Hatpastorns likpredikan

Mina första musikaliska möten med ABRUPTUMs primus motor IT skedde på Nordic Metal Compilation där ABRUPTUM bidrog med en stämningsfull bit vid namn ”De profundis mors vas consumet” och OPHTHALAMIA med en riktig bra cover på MAYHEMs gamla örhänge ”Deathcrush”. När jag senare fick möjlighet att lyssna mer på dessa band insåg jag ganska kvickt att det inte var något för mig. Själva konceptet bakom ABRUPTUM var helt genialiskt, men det rent musikaliska var inte tillräckligt tilltalande för att jag skulle köpa det. I fallet OPHTHALAMIA ansåg jag att plattorna var så pass ojämna att de inte lockade till köp. Dessutom var de hyfsat krångliga att få tag i, i alla fall här i Sundsvall. Visst, man hade kunnat beställa dem, men vid den här tidpunkten släpptes det så pass mycket bra att man var tvungen att prioritera och än idag ekar skivsamlingen tom på dessa alster.

VONDUR sket jag högaktningsfullt i. ”Striðsyfirlýsing” må ha ett skivomslag som skriker ”köp mig” men rent musikaliskt höll det inte samma klass. När deras svanesång ”The galactic rock’n’roll empire” släpptes 1998 gav nog de flesta upp. Skivan var säkert underhållande att spela in, det tvivlar jag inte en sekund på. Dessvärre är livet för kort för att lyssna på avgrundslika covers på Elvis och JUDAS PRIEST. Faktum är att jag blev hyfsat paff när skivan släpptes. Runt 1998 var det inte speciellt vanligt med ploj och lattjolajban inom svartmetallen. Särskilt inte när det gällde medlemmar som hade en viss tyngd i scenen. Varningsklockan ringde förvisso redan på debuten, men att ha Darth Vader på omslaget är smått genialiskt i all sin märklighet och överskuggade de värsta tvivlen.

WAR … ja, jag äger förvisso ”We are war” men antalet gånger jag lyssnat på den från pärm till pärm kan räknas på ena handens fingrar. Om jag inte minns helt fel så är Dr Panzram ett riktigt WAR-head, personligen är det inte min kopp kaffe. När det kommer till IT tyckte jag alltid att hans insatser som gästvokalist och textförfattare i DISSECTION och MARDUK var bäst.

När IT till slut lämnade hela svartmetallscenen bakom sig blev det ett tomrum och även om jag själv inte var något die hard-fan av något av hans projekt kändes det ändå trist.

2004 var det dags för en återkomst och projektet 8TH SIN släppte sin debutskiva ”Sinners Inc”. Jag vill minnas att flera i min bekantskapskrets var sjukt peppade på vad detta kunde vara för något. De lyssnade och sedan blev det bara …

Tyst.

Faktum är att jag inte ens såg skymten av albumet när det kom och sedan glömde jag helt enkelt bort att den ens fanns. Jag antar att skivbolaget Black Lodge inte prioriterade Sundsvall när det kom till marknadsföring. 2005 släpptes given ”Angelseed & Demonmilk”, även det ett släpp jag aldrig lyssnade på, eller ens hittade i fysiskt format. Jag hittade faktiskt inte ens en enda recension så jag hade inte den blekaste aning om var det var för slags musik. Några år senare satt jag på mitt gamla jobb och pysslade med ”administrativt arbete”, det vill säga slösurfa på Internet och bestämde mig för att navigera mig in på metal-archives för att just kolla upp 8TH SIN och lösa gåtan varför allt blev så tyst. 8TH SIN finns inte på metal-archives, såvida man inte hungrar efter holländska 8TH SIN. Ett bedrövligt band för övrigt. Efter detta sökfiasko kom väl chefen eller något annat störande moment vilket innebar att jag var tvungen att stänga ner sidan och återigen glömde jag bort the true 8TH SIN. Att projektet inte fanns på metal-archives var emellertid riktigt underligt. MORTIIS får ju vara med, DE INFERNALI likaså. AGHAST har funnits med, men blivit bortplockad. Som sagt, när det kommer till vilka artister som får vara med och inte är den sidan grymt inkonsekvent. Med tanke på vilka orkestrar IT varit inblandad i tidigare borde han fått frikort.

Hursomhelst, för inte alls längesedan öppnade jag pestkollekten, läs min brevlåda, och där låg ett mystiskt paket. Likt ett barn sockerhög på julmust slet jag upp paketet och ut ramlade 8TH SINs två första släpp. Spänningen var olidlig.

Idag är det dags att lösa mysteriet. Jag ska äntligen få höra 8TH SIN. Innan vi börjar tänkte jag först kommentera texthäftet. Det är ju ändå den man börjar med när man fått tag i en ny skiva.

På omslaget finner vi en rakad och lätt skelögd IT som leende masserar tinningarna. I bakgrunden har de placerat en massa streck, två rektangelliknande objekt och en sol. Jag antar att det ska se modernt ut. Texthäftet i övrigt är utformat i samma stil. Däremot kunde det lugnat ner sig på bandbildsfronten. Räknar man med omslaget är det inte mindre än åtta olika bilder på IT och för enkelhetens skull kan vi väl säga att alla inte blev skitbra. All musik är skriven, inspelad och producerad av en gammal räv vid namn Michael Bohlin, känd från bland annat STEEL ATTACK och BREJN DEDD. All lyrik är författad av IT. Just texter var ju alltid lite av ITs grej, därför är det lite märkligt att texterna inte står med i häftet. Om man inte räknar med några korta strofer som är placerade lite här och där förstås. De kunde ha fimpat minst fyra av bilderna och inkluderat lyriken. Att Michael, som de facto gjort i stort sett allt, inte fick vara med på bild är även det gåtfullt.

Det var bookleten, nu är det dags att höra hur det här egentligen låter. Kom ihåg att detta är första gången jag hör skivan så jag tänkte lite kort kommentera varje låt. Jag vet att detta inte kommer att låta som något av hans tidigare band, men jag går ändå in med ett öppet sinne.

1. ”Karaoke life”.

Jag hinner inte ens reflektera inför låttiteln innan jag kastas in i ett inferno av tuggande nedstämda gitarrer och pumpande datatrummor. IT sjunger på det där sättet som alla band i den här genren sjunger. Högt, tydligt och lite bajsnödigt. Vi snackar industrimetall typ ROB ZOMBIE och närbesläktade musikaliska kollegor, fast inte lika kompetent. Oj, ja detta är ju inte min genre, men jag hade förväntat mig något betydligt värre, typ DE INFERNALI.

2. ”Hello Japan”.

Nu blev det lite syntigare. IT sjunger om ”a new smell” och ”nukeman”, men jag kan höra helt fel. En trånande kvinnoröst rimmar på ”dust” och ”lust”. Gitarrerna tuggar vidare och databasen stånkar på ett genretroget vis. Ja, gillar man sådan här musik låter det i alla fall ungefär som det ska. Dessvärre rodnar jag så kinderna värker när det kommer till lyriken. Minns ni Tommy Nilssons gamla hit ”Vill du ha sex med mig?”? Tänk er den fast i ett taktfast industridoftande framtidsformat med diaboliska undertoner. Låttiteln då? Ja, det är ju inte ”Turannum bellux eventus alci exeo-sivium vitae carthaginis integra” precis.

3. ”Sometimes & Othertimes”.

Jag tror att jag räknat ut hur resten av den skivan kommer att låta. En stor nackdel är att det är för många stopp i slagdängorna. Drivet försvinner snabbt när det är syntblopp-vers-syntbloppstopp-riff-stopp-refräng och så vidare. Inte ens MARDUK hade så här många stopp i låtarna på ”Dark endless”. Fatta allvaret. Refrängerna hade även kunnat vara tydligare och fläskigare.

4. ”Trip trap”.

RAMMSTEIN-light med science fiction-syntar. Nu börjar jag irritera mig rejält på alla dessa stopp. Kan vi få en rak takt som håller i sig längre än fem sekunder? Det verkar tveksamt. Ska inte dylik musik fungera på tyska dansgolv? Årets sommarplåga ”Dansa pausa” får en helt ny innebörd. Nä, detta var det svagaste örhänget hittills. Vågar jag säga att detta var en dålig ”trip”?

Tack Göteborg!

5. ”Eastern empress”.

Det asiatiska låttiteltemat går vidare. Svepande onda syntar, suggestiv sång, gitarrerna kommer in under refrängen. Allt enligt industrimetallens ABC. Väldigt mycket sång, en del gånger fungerar det, andra inte. Bäst blir det när IT får semivråla, då låter han stundtals som en blandning av Rob Zombie och en desperat Quorthon. Låten avslutas med strofen ”You are my dark eclipse, eastern empress”. Esoteriskt.

6. ”Dreamqueen”.

De flesta låtarna verkar handla om demoniska fruntimmer och någon sorts form av sexuell aktivitet. I övrigt finns det inte så mycket att tillägga. Minns ni DOMINION CALIGULA? Tänk er det bandets mer erotiska stunder och addera industrielement. Det finns vissa grupper som helt enkelt låter Stockholm. 8TH SIN låter extremt mycket Stockholm. Kryptiskt kan tyckas, men jag kan nog inte förklara det på något annat sätt. Alla som inte kommer från den kungliga huvudstaden kommer att första EXAKT vad jag menar.

7. ”Sex FX”.

Jösses, ännu en låt som handlar om köttets lustar. Samplade piskor och samplade kvinnostön. Nu börjar jag bli jävligt mätt.

8. ”Sister”.

Åska, fågelkvitter, rymdsynt. Addera ROB ZOMBIE-riff och oceaner av sång. Repetera.

9. ”Money”.

Blippblippblippblippblipp. Tuggtuggtuggtuggtugg. Bzzzzroooooiiiiing. Bom-pang-bom-pang-bom-pang. Utz-utz-utz-utz. Sång hela tiden.

10. ”Sinners”.

Ja, jag har nog redan sagt allt som kan sägas för att beskriva detta. Lite lägre tempo på denna bit och inte lika framträdande gitarrer. I övrigt är det samma stuk som tidigare.

11. ”The eight sins, part 1”.

Tjo, sista låten! Domedagsdoftande och med ett mycket lägre tempo än tidigare. Inte helt oävet men samtidigt inget jag slår på i onödan.

Plötsligt är skivan slut och hur ska jag egentligen sammanfatta detta? Problemet med dylik musik är att min referensram är rätt snedvriden. Jag har bara hört giganterna typ NINE INCH NAILS, ROB ZOMBIE, MINISTRY, LAIBACH, RAMMSTEIN om de nu räknas och så vidare. Jämför man 8TH SIN med dessa grupper så är klasskillnaden enorm. Detta kan vara ett tydligt fall när någonting hamnar mellan två stolar. Folk som verkligen gillar industrimetall lär inte bli överdrivet imponerade och folk som gillar black och döds kommer inte att fatta grejen. För att ge er ett klipp på hur detta egentligen låter begav jag mig ut på Youtube. Problemet är att det inte var speciellt lätt att hitta något alls med dem. Brasilianska 8TH SIN, holländska 8TH SIN, en drös technoband samt NOCTURNAL RITES av alla jävla grupper dök upp. Dock inte the true 8TH SIN. Märkligt. Söker jag på ”8TH SIN Sinners Inc” blir sökresultatet ännu märkligare. Inte ens när jag testar bandnamnet och en av deras låttitlar hittar jag något. Topp ett Sveriges hemligaste band.

I brist på annat pangar jag upp ett klipp med legendariskt obskyra BREJN DEDD. Ett urgammalt band som bland annat Dan Swanö, IT och Michael Bohlin spelade i. De fanns minsann på Youtube. Jag fattar ingenting.

Tänk er den här låten fast helt tvärtom. Så låter 8TH SIN.

På återseende.

/Hatpastorn

EDIT: Stort tack till herr TK som donerade skivorna, det glömde jag förtydliga i texten.

Som Hatpastor måste man ibland ta sitt samhällsansvar och guida den lite yngre generationen så de inte begår samma misstag som man själv gjorde när man var ung. Idag tänkte jag rada upp några förhållningsregler som bör gälla i alla replokaler. Att spela i band är inte alltid friktionsfritt, men dessa regler gör så att ni slipper hamna i handgemäng redan under repetitionsstadiet. Jag har tidigare nämnt några turnétips så se detta som en tilläggskurs. Majoriteten av nedanstående fenomen har jag upplevt själv vid ett eller flera tillfällen de senaste sexton åren, de övriga har jag hört från andra musikanter. Ska sanningen fram är jag övertygad om att alla som någonsin stått i en replokal mer än en gång upplevt de flesta av dessa situationer. Tio punkter, ha papper och penna redo. Frågor på det?

Nu kör vi.

1. Att spela trummor är det överlägset roligaste instrumentet och samtidigt det mest fysiskt krävande. Därför tycker jag det är lustigt att trummisar alltid får oanade krafter MELLAN låtarna. Ponera att ni just framfört ett mangelepos av rang där trummisen slitit så att venerna i pannan ser ut som Yggdrasils rötter och svettstanken sakta spridit sig i lokalen. Just när ni övriga medlemmar ska diskutera något viktigt som exempelvis ändringar i låtstrukturer brakar helvetet löst. Ni hinner inte säga mer än ett par ord innan batteristen helt sonika bestämmer sig för dra av ett helvetiskt grind eller börjar mata pukvandringar så att marken skakar. Självfallet har samtliga, utom trumslagaren, tagit ur sina öronproppar för att bättre kunna höra varandra under diskussionen. Nu tror ni kanske att det räcker med att höja armen och hojta något för att hamrandet ska sluta. Icke. Plötsligt har alla i lokalen blivit osynliga och slamrandet upphör inte förrän samtliga musiker dundrat igång det mest djävulska missljudet för att få trummisens uppmärksamhet. När allt tystnat gör ni ett nytt försök med diskussionen. Då är det dags för ett cymbalmaraton. Detta repeteras tills ni helt enkelt bara gett upp och fortsätter med nästa låt. Hur ni löser detta är upp till er. Mord och trummaskin är ett alternativ.

2. Jag har tack och lov haft turen att spela med många begåvade trummisar och ovanstående händelse har varit hyfsat sällsynt. Däremot har jag spelat med desto fler gitarrister, särskilt förr i tiden, vars gitarrer varit besatta av helvetets alla demoner. Efter varje låt är det dags att stämma eländet och nu ska jag slå näven i bordet och berätta om något som kan förvandla den mest tålmodige till en rasande furie. Personer som stämmer gitarren i repan med ljudet på. Det ljudet kan driva vem som helst till vansinne. Det första som ni ska investera i är en stämapparat som håller käften. Problemet löst. En ännu bättre lösning är att investera i en bra gitarr som inte låter som en indisk ormtjusarafton så fort man spelat längre än fem minuter. Här är ett råd till unga musikanter. Den där sjusträngade Squiregitarren för sextonhundra spänn kan du avvakta med. Satsa på kvalité istället.

3. Att sväva ut mellan låtarna är helt OK till en viss gräns men när gitarristen, för det är alltid gitarristen, börjar spela introt till IRON MAIDENs ”Run to the hills” vet du att det här kommer att sluta i gråt och tandagnisslan. Det finns ETT band på den här planeten som kan spela introt till ”Run to the hills” och det är IRON MAIDEN. Alla andra spelar den fel, särskilt ynglingar med ostämda Squiregitarrer, vilket resulterar i att man får avnjuta ett tonanarkistiskt inferno som driver en till galenskapens rand. För att göra ont värre dröjer det kanske två sekunder innan trummisen hakar på och felaktigt börjar spela trumintrot till nyss nämnda låt. Vilket band är det enda i världen som kan spela det trumintrot på ett korrekt sätt? Rätt gissat, IRON MAIDEN. Plötsligt ansluter sig basisten i denna mardröm. Kvar står vokalisten som besvärat skruvar på sig. Här finns det två val. Antingen sätter man sig ner och läser en tidning eller så accepterar man hela situationen och peppar inför att sjunga den första versen. Vet ni vad problemet är? INGEN kan spela versen, det enda som upprepas i all evighet är introt. Detta fenomen gäller även för CARCASS gamla brakhit ”Corporal jigsore quandary” och till viss del MAYHEMs ”Freezing moon”. Det finns fler exempel men dessa är de tydligaste. För att lösa problemet svär ni en blodsed redan innan första repet att ni inte ska spela dessa bitar och om ni likt förbannat envisas så ska ni lära er hela låten. Förutom ”Run to the hills” då, den ska ni skita fullständigt i.

4. Att ha en soffa eller relaxavdelning i replokalen har sina fördelar och nackdelar. Det är lätt hänt att man fastnar i denna del då det ibland är betydligt roligare att dricka kaffe och snacka skit än att traggla låtar man egentligen kan. En gång i världen spelade jag i ett band som av geografiska anledningar nästan aldrig repade. Jag minns inte om det var inför en turné eller skivinspelning men vi var i alla fall tvungna att öva hårt för att hela situationen skulle gå ihop. Problemet var att utanför replokalen fanns det ett fullt fungerade biljardbord. I sådana förhållanden gäller det att ha disciplin. Själv blev man rätt slipad på biljard. Jag blev senare även galet rutinerad på att löda kablar på nätterna. Sådant man måste göra för att betala av ägaren till studion då man överskridit tidsschemat och alla i bandet är luspanka och skivbolaget är ett gäng oförstående italienare. Det är förresten en episod jag kanske kommer att gå in närmare på när jag släpper min kurs i hur man enklast överlever en studiovistelse.

5. Dr Panzram berättade en gång för mig en magisk anekdot om ett hårdrocksband som hade en giftorm i ett terrarium i replokalen. Det slutade med att den rymde och bet en av medlemmarna så personen blev totalförlamad. Inga ormar i replokalen alltså. En mindre regel, men likväl en viktig regel.

6. När man är ung så har man konstigt nog tid att repa jämt. Med åldern kommer förpliktelser såsom jobb och familj. Här gäller det återigen att vara disciplinerad och verkligen boka in fasta tider för annars är det lätt hänt att det aldrig blir av. För egen del har jag alltid spelat i orkestrar där det varit hyfsad ordning och reda, men jag vet inte hur många andra band som aldrig repar tack vare just usel planering. Det låter kanske självklart, men tro mig, fasta tider är att föredra. Ett annat tips på samma tema är att medlemmar som av diverse skäl inte kan dyka upp hör av sig i god tid innan. Detta tror jag främst gäller för grupper som huserar i större städer, typ Stockholm, där det kan vara grymt invecklat att ta sig till replokalen. Att åka pendeltåg, tunnelbana eller annat futuristiskt påhitt i en timme för nå slutdestination replokalen tappar snabbt sin charm när man inser att man är ensam där.

7. Basister som ska envisas med att hålla på med trix som slapping och annan funkrelaterad smörja mellan låtarna. Har man överlevt spontana trumsolon och introt till ”Run to the hills” så kan man bara be till de mörka gudarna att även basisten håller sig passiv. Spelar man black eller death metal vill man bibehålla en viss atmosfär och energi i replokalen. Ett perfekt sätt att döda den atmosfären är att klösa av något som i bästa fall låter som intromusiken till Seinfeld och i sämsta fall som en porrfilm från 70-talet. Här skulle jag för övrigt kunna hålla en lång monolog gällande den bandlösa basens totala värdelöshet, men jag sparar den till en annan gång.

Nä, korten ska fan ut på bordet och det idag. Bandlös bas i extrem metal kan studsa åt helvete. Hör jag någon som i positiva ordalag nämner Steve DiGiorgios baslir på DEATHs fantastiska ”Individual thought patterns” har jag bara en sak att säga. Blev låtarna bättre av att han tramsade runt i bakgrunden med ett ljud som låter som en sinnessvag säl? Nä, just det. När Chuck dominerar med guldriff efter guldriff blir alla som inte är totalt tondöva eller fullständigt duperade gällande den bandlösa basens förträfflighet förbannade. Att framkalla ett ljud på basen som låter som att någon åker upp eller ned i en hiss i en tecknad film är kul att höra max en gång i replokalen. På en skiva som är bra gör detta påhitt en mest bara folkmordisk.

I worship and support the war against the fretless bass.

Den enda gången i musikhistorien som den bandlösa basen gjort något av värde var när Pytten gästade ENSLAVED på låten ”Yggdrasil”. Varför funkade det kanske ni undrar? Jo, man hör inte att han spelar bandlös bas. Faktum är att man inte hör så mycket bas överhuvudtaget på ”Frost”-skivan. Smart. Min tumregel är att om basisten dyker upp med en bandlös bas i replokalen så är det inte bara basen som blir bandlös.

8. En fråga som dryftats i eoner är flickvänners vara eller inte vara i replokalen. Personligen anser jag att det är som att släppa ner Modesty Blaise i Smurfbyn. Det blir panik. Visst, det kan fungera, men det är svårt att få till en avslappnad stämning. Skräckscenariot är att alla i blind hysteri spelar introt till ”Run to the hills”, förutom basisten då som funkar järnet samtidigt som sångaren förtvivlat försöker få rätsida på allting genom att kraxa fram råa låttitlar. Ni hör ju själva.

9. Raka rör. Är det något som inte låter bra, det kan vara allt från trumkomp, riff, sångslingor och fan vet allt. Säg det. Det är bättre att spela med öppna kort från dag ett än att stå och lida i replokalen. Här gäller det självfallet att vara diplomatisk. Att till exempel säga åt trummisen att han spelar som en säck potatis när han just kämpat sig igenom en smärre rockopera är lagom kontraproduktivt. Få saker låter perfekt första gången man spelar något, men man bör ändå sätta ribban på en rimligt hög nivå. Har man skapat en miljö där alla kan dryfta sina åsikter utan att någon sätter sig på tvären likt en femåring har man lyckats. Detta är inte speciellt lätt, men i det långa loppet tjänar alla på det.

10. Obehöriga bakom trumsetet. Då trummor är det nöjsammaste instrumentet är det lätt hänt att alla vill spela på det. Låt bli. Vill ni spela trummor, kolla med trummisen först om det är OK att öva lite och gör det sedan efter avslutat rep. Är man en ung trummis med ansträngd ekonomi är det noll procent kul att se de svindyra cymbalerna bli pulveriserade av glada amatörer. Dessutom brukar de övriga i lokalen vara lagom roade av att höra någon kämpa sig igenom en rak fyrtakt med tröstlösa kaggar när ni borde göra betydligt viktigare saker. Ett enkelt råd. Låt bli trumsetet.

Tio punkter får räcka, jag tror jag behandlat de flesta av de större fasorna man bör undvika. Nu tänkte jag sätta mig och lyssna igenom ett gäng alster som jag fått skickat till mig. Vi börjar med 8TH SIN och ser vad det kan vara för spännande.

På återseende.

/Hatpastorn

Här i församlingen har vi gjort oss vana vid vissa prefix. EMINENZ-Heidenhammer, THOKK-Pastorn, EQUINOX OV THE GODS-Panzram … och så vidare. Som läsaren anar, har detta delvis att göra med vuxenmobbing och personangrepp, men också att var och en av oss lyckats med att fastna för något specifikt band ingen annan lyssnar på. Därför signerar jag detta inlägg under namnet MORNINGSTAR-Heidenhammer.

Jag hade vid denna tidpunkt, någon gång runt 90-talets slut, aldrig hört talas om det här bandet. Omslaget var bedrövligt, men likväl iögonfallande. Långt senare skulle jag förstå att även ABIGOR använt sig av samma bild, fast med bättre upplösning. Power to the pixels. Det lustiga är att både ABIGOR och MORNINGSTAR släppte sina respektive album 1995. Jag antar att den stora trenden det året var att stjäla bilder ur Tolkiens Bestiarium. Förutom det, hade det smått legendariska rip-offbolaget Wild Rags släppt albumet.

Jag blev förälskad när jag först såg skivan glänsa i backen på den obskyra affär som var så liten att den knappt existerade – Skivboden i Sundsvall – men innan jag hann lägga rabarber på guldklimpen hann samma klåpare som hävdat att ”DEINONYCHUS lät som BURZUM, fast bättre” före. På min inrådan, dessutom. Ilska och hat följde, men efter lite övertalning lyckades jag få honom att sälja den vidare till mig, för 2.5 gånger inköpspriset. Jävla svin. Nog för att den bara kostat honom 40 spänn, men ändå. I alla fall var den värd de 100 kr jag pungade ut, inte minst för att släppet skulle visa sig vara smått omöjligt att få tag i senare.

Ska sanningen fram är detta ett album som aldrig kommer upp i sitt rätta värde. Om keyboarden som använts till introt kostat mer än en sockerdricka blir jag förvånad, men efter denna inledande fanfar väntar något av den råaste hårdrock/thrash/BM du aldrig hört. Min gissning är att de ville spela thrash, men egentligen inte kunde. Och det gör det hela så mycket bättre. Trams som sångdubbningar och flera kanaler behövs inte – när sångaren Ari Honkonen vill skapa effekter gör han det utan flashiga studiotrick. Fan, egentligen är det svårt att i ord förklara vad som gör detta så bra, men grejen är att låtmaterialet faktiskt är fantastiskt. Ljudbilden är minst sagt primitiv, men likväl så pass robust att det inte gör något. Gitarr och bas är ibland mer än lovligt otajta, men trummorna håller allt på plats och sminkar över det värsta.

Hade MORNINGSTAR bara blivit större, hade det här prisats likt SODOMS ”In the sign of evil” eller KREATORS ”Pleasure to kill”. Men jag lyssnar då hellre hundra gånger hellre på dessa hjältar. Finlands sak är vår.

Tack för kaffet.

/MORNINGSTAR-Heidenhammer

Nu är det ganska precis en vecka sedan jag återvände till Sundsvall, städernas stad. Borta bra, hemma bäst. Det känns faktiskt grymt skönt att vara hemma igen. Vad har jag då haft för mig under denna vecka då jag uppenbarligen inte orkat peta upp nya inlägg på denna Likpredikan? Ja, att vandra runt och avrätta mutanter i den radioaktiva vildmarken tar sin lilla tid. Lägg därtill sysselsättningar såsom rep med band och allmänt fixande med lägenheten. Den mesta tiden har emellertid spenderats framför skivsamlingen. Detta monument som fyller både hat, ilska, glädje och förundran. För att inte tala om förvåning. Eftersom jag knappt varit hemma de senaste två åren så insåg jag ganska snabbt att jag bara skrapat på ytan när det kommer till redogörelser för ologiska band och deras förehavanden. Det kommer med andra ord att bli ett och annat inlägg på det temat framöver. I väntan på detta tänkte jag dock börja med att ta er med på en helt annan resa.

Tack vare ett monumentalt läsarbidrag tänkte jag mjukstarta min hemkomst med ännu ett avsnitt av mardrömslik merchandise. Tidigare har vi fått se hur festligt det kan bli när det kommer till kläder, patchar och pins. Idag blir det helt andra bullar. Ett stort tack och (Vit)hatten av till Jenny Walroth, framtida Ebay-miljardär, som gjorde hästjobbet att fota av alla dessa ting.

Koka en kanna kaffe och gör er redo. Detta inlägg är av den längre modellen.

Vi börjar med en påse HELLOWEEN-pumpafrön. Jag ska erkänna att detta är hyfsat fyndigt. Trist bara att de kom i samband med ”Rabbit don´t come easy”-plattan. Ett album som … ja, vi kan väl säga att det inte precis var någon höjdare. Omslaget: tyskt skitfult. Inte ens CENTINEX under ”Reflections”-eran hade ett så bedrövligt dataanimerat skivomslag. Allvaret. Fatta det. I övrigt är detta en produkt som har ett existensberättigande. HELLOWEEN. Pumpafrön. Logiskt och bra.

Tyvärr spårar det ut på en gång med en jävla ANTHRAX-frisbee. En orkester jag alltid avskytt. Det enda positiva med denna plastleksak är att man kan kasta den. Rätt åt helvete. Som tur är har jag noll procent saliv kvar i min lekamen att spotta ut i rent förakt. Varför är jag då torrlagd på denna vara? Jo, jag fick av misstag se de nya promobilderna på AEROSMITH och ägnade en hel helg åt att likt en satanisk lama spotta förbannelser mot denna grupp som jag hatar över allt annat i detta universum.

Muntorrhet kan tack och lov botas med halstabletter så näst på tur har vi en påse OLD MAN´S CHILD-pastiller. En produkt som för övrigt lämnar en med många frågor. Undrar vad som skulle hända om Fishermans Friend, eller Fis-Hermans vänner som jag väljer att kalla dem, skulle lägga rabarber på detta uppenbara plagiat. ”Lawsuit up the ass” heter det på engelskt fackspråk. På svenska kallas det ”lagdräkt upp i åsnan”.

Korten på bordet. Vem lyssnade egentligen på GLUECIFER? Jag har alltid sett dem som rockens svar på LOBOTOMY. Band som alltid har funnits, men som ingen någonsin lyssnat på. ”Hard rock gets you laid” står det på förpackningen. Tjena. Vill man vara en sexuell tyrannosaurus lyssnar man på SUMMUM MALUM och inget annat. SUMMUM MALUM-kådisen, DÄR har vi en genialisk produkt.

GRAVE DIGGER, teutoniska tyranner eller trötta tyskar? Det beror på vem du frågar. Frågar du mig vad jag anser om GRAVE DIGGER så säger jag bara att det var smart att de släppte en burk med minttabletter. Finns det något man får dålig andedräkt av är det GRAVE DIGGER.  Hårdrockspuristerna i kommentarsfältet lär bajsa på sig av ilska. Släpp sargen och lyssna på CIRITH UNGOL istället. DET är ett bra band.

Följande pryl är inte så dum. En stilren MOONSPELL-mugg. Fyller man den med trögflytande nyponsoppa kan man få till samma slembubbla i halsen som bandets sångare byggt hela sin karriär på. Tvivlare kan ju lyssna på deras låt ”Opium” för referens. Som ni kanske förstår har jag aldrig varit något MOONSPELL-head, men skulle den portugisiska näktergalen Fernando sluta låta som en vansinnig människa hade jag jublat.

Det är en tunn linje mellan fyndigt och långsökt. THE GATHERINGs måttbandsgrunka från ”How to measure a planet?”-eran är ett kanonexempel. THE GATHERING är förresten ännu ett band i den långa raden av artister som jag sket högaktningsfullt i. Håller de på fortfarande?

Tacka vet jag TIAMAT, de brukar glimma till med jämna mellanrum. Vad de tänkte när det tryckte Post It-lappar som man inte kan använda eftersom de placerat logotypen över i stort sett hela arket är däremot bortom mitt förstånd. En polare till mig köpte ”Skeleton skeletron” när den släpptes och när vi var och tränade på stadens lokala gym så skickade han in albumet i stereon. Detta resulterade i att det blev fantastiskt dålig stämning då horden av gymturkar inte kunde relatera till att träna till något annat än hurtig dansmusik. Detta får mig osökt att tänka på annan nära döden-episod som utspelade sig när jag skulle kötta bänkpress medan BINNIKE BENGT OCH ROY RÖVMUNS ORKESTERs eminenta kassett ”Vanskapt” rullade i stereon. Att hålla något tungt ovanför strupen medan man gubbskrattar är inte att rekommendera.

CANNIBAL CORPSE-doftgranen då? Ja, enligt uppgift ska den lukta billig herrparfym så jag anar att den luktar exakt likadant som DARK FUNERALs doft-CD som jag nämnt tidigare i dessa skrifter. Inget man vill ha i sin bil med andra ord. Rätt kul grej dock.

CANNIBAL CORPSE-läppstiftet slår dock alla rekord i dumhet. Finns det en konstellation jag inte förknippar med läppstift är det just CANNIBAL CORPSE. Kan ni tänka er en flinande Corpsegrinder med Invasion Records-rött läppstift i plytet? Jag kan det och tanken skrämmer mig på ett HP Lovecraft-liknande sätt. Kosmisk terror.

MANOWAR valde att skicka ut stämplar som man … tja, kan stämpla saker med antar jag. Jag ser framför mig ett gäng överviktiga bönder som i storfyllan springer omkring och stämplar varandra i ansiktet och vrålar ”metal”. Allt medan SONATA ARCTICAs senaste musikaliska våldtäkt vrålar ut ur stereon. Kosmisk terror i kubik.

Det är dags att tröstäta och vad passar bättre än en stor påse DIMMU BORGIR-snask. Jag har inte den blekaste aning om vad de smakar, men idén är lite småkul. Betydligt rimligare än CANNIBAL CORPSE-läppstiftet i alla fall. Jag hoppas att det är skivans utgivningsdatum och inte godisets bäst före-datum som står tryckt på påsen. Annars är det nog hög tid att investera i GRAVELAND-laxermedlet. Det är alltid bättre att rensa ur systemet än att gå omkring likt en havande groda i skitande ställning.

Tända ljus, mys med partnern. Vad passar då bättre än att slå på ett album där en hysterisk gnom tjuter som ett brandlarm till tonerna av brittisk black metal av det lite mera suspekta slaget. Vi snackar CRADLE OF FILTH och vi snackar ”Midian”, ett album där grabbarna bara gav upp. Söt idé med ett ljus dock.

TOTALT JÄVLA MÖRKER-isskrapan. Jag erkänner, detta är smått genialiskt. Inte helt otippat är jag inget större fan av TJM, men denna skulle jag faktiskt vilja äga själv. Tummen upp!

STRATOVARIUS … ja, vad i hela helvetet är egentligen det här? Enligt informationen jag fick så är detta inte bara en kombinerad musmatta, linjal och anteckningsblock utan även ett turnéschema. Tysk effektivitet i kombination med finsk power metal. Jösses. En rätt elegant pryl, även om det blir lite väl mycket av det goda. Vad har jag för åsikter om STRATOVARIUS då? De är rådåliga.

Tändare är en populär och smart produkt att placera sin logotyp på. Galet billig att trycka upp och man har faktiskt alltid användning av en tändare. I detta sammanhang vinner HOLY MOSES, Heidenhammers nya favoritband för övrigt, då de kombinerar tändaren med en ölöppnare. Fiffigt. MISTELTEIN, det var en grupp man inte hörde igår precis. Vill minnas att skivomslaget till deras andra giv var en fruktansvärd historia och att det i annonsen stod något i stil med ”MORBID ANGEL korsfäster DIMMU BORGIR”. Jag äger bägge deras skivor, tio spänn styck hos Ginza, och kan ärligt säga att den annonsen var en svart stinkande lögn.

Ett KREATOR-pussel från ”Outcast”-tiden är något jag kanske inte direkt önskat mig i julklapp, men jag måste säga att idén är helt OK. Ska sanningen fram tycker jag att albumet fått oförtjänt mycket skit. Lyssna på inledande ”Leave this world behind”, en brakhit. Visst, det låter inte som KREATOR men när det kommer till gamla thrashband som spårade ur finns det betydligt värre öden.

Nyckelringar är ungefär som tändare, de funkar i alla väder. Här har vi en udda trio bestående av THE GATHERING, CARPATHIAN FOREST och CLAWFINGER. Shit, CLAWFINGER. Det var inte igår. En av mina favoritsysselsättningar när man är på festivaler är att kora vinnaren av den ocreddigaste T-shirten. Att på exempelvis Under The Black Sun strosa omkring i en 2 TON PREDATOR eller POWERMAN 5000-tröja tyder på stor självdistans och humor. Kombinera någon av dessa med en fet CLAWFINGER-nyckelring och du har min eviga respekt.

Efter fiaskot med halstabletterna gör ständigt aktuella OLD MAN´S CHILD storstilad återkomst med denna paranta fällkniv. Varför inte liksom? Som barn lyckades jag med konststycket att fälla igen en splitterny schweizisk armékniv över fingrarna. Det var ett vardagsäventyr som hette duga kan jag säga. Att försöka få upp bladet när blodet sprutade var topp ett det krångligaste jag varit med om. Ett gäng år senare satt man och lyssnade på KATATONIA-demon och skar sig frivilligt då det ansågs vara tufft. ”Dömm i hövvet nå djääävulskt” som det heter på Sundsvallsmål.

Följande produkt stödjer jag till fullo. Jag vill till och med gå så långt att det borde följa med en obligatorisk kemisk kastrering till varje PULKAS-skiva. Ett riktigt uselt band och ett monument över bolaget Earaches totala kollaps. PULK-AS.

HAMMERFALL-kondomen. Min hjärna kokar snart över av elaka kommentarer, men för att hålla karman på en hyfsat rimlig nivå räcker det väl med att säga att en valfri HAMMERFALL-skiva i grund och botten är ett kanonbra preventivmedel. ”Let the hammer stand”. Jag hoppas av hela mitt väsen att det är frasen Heidenhammer hojtar varje gång det vankas könslambada.

”Let the hammer stand”.

Jag är mållös.

Vi avslutar med TURBONEGROs kokainspegel.

Vill ni veta något olustigt? Detta var långt ifrån alla bidrag jag fick skickat till mig, men efter kokainspegeln måste till och med jag erkänna mig besegrad. Resten av bidragen och mycket annat kommer i nästa del i denna serie. Först är det dock hög tid att botanisera i skivsamlingen. Scannern står redo.

På återseende.

/Hatpastorn

Ibland vill man bara skicka in en platta i spelaren, slänga sin sargade lekamen i soffan och utbrista ”fan, den här skivan är riktig hyfsad”. Varför vill man då lyssna på något hyfsat istället för något som är bra på riktigt? Av samma anledning som man spisar KING DIAMONDs ”House of God”. Det är inte det bästa han gjort, men till onsdagskaffet duger den utmärkt. Faktum är att när undertecknad står framför samlingen och upplever den totala skivkrampen så är det lätt hänt att man slår på något hyfsat istället för exempelvis EMPERORs ”In the nightside eclipse”. Varför vet jag inte, men jag tror att det beror på att man helt enkelt bara vill ha något som känns lite lagom. Plus att det är extra trevligt att slå på ett album man kanske inte lyssnat på ett par tusen gånger.

Idag ska vi snacka om tyska GRAVENs ”Perished and forgotten”. Är den bra eller dålig kanske ni undrar? Den är hyfsad. Observera att det finns en skillnad, om än en tunn sådan, mellan hyfsad och medioker. När jag säger hyfsad menar jag att den är klart värd en lyssning, men förvänta er inte att ni ska slå volter av lycka. Tänk er istället att ni nickar gillande och kallt konstaterar att det ni just hört kanske inte var så jävla tokigt och att i sällskap med en kopp kaffe och en Plopp kan det bli en riktig toppenkväll.

”Perished and forgotten” köpte jag 2002, ganska precis just efter den släppts. Jag var på turné i Tyskland och i diverse Fanzines man slukat längs vägen hade albumet fått fina omdömen. Skivbolaget Undercover Records som släppte härligheten var jag bekant med sedan innan och med tanke på vad de gett ut före ”Perished and forgotten” visste jag att det inte kunde vara en total katastrof. Eller nu ljög jag, Undercover Records är typ som Folter Records när det kommer till kvalitetsbedömning. Fast ibland är det ju skrotet man är ute efter. Är det bara jag som tänker så? Är det därför jag går under smeknamnet Invasion Records-Pastorn här i församlingen?

Skit samma.

Omslaget skrek inte precis ”köp mig”, fast å andra sidan har jag betalat fullpris för plattor som är så fula att de skrämmer barn och stöter frukt. Återigen, Invasion Records-Pastorn. Bookleten var ett enkelt uppvik utan något tjafs. Minimalistiskt. Svartvitt. Det behöver inte vara så märkvärdigt alla gånger. När musiken väl började ljuda i min ”bärbara” CD-spelare så insåg jag raskt att det var riktigt hyfsat. Vid första genomlyssningen kunde jag spela alla låtarna på gitarr, utan att ens ha plockat upp det sexsträngade helvetet bör tilläggas. Det här var ju riff man skrivit själv och kastat. Kul initiativ att släppa ett album som faktiskt består av de där riffen man själv blir lite tveksam över om man ofrivilligt råkat stjäla från andra band eller inte. Ljudbilden: krispigt frasig, men ändå tydlig. Chinacymbalen låter fantastiskt. Något som trummisen Vronth uppenbarligen också tyckte då han hamrar på den i tid och otid. Jag älskar för övrigt artistnamn som låter som att någon får ett par telefonkataloger kastade på magen medan de sover. Den andra liraren i GRAVEN är ingen mindre än Vargsang. Kom igen, nog fan vet ni vem han är? Vargsang från VARGSANG, NORDISCHES BLUT samt klassiskt tyskusla NOCTI VAGUS. Inte? Kulturskymning. Han spelar i alla fall alla andra instrument samt sjunger. Kolla gärna upp NORDISCHES BLUT och VARGSANG för ytterligare exempel på hyfsad black metal om ni inte redan hört dem. Själv har jag sett VARGSANG live. Det var en jävla resa.

Som exempel på hur bra det kan bli när något är riktigt tokhyfsat ger jag er ”Of darkness, sorrow and hate” från nyss nämnda fullängdare. Ni kommer inte att skrika er hesa av upphetsning, men ibland räcker det gott med musik som man kan stampa takten till medan man väntar på att äggen ska bli färdigkokta.

GRAVENS andra skiva, ”The shadows eternal call”, kan ni skita fullständigt i. Den är mest bara tysk, trött och tråkig. Som en bal på slottet fast helt tvärtom. Och tysk.

Nu ger jag upp.

BAAL på slottet.

NU ger jag upp.

/Hatpastorn

I väntan på nästa black metal-turkhits bjuder jag på denna fullständigt fenomenala skapelse. Nu är det inte vi i Församlingen som snickrat ihop mästerverket, men det spelar ingen roll. Snubben som gjort videon är uppenbarligen ett geni. Jag anar att många av er redan sett denna då jag i tid och otid lagt upp den på hammer smashed Facebook, det spelar inte heller någon roll. Är det någon som förtjänar att bli Youtube-miljonär är det upphovsmannen bakom ”Jag ringer en tolk (som var kassör)”.

Jag har faktiskt inte den blekaste aning om vad bandet heter, men det jag vet är att grabbarna sparkar röv. Det var längesedan jag såg ett band som öste så hårt i en video. Här har black och dödsscenen en hel del att lära.

En hel del.

Att dessa ungrare, jag tror de sjunger på ungerska i alla fall, dessutom har fattat allt när det kommer till mode är bara ett plus. Vita gymnastikskor med hysterisk plös, rimliga skinnjackor och pungbråckstajta jeans är det enda rätta. Inga kråsskjortor, inga lackshorts, inga damasker, inga Affliction-tröjor, inget tjafs.

Tack.

/Hatpastorn

Att blogga om mode är ju populärt så jag passar på att hoppa på bandvagnen med ännu ett avsnitt av ”Mardrömslik merchandise”…

… och mardrömslik merchandise finns det gott om. (Vit)hatten av till alla som tagit sig tid att skicka in bidrag, jag ömsom skrek och ömsom skrattade.  Mest skrek jag. Fortsätt att skicka in bidrag, er Hatpastor dyrkar självplågeri mer än alla DSBM-band tillsammans. Och då räknar jag även in HÖSTKÄNSLOR från Peru. Fatta allvaret. Mer om HÖSTKÄNSLOR vid ett annat tillfälle.

Vi börjar lite lätt med den ökända 1349-skateboarden. Observera att brädan även är ett ouijabräde.

Brädception.

Jag vill dra mig till minnes att svartmetall och skateboardåkning aldrig riktigt var en acceptabel kombination när det begav sig. Det är lustigt hur tiderna förändras. En gång i tiden spelade jag i ett band där vi hade stora planer på att skaffa vobblers med bandlogon på. Det var inte ens speciellt dyrt att trycka upp bör tilläggas. Även om det hade varit en egendomlig pryl att sätta sin måsskitslogo på så måste jag säga att svartmetall och sportfiske är en betydligt bättre kombo än svartmetall och brädåkning. Jag ser framför mig ett tonårigt slan med illafärgad prins Valiant-frisyr som rullar omkring och stör allmänheten. Anstränger jag mig lite till kan jag för mitt inre öga se att samma kretin bär världens färggladaste AMON AMARTH-hood, LORDI-mantel och som kronan på verket ett par nystrukna SONIC SYNDICATE-shorts med suspekta revärer. Ur hans Skull Candy-hörlurar dånar det musik som gör att jag känner mig extremt gammal. Den personen äger en 1349-skateboard.

Det är under all kritik att som norsk svartmetallorkester trycka upp något så genremässigt avvikande, fast å andra sidan tillhör jag skaran som aldrig fattade grejen med 1349. Visst, det fräser och går fort men det gör det även när man åker stjärtlapp nedför branta vägen i Sundsvall. Hade 1349 tryckt upp en stjärtlapp istället så hade jag köpt blint.

Rättelse, personen som åker på 1349-rullbrädan hade ingen AMON AMARTH-hood. Han bar denna istället. Ibland blir jag bara så förbannat trött.

Något jag inte såg i min inre vision var den här patchen som ynglingen felaktigt sytt fast på sin magväska. Det finns mycket tok här i världen. Mexikanska benrangel med lustiga hattar och rosa gitarrer är ett fint exempel på just tok.

På tal om patchar så gnäggade jag gott åt denna. Jag har inte lyssnat överdrivet mycket på BLACK SABBATH i mina dagar, men är det en skiva som jag verkligen inte hört så är det ”Mob rule”. För er som inte hängde med i svängarna så tar jag skämtet till obducenten och förklarar härmed att plattan heter ”Mob rules”. Ni som inte begrep detta på en gång får ta en sväng i snöslasket på er 1349-bräda och skämmas en stund. Skeletthanden som gör hornen orkar jag inte ens kommentera.

Vi bläddrar vidare bland tygmärkena och finner några finnar vid namn DARKWOODS MY BETROTHED, en konstellation som det finns mycket att berätta om. Idag nöjer jag mig med att bara kommentera deras patch som är ett allmänt hopplöst elände där vi får se hur en kedjerökande livstrött slentrianviking ser ut. Logotypen då? Ja, den är ju legendariskt skitful. Det här har jag nämnt tidigare i dessa skrifter, men visst är det lite kul att finnar som inte direkt går i bräschen gällande det engelska språket väljer att döpa sig till något så tungvrickande som DARKWOODS MY BETROTHED? NIGHTWISH-Tarja kunde inte ens sjunga ordet ”sword” utan att skämma ut sig. Synd att hon inte var frontfigur i DARKWOODS MY BETROTHED.

Jag tvivlar starkt på att detta är en officiell ULVER-produkt, fast å andra sidan vet man varken ut eller in längre när det kommer till musicerande norrbaggar. Här har vi i alla fall en tecknad tribalvarg som är i full färd med att sätta på en varghake.

Vargception.

Är jag inte helt ute och cyklar, eller åker 1349-skateboard om man så vill, har jag för mig att varghaken även kan kallas dubbelhaken. Testa att gå fram till en vilt främmande, gärna överviktig, våldsnazist och säg ”fan vilken grym dubbelhake” och peka mot hans generella riktning och ni ska få se varför i stort sett alla säger ”varghake” istället. Rucolasallad hette förövrigt senapskål förr i världen, gissa varför den sålde rådåligt innan namnbytet.

Skit samma.

Förra gången vi fick stifta bekantskap med avgrundslik merchandise nämnde jag att DIMMU BORGIR inte haft det så lätt alla gånger. Vi tar ett par exempel till. Allt enligt pedagogikens ABC.

Vi startar med denna godbit. Här finner vi DIMMU BORGIR i ohelig allians med den klassiska vargtröjan. Slutresultatet både roar och oroar mig. Tröjor som har tryck över exakt hela härligheten är som vi alla vet en skymf mot allt som stavas hyfs och god ton.

Exempel nummer två är inte ett dugg bättre. Att ha mittbena är industristandard inom svartmetallen, detta är emellertid bara för mycket. Om din frisyr ser ut som att någon med berått mod utfört vad man i folkmun brukar kalla för ett ”karateslag” och helt sonika plöjt bort halva fontanellen har du antingen en märklig syn på vad som är rimligt alternativt blivit utsatt av en sydamerikansk bootleg-klant. Hursomhelst så är tröjan riktigt strykful. Ruter ess-skägget … nä, jag orkar inte.

Hur har vi det med BATHORY då? En mycket bra fråga. Vi tar två snabba exempel på hur erbarmligt det kan bli när folk bestämmer sig för att designa kläder på eget bevåg.

Gula geten-shortsen. Jag vet att det just nu sitter både en och två personer och kåtfrustar över hur fenomenala dessa kortbyxor är. Släpp sargen.

Inte riktigt gula geten, men då denna T-shirt är gräddvit antar jag att vi får döpa den till gräddgeten. Jag fullkomligt avgudar hur de inte ens försökt få till logotypen utan bara öst på med ett klassiskt glesbygdspizzeriatypsnitt i rött. Geten har hängpattar och håriga underarmar. Topp ett det mest eggande jag sett i hela mitt liv. Det här är ett riktigt bra exempel på när något blir så ironiskt att det går hela vägen runt så man inte vet vad man tycker längre. Det enda jag vet just nu är att jag måste äga den här tröjan om det så är det sista jag gör.

Och med det rundar vi av för dagen.

/Hatpastorn

I väntan på nästa mastodontinlägg serverar vi denna klassiker.

/Förintelseförsamlingen

Som Hatpastor lyssnar jag alltid på min ärade församling och då flera i läsekretsen efterfrågat analyser av mardrömslika bandtröjor och liknande är jag inte den som är den. Det är inte precis ont om motbjudande motiv ute på marknaden så det finns gott om dynga att likt ett gödsvin vältra sig i. Innan vi sätter igång med att kallsvettas rent hat tänkte jag skicka ett stort tack till förintelseförsamlingens officiella advokat för dessa tips. Sitter ni inne med egna förslag går det alltid bra att skicka dem till hatpastorn@gmail.com. Det känns som att detta segment kan återkomma fler än en gång.

Nu kör vi.

Följande MARDUK-tröja är redan en modern klassiker. Vem vill inte ha en ståtlig bild på Legion över torson där han förnöjt slickar Jesus Josefsson på snickarollonet? Lägg därtill snitsiga blixtar och en makalöst trött typsnittsvariant av deras logotyp. ”I’d buy that for a dollar”, heter det på utrikiska. På svenska kan vi helt enkelt säga ”köp blint”.

Som ni snabbt kommer att märka så är de flesta av dessa produkter inte direkt officiella släpp där bandet självt fått vara med och bestämma. I fallet MERCILESS hade jag bra flyt när jag var i USA och ramlade över en synnerligen tjusig tröja föreställandes omslaget till ”Realm of the dark”-demon. T-shirten ni ser ovan kan ses som själva antitesen till den. Hjälmen, håret, färgen, ryggtrycket, ja egentligen allt är ett stort misslyckande. Personligen har jag bara haft bra erfarenheter när folk gjort bootlegs på något jag själv varit involverad i. MERCILESS har inte haft samma tur.

På torget i Sundsvall brukar det alltid finnas ett gäng hurtfriska invandrare som kränger kläder i alla dess färger och former. Vill man exempelvis ha en tröja med ett fett vargmotiv på så går man sällan bet när man spanar in deras sortiment. Med varg menar jag självfallet inte Varg Vikernes utan varg som i de där tröjorna där någon omsorgsfullt målat en bild föreställandes en varg som ylar mot månen samtidigt som en indianhövding tittar missmodigt mot betraktarens generella riktning. En gång fann jag emellertid något som var betydligt mera potent. Tänk er en svart huvtröja där någon skrivit ”Marylin Manson” i Old English, snott MOTÖRHEAD-skallen och placerat den under, skrivit ”666” under skallen samt placerat tribaldrakar på ärmarna. Vilken färg använde de på denna minst sagt bisarra utsmyckning? Vitt kanske? Nej, MERCILESS-orange. Att jag inte köpte den huvtröjan där och då ångrar jag än idag. Hittar jag den här SATYRICON/MAYHEM-spliten kommer pengarna stå som en fontän ur plånboken.

När det kommer till merchandise går WATAIN ständigt i bräschen. Det är extremt sällan man hittar en T-shirt eller liknande som inte är fantastiskt välgjord. Inte konstigt att de säljer prylar som smör. Att de skulle trycka en produkt med sloganen ”Come on lets rock” samt inkorporera en gaffel som gör hornen känns hyfsat osannolikt och jag är extremt nyfiken på vad sydamerikanen, det är ALLTID sydamerikaner eller mexikaner, egentligen tänkte när han, för det är ALLTID en han, snickrade ihop det här magplasket. Till motivets försvar måste jag dock säga att det var längesedan jag blev så hypnotiserad av något. ”Come on lets rock”. Ja, jävlar.

Ska man göra en bootleg så kan man väl ändå ha någon sorts form av taktkänsla. Valfar från WINDIR dog när han var och fjällvandrade vilket naturligtvis är topp ett den sannaste svartmetalldöden. För att hedra hans minne släpptes Gud vet hur många tributer under fanan ”Valfar – Ein Windir”. Denna hyllning får nog ses som den sämsta. Är det verkligen så mycket begärt att få trycket centrerat?

Inget band har dock fått utstå bootlegdöden så hårt som DIMMU BORGIR. Man kan säga vad man vill om deras musik och val av slogans, vi har väl aldrig riktigt glömt när grabbarna tyckte det var en bra idé att ha ett ryggtryck som löd ”Cunt hunters of the night”, men när det kommer till bootlegs har sydamerikanerna varit skoningslösa. I det här fallet får vi en smaskig historia där en hysteriskt vindögd Shagrath hägrar över fyra blankpolerade smurfar och två röda troll. De röda och blå pentagrammen som likt snöflingor singlar ner från den svarta rymden är minst sagt bedårande. Jag vill veta vem som köpte den här tröjan. Undertecknad sätter tusen spänn på att ägaren går omkring med plånboken i framfickan.

Jag är inte helt hundra, men jag tror att den här T-shirten är ett officiellt släpp. Om så är fallet vill jag bara beklaga sorgen för det här blev inte speciellt lyckat. Finns det en tröja man utan tvivel kan smaska in ”Come on lets rock” på är det denna. Jag äger/har ägt en ansenlig mängd ENSLAVED-merch i mina dagar och den här är för mina hornhinnor som min snart tjugo år gamla och legendariskt slitna ”Hordanes land”-longsleeve är mot mina tissar. Obarmhärtig. Man måste ha långdistanslöpartejp på pattarna för att kunna bära den. Fatta allvaret.

Ständigt aktuella MANIAC BUTCHER valde att göra en tröja som ser ut såhär. Jag blir inte förvånad, men samtidigt blir jag ändå lite imponerad över hur kungarna av fult ideligen överraskar mig. Ryggtrycket är en framtida klassiker.

Ja, det var ett axplock av tröjorna det. Nu tänkte jag visa hur tokigt det kan bli när folk som måste bära hjälm inomhus bestämmer sig för att olovligt trycka en patch.

Folk har länge antagit att VENOMs maskot är en get. Givetvis är detta totalt felaktigt. På den här patchen ser vi ju klart och tydligt att det är en bockskäggig Anders Eriksson från Galenskaparna och INTE en get. Det känns skönt att kunna illuminera massorna och likt en Hadesherde leda dem ur villfarelsens tyranniska grepp. Tack så mycket. Det var så lite så.

Om ni som jag legat sömnlösa i åratal, grubblandes över hur det skulle sett ut om DISSECTION varit ett Nintendospel istället för en musikgrupp, får ni svaret här. När era ögon hämtat sig från den här tygmärksattacken kan ni spana in vad som står längst ner på patchen. ”Nuclear Blast 2003”. Japp, den är officiell. Jag saknar ord.

Blev man inte synskadad av DISSECTION-fadäsen så får man garanterat starr av GOAT SEMENs påhitt. Att bilden föreställer getsatan som bryskt tar Jesus Josefsson i pastejköket är det minsta problemet då själva utförandet är under all kritik. Sydamerikanen som plitat ihop detta måste förlorat händerna i en fruktansvärd olycka på tryckeriet, läs sovrummet, och helt enkelt varit nödgad att skapa stordåd på alternativt vis. Jag har många teorier och ingen av dem lämpar sig i skrift. Dr Panzram kläckte för övrigt en gång i världen en idé om att GOAT SEMEN skulle vara ett betydligt hårdare band om de kallade sig GOATSE MEN.

Att forma patchen efter hur logotypen ser ut är i nio fall av tio ett dödfött projekt. Tyska KATHARSIS är ett typexempel. Jag hör redan nu hur många i läsekretsen ojar sig bara för att de anser att KATHARSIS är världens bästa band. Kom igen, det ser bedrövligt ut.

Fast å andra sidan så var kanske KATHARSIS-tygmärket inte så jävla fult när man får det här kastat i ansiktet. Att King Diamond opererat hjärtat känns plötsligt fullt förståligt. Hur är det ens möjligt att skapa något så oangenämt? Sydamerikaner. Ständigt dessa sydamerikaner.

METALLICA är ökända för att ha frånstötande merchandise. Den här ryggpatchen slår nog alla rekord. Jag får faktiskt lite VITHATTEN-vibbar av hela konceptet. Vi har berg, vi har en märklig demon, vi har en allmän hopplöshet. Däremot skulle jag bära en VITHATTEN-patch med stolthet. METALLICAs dito skulle inte ens en kloaksystemslevande mutant ha på sig under pistolhot och vi vet ju alla hur modemedvetna de snubbarna är.

Vi rundar av med en pin och inte vilken pin som helst utan den mest ljusdyrkande av dem alla. Den ökända CELTIC FROST-pinen. Hur löd resonemanget? Vem godkände detta? Vem köpte skiten? Ännu en sömnlös natt väntar.

På återseende.

/Hatpastorn

Om vi skulle ta och räkna antalet band med ordet ”mysterium” i alla dess former i namnet … nej, det skall vi inte. Dels är det drygt, och dels är det betydligt lättare att låta Metal Archives göra det åt en. (”Mysteri” resulterade i 29 träffar. Knåpa gärna vidare själv.)

Hur som helst står det klart att ordet och begreppet har en rätt central roll inom black metal. Och mer än att vara en del i ett band- eller titelnamn får mystik sägas vara en av de viktigaste komponenterna i svartmetallens attraktionskraft.

Detta leder in oss på konsekvenserna av dess motsats: avmystifiering.

En av de mest debatterade frågorna på 90-talet hos de ickeinitierade var vad den egentliga skillnaden mellan death och black metal bestod av. Jag tänker inte upprepa uttalanden, analyser och redogörelser för detta närmare då dessa oftast var totalt intetsägande och erbarmligt tråkiga. Oavsett om de var ”subjektiva” eller ”objektiva”. Självaste Vikernes menade i en tidig intervju att musiken är helt underställd det textmässiga innehållet, varför DARKTHRONEs ”Soulside Journey” också bör betraktas som BM. På detta vis faller alltså MERCYFUL FATE och tidiga SLAYER in i samma genre. Själv nöjer jag mig med att hävda att den avgörande skillnaden knappast var rent musikaliska skillnader, även om dessa givetvis spelade en stor roll, utan just mystiken.

Kontentan är i alla fall att de band som framstod som BM var ljusskygga, skulle framstå som farliga, och vad fan, skulle vara true. Gjorde de inte det, var de life metal. Anonymitet, pseudonymer, corpse paint – allt hade en enkel anledning. Mystik.

Det fanns en tid, för länge sedan, då man förtvivlat försökte få klarhet i vilka namn som dolde sig bakom pseudonymerna. OK, Kristian/Varg Vikernes, Öystein Aarseth, Bård Eithun … och kanske ett par till kände alla till. Resten var knepigare. Ja, detta var i sanning tiden innan Internet – eller i alla fall innan sådan information fanns att tillgå via det av Nick Borgen omskaldade World Wide Web.

En dag på det senare 90-talet dök det upp en EMPEROR-bootleg, vars titel jag glömt. Vad som gjorde den speciell var i alla fall att bookleten innehöll ett avslöjande av Watergateproportioner – bandmedlemmarnas riktiga namn, bakgrunder och annat skvaller. Vi lärde oss här att Samoth hette Tomas, och att Ihsahn hette Vegard Sverre. Och viktigast av allt var att vi efter en kort sekunds intensiv ”Wow!”-känsla märkte att vi inte brydde oss ett dugg när allt kom omkring. Här blir jag frestad att dra en parallell till Rob Halfords utgång från garderoben, men jag låter bli.

Såhär i efterhand kan jag dock se att något hade förändrats i och med den nya tillgången på personinfo. Strax var okända identiteter antingen ett minne blott, eller helt enkelt ointressanta. Vi kanske inte tänkte särskilt mycket på det vid tillfället, men jag vill mena att dessa avslöjanden spelade en större roll än vi trodde.

Med korten på bordet: när de norska pionjärerna (för det var de som räknades) klev fram i ljuset och lät sig fotograferas utan corpse paint, samtidigt som de förklarade att de ”egentligen var som vilka grabbar som helst” (med viss reservation) kom det först med någon slags … lättnad. De flesta hade nog tröttnat på att förklara storheten med kyrkbränder för omgivningen (läs: föräldrar). Nu var ju de här människorna plötsligt några man kunde dricka öl med. Fenriz hade humor. Bla, bla, bla.

Uttalandena sänkte dem ned till den genomsnittlige lyssnarens nivå, och demokratiserade på så vis hela scenen …

… och i och med det gick något förlorat. Något nytt var det egentligen inte – VENOM hade några år, eller egentligen ett decennium tidigare, agerat likadant och gjort avkall på satanismen. Och även om musiken fortfarande sparkade skiten ur det mesta (jag dyrkar även Tony Dolan-eran) fick de jävligt svårt att hävda sig. Så står det i alla fall i Bonniers rocklexikon från 1992.

Och vad fan blev egentligen bättre av att BM-band plötsligt skulle ”växa upp”? Namtheanga (det känns liksom fel att använda dopnamnet Alan i sammanhanget) har helt rätt när han menar att DARKTHRONE knappast blev bättre för att allmänheten blev varse att Fenriz jobbar på ett postkontor. Och med tanke på att DARKTHRONE bara blivit sämre sedan ”Total Death”, vilken släpptes en stund innan avmystifieringen och tövädret drog igång, får sångfågeln från PRIMORDIAL rätt i sitt uttalande.

OK, det är kul med skvaller – som när man snappar upp att KATATONIAs gamla basist Guillaume började lipa när bandet stoppades i tullen. Det är inte kul när någon journalist frågar ut WATAIN om när de senast satt och grät.

Slutsumma: efter att avmystifieringen gjort sitt gick liksom luften ur hela scenen. Visst, det kanske fanns något enstaka band här och där, eller individer, som genom desperata försök att väcka uppmärksamhet tillfälligt lyckats få tillbaka en fläkt från det som en gang var – typ SVARTAHRIDs hyss sommaren 2003 – men det är knappast något som håller i längden.

Kanske gjorde IT från ABRUPTUM helt rätt när han likt en WWF-karaktär gjorde officiell sorti innan skutan sjönk.

Tack för kaffet.

/Heidenhammmer