Hatpastorns likpredikan

Mina första musikaliska möten med ABRUPTUMs primus motor IT skedde på Nordic Metal Compilation där ABRUPTUM bidrog med en stämningsfull bit vid namn ”De profundis mors vas consumet” och OPHTHALAMIA med en riktig bra cover på MAYHEMs gamla örhänge ”Deathcrush”. När jag senare fick möjlighet att lyssna mer på dessa band insåg jag ganska kvickt att det inte var något för mig. Själva konceptet bakom ABRUPTUM var helt genialiskt, men det rent musikaliska var inte tillräckligt tilltalande för att jag skulle köpa det. I fallet OPHTHALAMIA ansåg jag att plattorna var så pass ojämna att de inte lockade till köp. Dessutom var de hyfsat krångliga att få tag i, i alla fall här i Sundsvall. Visst, man hade kunnat beställa dem, men vid den här tidpunkten släpptes det så pass mycket bra att man var tvungen att prioritera och än idag ekar skivsamlingen tom på dessa alster.

VONDUR sket jag högaktningsfullt i. ”Striðsyfirlýsing” må ha ett skivomslag som skriker ”köp mig” men rent musikaliskt höll det inte samma klass. När deras svanesång ”The galactic rock’n’roll empire” släpptes 1998 gav nog de flesta upp. Skivan var säkert underhållande att spela in, det tvivlar jag inte en sekund på. Dessvärre är livet för kort för att lyssna på avgrundslika covers på Elvis och JUDAS PRIEST. Faktum är att jag blev hyfsat paff när skivan släpptes. Runt 1998 var det inte speciellt vanligt med ploj och lattjolajban inom svartmetallen. Särskilt inte när det gällde medlemmar som hade en viss tyngd i scenen. Varningsklockan ringde förvisso redan på debuten, men att ha Darth Vader på omslaget är smått genialiskt i all sin märklighet och överskuggade de värsta tvivlen.

WAR … ja, jag äger förvisso ”We are war” men antalet gånger jag lyssnat på den från pärm till pärm kan räknas på ena handens fingrar. Om jag inte minns helt fel så är Dr Panzram ett riktigt WAR-head, personligen är det inte min kopp kaffe. När det kommer till IT tyckte jag alltid att hans insatser som gästvokalist och textförfattare i DISSECTION och MARDUK var bäst.

När IT till slut lämnade hela svartmetallscenen bakom sig blev det ett tomrum och även om jag själv inte var något die hard-fan av något av hans projekt kändes det ändå trist.

2004 var det dags för en återkomst och projektet 8TH SIN släppte sin debutskiva ”Sinners Inc”. Jag vill minnas att flera i min bekantskapskrets var sjukt peppade på vad detta kunde vara för något. De lyssnade och sedan blev det bara …

Tyst.

Faktum är att jag inte ens såg skymten av albumet när det kom och sedan glömde jag helt enkelt bort att den ens fanns. Jag antar att skivbolaget Black Lodge inte prioriterade Sundsvall när det kom till marknadsföring. 2005 släpptes given ”Angelseed & Demonmilk”, även det ett släpp jag aldrig lyssnade på, eller ens hittade i fysiskt format. Jag hittade faktiskt inte ens en enda recension så jag hade inte den blekaste aning om var det var för slags musik. Några år senare satt jag på mitt gamla jobb och pysslade med ”administrativt arbete”, det vill säga slösurfa på Internet och bestämde mig för att navigera mig in på metal-archives för att just kolla upp 8TH SIN och lösa gåtan varför allt blev så tyst. 8TH SIN finns inte på metal-archives, såvida man inte hungrar efter holländska 8TH SIN. Ett bedrövligt band för övrigt. Efter detta sökfiasko kom väl chefen eller något annat störande moment vilket innebar att jag var tvungen att stänga ner sidan och återigen glömde jag bort the true 8TH SIN. Att projektet inte fanns på metal-archives var emellertid riktigt underligt. MORTIIS får ju vara med, DE INFERNALI likaså. AGHAST har funnits med, men blivit bortplockad. Som sagt, när det kommer till vilka artister som får vara med och inte är den sidan grymt inkonsekvent. Med tanke på vilka orkestrar IT varit inblandad i tidigare borde han fått frikort.

Hursomhelst, för inte alls längesedan öppnade jag pestkollekten, läs min brevlåda, och där låg ett mystiskt paket. Likt ett barn sockerhög på julmust slet jag upp paketet och ut ramlade 8TH SINs två första släpp. Spänningen var olidlig.

Idag är det dags att lösa mysteriet. Jag ska äntligen få höra 8TH SIN. Innan vi börjar tänkte jag först kommentera texthäftet. Det är ju ändå den man börjar med när man fått tag i en ny skiva.

På omslaget finner vi en rakad och lätt skelögd IT som leende masserar tinningarna. I bakgrunden har de placerat en massa streck, två rektangelliknande objekt och en sol. Jag antar att det ska se modernt ut. Texthäftet i övrigt är utformat i samma stil. Däremot kunde det lugnat ner sig på bandbildsfronten. Räknar man med omslaget är det inte mindre än åtta olika bilder på IT och för enkelhetens skull kan vi väl säga att alla inte blev skitbra. All musik är skriven, inspelad och producerad av en gammal räv vid namn Michael Bohlin, känd från bland annat STEEL ATTACK och BREJN DEDD. All lyrik är författad av IT. Just texter var ju alltid lite av ITs grej, därför är det lite märkligt att texterna inte står med i häftet. Om man inte räknar med några korta strofer som är placerade lite här och där förstås. De kunde ha fimpat minst fyra av bilderna och inkluderat lyriken. Att Michael, som de facto gjort i stort sett allt, inte fick vara med på bild är även det gåtfullt.

Det var bookleten, nu är det dags att höra hur det här egentligen låter. Kom ihåg att detta är första gången jag hör skivan så jag tänkte lite kort kommentera varje låt. Jag vet att detta inte kommer att låta som något av hans tidigare band, men jag går ändå in med ett öppet sinne.

1. ”Karaoke life”.

Jag hinner inte ens reflektera inför låttiteln innan jag kastas in i ett inferno av tuggande nedstämda gitarrer och pumpande datatrummor. IT sjunger på det där sättet som alla band i den här genren sjunger. Högt, tydligt och lite bajsnödigt. Vi snackar industrimetall typ ROB ZOMBIE och närbesläktade musikaliska kollegor, fast inte lika kompetent. Oj, ja detta är ju inte min genre, men jag hade förväntat mig något betydligt värre, typ DE INFERNALI.

2. ”Hello Japan”.

Nu blev det lite syntigare. IT sjunger om ”a new smell” och ”nukeman”, men jag kan höra helt fel. En trånande kvinnoröst rimmar på ”dust” och ”lust”. Gitarrerna tuggar vidare och databasen stånkar på ett genretroget vis. Ja, gillar man sådan här musik låter det i alla fall ungefär som det ska. Dessvärre rodnar jag så kinderna värker när det kommer till lyriken. Minns ni Tommy Nilssons gamla hit ”Vill du ha sex med mig?”? Tänk er den fast i ett taktfast industridoftande framtidsformat med diaboliska undertoner. Låttiteln då? Ja, det är ju inte ”Turannum bellux eventus alci exeo-sivium vitae carthaginis integra” precis.

3. ”Sometimes & Othertimes”.

Jag tror att jag räknat ut hur resten av den skivan kommer att låta. En stor nackdel är att det är för många stopp i slagdängorna. Drivet försvinner snabbt när det är syntblopp-vers-syntbloppstopp-riff-stopp-refräng och så vidare. Inte ens MARDUK hade så här många stopp i låtarna på ”Dark endless”. Fatta allvaret. Refrängerna hade även kunnat vara tydligare och fläskigare.

4. ”Trip trap”.

RAMMSTEIN-light med science fiction-syntar. Nu börjar jag irritera mig rejält på alla dessa stopp. Kan vi få en rak takt som håller i sig längre än fem sekunder? Det verkar tveksamt. Ska inte dylik musik fungera på tyska dansgolv? Årets sommarplåga ”Dansa pausa” får en helt ny innebörd. Nä, detta var det svagaste örhänget hittills. Vågar jag säga att detta var en dålig ”trip”?

Tack Göteborg!

5. ”Eastern empress”.

Det asiatiska låttiteltemat går vidare. Svepande onda syntar, suggestiv sång, gitarrerna kommer in under refrängen. Allt enligt industrimetallens ABC. Väldigt mycket sång, en del gånger fungerar det, andra inte. Bäst blir det när IT får semivråla, då låter han stundtals som en blandning av Rob Zombie och en desperat Quorthon. Låten avslutas med strofen ”You are my dark eclipse, eastern empress”. Esoteriskt.

6. ”Dreamqueen”.

De flesta låtarna verkar handla om demoniska fruntimmer och någon sorts form av sexuell aktivitet. I övrigt finns det inte så mycket att tillägga. Minns ni DOMINION CALIGULA? Tänk er det bandets mer erotiska stunder och addera industrielement. Det finns vissa grupper som helt enkelt låter Stockholm. 8TH SIN låter extremt mycket Stockholm. Kryptiskt kan tyckas, men jag kan nog inte förklara det på något annat sätt. Alla som inte kommer från den kungliga huvudstaden kommer att första EXAKT vad jag menar.

7. ”Sex FX”.

Jösses, ännu en låt som handlar om köttets lustar. Samplade piskor och samplade kvinnostön. Nu börjar jag bli jävligt mätt.

8. ”Sister”.

Åska, fågelkvitter, rymdsynt. Addera ROB ZOMBIE-riff och oceaner av sång. Repetera.

9. ”Money”.

Blippblippblippblippblipp. Tuggtuggtuggtuggtugg. Bzzzzroooooiiiiing. Bom-pang-bom-pang-bom-pang. Utz-utz-utz-utz. Sång hela tiden.

10. ”Sinners”.

Ja, jag har nog redan sagt allt som kan sägas för att beskriva detta. Lite lägre tempo på denna bit och inte lika framträdande gitarrer. I övrigt är det samma stuk som tidigare.

11. ”The eight sins, part 1”.

Tjo, sista låten! Domedagsdoftande och med ett mycket lägre tempo än tidigare. Inte helt oävet men samtidigt inget jag slår på i onödan.

Plötsligt är skivan slut och hur ska jag egentligen sammanfatta detta? Problemet med dylik musik är att min referensram är rätt snedvriden. Jag har bara hört giganterna typ NINE INCH NAILS, ROB ZOMBIE, MINISTRY, LAIBACH, RAMMSTEIN om de nu räknas och så vidare. Jämför man 8TH SIN med dessa grupper så är klasskillnaden enorm. Detta kan vara ett tydligt fall när någonting hamnar mellan två stolar. Folk som verkligen gillar industrimetall lär inte bli överdrivet imponerade och folk som gillar black och döds kommer inte att fatta grejen. För att ge er ett klipp på hur detta egentligen låter begav jag mig ut på Youtube. Problemet är att det inte var speciellt lätt att hitta något alls med dem. Brasilianska 8TH SIN, holländska 8TH SIN, en drös technoband samt NOCTURNAL RITES av alla jävla grupper dök upp. Dock inte the true 8TH SIN. Märkligt. Söker jag på ”8TH SIN Sinners Inc” blir sökresultatet ännu märkligare. Inte ens när jag testar bandnamnet och en av deras låttitlar hittar jag något. Topp ett Sveriges hemligaste band.

I brist på annat pangar jag upp ett klipp med legendariskt obskyra BREJN DEDD. Ett urgammalt band som bland annat Dan Swanö, IT och Michael Bohlin spelade i. De fanns minsann på Youtube. Jag fattar ingenting.

Tänk er den här låten fast helt tvärtom. Så låter 8TH SIN.

På återseende.

/Hatpastorn

EDIT: Stort tack till herr TK som donerade skivorna, det glömde jag förtydliga i texten.

This entry was posted on 6 december, 2012 at 5:11 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.