Hatpastorns likpredikan

Den alltid ödmjuka Divine bjuder på fredagsstämning.

/Dr Panzram

När skivbolag bestämmer sig för att göra ett återsläpp undrar man ibland om bolagschefen har alla bokstavskombinationer förutom IQ. Att en platta återpressas då den helt enkelt sålt slut är inget konstigt. Det är när det ska börja trixas med omslagskonst och annat märkligt som man tar sig för chipspannan. Ibland blir det helt suveränt som i fallet med Inquisition och deras makalösa vinylåterutgåvor. Man darrar när man håller i dem. Ibland blir det som … ja, det är väl det vi ska gå igenom idag.

Personligen hade jag en storartad plan om stjärnorna står rätt och min bok säljer slut. Ni vet det där rosa skämspasset man får handla dyrt när man glömt det riktiga passet hemma och man ska på turné? Jag var lite inne på samma linje. Missar man att införskaffa första utgåvan så får man istället köpa en knallrosa version som är dubbelt så dyr och innehåller hälften så mycket material. Jag vet inte om förslaget föll i god jord hos förlaget, men kul hade det varit. Iallafall för mig.

”Återsläpp” är som sagt ett ord som fyller min värld med tvivel. Jag ser för mitt inre tredje öga hur någon bindgalen skivbolagsdirektör sitter och vrålar de mest vansinniga kommandon mänskligheten hört.

”Ja, klart som fan vi ska mastra om den. Vadå? Att ingen hör skillnaden? Är du galen!? Det mänskligheten KRÄVT de senaste tio åren är en uppfräschad version av Mactätus ”Blot”! Vadå? Att ingen någonsin brytt sig om Mactätus? Hahaha, ja det märks ju vem som är skivbolagschef och vem som inte är det. Tro mig, det här kommer att bli en succé!”.

”Tjenare, jag skulle behöva tala med er Photoshop-kille, jag behöver fräscha upp några gamla omoderna skivomslag. Vadå? Har han hamnat på psyket? Jag förstår inte problemet. Ursäkta? Har han tvångströja på sig för att han smetar bajs överallt? Hmmmm. Jag förstår fortfarande inte problemet. Mmmm. Mmmm. Mmm. Ja, jag förstår vad du säger, men nu gör vi såhär. Jag tänkte ta med mig några gamla plattor, DImmu Borgirs och Havohejs debutverk bland annat så får han skapa magi. De där gamla omslagen går ju inte för sig. Opassande? Du kan vara opassande.”.

”Du hörde rätt grabben, jag sitter på en guldgruva. Japp, det är norskt. Nä, det är inte Mayhem. Det finns kopplingar dock. Nä, det är inte Burzum, men bra gissat. Det är Hades! Jag tänkte återsläppa deras klassiska ”The dawn of the dying sun”, hyfsa till ljudet och fylla den med exklusiva bonuslåtar. Den du! Va? ”The dawn of the dying sun” sa jag. Är du helt oallmänbildad, det är ju kanske den viktigaste norska black metal-skivan som gjorts! Jörn satt ju för fan en sväng på kåken tillsammans med Greven. Bara där har vi sålt hundratusen exemplar. Va? Originalet finns i drivor på Ebay för att den är helt osäljbar? Vad fan är Ebay? Va? Internetauktion? Hahaha, det var det löjligaste jag hört. Det konceptet kommer vara dött om två månader, sanna mina ord. Nu gör vi som jag säger, vi släpper plattan, mastrar om ljudet och petar in några högintressanta bonusspår. Vem vet, kanske en intervju med Jörn där han sitter och överdriver Hades storhet. Det vill alla läsa. Nej nej nej! STOPPA PRESSARNA! Nu har jag det! Vi låter inte någon i bandet prata om skivan utan vi låter någon lallare från typ tyska Metal Hammer ösa lovord över den. Det fungerade ju så jävla bra på Marduks  återsläpp av ”Panzer division Marduk”. Jag är ett geni. Du, jag måste lägga på nu. Några klåpare från ett band som heter Deathspell Omega står och väntar utanför. Nä, självklart kommer jag inte att ge dem kontrakt. Hellre satsa på säkra kort som Hades än att kasta pengar i sjön på nya band. Vi hörs.”.

Går det inte till såhär i verkligheten heter jag Lord Kaiaphas Ancientsdotter.

Vilka återsläpp har då egentligen irriterat mig mest? En bra fråga. Jag ställde den trots allt själv. Det finns för många att välja på så jag tar de som poppar upp snabbast i kålroten.

Katatonias ”Dance of December souls” är ett magiskt album. Inte utan problem, men med en atmosfär så tät att jag förvandlas till en omdömeslös tonåring varje gång jag lyssnar på den. Jag älskar skiten.

2004 valde Black Lodge att göra ett återsläpp på denna juvel. Använde de originalomslaget där vi får se bandet förföriskt titta på oss genom ett lila moln? Svar nej. De valde att … ja, ska sanningen fram är detta något av det mest överjävliga jag sett när det kommer till kulturslakt. Ordet ”Photoshopspya” räcker inte till. Detta är mer en Photoshopavrättning. På omslaget som är sådär lila som bara vissa omslag släppta av Hammerheart Records kunde vara står en fåntratt med den mest patetiska lien jag beskådat. Varken mer eller mindre. Detta är vad vi får. Vid en första anblick kanske man tänker att det inte är så fruktansvärt, men ju längre man tittar desto argare blir man. När man kokar av ilska öppnar man digipaken och …

AAAAAAAAAAARRRRRGH!!!

Under skivan har de tryckt albumtiteln upp och ner.

Bookleten som är svartvit är så oinspirerad att man bara ger upp och letar efter kniven.

Vissa av texterna är bara skrivna med versaler, medan andra är skrivna med gemener. Det ser inte klokt ut. Att de sedan trixat till det så att texterna är lite på sniskan är bara den sista dödsstöten.

Allt är bara så förbannat billigt gjort.

Tydligen blev Katatonia själva inte överdrivet roade av detta, vilket är en sund reaktion. Grabbarna hade just släppt monumentala ”Viva emptiness” och nått lyssnarskaror de inte tidigare gjort. Jag kan bara tänka mig paniken. När det väl börjar rulla för ens band vill man kanske inte att ens nytillkomna lyssnare som har noll koll på bandets tidiga material ska ramla över denna giv i tron att det är deras senaste platta. Jag älskar bägge skivorna, men jag kan ana att nytillkomna kids höjer på både ett och två ögonbryn om de skulle gå från ”Viva emptiness” till Renkses skoningslösa kaggearbete/triggade skrivbord på ”Dance of December souls”.  Bästa liknelsen jag kan göra såhär på rak arm är om någon som bara hört och dyrkat Ulvers senaste giv ger sig i kast med ”Nattens madrigal” i tron att det är uppföljaren till, ja vad fan nu senaste Ulver heter. ”Märkvärdigt trams volym 17”? Vem bryr sig?

Såvida jag inte misstar mig håller Black Lodge till i Stockholm. Katatonia likaså. När jag håller det här återsläppet i min hand drömmer jag mig bort och fantiserar om att bandet stormar in på skivbolagskontoret och låter knivarna sjunga sin vackra visa om död och evig fördömelse.

Ur askan i elden. Midvinters debutalbum, ”The sight of the apocalypse dragon”, är inte direkt det snyggaste man någonsin tittat på. Musiken är dock klart gemytlig vilket faktiskt motiverar ett återsläpp då originalet kunde vara halvsvår att få tag i. Det ryska bolaget Frostscald gjorde slag i saken och …

Ja, det blev ju om möjligt ännu värre.

Originalomslaget bestod av en ful rymd, ett fult tribaldrakepentagram och en ful babyblå logo. Texthäftet ska vi inte ens gå in på. Man kan tro att återsläppet är en förbättring. Logon är omgjord, tribaldraken är förvisso kvar men inte lika irriterande och rymden har ersatts av ett svampmoln som placerats i ett Sagan Om Ringen-doftande landskap. Nu tar vi oss några minuter och verkligen tittar på det nya skivomslaget. Eftersom krattan som Photoshoppat ihop eländet uppenbarligen saknar all sorts form av avståndsbedömning ser det ut som att den maffiga atombombssmällen uppstår på en söt liten stig. Om vi går efter skala ser vi att kråkan till höger är större än basen på svampmolnet. Den maffiga atombombssmällen har snabbt förminskats till en foffbomb av Magica De Hex-karaktär. Himlen är dessutom rosa. Färgkombinationerna överlag är rätt ögonbedövande.  Trist på en så pass bra skiva att den aldrig fått ett värdigt konvolut.

Mithotyns ”King of the distant forest” har som jag tidigare skrivit ett omslag som fick min tama kameleont att explodera. Under många långa år trodde jag att det var det här omslaget som gällde. Det är inte skitfult, mest bara skrikigt och kraftigt rollspelslökigt. Man har sett värre. Döm då av min förvåning när jag slöbläddrade i ett gammalt nummer av Ablaze Mag och fick se att ärkeklåparna på Hammerheart Records återsläppte denna platta 2003 med ett nytt skivomslag så fult att när jag visade det för Heidenhammer började han skratta så hysteriskt att han var helt okontaktbar i flera minuter.

Jag tar tillbaka nästan allt jag någonsin sagt om Invasion Records. Det här klår det mesta. Här har vi Ice King från Adventure Time som med en missbildad arm pekar på lutande tornet i Pandora. Blev det för många referenser nu? Då har ni hamnat helt rätt. Titta på omslaget. TITTA PÅ DET! Det här konstverket är så bedrövligt att om bandet själva sett det hade självaste Karsten Larsson tappat håret i ren förfäran. Fatta allvaret. Skämt åsido vore det faktiskt kul att få höra hur grabbarna de facto reagerade när de fick se detta så Herr Beckmann, om du läser detta, skriv gärna en rad eller två om hur det här gick till. En vacker dag tänkte jag göra en omfattande Hammerheart Records-special och samla ihop omdömen från de personer jag känner som låg på det bolaget. Jag tror det kan bli rätt hysteriskt.

Jag vet att jag skrivit om Satariels ”Lady lust Lilith” tidigare och det borde kanske räcka så, men när man snackar om bedrövliga återsläpp kan man inte låta den plattan stå och trampa otåligt ute i tamburen. Från gröna spikbröst till älghorn och … ja, bröst. Jag tycker det är helt fantastiskt. Jag har aldrig varit någon anhängare av Messiah Marcolins sångröst. I Satariel fick han dock till det rejält när han gästjoddlade på ”Phobos and Deimos”. När Messiah Michelin sjunger refrängen på ”Holy trinity” händer det emellertid märkliga saker. Min farfar var född och uppvuxen i Falträsk och när han uttalade bilmärket Mitsubishi så uppfann han ett helt nytt Sje-ljud. EXAKT så sjunger Messiah stroferna ”Is she damned or is she free”. Sean Connery möter kassaapparatsunderbett möter ljudet man gör när någon pratar högt på biblioteket. Jag var faktiskt med om en ganska häftig grej i just Falträsk när jag var i de yngre tonåren. Maträtten tacos hade kommit till byn. Jag skämtar inte nu. Då Falträsk inte är pangstort så var det samling i Folkets Hus där maträtten tacos skulle introduceras för populationen. Det är något av det mest bedårande jag bevittnat. Ni vet det där uttrycket ”att gå som katt runt het gröt”. Då det talesättet är helt sämst anser jag att det ska bytas ut mot ”att gå som en pensionär runt en tacobuffé i Falträsk”. Jag älskar tacos. Åldringarna var inte lika imponerade. Att få tacosås smetat runt getläpparna när det starkaste man ätit de senaste 70 åren är långfil lär vara en smärtsam upplevelse.

Vi avslutar med Ophthalamias ”Dominion”.

Originalomslaget sög från start. En unken borg, tvivelaktiga ögon som alltid får mig att tänka på Musse Piggs ärkefiende Spökplumpen och ett fullkomligt fantasilöst typsnitt. Jag gillade aldrig skivan heller bör tilläggas. När massorna återigen skulle utsättas för detta mög var det ett nytt omslag som gällde. Och vilket omslag sedan! Jag ska erkänna att det nya konstverket passar plattans koncept bättre. Ophthalamia fick nämligen för sig att göra en black and roll-version av ”Macbeth”. En så dålig idé kan man inte ens hitta på om man verkligen sätter sig ner och försöker. Jag refererar ofta till teckningstävlingarna i He-Man/Mask-tidningen. Detta stordåd missade pallplats. Rejält.

Just hopplösa återsläpp är ett ämne som är i det närmaste outsinligt så vi stannar här för idag så kör vi vidare vid ett annat tillfälle.

På återseende.

/Hatpastorn

Regnet faller. Världen dör och ruttnar bort. Det är dags att öppna portarna till Hatpastorns inverterade synagoga och låta höstterminen komma igång. En termin som blev lite senare schemalagd än beräknat då jag var tvungen att investera i en ny dator. Min sju år gamla laptop hade helt enkelt gjort sitt. Bara en sådan sak som att slå på eländet resulterade i magsår och när jag nu senast försökte logga ut på Internet så ville den helt enkelt inte starta någon webbläsare. En skarp irritation infann sig. Det är dock inte utan ett visst vemod man byter maskin. Min gamla dator är trots allt den som jag skapat allt i textväg och en hel del i musikväg på de senaste sju åren. Att batteriet på den gav upp efter fyra år vilket innebar att den inte direkt blev särskilt bärbar är en annan femma. Ska sanningen fram blir jag mycket imponerad om min nya monstermaskin pallar sju år av tok.

Som sagt, det är lätt att bli nostalgisk och vad passar då bättre än att prata lite om black metal. Under sommaren har jag och Heidenhammer konsumerat kopiösa mängder svartmetall. Vi har även spelat in en film där den gode Hammaren ursinnigt manglar på trummorna för att sedan skalla sönder en melon, men det är en annan historia. Orimliga mängder skivor har köpts och lyssningssessionerna har varit många. Det har inte alltid varit med glädje man lyssnat. Jag trodde, på fullaste allvar, att mina öron helt enkelt gått sönder efter att Heidenhammer bjuppade på ett Black Funeral-maraton. Maken till tinnitusattack har jag inte upplevt sedan jag spelade i Italien och den utvecklingsstörde ljudteknikern skapade oljud som skulle göra Namanax gröna av avund. Det var för övrigt samma kväll som förbandet Kult tyckte det var skitcoolt att kasta glasflaskor i den enda duschen i hela Italien. Jag var så arg. Två av de märkligaste sakerna som inträffat på senare tid är att jag efter snart tjugo år nästan förstått mig på Forgotten Woods. Jag stod och ilskdiskade och hade ”The curse of mankind” i bakgrunden och första halvan av albumet var inte alls så skitdåligt som jag mindes det. Sedan kom andra hälften och jag funderade på att skära mig i handlederna och göra slut på lidandet då man ändå var beväpnad med varmt vatten och vassa knivar. Jag ska ge norrmännen ett par chanser till. Heidenhammer drabbades emellertid av en fullfjädrad psykos då han ringde mig och fes ur sig att Hellspells ”Devils might” var citat ”Secrets of the black arts part två”. Inte utan en viss skepsis tog jag min lekamen till hans residens och mycket riktigt var hans recension fullkomligt felaktig. Något han även erkände själv. Bookleten till den skivan är iallafall något man aldrig kan prata sig mätt om. Musikaliskt är den helt OK, ingen ”Secrets of the black arts part två”, men klart bättre än jag mindes den. Just nu avnjuter jag Wolfsmonds ”Tollmut”. Hyfsad teutonisk black metal i stil med typ Graven. Man har hört bättre. Och sämre. Jävligt mycket sämre. De tecknade bandfotona får dock Marduks dito på ”Opus nocturne” att framstå som verk av en klassisk mästare. Uppenbarligen får man aldrig vara riktigt glad.

Vad har vi på agendan den här terminen då? Ja, eftersom det varit ett längre uppehåll finns det gott om material. Det mesta ligger på min gamla dator och jag ser inte helt fram emot att likt Indiana Jones gräva fram juvelerna. Förutom det så håller jag på att färdigställa min första bok som kommer att släppas lagom till julhandeln om inte något helt groteskt inträffar. Mer om den vid ett senare tillfälle. På Podfronten finns det mycket inspelat, en del kan användas, en del inte. En del bör nog inte användas men kommer att publiceras iallafall. Är det något som ni läsare saknar? Duger det med upplägget som varit eller törstar ni efter intervjuer eller annat musikrelaterat? Recensioner på nya album? Hemma hos-reportage? Interaktiva utbildningar om ständigt aktuella Ancients hela diskografi? Ja, inte fan vet jag. Hojta till här eller på Instagram. Facebook är jag sällan inloggad på, men det går bra där med. Räkna inte med topp ett världens snabbaste svar bara.

Nä, nu står jag inte ut med Wolfsmond längre. Det får bli Nettlecarriers självbetitlade debut från 2012 istället. Lustigt att det inte blev mer snack om den. Plattan är förbannat mycket bättre än mycket annat som släpptes det året. Tydligen ska bandnamnet inte vara taget från geniet David Firths filmer om Salad Fingers. Jag väljer ändå att tro att namnet är taget från Salad Fingers. Det blir råare så.

Nu ska jag försöka få liv i min gamla dator och likt en gravskändare gå lös på värdesakerna.

På återseende och välkomna tillbaka.

/Hatpastorn

I ett tidigare inlägg nämnde jag hur otroligt mycket dålig musik vi i Församlingen faktiskt konsumerar, och hur vi av någon sjuklig anledning alltid väljer att kasta oss över skräpet i de skivhögar vi på varsitt håll införskaffar.

ABSU är ett konceptuellt sett mycket udda band. Texasbor som iförda kilt spelar ”occult metal”, i vilken de på dödligt allvar vill beakta sina förfäders skotska arv. I en intervju berättar en av medlemmarna att han jämte detta också har uramerikanskt påbrå. Varför vi aldrig får se honom eller resten av bandet iförda fjäderskrudar vifta med tomahawker istället för hillebarder vet jag inte. ABSU stoltserade också med mycket långa och omständliga artistnamn, vilka jag av utrymmesskäl och ren lathet inte orkar skriva ned. Även där vill jag påstå att de, åtminstone för den tiden, slog någon slags rekord.

Mig veterligen var bandet också först med att på sidan av inte ha bara ett, utan två dark ambient-projekt. Skräcken har knappt lagt sig efter vår genomlyssning av den makalöst bedrövliga skivan ”The Venus bellona” som medlemmen Proscriptor valde att släppa under eget namn, förrän det är dags för band nummer två. EQUIMANTHORN med plattan ”Nindinugga nimshimshargal enlillara”.

Omslaget snott från en målning av William Blake, titlar så långa och outtalbara att de knappt existerade, råa bandbilder … succén borde varit given. Det var den inte.

Nuförtiden är det lite för lätt att skratta bort dark ambient. Man har liksom hört det för många gånger, och det är ytterst få band, projekt och konstellationer inom genren som lyckas med något annat än att framkalla gäspningar eller tonårsfnitter. Därför valde jag att ta den här skivan på samma allvar som ABSU tar sina kiltar. Hörlurar på, ljus tända, lamporna släckta och med en samling Lovecraftnoveller nära till hands begav jag mig ut på en resa. Det blev en okomfortabel sådan.

Med inte mindre än sju involverade medlemmar, långa och ingående texter och koncept samt en miljard mer eller mindre obskyra instrument står det klart att skaparna måste ha plöjt ned tid och energi i det här projektet. Resultatet är så vansinnigt mediokert att jag nästan baxnar. Hade det inte varit för en envist pipande flöjt som mer påminner om en ostämd visselpipa vore skivan perfekt för människor med insomningsproblem som vanlig medicin inte biter på. En berättarröst kommer in då och då, förmodligen för att på okänt språk uppmana eventuella läsare att det är dags att vända blad, med en röst så tillgjord att Keanu Reeves skulle framstå som Bela Lugosi i jämförelse.

Nej, jag ger upp. Om jag kunde begripa vad sådan här musik egentligen ska vara bra för.

/Heidenhammer

Söte Lucifer, vilket skitår det var. Jag kunde inte ens göra en topp tio-lista då jag hade varit nödgad att fylla ut fem av punkterna med The Osteoporosis Dance, en vits, Henry Harald H Humphries, mina nya skor och en något undergräddad men perverst delikat croquembouche.

BODY COUNT – “Manslaughter”

Jag kommer från en håla där skotern, skidorna och spriten dominerade bybilden. Allt var så blekrosa och mellanmjölkigt att när vi en gång i lågstadiet bjöds på traditionell etiopisk mat till lunch resulterade det i att hela skolan fick stängas på grund av en glödande rännskitsflod värdig Phlegethon som började forsa ur våra inre. Det var i den idyllen som jag 1992 för första gången tog del av BODY COUNTs självbetitlade debut. En platta som handlar om crack, gängmord, ghettot och KKK bitches who loves it when you treat them bad. Jag kunde med andra ord relatera.

Att blanda rap med metal var fortfarande hyfsat nytt och det skulle dröja ytterligare 7 år innan den i sin tur skulle komma att ge upphov till den genre som tillsammans med postgrungen är det enda som finns att välja på i skärseldens jukebox.

Till skillnad från ANTHRAX/PUBLIC ENEMY-floppen ”Fight the power” så var inte det här en krystad, smått osammanhängande och forcerad röra. Ice-T sjöng om sin bäste vän Evil Dick, snutmord och sina erfarenheter av voodoo. Det skadar inte heller att deras leadgitarrist Ernie C har en unik feeling och teknik som kan mäta sig med de bästa. Det var minst sagt ett uppfriskande alster att få ta del av och jag håller det än idag som en av mina absoluta favoritskivor.

Två år senare kom ”Born dead” och jag gillade den INTE, den var för preachy och tillrättalagd helt enkelt. Att det faktiskt kom en skiva 1997 vid namn ”Violent demise” hade jag inte en aning om förrän jag just i denna stund skulle dubbelkolla ett årtal. 2006 års ”Murder 4 hire” var det nog bara jag och PARNASSUS-Söder som gillade, men den kom inte att rulla många gånger mp3-spelaren.

Spola fram 8 år och hoppet om en ny BC-platta var så långt borta att jag nästan glömt att det fortfarande existerade. Jag spenderade maj med att vara olyckligt ovetandes och så bara dök det upp en ny Ice-T platta från ingenstans. ”Manslaughter” är en skiva precis lika jävla politiskt inkorrekt som debuten.

Kompetent, snygg och hård musik, med texter så gangsta att det inte skulle förvåna mig om Charlton Heston hatuppstod från de döda bara på grund av texten till ”Get a job” . Om jag har något klagomål skulle det vara att debuten är lite mera varierad och att låten ”99 problems” är en skitlåt oavsett vilken artist eller årtionde det är.

MACABRE OMEN – “The ancient return”

Jag satt och slösurfade av noll och ingen anledning då min dator helt plötsligt föreslog att jag skulle kolla upp det grekiska bandet MACABRE OMEN. Det är ju allmänt känt att när det gäller svartmetall så finns det inget som är lika oanvändbart som den där lilla sträckan land mellan Norden (Danmark EXKLUDERAT) och Grekland. Deras scen har alltid behandlats med respektfull vördnad och det är med all rätta! Om så bara på grund av banden den onde Pastorn namedroppade i sin VARATHRON-recension.

Då namnet låter som något man brukar kunna se spela för ljudteknikern klockan 12:00 på andra festivaldagen hånskrockade jag likt Tim Curry i Legenden, klickade ”play” och stålsatte mig för de där 30 sekunderna av sonisk bedrövelse som man ger alla nya band innan man för evigt förpassar dem det till den där kyrkogården i hjärnan där man har begravt minnet av när syrran råkade trampa ihjäl familjens hamster, ”Sôl austan, Mâni vestan” och den du var innan du blev du.

Det skulle komma att ta mig en vecka innan jag tog mig för att lyssna på mer än bara den första låten om och om igen. Jag gillar pagan/black, men om det ska vara pagan ska det stå Norge som avsändare och inte ha släppt någonting efter 1994. Detta då jag och hela församlingen svurit en pakt som lyder:

”Om vi ska behöva sitta och lyssna på något Ukrainskt jävla halv-naziband med nyckelharpa och ompatakt igen så låter vi Jim Jones leda vår väg”.

MACABRE OMEN visade sig vara utantaget som bekräftar den där regeln.

Deras sound är tämligen eget, BATHORY-influenserna till trots. Rikligt kryddad med gamla AKITSA, BAK DE SYV FJELL och lite ABYSSIC HATE. Jag gillar även att de gått för en kall produktion istället för den där lite konstgjort ”folkiga” som band i den här genren brukar sträva efter.

MORTUUS – “Grape of the vine”

Jag har alltid varit svag för jazzig opretentiös black metal och då framförallt suggestiv sådan. Därför var det mig ett nöje att bryta mitt ”jag hatar allt gjort efter 1993”-mantra för det här godståget till platta. Om jag skulle likna detta vid något så skulle det vara den underskattade duon RUTTHNA från Tyresö med skillnaden att MORTUUS aktar sig från att bli allt för svängiga/catchy och drar sig inte för att låta gunget falla till föga för atmosfär (de har med andra ord gjort vad man i folkmun brukar kalla för ”black metal”).

Jag vet inte om det var medvetet, men stundtals så påminner den här skivan mig om ”Filosofem” och det allena är anledning nog för att lyssna på MORTUUS. Det enda jag har att gnälla över är omslaget, som kanske inte är så fult i sig, men som skulle ha klassats som en ren oförfalskad succé om det prytt ett Invasion Records-släpp.

NIDSANG – “Into the womb of dissolving flames”

Jag ska vara helt öppen med att mina privata kopplingar till det här bandet är för starka för att jag med skammen i behåll ska kunna låtsas om något annat. Det finns kanske tusen andra band som spelar dylik musik. Sist jag hörde om en trend i black metal var när alla skulle vara ortodoxa djävulsdyrkare och ironiskt prata om att man gillade Jesus och var rädd för Gud. Men vem fan bryr sig om någonting när NIDSANG levererar en störd mardröm som stundtals låter som en seriekrock på Satans egen rallybana.

Det enda klagomål jag har här är att jag gillade arbetstiteln ”The morbid Gods” bättre.

GOATWORSHIP

Fram tills i år (fjol) var det enda jag visste om GOATWORSHIP att de var från Uppsala och att krigarna i GHAÜRHIR inte hade mycket gott att säga om dem. Men med tanke på att detta var på den tiden då vissa av er inte ens var en glimt i er mors/brors öga, så tror/hoppas jag att de har kommit över sitt förakt vid det här laget.

Årtiondena gick men namnet hade en förmåga att dröja sig kvar och så en inte särskilt vacker dag i juni när jag med tom själ hade stirrat på Youtubes sökruta i fyra minuter utan att komma någonstans så var de precis som The Stay Puft Marshmallow Man plötsligt bara där.

Först ska jag göra klart att det enda jag hört med denna orkester är deras osläppta demo från 2003. Så jag kan inte säga någonting om hur fan det lät innan, men det här är sådan där slingdödsblack som jag och Hatpastorn bara gillar när det är på demo från Fjollträsk. Vilket får mig att tänka på att jag borde ha haft med ASTROPHOBOS eminenta ”Remnants of forgotten horrors” på den här listan.

Efter några halvhjärtade googlingar hittar jag inget ytterligare om detta band och ännu mindre om denna giv, jag har inte ens titlarna till den.

Det spelar ingen roll hur uttjatad den här stilen var när den släpptes, att GOATWORSHIP fick stå kontraktslösa medan tråkiga jävla dussinband som NIGHT IN GALES och A CANOROUS QUINTET fick fortsätta att tära på jordens naturtillgångar är en sådan där gåta som för evigt kommer att gäcka framtidens historiker.

Om någon skulle kunna ta och dela med sig av den här demon och resten av deras diskografi så skulle jag, församlingen och därmed hela världen vara ytterst tacksamma!

Död är liv

/Panzram (Dr)

Då var det dags igen, lite senare än vanligt men den som väntar på något gott …

Ja, här hade man kunnat panga in ett par hundra trötta vitsar om ”den som väntar på någon som gått får vänta länge, höhö”. Det skiter vi i.

Detta är då de 10 plattorna som jag lyssnat mest på i år av en eller annan anledning. MAYHEMs och MYSTICUMs nya album har jag knappt lyssnat på, det lilla jag hört har varit OK, inte mer. Det blev lite av en hype kring nya MYSTICUM strax efter den släpptes, men jag kan då ärligt säga att det bandet aldrig intresserat mig. Konceptet är kul, det är allt. ASCENSION har säkert släppt en ny skiva i år, återigen har jag inte hört en ton av den. Det är med andra ord en del alster jag missat 2014 som jag sett på andras listor. Så får det bli då min lista naturligtvis är den definitiva.

Nu kör vi.

ABIGOR – ”Leytmotif Luzifer”

Att ABIGOR är ett av mina absoluta favoritband kan knappast vara en hemlighet för någon. När jag fick veta att Silenius skulle sjunga på plattan gjorde jag en segergest så majestätisk att hela Sundsvall skakade och jag hoppas att den sättningen håller i sig. Treenigheten TT, PK och Silenius är oslagbar. ”Leytmotif Luzifer” är följaktligen fantastisk, en blandning av ”Fractal possession” och ”Channeling the quintessence of Satan” om man så vill. Jag är nöjd. Visst, i en bättre värld kanske den låtit som ”Nachthymnen” eller ”Opus IV”, men vem bryr sig. ABIGOR är ett konsekvent bra band. Ja, ”Satanized” var väl kanske inte deras stoltaste stund, men grabbarna har då släppt ett imponerande antal brakplattor. ”Leytmotif Luzifer” är en av dem.

STILLA – ”Ensamhetens andar”

Jag var och hälsade på i övre Kågedalen när STILLA spelade in sitt tredje album. Mer om det vid ett senare tillfälle, men jag kan säga som så att den kommer bli omöjligt bra. ”Ensamhetens andar”, bandets andra giv, är även den helt sagolik. Den innehåller allt jag gillar med black metal när det kommer till atmosfär och riffskapande. Gitarristen Pär har ett sätt att skriva musik på som är väldigt annorlunda mot vad exempelvis jag är van vid och det var både lärorikt och intressant att sitta med i studion när han riffade. Sedan var han lite av anekdoternas konung. Att den mannen inte har ett eget radioprogram är en gåta. Som sagt, det kommer att komma en längre resespecial framöver med djuplodande intervjuer med STILLA och Nordvis-Andreas.

SKOGEN – ”I döden”

SKOGEN hittade rätt redan på första plattan och sedan har de bara förfinat sitt sound. Gillade man bandet innan kommer man svälja nya plattan med hull och hår. Tycker man inte om SKOGEN, ja då är man väl en vansinnig människa som inte begriper bättre. Det finns faktiskt inte så mycket mer att säga då jag antar de flesta fattar storheten i SKOGEN. Sedan kan man aldrig underskatta klassen på det rent fantastiska bandnamnet. SKOGEN. Inget tjafs. Man får precis vad man vill ha.

PANOPTICON – ”Roads to the north”

Enmansband från USA med ett bandnamn som låter som något ur Transformers. Varningsklockorna de ringa. Sedan lyssnar man på skivan och slår en volt av glädje. Detta är lite av årets överraskning om sanningen ska fram. Jag hade aldrig hört talas om bandet innan och hade inga större förväntningar när jag gav plattan en premiärlyssning. Hur PANOPTICON låter? Som skivomslaget såklart. Atmosfärisk black metal av ädlaste valör. Låt er inte luras av förhandssnacket om att bandet har en hel del blue grass-influenser, det är knappast någon tramsig TAAKE-banjo vi snackar om här. Detta är på blodigt allvar. Köp blint.

MORDBRAND – ”Imago”

Jag har varit med i MORDBRAND-matchen sedan 2011 då ”Necropsychotic” släpptes och ryckts med av grabbarnas drivna döds. ”Imago” var emellertid ett steg i helt rätt riktning och en betydligt ondare historia än deras tidiga släpp. Blanda CRAFT och VOMITORY och ni är på rätt spår. Jag hoppas verkligen att Björn och hans muntra män kör vidare på det här stuket. Ja, allra helst vill jag att de tänker som BOLT THROWER och fortsätter att släppa skivor som låter EXAKT som den förra, fast med kanske lite bättre ljudbild. Drabbas MORDBRAND av något The Matrix-virus och börjar experimentera så kommer jag skrika högre än när Pomperipossa blev nypt i näsan av en kräfta.

NIDSANG – ”Into the vomb of dissolving flames”

Resan NIDSANG har gjort sedan de hette LAMMOTH och spelade charmigt haltande svartmetall är rätt imponerande. Jag minns det som igår när grabbarna körde sitt första gig här i Sundsvall för många år sedan och trummisen helt sonika klev av scenen mitt i en MAYHEM-cover då han blev less. Magiskt. Den musikaliska utvecklingen har varit enorm sedan den kvällen vilket hörs på deras senaste giv. Jag brukar vara skeptisk till ”modern” svartmetall då jag anser den vara lite väl stökig för min smak, men här faller alla bitar på plats. Ett genuint bra album som förtjänar större uppmärksamhet. Den enda plumpen i protokollet är skivomslaget som tammefan är bedrövligt.

BERGTATT – ”Lagnadsoger”

Rent teoretiskt släpptes den här guldklimpen i slutet av 2013, men vem bryr sig? BERGTATT spelar sockersöt norsk folkrock med tvivelaktig frisyr. Jag älskar skiten, men jag antar att det är många i läsekretsen som skulle skrika rätt ut om de fick höra detta. Däremot tror jag att flera skulle se storheten i det här bara man släppte sargen då det finns gott om kvalitetsriff och läsvärda texter. En perfekt platta att lyssna på när man sitter på balkongen och är sig själv för en stund. Ska man ge sig in i referensdjungeln och stöka så låter det som en blandning av KENT och SKYCLAD, fast norskt. Spydde du i din mun av den beskrivningen bör du nog hoppa över BERGTATT, ni andra som är lite mera öppensinnade har en härlig resa framför er.

GRIFT/SAIVA – ”Skarprättaren/Sjiedvárre”

Rent tekniskt släpptes inte den här 2014, men då jag fick höra den det året får den naturligtvis vara med. Detta är en av de bästa splittarna jag hört på decennium. Skivan marknadsförs för övrigt med sloganen ”glesbygdsångest och vildmarksvemod”. Rätt i krysset. SAIVA följer upp utsökta EP:n ”Finnmarkens folk” med ännu ett stycke svartmetall helt i min smak. Vi snackar ISENGARD-doftande majestät. Detta till trots är det ändå GRIFT som är den stora ögonbrynshöjaren. Deras ”Fyra elegier” var trivsam, men inget jag lyssnat på dagligen. Låten ”Skarprättaren” är något helt annat och kan med största sannolikhet bli årets låt både 2014 och 2015. Jag är ständigt på jakt efter ny musik som träffar en rätt i hjärtat och ni som läser den här bloggen vet att jag ramlar över en hel del skit. Därför är det så fantastiskt när man gör de här upptäckterna som gör att sökandet faktiskt blir värt något. Jag ber till de mörka gudarna att GRIFT fortsätter i samma anda i fortsättningen då jag tror de hittat en guldåder. Får man inte en tår i ögat när man lyssnar på ”Skarprättaren” fattar man ingenting.

Jag brukar aldrig lägga in Youtube-klipp i mina årsbästalistor, men denna gång gör jag ett undantag då detta bara är en teaser. Fatta allvaret.

VARATHRON – ”Untrodden corridors of Hades”

Jag trodde aldrig att den här skivan skulle vara så pass bra som den var då VARATHRON alltid hamnat i skuggan av NECROMANTIA och ROTTING CHRIST. Mörk grovkorning grekisk svartmetall säger man ju knappast nej till. Hade jag inte fått den här plattan i recensionssyfte skulle jag aldrig ha bemödat mig att kolla upp den. Trist, men sant. Förutom PANOPTICON är nog detta lite av årets överraskning. Man ska aldrig underskatta gamla rävar, rätt vad det är glimmar det till. Undrar om Kamijo hört denna? Han är ju Svea rikes största grekofil.

LUSTRE – ”Neath rock and stone”

Ingen årsbästalista utan LUSTRE. Det är skrivet I grundlagen. Återigen har han lyckats sno ihop musik som träffar mig rätt i själen. Att det låter mer eller mindre exakt som det han gjort tidigare spelar mindre roll. Att sitta med pannan mot glasrutan när man åker tåg medan SUMMONING eller LUSTRE dånar i hörsnäckorna är en av de finaste stunderna man kan ha som människa. Jag fick faktiskt tjuvlyssna på lite nytt LUSTRE-material i höstas och det lät inte helt oväntat riktigt lovande. Lite nya ljud och så vilket är välkommet.

Ja, det var årsbästalistan det. Lite kul är det att hälften av plattorna är släppta på samma bolag. Nordvis är lite av 2010-talets Malicious Records. Allt de släppt/släppte var kanske inte det bästa man någonsin hört, men ruskigt nära. Som jag skrivit tidigare, det kommer en längre Nordvis-special framöver där vi snackar om allt från ARMAGEDDA till ödemarken.

Bered er på en hel skrälldus med inlägg framöver då vi församlingen gjort lite av en bank med material under de månader vi inte varit så aktiva av en eller annan anledning.

På återseende.

/Hatpastorn