar hur hans pappa mördats av folk med kopplingar till maffian.

Önskningarna att flytta till Sverige blir alltmer förståeliga ju längre tiden går.

När klockan närmar sig sex på morgonen är jag dock helt slut. jag erbjuds att spendera natten på stället, men insisterar på att vandra i väg till tunnelbanan som precis börjat rulla. Jag följer med två tjejer jag försökt tala med under kvällen, men då våra respektive kunskaper om varandras språk är alltför begränsade gav vi till sist upp. I alla fall beger vi oss, men när de säger att de faktiskt inte har någon aning om åt vilket håll stationen ligger känner jag ett visst mått av panik sprida sig. Efter lite letande hittar vi dock rätt, och jag bestämmer mig i sista sekunden för att hoppa på en tidig buss i stället för tuben.

Det skulle jag inte ha gjort. Trots att jag frågade chauffören om han skulle till den gata jag bor på visar det sig att han fört mig någonstans gud vet var – till ett nytt industriområde. Han vrålar att vi nått slutstationen och att alla resenärer skall ut. Jag frågar återigen efter min gata. Han nickar, pekar och tittar hålögt framför sig. Jag går ut, gör ett försök att orientera mig och bestämmer mig för att åka tillbaka till stationen. Det får jag inte, utan hänvisas till en annan buss. Väl på den ser jag att den är kusligt lik den skolbuss som porträtteras i Terror på Elm Street 2. Jag har aldrig sett något så grått och nedslitet i hela mitt liv. Jag är ensam. Och helt övertygad om att jag faktiskt dött och kommit till helvetet vilket för mig innebär en ändlös resa i Petersburgs förorter.

Till sist kommer jag dock hem, stupar i säng och blir väckt av ett telefonsamtal från Dmitri, som lämnat festen en timme innan mig. Han skulle tydligen upp och jobba klockan 8.

Det här med ledig tid i Ryssland är ett kapitel i sig själv.

/Heidenhammer