Från A till Ö med Heidenhammer. E som i EQUIMANTHORN.
I ett tidigare inlägg nämnde jag hur otroligt mycket dålig musik vi i Församlingen faktiskt konsumerar, och hur vi av någon sjuklig anledning alltid väljer att kasta oss över skräpet i de skivhögar vi på varsitt håll införskaffar.
ABSU är ett konceptuellt sett mycket udda band. Texasbor som iförda kilt spelar ”occult metal”, i vilken de på dödligt allvar vill beakta sina förfäders skotska arv. I en intervju berättar en av medlemmarna att han jämte detta också har uramerikanskt påbrå. Varför vi aldrig får se honom eller resten av bandet iförda fjäderskrudar vifta med tomahawker istället för hillebarder vet jag inte. ABSU stoltserade också med mycket långa och omständliga artistnamn, vilka jag av utrymmesskäl och ren lathet inte orkar skriva ned. Även där vill jag påstå att de, åtminstone för den tiden, slog någon slags rekord.
Mig veterligen var bandet också först med att på sidan av inte ha bara ett, utan två dark ambient-projekt. Skräcken har knappt lagt sig efter vår genomlyssning av den makalöst bedrövliga skivan ”The Venus bellona” som medlemmen Proscriptor valde att släppa under eget namn, förrän det är dags för band nummer två. EQUIMANTHORN med plattan ”Nindinugga nimshimshargal enlillara”.
Omslaget snott från en målning av William Blake, titlar så långa och outtalbara att de knappt existerade, råa bandbilder … succén borde varit given. Det var den inte.
Nuförtiden är det lite för lätt att skratta bort dark ambient. Man har liksom hört det för många gånger, och det är ytterst få band, projekt och konstellationer inom genren som lyckas med något annat än att framkalla gäspningar eller tonårsfnitter. Därför valde jag att ta den här skivan på samma allvar som ABSU tar sina kiltar. Hörlurar på, ljus tända, lamporna släckta och med en samling Lovecraftnoveller nära till hands begav jag mig ut på en resa. Det blev en okomfortabel sådan.
Med inte mindre än sju involverade medlemmar, långa och ingående texter och koncept samt en miljard mer eller mindre obskyra instrument står det klart att skaparna måste ha plöjt ned tid och energi i det här projektet. Resultatet är så vansinnigt mediokert att jag nästan baxnar. Hade det inte varit för en envist pipande flöjt som mer påminner om en ostämd visselpipa vore skivan perfekt för människor med insomningsproblem som vanlig medicin inte biter på. En berättarröst kommer in då och då, förmodligen för att på okänt språk uppmana eventuella läsare att det är dags att vända blad, med en röst så tillgjord att Keanu Reeves skulle framstå som Bela Lugosi i jämförelse.
Nej, jag ger upp. Om jag kunde begripa vad sådan här musik egentligen ska vara bra för.
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 
25 april, 2015 den 3:53 e m
Såhär en regnig lördagseftermiddag när min nyligen anlända amerikanska gäst står i köket för att visa upp sina matlagningskunskaper, dånandes slö hiphop och Maroon 5 i en salig blandning, framstår plötsligt Equimanthorn som en skänk från ovan. Perspektiv är lustigt.
28 april, 2015 den 4:52 e m
Maroon 5 var det där bandet som inte fattade att de var ett one hit wonder-band utan de har bara plöjt vidare i hoppet att ingen ska komma på dem. Lite som en musikalisk motsvarighet till hon Kajsa Mellgren från ZTV.