Hatpastorns likpredikan

Om vi skulle ta och räkna antalet band med ordet ”mysterium” i alla dess former i namnet … nej, det skall vi inte. Dels är det drygt, och dels är det betydligt lättare att låta Metal Archives göra det åt en. (”Mysteri” resulterade i 29 träffar. Knåpa gärna vidare själv.)

Hur som helst står det klart att ordet och begreppet har en rätt central roll inom black metal. Och mer än att vara en del i ett band- eller titelnamn får mystik sägas vara en av de viktigaste komponenterna i svartmetallens attraktionskraft.

Detta leder in oss på konsekvenserna av dess motsats: avmystifiering.

En av de mest debatterade frågorna på 90-talet hos de ickeinitierade var vad den egentliga skillnaden mellan death och black metal bestod av. Jag tänker inte upprepa uttalanden, analyser och redogörelser för detta närmare då dessa oftast var totalt intetsägande och erbarmligt tråkiga. Oavsett om de var ”subjektiva” eller ”objektiva”. Självaste Vikernes menade i en tidig intervju att musiken är helt underställd det textmässiga innehållet, varför DARKTHRONEs ”Soulside Journey” också bör betraktas som BM. På detta vis faller alltså MERCYFUL FATE och tidiga SLAYER in i samma genre. Själv nöjer jag mig med att hävda att den avgörande skillnaden knappast var rent musikaliska skillnader, även om dessa givetvis spelade en stor roll, utan just mystiken.

Kontentan är i alla fall att de band som framstod som BM var ljusskygga, skulle framstå som farliga, och vad fan, skulle vara true. Gjorde de inte det, var de life metal. Anonymitet, pseudonymer, corpse paint – allt hade en enkel anledning. Mystik.

Det fanns en tid, för länge sedan, då man förtvivlat försökte få klarhet i vilka namn som dolde sig bakom pseudonymerna. OK, Kristian/Varg Vikernes, Öystein Aarseth, Bård Eithun … och kanske ett par till kände alla till. Resten var knepigare. Ja, detta var i sanning tiden innan Internet – eller i alla fall innan sådan information fanns att tillgå via det av Nick Borgen omskaldade World Wide Web.

En dag på det senare 90-talet dök det upp en EMPEROR-bootleg, vars titel jag glömt. Vad som gjorde den speciell var i alla fall att bookleten innehöll ett avslöjande av Watergateproportioner – bandmedlemmarnas riktiga namn, bakgrunder och annat skvaller. Vi lärde oss här att Samoth hette Tomas, och att Ihsahn hette Vegard Sverre. Och viktigast av allt var att vi efter en kort sekunds intensiv ”Wow!”-känsla märkte att vi inte brydde oss ett dugg när allt kom omkring. Här blir jag frestad att dra en parallell till Rob Halfords utgång från garderoben, men jag låter bli.

Såhär i efterhand kan jag dock se att något hade förändrats i och med den nya tillgången på personinfo. Strax var okända identiteter antingen ett minne blott, eller helt enkelt ointressanta. Vi kanske inte tänkte särskilt mycket på det vid tillfället, men jag vill mena att dessa avslöjanden spelade en större roll än vi trodde.

Med korten på bordet: när de norska pionjärerna (för det var de som räknades) klev fram i ljuset och lät sig fotograferas utan corpse paint, samtidigt som de förklarade att de ”egentligen var som vilka grabbar som helst” (med viss reservation) kom det först med någon slags … lättnad. De flesta hade nog tröttnat på att förklara storheten med kyrkbränder för omgivningen (läs: föräldrar). Nu var ju de här människorna plötsligt några man kunde dricka öl med. Fenriz hade humor. Bla, bla, bla.

Uttalandena sänkte dem ned till den genomsnittlige lyssnarens nivå, och demokratiserade på så vis hela scenen …

… och i och med det gick något förlorat. Något nytt var det egentligen inte – VENOM hade några år, eller egentligen ett decennium tidigare, agerat likadant och gjort avkall på satanismen. Och även om musiken fortfarande sparkade skiten ur det mesta (jag dyrkar även Tony Dolan-eran) fick de jävligt svårt att hävda sig. Så står det i alla fall i Bonniers rocklexikon från 1992.

Och vad fan blev egentligen bättre av att BM-band plötsligt skulle ”växa upp”? Namtheanga (det känns liksom fel att använda dopnamnet Alan i sammanhanget) har helt rätt när han menar att DARKTHRONE knappast blev bättre för att allmänheten blev varse att Fenriz jobbar på ett postkontor. Och med tanke på att DARKTHRONE bara blivit sämre sedan ”Total Death”, vilken släpptes en stund innan avmystifieringen och tövädret drog igång, får sångfågeln från PRIMORDIAL rätt i sitt uttalande.

OK, det är kul med skvaller – som när man snappar upp att KATATONIAs gamla basist Guillaume började lipa när bandet stoppades i tullen. Det är inte kul när någon journalist frågar ut WATAIN om när de senast satt och grät.

Slutsumma: efter att avmystifieringen gjort sitt gick liksom luften ur hela scenen. Visst, det kanske fanns något enstaka band här och där, eller individer, som genom desperata försök att väcka uppmärksamhet tillfälligt lyckats få tillbaka en fläkt från det som en gang var – typ SVARTAHRIDs hyss sommaren 2003 – men det är knappast något som håller i längden.

Kanske gjorde IT från ABRUPTUM helt rätt när han likt en WWF-karaktär gjorde officiell sorti innan skutan sjönk.

Tack för kaffet.

/Heidenhammmer

This entry was posted on 25 oktober, 2012 at 4:04 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.