Hatpastorns likpredikan

Nu är det ganska precis en vecka sedan jag återvände till Sundsvall, städernas stad. Borta bra, hemma bäst. Det känns faktiskt grymt skönt att vara hemma igen. Vad har jag då haft för mig under denna vecka då jag uppenbarligen inte orkat peta upp nya inlägg på denna Likpredikan? Ja, att vandra runt och avrätta mutanter i den radioaktiva vildmarken tar sin lilla tid. Lägg därtill sysselsättningar såsom rep med band och allmänt fixande med lägenheten. Den mesta tiden har emellertid spenderats framför skivsamlingen. Detta monument som fyller både hat, ilska, glädje och förundran. För att inte tala om förvåning. Eftersom jag knappt varit hemma de senaste två åren så insåg jag ganska snabbt att jag bara skrapat på ytan när det kommer till redogörelser för ologiska band och deras förehavanden. Det kommer med andra ord att bli ett och annat inlägg på det temat framöver. I väntan på detta tänkte jag dock börja med att ta er med på en helt annan resa.

Tack vare ett monumentalt läsarbidrag tänkte jag mjukstarta min hemkomst med ännu ett avsnitt av mardrömslik merchandise. Tidigare har vi fått se hur festligt det kan bli när det kommer till kläder, patchar och pins. Idag blir det helt andra bullar. Ett stort tack och (Vit)hatten av till Jenny Walroth, framtida Ebay-miljardär, som gjorde hästjobbet att fota av alla dessa ting.

Koka en kanna kaffe och gör er redo. Detta inlägg är av den längre modellen.

Vi börjar med en påse HELLOWEEN-pumpafrön. Jag ska erkänna att detta är hyfsat fyndigt. Trist bara att de kom i samband med ”Rabbit don´t come easy”-plattan. Ett album som … ja, vi kan väl säga att det inte precis var någon höjdare. Omslaget: tyskt skitfult. Inte ens CENTINEX under ”Reflections”-eran hade ett så bedrövligt dataanimerat skivomslag. Allvaret. Fatta det. I övrigt är detta en produkt som har ett existensberättigande. HELLOWEEN. Pumpafrön. Logiskt och bra.

Tyvärr spårar det ut på en gång med en jävla ANTHRAX-frisbee. En orkester jag alltid avskytt. Det enda positiva med denna plastleksak är att man kan kasta den. Rätt åt helvete. Som tur är har jag noll procent saliv kvar i min lekamen att spotta ut i rent förakt. Varför är jag då torrlagd på denna vara? Jo, jag fick av misstag se de nya promobilderna på AEROSMITH och ägnade en hel helg åt att likt en satanisk lama spotta förbannelser mot denna grupp som jag hatar över allt annat i detta universum.

Muntorrhet kan tack och lov botas med halstabletter så näst på tur har vi en påse OLD MAN´S CHILD-pastiller. En produkt som för övrigt lämnar en med många frågor. Undrar vad som skulle hända om Fishermans Friend, eller Fis-Hermans vänner som jag väljer att kalla dem, skulle lägga rabarber på detta uppenbara plagiat. ”Lawsuit up the ass” heter det på engelskt fackspråk. På svenska kallas det ”lagdräkt upp i åsnan”.

Korten på bordet. Vem lyssnade egentligen på GLUECIFER? Jag har alltid sett dem som rockens svar på LOBOTOMY. Band som alltid har funnits, men som ingen någonsin lyssnat på. ”Hard rock gets you laid” står det på förpackningen. Tjena. Vill man vara en sexuell tyrannosaurus lyssnar man på SUMMUM MALUM och inget annat. SUMMUM MALUM-kådisen, DÄR har vi en genialisk produkt.

GRAVE DIGGER, teutoniska tyranner eller trötta tyskar? Det beror på vem du frågar. Frågar du mig vad jag anser om GRAVE DIGGER så säger jag bara att det var smart att de släppte en burk med minttabletter. Finns det något man får dålig andedräkt av är det GRAVE DIGGER.  Hårdrockspuristerna i kommentarsfältet lär bajsa på sig av ilska. Släpp sargen och lyssna på CIRITH UNGOL istället. DET är ett bra band.

Följande pryl är inte så dum. En stilren MOONSPELL-mugg. Fyller man den med trögflytande nyponsoppa kan man få till samma slembubbla i halsen som bandets sångare byggt hela sin karriär på. Tvivlare kan ju lyssna på deras låt ”Opium” för referens. Som ni kanske förstår har jag aldrig varit något MOONSPELL-head, men skulle den portugisiska näktergalen Fernando sluta låta som en vansinnig människa hade jag jublat.

Det är en tunn linje mellan fyndigt och långsökt. THE GATHERINGs måttbandsgrunka från ”How to measure a planet?”-eran är ett kanonexempel. THE GATHERING är förresten ännu ett band i den långa raden av artister som jag sket högaktningsfullt i. Håller de på fortfarande?

Tacka vet jag TIAMAT, de brukar glimma till med jämna mellanrum. Vad de tänkte när det tryckte Post It-lappar som man inte kan använda eftersom de placerat logotypen över i stort sett hela arket är däremot bortom mitt förstånd. En polare till mig köpte ”Skeleton skeletron” när den släpptes och när vi var och tränade på stadens lokala gym så skickade han in albumet i stereon. Detta resulterade i att det blev fantastiskt dålig stämning då horden av gymturkar inte kunde relatera till att träna till något annat än hurtig dansmusik. Detta får mig osökt att tänka på annan nära döden-episod som utspelade sig när jag skulle kötta bänkpress medan BINNIKE BENGT OCH ROY RÖVMUNS ORKESTERs eminenta kassett ”Vanskapt” rullade i stereon. Att hålla något tungt ovanför strupen medan man gubbskrattar är inte att rekommendera.

CANNIBAL CORPSE-doftgranen då? Ja, enligt uppgift ska den lukta billig herrparfym så jag anar att den luktar exakt likadant som DARK FUNERALs doft-CD som jag nämnt tidigare i dessa skrifter. Inget man vill ha i sin bil med andra ord. Rätt kul grej dock.

CANNIBAL CORPSE-läppstiftet slår dock alla rekord i dumhet. Finns det en konstellation jag inte förknippar med läppstift är det just CANNIBAL CORPSE. Kan ni tänka er en flinande Corpsegrinder med Invasion Records-rött läppstift i plytet? Jag kan det och tanken skrämmer mig på ett HP Lovecraft-liknande sätt. Kosmisk terror.

MANOWAR valde att skicka ut stämplar som man … tja, kan stämpla saker med antar jag. Jag ser framför mig ett gäng överviktiga bönder som i storfyllan springer omkring och stämplar varandra i ansiktet och vrålar ”metal”. Allt medan SONATA ARCTICAs senaste musikaliska våldtäkt vrålar ut ur stereon. Kosmisk terror i kubik.

Det är dags att tröstäta och vad passar bättre än en stor påse DIMMU BORGIR-snask. Jag har inte den blekaste aning om vad de smakar, men idén är lite småkul. Betydligt rimligare än CANNIBAL CORPSE-läppstiftet i alla fall. Jag hoppas att det är skivans utgivningsdatum och inte godisets bäst före-datum som står tryckt på påsen. Annars är det nog hög tid att investera i GRAVELAND-laxermedlet. Det är alltid bättre att rensa ur systemet än att gå omkring likt en havande groda i skitande ställning.

Tända ljus, mys med partnern. Vad passar då bättre än att slå på ett album där en hysterisk gnom tjuter som ett brandlarm till tonerna av brittisk black metal av det lite mera suspekta slaget. Vi snackar CRADLE OF FILTH och vi snackar ”Midian”, ett album där grabbarna bara gav upp. Söt idé med ett ljus dock.

TOTALT JÄVLA MÖRKER-isskrapan. Jag erkänner, detta är smått genialiskt. Inte helt otippat är jag inget större fan av TJM, men denna skulle jag faktiskt vilja äga själv. Tummen upp!

STRATOVARIUS … ja, vad i hela helvetet är egentligen det här? Enligt informationen jag fick så är detta inte bara en kombinerad musmatta, linjal och anteckningsblock utan även ett turnéschema. Tysk effektivitet i kombination med finsk power metal. Jösses. En rätt elegant pryl, även om det blir lite väl mycket av det goda. Vad har jag för åsikter om STRATOVARIUS då? De är rådåliga.

Tändare är en populär och smart produkt att placera sin logotyp på. Galet billig att trycka upp och man har faktiskt alltid användning av en tändare. I detta sammanhang vinner HOLY MOSES, Heidenhammers nya favoritband för övrigt, då de kombinerar tändaren med en ölöppnare. Fiffigt. MISTELTEIN, det var en grupp man inte hörde igår precis. Vill minnas att skivomslaget till deras andra giv var en fruktansvärd historia och att det i annonsen stod något i stil med ”MORBID ANGEL korsfäster DIMMU BORGIR”. Jag äger bägge deras skivor, tio spänn styck hos Ginza, och kan ärligt säga att den annonsen var en svart stinkande lögn.

Ett KREATOR-pussel från ”Outcast”-tiden är något jag kanske inte direkt önskat mig i julklapp, men jag måste säga att idén är helt OK. Ska sanningen fram tycker jag att albumet fått oförtjänt mycket skit. Lyssna på inledande ”Leave this world behind”, en brakhit. Visst, det låter inte som KREATOR men när det kommer till gamla thrashband som spårade ur finns det betydligt värre öden.

Nyckelringar är ungefär som tändare, de funkar i alla väder. Här har vi en udda trio bestående av THE GATHERING, CARPATHIAN FOREST och CLAWFINGER. Shit, CLAWFINGER. Det var inte igår. En av mina favoritsysselsättningar när man är på festivaler är att kora vinnaren av den ocreddigaste T-shirten. Att på exempelvis Under The Black Sun strosa omkring i en 2 TON PREDATOR eller POWERMAN 5000-tröja tyder på stor självdistans och humor. Kombinera någon av dessa med en fet CLAWFINGER-nyckelring och du har min eviga respekt.

Efter fiaskot med halstabletterna gör ständigt aktuella OLD MAN´S CHILD storstilad återkomst med denna paranta fällkniv. Varför inte liksom? Som barn lyckades jag med konststycket att fälla igen en splitterny schweizisk armékniv över fingrarna. Det var ett vardagsäventyr som hette duga kan jag säga. Att försöka få upp bladet när blodet sprutade var topp ett det krångligaste jag varit med om. Ett gäng år senare satt man och lyssnade på KATATONIA-demon och skar sig frivilligt då det ansågs vara tufft. ”Dömm i hövvet nå djääävulskt” som det heter på Sundsvallsmål.

Följande produkt stödjer jag till fullo. Jag vill till och med gå så långt att det borde följa med en obligatorisk kemisk kastrering till varje PULKAS-skiva. Ett riktigt uselt band och ett monument över bolaget Earaches totala kollaps. PULK-AS.

HAMMERFALL-kondomen. Min hjärna kokar snart över av elaka kommentarer, men för att hålla karman på en hyfsat rimlig nivå räcker det väl med att säga att en valfri HAMMERFALL-skiva i grund och botten är ett kanonbra preventivmedel. ”Let the hammer stand”. Jag hoppas av hela mitt väsen att det är frasen Heidenhammer hojtar varje gång det vankas könslambada.

”Let the hammer stand”.

Jag är mållös.

Vi avslutar med TURBONEGROs kokainspegel.

Vill ni veta något olustigt? Detta var långt ifrån alla bidrag jag fick skickat till mig, men efter kokainspegeln måste till och med jag erkänna mig besegrad. Resten av bidragen och mycket annat kommer i nästa del i denna serie. Först är det dock hög tid att botanisera i skivsamlingen. Scannern står redo.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 27 november, 2012 at 4:48 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.