Hatpastorns likpredikan

Våren är kommen och vad passar då bättre än att servera en modespecial där Heidenhammer visar det senaste på catwalken. Och med det senaste menar vi de där tröjorna som mest gör en oheligt förbannad.

Mycket nöje.

Mystifier

O sköna maj! Vad är väl en ljummen utflykt utan en stökig Mystifiertröja. Här låter vi oss väl smaka.

Septory

Njut av den ryska vårluften med brötdöds från Sankt Petersburg. Det blåser en härlig vind från öst.

Satyricon

Längre på bredden än på längden. Det är vårens melodi. Precis som mini-CDn. Nu saknas bara en jumpsuit med Intermezzo II-motiv så är samlingen komplett.

Kreator

Det här huvudet är större än mitt.

Ved Buens Ende

Som sagt. Ved Buens Ende-tröjan är för övrigt mindre än mitt huvud. Jävla onlinebedragare!

Behemoth

Det enda klädesplagget mitt ex förbjöd mig att bära utomhus. Och inomhus. Hon förstod mig inte.

Behemoth

Sagt och gjort. Då gick jag ut i den här.

Mayhem

Att sitta avslappnat ute i den vackra naturen. Det är våren det. För övrigt representerar bilden allt det som Mayhem blev. Skit.

Lake Of Tears

Man ska passa sig för obehagliga sträckningar i ljumsken när man spankulerar i spenaten. Den här tröjan låg förresten och möglade i en fuktig påse i ett och ett halvt år. Jävlar vad den luktade.

Lake Of Tears

Lake Of Tears första tröja. Trist bara att Tobbe från Near Dark använde den som målaruniform. Och nej, tröjan var inte svart från start.

Type O Negative

Än idag har jag inte fått den här longsleeven över min arm. Tröjan är från 1997.

Iron Maiden

Tajtare än Clive Burrs hi-hatarbete.

Slayer

Denna årstid erbjuder spontanträning för de hugade. Följer du med? Du får en Calippofärgad Slayerbrynja på köpet.

Judas Priest

Faster than a laser bullet.

Mercyful Fate

Ni kan ta er gula get och studsa åt helvete. 25000 spänn! Strunt.

One hell of a horny bastard

Snille och smak.

Sodom

Heidenhammer rasar mot förstört gräs.

Holy Records

Bibeln hade sina farsoter. Holy Records hade sina.

Type O Negative

”Sjung om studentens lyckliga dar”. Jävla slödder.

Bathory

Spontanidrott i gräset som bleknat tack vare att all världens färg tog slut när Börje tryckte denna munsbit.

Mayhem

Skammen. Vanäran. Mayhem.

Mayhem

Med vold skal tages kristenliv. Sömmen i brallorna sprack likt Bruno Wintzells falsett.

Burzum

Ladies …

AC/DC

Man kan inte misslyckas med ett par rejäla muddar tyckte ett gäng australiensare och … ja, ni ser ju själva. Mudderfucker.

Venom

Blå, blå är kärleken …

Carpathian Forest

Til helvete med Knokkelmann och klåparen som designade denna.

Storm

Att se på livet med ett snedare perspektiv än trycket på den här Stormblusen.

Aftermath

Lyrics not printed for personal reasons.

King Diamond

Prat i kvadrat.

Gwar

…

Gehenna

Trycket var rött innan jag tvättade den.

Therapy?

Som trycket säger, ”Suicide pact – you first”.

Modell: Heidenhammer.
Fotograf: Hatpastorn

Kommer ni ihåg Theatre of Tragedy? Klart ni gör. Ett band som genomgick en mängd metamorfoser under sin karriär. Vissa experiment var mer lyckade än andra. Jag tror inte att särskilt många lyssnare hängde med från början till slut. Hur som helst, är det i alla fall just början vi ska prata om här.

Om man tar deras inkarnationer i bakvänd ordning, kan man konstatera att de slutade som ett tämligen ordinärt goth metal-band utan vidare originalitet. Steget innan dess var en slags hybrid mellan goth och någon slags synt/EBM. Backar vi bandet ytterligare hamnar vi i ett enligt mitt tycke fasansfullt knullandskap som bara Mikael Sörling på Close-Up kunde tycka om. Eller ja, möjligtvis den sorts skara lyssnare som Katatonia i samma tidskrift generaliserade som rödvinspimplande fjortonåringar med kråsskjorta och handsvett. En skara som utgjorde nämnda bands lyssnarkrets.

Innan dess … var Theatre Of Tragedy faktiskt ett ganska originellt band. Även om den andra skivan hade börjat snegla lite på mer tidsenliga orkestrar, var debutverket något väldigt eget. Mig veterligen var bandet först med att kontrastera growl med spröd kvinnosång, ackompanjerat av långsam, klaviaturförstärkt doom. Måhända var detta ett koncept som kom att ältas in i förbannelse av tvivelaktiga efterföljare som främst släppte skivor på Napalm Records vidhåller jag att Theatre Of Tragedy var först och dessutom – vid denna tidpunkt, 1995 – riktigt bra.

Vad de också var först med var en minst sagt svårtuggad lyrik. Då jag gick i högstadiet brukade jag försöka visa mig på styva linan inför min engelskafröken genom att rapa upp glosor jag inhämtat från texter av Carcass, Cradle Of Filth och Bolt Thrower. Men när det gällde att försöka begripa sig på det ordbajseri som Theatre Of Tragedys frontman Raymond Royhonyi fäst på papper gick jag fullkomligt bet. Inte ens My Dying Brides tidiga alster kom i närheten av liknande svada.

Några år senare fick jag reda på att det språk den gode Raymond utan Maria begagnat sig av helt enkelt var ett sådant som främst använts av Shakespeare. Vi pratar alltså om engelska från 1600-talet och en grammatik därefter. Jag vet inte om allt var korrekt, men samtidigt var det ju knappast så att någon skulle kunna sätta dit honom. I alla fall, detta var jag ovetande om.

Om vi leker med tanken att jag aldrig fått tillskansa mig den informationen utan levt vidare i ovisshet, vad hade jag kunnat göra om jag nu såhär tjugo år i efterhand velat plocka upp tråden och för en gångs skull få reda på vad allt handlade om?

Ni vet. Jag vet. Och därför är det exakt det vi ska göra. Gud ske pris för Google Translate.

Inför detta tänker jag enbart recitera och kommentera de översättningar som min datamaskin i samklang med internätet förser mig med. Om ni lyckas klura ut vilka låttitlar som döljer sig där bakom, skicka gärna era svar. Ni kanske vinner ett exemplar av bandets fjärde skiva, ”Assembly”, för den vill jag inte ha kvar.

Då kör vi.

Melodi nummer ett:

Se en jocund morgon faktiskt! – Sol på höga – fåglar i himlen.
Yonder den whist firth äta, Varifrån en gale erranteth.
Ye akt på men skuggan.
Det är en lögn!

Måhända en tionde av trothplight – Lief jag inte!
Jag anser – e’er och anon! Mina ord är bara en twist.
Tis en låtsad lögn genom avsky, Jag säger!
Fram och tillbaka, spara hit,
Är din kärlek.

En SENIL PERSON gubbe, jag förmodar … Inte en loth! –
Men tävlar om mina landsmän! … En planta inte!
Vacker tyrann! Ovän angelical! Dove-befjädrade korp!
Wolvish-ravening lamm!

En by för en lat vasall – Lugnande ale för en förtorkad sot.
Hie att berätta. Vad ni dömer som intet; Jag ser skuggan!
Därför kallar mig sådana namn;
Nej imp jag!
Du är min bestört hart –
Bete i gläntan.

E’er du begär ja! Det är en lögn! Tjuv av en tomt!
Lief jag inte! Gå nu till din avtalat möte! Mina ord är bara en twist!
Gå, gå, vackla! Farväl! – Med glädje jag kom, Tills ni dwindlest.
Med rue lämnar jag en bit, ja mer, även orb
kan inte För din resa
Hjälp mig att smälta isen?!
Hit och dit!

När jag jobbade inom den kombinerade demens- och äldrevården kunde man ibland stöta på karaktärer som verkade leva i en helt annan värld än jag. En del av dem tenderade att ha långa dialoger med sig själva eller en osynlig debattmotståndare. De replikskiften som ägde rum var ungefär på den här nivån. Det som ibland kunde imponera på mig var deras vid tillfällen välformulerade anföranden, vilka också framkommer i denna text. Andra versen inleds ju med att personen ifråga deklarerar att detta enbart är hans åsikter och att hans ord blott ät en twist på en låtsaslögn. Metapsykologiskt så det förslår.

Vidare antar jag att huvudpersonen i dramat vet att hen befinner sig på ett pensionärshem, då det med stora bokstäver – Google Translates val, inte mitt – framförs att den existerade eller inbillade kombattanten är en SENIL PERSON, eller rakt av en gubbe. Då det rör sig om en SENIL PERSON vet man ju att man måste prata med hög och tydlig röst, så inga missförstånd letar sig in av misstag. Vad den stackars korpen som smetat ned sig med tvål av märket Dove har med saken att göra vet jag inte, men det kanske är en kommentar till omslaget på Obituarys ”World demise”.

Det är också möjligt att den verbala attacken riktar sig till en kommunalt anställd tjänsteman som fått det otacksamma uppdraget att ansvara för förflyttningen av huvudpersonen i fråga till ett gruppboende, och att den olycksalige drabbade inte kan lugna sig ens med en flaska IPA. Värmeslag, förtorkning och alkohol är en farlig kombination vid hög ålder. Att tjänstemannen får genomlida bannor i form av att bli anklagad för att ha snott den gamles radhus och inte ens får försvara sig då han är tvungen att skynda sig till nästa möte på dagordningen hjälper inte. Han är för evigt dömd att vandra, medan huvudpersonen anser sig mot sin vilja tvångsförflyttad till dit hen nu befinner sig. Hit och dit! Aldrig tar det slut.

Melodi nummer två.

Hap mirthfulness! – Oh! glädje grand riddance;
Klä av mig mitt hauberk! – Den wyern hath errant’d.
Ire fordom – bard av e’er år – Jag anser kullen hath
staven – evigt?!

Från klyftan av bröst, bal en hand tillbaka.
Hark! min duva – hädanefter jag bålverk dig! –
Teathers av svanar i min kudde – Jag överlåta mitt hjärta.
Skynda! – Jag ber – svara min vädjan!

Lo! – En far till stor vördnad – en riddare av många strider! …
Och släktingar gråtande för de slagna! Vänligen! – Lyssna mina ord;
I din sorg jag kommer att kyssa dina tårar –
I din salighet jag tar dig vid din hand –
Den Sapor av druvor skall du lukt –
Och harken den nighttingale sing oh så glatt!

På knä … En vädjan att skörda ro;
Ingen hänsyn till törnen du räkna! Därför lovar mig?
Wherefor denna förgyllda proffer?
Därför betalar inte domstolen att en piga mer rättvis? –
Morn av en glad dag! Hower ‘twixt ogräs!

Fertile öken! Glada dirge!
Elände mig inte! – Människa eller något djur; avundas mig;
Lest’tis en akt av vana! Många är de draperier som mitt förflutna begrava –
Outsäglig känsla indulgeth i strider!
Tisn’t vad du vambrace’st dina ord med!!;
Jag betänka dotingly endast thy valk – förlåt mig för att anse dig direfully –
Däri abdiding med dig
Men jag var en smula daunt’d.

Är för mig de vackraste välsignelse!

Redan i den första versen vill jag få det till att hela texten egentligen handlar om Jonas Berndts band Wyvern, vilket tidigare avhandlats här på bloggen. Att det ska falla på att en enda bokstav saknas i ordet skyller jag på rent slarv från översättardatorn.

Annars vet jag faktiskt inte riktigt vad jag skall tillägga. Jag kan mest konstatera att den diaboliska diatrib som utspelade sig under den första melodin lyser med sin frånvaro, då detta mer verkar vara ett slags poem, i vilket författaren … ja, jag står lika handfallen som för tjugo år sedan. Tydligen har Dan Swanös gamla band Nightingale något med saken att göra, då han där sjöng väldigt glatt. Ordkombinationen ”Oh så glatt!” får mig annars mest att tänka på den fenomenala färdigskurna limpan ”Åh, så grovt och gott!” som jag tror producerades av Pågen. En ren jävla skandal att den inte finns att köpa längre.

Någonstans i vers tre anar jag en konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare som regeringen inte lyckats lösa. Det så kallade pigskatteavdraget får sig en känga då protestlyrikern ifrågasätter att arbetsdomstolen inte lyckas ge det av moderater anställda hembiträdet mer pengar efter avklarade uppgifter. Måhända hade personen ifråga inte rensat ogräset ordentligt, trots muntlig överenskommelse.

Theatre Of Tragedy kommer från Stavanger. Det gör även black metal-bandet Gehenna. Som vi alla vet är det bandet som Dirge Rep främst förknippas med. Då det är ett av mina absoluta favoritband blir jag glad över att gothbandet lagt musikaliska meningsskiljaktigheter åt sidan för att ge Dirge en rungande salut. Glad Dirge! Förutom det kan jag enbart läsa mig till att någon är sur över begynnande valkar i händerna. Kanske är det pigan från tredje versen som åter gör sig påmind.

Melodi nummer tre.

Bo fortfarande patient;
vill du min syster barmhärtig trohet vara?
Jag ska försöka grimman av ditt liv gör mindre lighten’d!
Jag ska klättra idegran, kommer det dämpa mig eller inte!
Swooning känslor slå mitt bröst – Jag har i lämplighet berövat eyrie
åh! – Men ne’er tyvärr; Fro många annan en jänta –
Inge här för evigt.

Dodge dit sobel fordom!
En smal dell hath nu för mig turn’d till en bred land;
Ett land rikt med fält i Simbelmyne.
Klangfull för mina öron är orden form’d av din tunga;
Erövra mig! –
Stoppa en mig! – Swathe mig ”twixt thy armar!

Gör mig känna vin som är berusad av drottningar,
Och låt den rinna vitt och full i tast o’er mina läppar.
Gör mig känna vin som är berusad av kungar,
Och låt det flyta röd och full i smak o’er mina läppar.
En dais’d bro o’er Ghyll, I vilken en flod bottenlös –
Jag skulle ha drunknat, ännu thou drewest mig ut blötläggning!

Spara du är ännu inte alla torftig –
Avlyssning i: En pissa droppe, Jag kan höra det! –
Jag kan känna det!
Varifrån den kommer jag kan bara anse,

Men jag kommer inte att dröja overksamma!
Lest detta för mig är en homosexuell dröm:
Låt det orubblig vara – en dröm som kommer att vistas för evigt –
Töm krus i mig!

I vilken teater jag kommer att agera!

Vi har äntligen fått ett namn på den intagne från den första melodin. Han heter Bo och ber sin sköterska vara honom trogen. Han utlovar ett rikt utbyte och för att visa att han menar allvar kommer han att klättra uppför den gran som kommunen placerat framför äldrevårdshemmet. Tidigare i livet har han berövat självaste Irland på något – kanske är vi ytterligare en skattesmitarhistoria på spåren – men i slutändan spelar det ingen roll. Han har ju hittat sin jänta, såhär på ålderns höst.

Vers två verkar mest vara en ursäkt för produktplacering. Både bilmärket Dodge och datorföretaget Dell nämns i ett annars svårbemästrat drama, men innan interludiet är slut har även chokladen Twix fått ett hedersomnämnande. Nice try, försöka smyga in sådant och tro att vi läsare/lyssnare inte skulle märka något. Likt patienten i dramat: den gubben gick inte.

Det är däremot nu vi närmar oss mer självupplevd dramatik av författaren. Då jag mest blev sur över att Theatre Of Tragedy gick från att vara ett bra, originellt doomband till ett sunkigt knullgothband med fruktansvärd manlig ”rensång” med föga adekvat hybris, blev jag faktiskt lite skadeglad då det via undergorundmedia basunerades ut att ett kärlekstriangeldrama höll på att skjuta bandet i sank. Särskilt då det innefattade en tysk vid namn Alexander Krull. Tydligen hade ett produktionssamarbete i det germanska landet lett till att sångarna i bandet, Raymond och Liv Kristine, gått skilda vägar då den senare kom att fatta tycke för redan nämnde Alexander. Dumpad, blästrad och skitsur skrädde sedan Raymond inte orden i intervjuer i diverse fanzines, utan valde att ösa galla över vilket svin och vilken idiot herr Krull minsann är … samtidigt som att han luftade sin önskan om att Liv Kristine skulle ta sin sans till fånga och återvända. Det gick skitdåligt och snart var Liv Kristine Espenaes sparkad från bandet. Hon fick däremot en senare karriär, vilket knappast kan sägas om Theatre Of Tragedy.

Alexander Krull

Fanzineilska

I alla fall: denna dialog är tänkt att vara ett ”erotiskt lustspel”. Det enda jag associerar med den termen är danska sängkammarfarser med titlar som ”Mazurka på sängkanten”. När Raymond Rohonyi därför försöker skapa djup poesi genom att använda vitt vin som metafor för … ja, ni vet, känns det mest obehagligt. Att stackars Liv Kristine skulle drunknat i kaskaderna gör mig än mer illa till mods. Även om det bara blir en blötläggning. Eh. Inte ens texter i porrgrind brukar kunna måla upp sådana här ekivoka scenarion.

Behöver jag säga att måttet är rågat när det börjar pratas om tjuvavlyssning och att det här skall pissas droppar? Extremt roligt blir det när jag påminner mig om att den gode Raymond hävde ur sig en hel del homofoba uttalanden på nittiotalet när man ser att det hela var en cover-up. I stil med Judas Priests ”Eat me alive” blir det inte mer tydligt när boudoirutsvävningarna egentligen rör sig om en förmodad homosexuell dröm. Töm krus i mig. Tack för kaffet, säger jag.

/Heidenhammer

/Förintelseförsamlingen

Nu till helgen, 4-5 mars, drar kylan och mörkret in över Umeå och House Of Metal. Jag är på plats, Heidenhammer är på plats, Kantor Aronsson är på plats, Krutdurk Förlag är på plats och Nordvis-gänget är på plats. Vi kommer primärt att hålla till vid merchavdelningen.

Vad händer då där?

Jo, förutom försäljning av böcker och T-shirts har vi dessutom bullat upp med en kassettbandare och en synt. Kom gärna förbi på en pratstund och var inte blyga över att ta med er era gamla demokassetter så vi kan ta oss en lyssning. Spontana dungeonsyntutspel på den medhavda synten premieras. På så vis slipper vi höra Heidenhammer spela ”I en svart kiste” om och om och om igen under dessa två dagar.

Varje person som dessutom köper en bok blir automatiskt insyltad i årets tävling. Priset är ett femhundrabitars Ancientpussel.

Ett tips är att hålla alkoholmängden på en lagom nivå under fredagen då det stora evenemanget sker på lördagen. 13:00 dundrar nämligen jag och Heidenhammer igång vår två timmar långa PowerPointpresentation. Agendan för den ser ut såhär:

Presentation
Bok/bloggsnack
Svartmetallens historia – Från kyrkbränder till diplomatkurser
Fallstudie: Ancient
Frågestund
Fika i aulan

Använder man Facebook kan man läsa mer på följande länk:

https://www.facebook.com/events/168774080166634/

Länk till House Of Metals hemsida hittar man här:

Hem

På återseende.

/Hatpastorn

Nu på fredag, den 19:e, är det nekrobaluns i den kungliga huvudstaden. Det vankas boksnack, bokförsäljning och kopiösa mängder svartmetall. Törstig? Inga problem. Tempel brygghus kommer på besök och bullar upp med finöl.

Vart kommer vi att hålla till? På Cosmopolite som ligger i Hornstull. Det ligger på söder om jag inte är helt ute och cyklar. Min lokalkännedom i Stockholm är som min allmänna attityd till bandet Agathodaimon: dålig.

Tider? Portarna öppnar 18:00 och evenemanget pågår således mellan 18:00 till 21:00. Vill man fira veckoslutet med att höra en Sundsvallsbo raljera om boksläpp, bloggen och svartmetall i allmänhet är det med andra ord ett guldläge. Blir man trött i öronen så finns det som sagt öl.

Facebook-användare finner en länk till eventet här:

https://www.facebook.com/events/1685207461749710/

Nyfiken på Tempel brygghus?

Om oss

Ja, så jävla mycket mer hade väl inte jag att säga idag. På söndag är det dags för en ny podcast. I den diskuterar vi allt från film till hur förbannat irriterande skivtiteln ”Alone walkyng” är.

På återseende.

/Hatpastorn

Gudarna ska veta att jag lyssnat mig igenom en hel del konstigheter genom åren. Den här karamellen har jag sugit på i snart fem år och undrat över hur jag egentligen bör närma mig den. Normalt brukar jag kasta mig över mög så fort jag får chansen, men den här brylépuddingen till örongodis har jag varit försiktig med. På sin höjd nosat på. Blivit förundrad. Förvirrad. Och gått därifrån.

Men så är ju inte heller detta vilken skiva som helst. Det vet vi alla. Och alla som någonsin kommit i kontakt med fenomenet hårdrock de senare åren vet också att det här är det album som sannerligen blivit omtalat som det kanske Absolut Största Fiasko Som Någonsin Sjösatts. Det vore enbart att förspilla tid, ork och energi att försöka sammanställa eller sammanfatta de tusentals recensioner som sågat den här skivan med fotknölarna – och bara tröttsamt att citera de få kritiker som menat att plattan är ”missförstådd” eller något annat och därför egentligen helt kanon. Vill minnas dock att jag läst någon som ansåg den vara ”breathtaking” – i positiv bemärkelse. Jojo. Kan det kallas att sparka in en öppen dörr att ge sig på en skiva som redan dömts ut värre än en wrestlingstjärna utdelande en piledriver på sin motståndare under en tennismatch? Ja, det kanske det är. Men … man är ju bara människa.

Innan jag ger mig i kast med att lyssna på själva skivan vill jag först deklarera ett par saker. Det första är att jag, trots deras respektive felsteg de musikaliskt sett begått på var sitt håll, gillar både Metallica och Lou Reed. Fram till och med ”Reload”, och till viss del den där coverskivan jag inte minns namnet på, lyckades de förstnämnda kläcka ur sig ibland makalöst bra låtar även om jag aldrig fallit in i den oreserverade hyllningskören. Det kan ha att göra med att Metallica var större än Gud när jag började högstadiet, vilket gjorde att i princip hälften av samtliga elever smög omkring i grådaskiga bootlegtröjor med tvivelaktiga, långtifrån tvättsäkra tryck. Det i sin tur gjorde att de flesta valde att inte tvätta dem. De stank. Både människorna och tröjorna. Nåväl.

Lou Reed då? Under sin tid i Velvet Underground skrev han några av historiens bästa låtar. De totalt fyra skivorna (okej, fem om man räknar ”VU”) som släpptes under namnet är alla olika, men likväl jävligt bra. De sammanlagda skivorna han släppte under eget namn är … tja, för att säga det snällt: ojämna. I katalogen trängs några makalöst utsökta album som ”Berlin” och ”Magic and Loss”, med rejäla magplask i form av ”Legendary Hearts” … och andra, mest mystiska underligheter som ”The Bells”. Kortfattat är det en musikalisk karriär som hunnit med mycket, och man får ge sig själv en rejäl dos tålamod om man ska sondera den minst sagt snåriga terräng som utgör Reeds soloutflykter.

Förutom detta gillar jag också till viss del spoken word. Jag gillar Current 93. Jag gillar experimentmusik. Jag gillar när artister blandar poesi med musik, så länge det inte blir för pretentiöst. Jag antar att jag skriver det här för att försöka säga att jag inte vill döma ut det jag har framför mig på förhand. Nej, jag varken tror eller egentligen hoppas på att jag ska få stå där med svansen mellan benen och hitta en ny favorit. Men vad fan. På papperet låter ett samarbete mellan Reed och Metallica inte så tokigt. Skit samma. Nu kör vi.

“Brandenburg Gate”

Tja, precis som de flesta recensioner jag läst av den här skivan utlovat låter det från allra första stund inte så illa. Mest av allt låter det som Lou Reed ofta gör på egen hand. Gillar man hans övriga plattor borde man heller inte ha vidare svårt för detta. Gillar man Metallicas övriga skivor, då … ja, för att citera Temperance, vem vet vad. Man kan väl säga att det låter som någon slags plojgrej som skulle kunna avsluta en skiva, om upphovsmakarna vill vara putslustiga. Lite som bluesriffandet i slutet på Gehennahs ”Hardrocker”. Blandat med lite yl.

“The View”

Tydligen baseras den här skivan på två tyska teaterpjäser som handlar om en hoppfull tös som kommer till Berlin för att lyckas som underhållningsartist, men det går givetvis åt helvete. Skrivna någon gång under det tidiga 1900-talet. Lite som dåtidens Mulholland Drive, eller nåt. Förvisso ett rätt tacksamt tema, då det är förhållandevis tidlöst. Det är nog mer än vad som kan sägas om det som ljuder ur mina högtalare. I textbladet står det att Lou Reed kvider att han är ”the tablet”. Det säger han inte. Han kvider att han är ett bord. Ackompanjerad av vad som bäst kan beskrivas som … ja … som om … som om ett gäng förståndshandikappade förskolebarn fått fri tillgång till gäng instrument, samtidigt som en desperat lärare står och försöker likt en dement dirigent få dem att spela samma ackord, flera gånger i rad. Det går sådär.

”Pumping Blood”

Plötsligt är det inte längre musikanterna som framstår som orkesterbandet från Rosens Dagcenter. Lou Reed ger sig i kast med att sjunga ett par höga toner, och alla som hört senare liveupptagningar med karln vet vad jag pratar om. Rösten spricker – fasansfullt – samtidigt som han ger sig den på att med inlevelse drypa fram textrader om blod i olika former. Jag ser inte Velvet Undergrounds frontman framför mig. Jag ser niondeklassarnas talangshow framför mig, framförd av den där lilla varelsen från South Parks goth kids. I bakgrunden ljuder några slags testocockrockriff, bredbent spelade. Ni vet när Nigel Tufnel i Spinal Tap framför sina solon? Så ser James Hetfield (för jag antar att det är han) ut, när han spelar det här.

”Mistress Dread”

Grejen är att det inte heller är speciellt originellt. Faktum är att Current 93 gjort saker som låter liknande – typ ”Beausoleil” från ”Swastikas For Noddy” eller “Lucifer Over London” från EP:n med samma namn – med skillnaden att han/de gör det bra. I den här låten har någon gett Lars Ulrich amfetamin då han på eget bevåg matar en sur tvåtakt samtidigt som gitarrerna gnisslar i bakgrunden utan sans. Faktum är att det låter på sina ställen misstänkt likt några som försöker sig på att göra drone eller industri, men som verkligen inte förstår något av tekniken bakom. Det skall sägas att mycket av den varan ändå blir bedrövlig, men tänk er då att detta låter som ett dåligt försök till att göra dålig industri. Metadålig industri i skatepunktakt. Med en full Reed bakom mikrofonen. Som inte håller käften. Konstigast av allt är att det faktiskt inte varit alltför illa om de hade haft vett att kapa låtlängden med hälften. Eller också är det bara önsketänkande från min sida.

”Iced Honey”

Reed försvarade denna sin sista skiva med att det minsann är ”a record for the litterate”. Ja. Själv skriver jag böcker för de musikaliska. Nåja, de inledande riffen är faktiskt inte så illa. Faktum är att det nu låter ungefär som det kunde ha gjort, om båda parter hade utnyttjat en bråkdel av potentialen. Lite som ett mer hårdrockigt Reed-album. Inte sådär värst speciellt, men ändå något. Lite som den där Metallicaplattan när de (stön) anlitade en orkester. Ett drag som skulle ge upphov till många komatrötta liknande försök av andra band. Ni vet, det låter liksom inte illa men ändå så makalöst bajsnödigt. Tokroligt liksom. Fast med en fasad av seriositet. Håhåjaja, den här låten består tydligen av ett enda riff. Ändå är jag tacksam. För det är det enda riff som varit hyfsat på den här resan … än så länge.

”Cheat On Me”

Vi kan ju säga att det hittills inte varit en helt angenäm resa rent musikaliskt. Jag passar då också på att nämna att det inte direkt är några lyriska storverk som skrapats fram av Reeds penna. Vi har snart nått halvvägs ände, och trots att jag noggrant följt med i texthäftet hittar jag ingenting direkt spännande. Mer framstår det hela som en parodi på friformsteater. Väntar nästan på att Ben Stiller ska hoppa fram från ett hörn och vara sådär halvseriöst dramakomisk. Inte för att skivan saknar comic relief – den kommer då och då, när man minst anar det. Sannolikt dock ofrivilligt. I den här låten passar James på att haspla ur sig några fylleyl som jag tror ska vara inspirerade av Tom Waits men som, för att parafrasera Euronymous, mer låter som en förkyld hund. Om det nu finns en vits med detta, går den helt förbi mig. Jag känner mig plötsligt som det jag är: en storstadsovan obygding från Norrland utan vare sig kultur eller finess. Teatermänniskorna står nog och skrattar i mjugg åt mig för att jag inte begriper. OK. Det bjuder jag på. Hetfield, Trujillo, Ulrich, Hammet och Reed bjuder också på sig själva. Och mätt blir man.

”Frustration”

Titeln känns nästintill komisk. Detta är första låten av fyra som utgör CD nummer två. Den är jättelång. Hela skivan. Även den här låten börjar faktiskt inte så tokigt. Som ett kapat Black Sabbath-riff som trots allt har lite driv i sig … men säg den lycka som varar länge, för precis när det känns som om något ganska genuint letar sig fram i ljudmassan saboteras det med ett onödigt break. Ska det vara putslustigt? Ska det tillföra något, och i så fall vad? Uppenbarligen inte mycket, för efter en stund fortsätter låten på samma sätt som den började. På något ställe låter riffandet lite som det Lake of Tears pysslat med på skivan ”Illwill” – även det en skiva jag ställer mig frågande till.

Jag spenderade gårdagen med att titta på David Lynchs Inland Empire. En ickelinjär, avantgardistisk, experimentell historia som vissa hyllar och andra hatar. Jag nöjer mig med att säga att den har sina kvaliteter i form av framkallande av obehagliga stämningar, men att dess historieberättande är ett analiserande av nästintill pervers karaktär. Den kanske blir lite bättre om man läser tolkningar av dess möjliga handling och budskap … men ska det verkligen behövas? Om en historia inte kan stå på egna ben, är det kort och gott ingen bra sådan. Jag antar att ni förstår vart jag vill komma. Skillnaden mellan Inland Empire och ”Lulu” är att filmen åtminstone ger ett intryck av att vara ett seriöst menat försök att göra något annorlunda, men ändå stupar. OK. Tough luck. ”Lulu” däremot … musikaliskt sett – vad är det här tänkt att vara? Är det verkligen låtar? Är det riff som kastades fram och accepterades i samma sekund som de spelades? Och även om så är fallet, gör det verkligen skivan bättre?

”Little Dog”

Åtta minuter gitarrplinkande med feedback i bakgrunden … och en cello, alternativt en basfiol. Det låter heller inte så illa – stråkarna skapar en rätt skön stämning som ger mig lite Neurosis- eller Red Sparowes-vibbar. Reed har också vett nog att hålla sig sansad. Mestadels. Han sluddrar något om en hund. Symbolik. Den lilla hunden får inte det den stora hunden har. Misslyckande. Inte så illa men gjort många gånger tidigare. Jag vill dock ge de medverkande en klapp på axeln för att själva storyn faktiskt är tämligen lättbegriplig och faktiskt stringent. Tyvärr görs det på bekostnad av att det är en ganska ospännande tematik.

”Dragon”

Två låtar kvar. En halvtimme kvar. Vi tar det en gång till. Trettio minuter kvarstår. Det är nu det börjar bli riktigt jobbigt. Visste ni att Lou Reed spelat in en skiva nästan enbart bestående av rundgång och drone utan sång, trummor eller bas? Den heter ”Metal Machine Music”. Den är lite småkul om man vill vara märkvärdig. Några av de tricksen återanvänds i den här låten, varvade med trötta Black Mark Records-riff och ännu tröttare textrader om att den besjungne alls inte är så speciell som personen antyder. Närmast ironiskt. ”You, you, you – you think you are SO SPECIAL!”, krystar Lou. Det är inte övertygande. Om det nu inte är så att han sjunger till en spegel … eller till de övriga i konstellationen.

”Junior Dad”

En tjugo minuter lång Grande Finale. Det börjar, nästan i vanlig ordning, inte så dumt. Påminner lite om Velvet Undergrounds ”Pale Blue Eyes”. Tre ackord som mals om och om igen jämte ett nästan nihilistiskt enkelt trumkomp. Det är faktiskt effektfullt. Lustigt är att det hittills varit åtminstone tre låtar som fungerat dugligt på hela skivan. Vad hade man egentligen tyckt om de enbart släppt dessa i form av en EP? Hade det fungerat, eller är det snarare så att dessa åtminstone bättre stycken mer blir till oaser i en annars liv- och tröstlös öken? Vet inte. Det slår mig dock nu när jag följer med i texterna att det faktiskt inte hade gjort vidare mycket om det hade skalats bort en ganska stor portion text. Lite som med King Diamonds senaste skiva ”Give Me Your Soul … Please” där det sägs ganska lite med väldigt mycket text. En mindre lyckad kombination. Men detta handlar ju om ”Lulu”, så tillbaka till sista låten. Och givetvis maler samma ackord fortfarande. Visst undrar man hur vissa musiker lyckas få repetitiva tongångar att fungera och bli nästintill hypnotiska, medan de misslyckade försöken får en att bita av sina egna tänder i ren uttråkning? OK, det är nu totalt åtta minuter kvar och ackorden har klingat ut i stråkar, orgel och lite av den där Red Sparowes-grejen. Och plötsligt slår det mig: det är då inte medlemmarna i bandet som spelar de bra instrumenten som hörs på skivan. Inte har de arrangerat dem heller. Med andra ord är det alltså enbart sessionmedlemmarna som gör en förhållandevis skaplig insats på världens kanske mest utskrattade skiva. Det känns lite orättvist emot dem.

Jaha, nu är jag klar. Jag har alltså i närmare sjuttiofem minuter lyssnat igenom skivan som inte borde finnas. Var det då så uselt som alla vill låta påskina? Ja och nej. Kortfattat kan man väl säga att det är ett rätt dåligt Lou Reed-släpp och en katastrofalt dålig Metallicaskiva. Lou Reed har gjort tröttare saker. Metallica … nej, det tror jag inte. ”St Anger” är en tröstlös historia, men låtarna är i alla fall acceptabla. Det jag frågar mig främst gällande ”Lulu” är: vem lyssnar egentligen på det här, och varför? Och för den delen, hur hade detta kunnat göras bra eller i alla fall bättre?

Ponera att det hade varit ett akustiskt album, med Lou Reed som uppläsare. Det hade sannolikt inte varit världens mest upphetsande skiva, men åtminstone godtagbart. Kanske lite väl väntat. Men kan man då ge upphovsmakarna till ”Lulu” cred för att de åtminstone gjort något oväntat och annorlunda? Nej, knappast. Det är helt enkelt inte så udda som det kanske hade behövt vara. Framförallt undrar jag vad hela bandet egentligen gör på skivan – med ”Some Kind of Monster” i åtanke, kan det här snarare ha rört sig om en medlems, sannolikt Hetfield, egna initiativ och att resterande manskap för husfridens skull aningslöst följt med? När man lyssnar på ”And Justice For All” undrar man vilka toner Jason Newsted spelar på basen. När man lyssnar på ”Lulu” undrar man vad som egentligen försiggår med samtliga inblandade. Om nu någon enskild medlem bidrar med något är omöjligt att svara på.

Jisses. Nu ska jag rensa huvudet med Nocturnal Graves. Det kan behövas. Och en sak till: i en intervju med David Tibet från Current 93 hasplade han ur sig att den han mest av allt skulle vilja samarbeta med i framtiden är Rob Halford. Har vi med detta snart en möjlig, värdig uppföljare till ”Lulu”?

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

OK. Sista chansen. Berömda sista ord. Men nu är det allvar. Ni vet de där skivorna som av någon obegriplig anledning haft kultstatus (åtminstone enligt deras egna skivbolag), men som man likväl aldrig förstått grejen med? Skivor som man enligt all logik borde ha köpt när det begav sig, men aldrig gjorde. Nu ska vi lyssna på dem. En sista gång.

Molested ”Stormvold”

Norskt 90-tal. Varken jag eller Heidenhammer äger denna platta. Mycket märkligt.

HP: Allt talar för att detta borde vara en gammal bortglömd juvel. Råa norska snubbar i sättningen, skivtitel på norska, ett av Dagon från Inquisitions favoritband, ett av de ondaste bandnamn man kan tänka sig … Molested. Varför köpte jag aldrig denna? Jag har ju köpt all annan skit!

HH: Jag vill minnas att jag lyssnat på den här skivan ett flertal gånger, men att inget fastnat förutom att det lät förjävla stökigt. Och att de hade med ett par udda instrument ibland. Typ. OK. Då kör vi.

HP: Lite som ett dödsigare ”Battles in the north”. Kaotiskt. Precis som jag minns det, trots att jag aldrig lyckats minnas en ton.

HH: Inte helt lätt att uppfatta riffen här. Nu när du säger det där om Immortal känns det som att polletten trillade ner lite. Men en fullkomligt idiotisk sångare. Gurgelbröt till det här skänker det hela en aura av hopplöshet. Lite som att de kört instrumentalt i flera år utan att hitta en sångare, för att sedan plocka in vem som helst som fram till inspelningen fått i uppgift att lyssna på dödsskivor för att ”få ett hum” om hur man egentligen gör.

HP: Välrepat så in i helvete. Inga verser eller refränger … och där var tydligen första låten slut. Deathspell Omega-stökigt femton år före sin tid.

HH: Mig veterligen lät i alla fall inget annat band såhär vid tidpunkten ifråga. Men … är det bra?

HP: Det är tiotusenkronorsfrågan. Det kan vara ett band som döljer dåliga riff med att ge mycket pang för peng istället.

HH: Nog pangas det alltid. Men här och där, under de mer sansade partierna, skymtar en del Immortal-liknande riff.

HP: Ett klassiskt franskt knep: ös på med en miljon olyssningsbara riff, för att sedan spela ett som man nästan hänger med i. Hade man däremot hört samma ”bra” riff i ett annat sammanhang hade man sannolikt tyckt det varit högst mediokert.

FINAL JUDGEMENT: Vi fattar lika lite nu som vi gjorde för tjugo år sedan. Nice try, Molested, men oss lurar ni inte.

FESTER ”Silence”

”Ingen skivsamling är komplett utan detta mästerverk!”, hävdade House of Kicks i en skivannons när de gav ut ett återsläpp på detta, oss veterligen, horribla album. Det är norskt, det är tidigt nittiotal, recensionerna på Metal Archives ger ett kollektivt betyg på 92 poäng av hundra möjliga. Vi kör.

HP: King Diamond-doftande intro … när man spontant börjar sjunga en melodi från ”Abigail” under introts första sekunder. Ja, då vet man …

HH: VIlken låt är det? Ah, skit samma. Från ”Abigail” är det, i alla fall.

HP: Fortsättningen på låten gillade jag faktiskt. Men maken till kraftlös sång … viskar han högt? Jag hatar texten, jag hatar sångmelodin. Han sjunger ”dream” oftare än Nagash sjunger ordet ”night” på Covenant-demon.

HH: Här återkommer King Diamond-slingan. Och vi pratar redan mer om andra band än om det vi lyssnar på. Ett halvsvettigt brudraggarsolo som grädde på moset.

HP: Ett riktigt osolo.

HH: Suck. Det här låter som ett riktigt hopplöst och bortglömt Black Mark-band som på omslaget har sina låttitlar i Comic Sans.

Ny låt. Sångaren ylkraxar värre än en tvärförbannad bilburen skåning.

HP: Vad i  helvete …. ?!

HH: Nu låter det som italiensk technothrash …

HP: Utan techno. Eller thrash. Fast med refrängriffet från ”Helan och Halvan” av Onkel Kånkel.

HH: Blandat med Mimikry.

HP: Ett norskt, mer kompetent Temperance. Det är som att de liksom inte fattar hur man gör … och det här är ändå deras andra skiva. Den första, ”Winter”,  kom väl typ 1992?

HH: Och kan du då tänka dig den … ?

HP: Men SLUTA tugga på gitarren. Riktiga jävla TBV-riff. Studiecirkeldöds. Att Euronymous inte var inne i de här grabbarnas replokal och förklarade att det var färdigspelat förstår jag inte.

HH: Jag antar att inte ens Strid orkade mordhota det här bandet, då det enbart var ett slöseri med allas tid.

HP: Antar att det här alls inte var vare sig döds eller black från början. Att hävda något sådant är som att kalla Morgana Lefay för vegetarisk grindcore.

FINAL JUDGEMENT: Den här skivan har man alltså lyssnat på från och till i tjugo år, och man blir lika vuxenbesviken och uppgiven varje gång. Pust. Och Fester är ett skitdåligt bandnamn. NÄSTA!

Vinterland ”Wings of sorrow” eller ”Welcome my last chapter”

När skivan kom var det få som höjde på ögonbrynen och sedan hundra år senare … PANG! MySpace-hypen var monumental. Lovorden haglade. En återförening skedde, som verkar ha runnit ut i sanden. Det är dags att för sista gången ge Vinterland en chans.

HP: Detta är också en skiva jag lyssnat på, av och till, i lika många år. Och jag har aldrig fattat grejen. Är det bara mig det är fel på?

HH: Aktien för den här skivan har nått IT-bubblenivåer. Och fan om den inte spricker lika hårt. Vi kör.

HP: OK, jämfört med Fester är det här Beethoven.

HH: Förvisso. Knepigt mixad. Trummorna låter som de spelas i inte bara ett annat rum utan i ett annat hus och över telefon.

HP: Tja, dåligt är det ju inte … men så extremt standard. Jag förstår inte alls vad andra hör i detta. Hmm,  Dissection-doftande … OK, om man kollar nyktert på det hela: det är definitivt i samma påse som Sacramentum, som jag faktiskt gillar. Men det är bara inte lika intressant.

HH: Och då var Sacramentum kanske inte så intressanta från första början …

HP: Det är precis som den där färdiggjorda vakuumförpackade hamburgaren man kan köpa på Lidl. Ingredienserna är där, men något är inte helt rätt.

HH: Jag blir inte ilsk på själva bandet, utan på de som hypar det här. För mig är det lika obegripligt som om andra skivan med Night In Gales skulle säljas på Discdogs för åttahundra kronor. Jag tror, på fullt allvar, inte det går att göra mer standardblack än det här. OK, låt två börjar lite kul i alla fall …men det var visst snabbt överstökat. Där kom ett poänglöst grind in i bilden.

HP: Jaha, Vargavinter fick vackert stå och skrapa i tamburen. Men med Vinterland, då dög det!

HH: Varför kostar inte den plattan tusen spänn begagnat? Och kan vi inte prata om Vargavinter istället?

HP: Enligt Metal Archives är det Azhubham Haani-Linus som spelar bas och ylar i Vargavinter. Det tror jag inte riktigt på.

HH: Tänk att man kan stava till Azhubham Haani utan att tjuvkolla.

HP: Och tänk att vi inte försöker hacka på, eller göra oss lustiga över Vinterland. Jag förstår bara ingenting. Noctes fick ju inte den här kärleken direkt …

HH: Det fanns så många andra band som gjorde en skiva och sedan försvann, som förtjänade en starkare plats i rampljuset. The Moaning, Excretion, Moaning Wind …

FINAL JUDGEMENT: Molested; Fester och Vinterland. En riktig powertrio. Tänk dig den turnén, och släng med Vermin när man ändå är på gång, som får tröska runt i Belgien. Jesus. ”Welcome my last chapter”, då? Ja ni, sista kapitlet i den vintersagan stänger vi igen för gott. Absolut inte dåligt, men inget för oss.

122 Stab Wounds ”The deity of perversion”

Norskt. Head Not Found. Mitten av nittiotalet. Rått bandnamn. Ingenting kunde gå fel. Eller … ? Nu kör vi.

HH: Det här introt har jag hört förr …

HP: Det här var mig en söt historia, som inte riktigt stämmer överens med bandnamnet. Mer av ett soundtrack till julmarknaden i Skönsberg.

HH: Ja, nu när det ”drog igång” låter det som ett tamare Dismember med svartmetallsång …

HP: Och med kastanjettkaggar. Lite som ett norskt Hypocrisy.

HH: Men ett inte helt oävet riff. Som självklart avbryts med det värsta oriffet sedan Vinterland.

HP: Säkert ett sådant där demokratiskt band där alla medlemmar fick chippa in sina egna idéer. Sångaren vill köra black metal, gitarristen melodöds, den andre gitarristen amerikansk döds … och basisten och trummisen var förmodligen mest nöjda över att få vara med. Det är ju kul att få vara med liksom.

HH: Om introt var ett soundtrack till en julmarknad är själva låten ett soundtrack till Van Helsing.

HP: Haha! Den här låten har fler slut än den sista Sagan om Ringen-filmen.

HH: Alltså, man läser ”The Slayer diaries” och Metalion gnäller på all usel metal som spelats in och släppts och hur förbannad han är över det. Och så väljer han själv att släppa en skiva som är mer intetsägande än en katatoniker i koma.

HP: Här letar vi alltså efter glömda juveler. Som vi trots allt ska fatta grejen med.

HH: Vad möts man av?

HP: Förakt! Alltså … som en bortkastad Hypocrisy-skiva blandad med Trollhättanthrash mitt i hela eländet

HH: Vi är alltså på låt två. Nu får det fan vara nog.

FINAL JUDGEMENT: Dra åt HELVETE!

Miscreant ”Dreaming ice”

Skivan med det kanske absolut dummaste namnet någonsin. Och kom för böveln inte och påstå att det är en fyndig ordlek. I så fall är även Alchemists ”Organasm” höjden av bokstavskonst.

HP: Det jag minns av detta är att det var fruktansvärt många toner, men väldigt få melodier. Som om en alien kom till jorden, fick i uppdrag att spela svensk döds och nästan fick till det. Nästan.

HH: Miscreant hade en låt med på en av mina favoritsamlingsplattor – den första som Wrong Again släppte. Men jag vill också minnas att det var en ren lyckträff, då resten av bandets låtar var allt annat än tillfredsställande.

HP: Tänk om man, för en gångs skull, kunde tappa hakan och tycka att det är skitbra? Vi kör.

HH: Det låter extremt mycket Voices of Death-demodöds.

HP: Alltså, det är toner, och stämmor … men melodierna makes no fucking sense. Slumpgeneratordöds.

HH: Miscreant skapade alltså en helt egen genre. Spår nummer ett framstår som ett medley av tio olika låtar som slumpvis klippts ihop utan att redigeras i efterhand. Ackompanjerat av några smått obeskrivliga tjut från en ilsken pensionär.

HP: Är det sura toner eller ska det låta sådär? Som om någon sitter och spelar slumpartade toner medan det kör förbi en ambulans utanför fönstret. Har aldrig tidigare hört någon som kan spela ett melodiskt och kompetent solo, men inte en slinga. Kan det vara så att de hade så sjukt dåligt ljud i replokalen så att ingen hörde vad de andra spelade? För att i studion sedan märka att inget egentligen hänger ihop.

HH: Låt nummer två. Jag tycker det låter precis som att gitarrist ett kläckt en hyfsad Metallica-stöld, och att gitarrist nummer två säger stopp och belägg och avslutar riffet med ett osammanhängande dravel för att vara ”originell”.

HP: Du vet den där sketchen där tre fjärdedelar av The Real Group är sjuka, så att den siste får framföra sin grej a capella, och ingen fattar något? Precis så låter Miscreant.

HH: För en gångs skull är jag genuint glad över att jag inte köpte den här skivan. Och gudarna ska veta att jag hade chansen.

HP: Oh ja. Jag har hållit i den här så många gånger att det inte ens är roligt.

HH: Även du på Skivboden, förmodar jag?

HP: Exakt. Jag valde att köpa Necromass andra skiva istället. Fatta allvaret.

HH: Det här är lika dumt som Temperance.

HP: Temperance är ju för fan Beethoven jämför med det här. ”Vem vet vad?” är som ”Night’s blood” i jämförelse. Det här är ju MYCKET sämre än jag mindes det, och då minns jag det ändå som skitdåligt.

FINAL JUDGEMENT: Är det här den värsta hittills? Ja, vem vet vad?

Evol ”Dreamquest”

Det är mitten av nittiotalet. Det är black metal. Det är … italienskt. Och inte ens vi köpte det. Efter magsugarna med Necromass och Opera IX var måttet rågat, men likväl var det något som lockade med Evols medlem Princess of Disease – en kontinental, lättklädd, nekromantisk skönhet. En italiensk Sarah Jessica Parker i semi-corpse paint. Pang var man i puberteten. Vi kör.

HH: Jag vill bara inleda med att den här skivan är en timme lång.

HP: Jag minns att de var tidigt ute med att köra ett konsekvent Lovecrafttema. Påminner förresten inte det här introt om Paradisios ”Bailando”? Eller en film släppt av guldbolaget Cannon.

HH: Ett par ninjor i motljus och det här i bakgrunden så är jag nöjd. Nu är det visst dags för den första riktiga låten att dra igång. Suktande Princess of Disease-viskningar, akustiskt plink, klockljud … och ett riktigt TBV-riff.

HP: Hur många stopp har det varit i den här låten nu? Fler än i amerikansk fotboll.

HH: Och fler blir det. Vi är inte ens halvvägs. Undrar om man hade kunnat lyssna in sig på det här om man var tillräckligt ung?

HP: De orkestrala delarna är ju inte helt talanglösa.

HH: Det HÄR är ett band som skulle hållit sig till dungeonsynt. En genre som är så konstig att den knappt existerar.

HP: Alltså, allt flyter på och hänger ihop så länge det bara är keyboardisten som spelar. När gitarrerna kommer in är det som att de glömmer bort precis allt. Inte riktigt som om Alphaville skulle spela dödsmetall, men ändå något ditåt …

HH: Nästa bit. Hetsig speed metal blandad med orchestral hits.

HP: Det här var ju åtminstone lite kul. Men om det här är från 1996, då finns det fan inga ursäkter.

HH: Speed metal, förresten … nja, Pennywise och orchestral hits, kanske. Vi kan nog i alla fall enas om att det var keyboardisten som säkrade kontraktet. Adipocere Records, vilket stall för konstiga hästar det ändå var.

HP: STOPPA PRESSARNA!

HH: Alltså … vad fan …. vad ÄR det här?

HP: OK, vad är dummast – det här eller Starkness? Keyboard-cat möter italiensk svartmetall. Åh söte Jesus.

HH: Alltså … men, ja … för första gången ikväll blev jag på lite gott humör.

HP: Mycket kan man nog säga om Evol, men det här var faktiskt kul. Och låten slutar inte i första taget.

HH: Hur mycket gitarrer har det varit hittills? Tjugo procent? Trodde inte man kunde skriva oriff på keyboard.

HP: Detta är unikt. Ett tvärtomband. Normalt fyller man ju ut en skiva med syntpartier, här fyller de ut med gitarrer. Makalöst.

HH: Det här är ett band vi får anledning att återkomma till. Den första ”svartmetallskiva” jag hört som skulle göra sig bäst som soundtrack till en barnfilm. Andra band håller sig på sin höjd till julkalendersyntar. Lovecrafttema, förresten … undrar vem som vrider sig mest i sin grav över hur deras respektive verk använts i black metal – Lovecraft eller Nietzsche?

HP: Bra fråga. Det sjuka är att vi nu lyssnat mer än dubbelt så mycket på Evol som på något av de andra banden. Vilket kanske säger mest om dem.

FINAL JUDGEMENT: En fullspäckad Evol-special i framtiden är alls ingen omöjlighet.

Reflektion: Det måste vara helt unikt. Black metal alltså. I över två decennier har man trugat sig igenom oceaner av skit – och man upphör ändå aldrig att bli förvånad. I tre timmar har vi nu suttit och malt igenom saker som inte borde finnas, för att avsluta med ett band som fyller ut sina skivor med gitarrer och låtar. Som har en italiensk Sarah Jessica Parker i semi-corpse paint som selling point. Och det är ändå det bästa bandet ikväll.

Tack för kaffet och på återseende.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Såvida vi inte räknat helt galet är Hatpastorns Likpredikan nu inne på sitt sjätte år. Helt stört. Man har ju spelat i ex antal band som inte varat så länge. Borde det inte ta slut på ämnen att skriva om? Extremmusik brukar i allmänhet betraktas som en smal genre, men jag kan då ärligt säga att denna ocean verkar bottenlös. Sedan starten har vi beklagat oss över Norge och det fruktade Matrix-viruset. Även om det temat kanske inte kommer att upphöra helt är det dags att ta itu med något som var hundra gånger värre än Matrix-viruset. Den svenska death and roll-pesten.

Jag blir så arg att jag skakar.

Matrix-viruset var på alla sätt helt skoningslös, men det kom iallafall något gott ur det. Thorns-plattan var kanon och man fick sig några rejäla gubbskratt åt The Kovenants bandfoton. Dessa är bara två exempel. När svenska dödsband skulle rocka till det däremot …
Nä, jag klarar det inte. Vi måste samla kraft innan vi ger oss på den analysen. Om det nu finns någon ute i läsekretsen som kanske inte minns eller inte riktigt förstår vad jag pratar om så kommer ni få all information ni behöver detta år. Kortfattat rör det sig om band som tog ljusdyrkandet till en helt ny nivå.

Nu pratar vi om något roligare.

Den sjätte februari är det iallafall bokrelease på Club Deströyer här i Sundsvall. Det har blivit en ändring i spelschemat då Horde Of Hel var tvungna att ställa in. De som spelar nu är Marduk och Grift. Det känns skitkul att två band som hamnat på årsbästalistan upprepade gånger ska spela. Grift har jag dessutom aldrig sett live så det kommer bli en angenäm upplevelse. Vidare kommer Nordvis att vara på plats i Sundsvall med bagaget fyllt med smaskens så vill man ruinera sig på vrålsnygg merch och bra plattor är detta ett strålande tillfälle.

Den nittonde februari är det den kungliga huvudstaden Stockholm som gäller. Har ni vägarna förbi Hornstull och Cosmopolite är ni välkomna ner på en pilsner och lite boksnack. Vi fick vara där till typ 21:30 så sedan lär det väl barka av någon annanstans. Dock ej Kellys. Var där bara för ett tag sedan och maken till oavslappnat ställe får man leta efter. Är man ute efter manbuns, tajta tröjor och dåligt humör är det nog ett fantastiskt ställe. Jag fick panik. Om Heidenhammer kan komma loss den fredagen tänkte vi skära ner på boksnacket och hålla föredrag istället. Typ om Ancient eller något annat märkligt. Mer info om det när det närmar sig.

Spolar vi fram till mars stavas nästa destination Umeå. Fjärde och femte mars kommer vi att vara på House Of Metal. Mitt förslag om att hålla en två timmar lång PowerPointpresentation om ständigt aktuella Ancient verkar ha blivit nedröstad så vi kommer primärt att hänga till på lämplig plats där man får sälja saker. Återigen, kom förbi och drick en pilsner.

Sist ut blir Close-Up Båten som lämnar hamn den 10 mars. Den kommer jag inte kunna medverka på själv på grund av jobb, men Krutdurk Förlag-gänget lovar att hålla låda. Kom förbi och drick en pilsner vettja! Daniel har en helt hysterisk anekdot om när han beskyllde Orup för att ha stulit en femhundring av honom på Grammis-galan.

Sedan får det fan vara nog. Nu pratar vi om något roligare.

När Dr Panzram visade sin senaste skapelse för mig trodde jag att jag skulle svimma.

Trolldom.

På återseende.

/Hatpastorn

Innan jag beger mig in i den personliga skärseld som kallas för årsbästalista vill jag ha sagt ett par saker om ämnet ifråga. Med andra ord är det dags att prata allvar.

1. Det är inte på grund av någon slags princip jag alltid väljer att skriva om upptäckter snarare än om nyutkomna skivor. Även om jag menar, helt fast och fullt, att allt förvisso var bättre förr betyder inte det nödvändigtvis att allt som släppts det här året skulle vara dåligt. Ska man vara extra petig, innebär också en årsbästalista att även bland det ruttnaste av mög måste vissa saker vara mer angenäma än andra och således är alltid en del släpp bättre än andra oavsett jag vill det eller inte.

Däremot så ser jag färre och färre anledningar till att följa med i det som är rykande färskt. Anledningen till detta stavas tillgänglighet. För varje år blir allt fler dolda skatter från förr återutgivna eller delade på nätet, samtidigt som det via e-handel är så otroligt mycket billigare och enklare att även i fysiskt format norpa till sig skivor i kvantiteter som i ungdomen skulle ansetts för omöjliga. För att ytterligare understryka den mängd musik som står till förfogande bör man kanske också nämna att världen i sig blivit allt mindre och att man tack vare en ökad globalisering kan spana in band och skivor från de mest obskyra platser från världens alla hörn. För egen del tycker jag exempelvis att det är bra mycket mer intressant att kolla upp en skiva från Botswana släppt 2011 än något kändisbands debutalbum från detta år. Att det också, med åren, blivit allt enklare att spela in musik på egen hand och sprida den utan att blanda in externa producenter och skivbolag gör givetvis även sitt till.

Alltså: musikmängden växer exponentiellt, och i sådan fart att det inte går att likna vid tidigare förhållanden. Om man nu inte har i uppgift att agera recensent för nyutkomna verk bör idén att hålla sig till det nyaste snarast idag vara en egen underkategori i musiknörderi.

2. I år har jag inhandlat cirka fyrahundra skivor. Gamla godingar med kända band, oprövade kort av knappt existerande orkestrar, sådant som jag tidigare haft men av någon anledning gjort mig av med, skivor jag haft på vinyl men inte på CD … och så vidare.

Det borde alltså inte vara några som helst problem att hitta släpp jag vill ta med på den här listan. Ändå känner jag att jag famlar efter släpp jag verkligen skulle vilja ta upp som ”det bästa jag hört” det här året.

Delvis på grund av att jag ogärna skriver om sådant som jag inte fått ett någorlunda solitt intryck av. Vad vet man egentligen om skivor som inte ens haft ett år på sig att mogna? När jag tänker tillbaka på tidigare årsbästalistor undrar jag exempelvis hur jag kunde få för mig att Paragon Belial var det hetaste under 2012 … eller när det nu var. Samma sak med Mglas ”With hearts toward none”. Två veckor innan listan skulle in tyckte jag att den var svinbra. Jag kan lugnt säga att jag däremot inte lyssnat på den sedan dess.

Nej, skivor ska banne mig ha ett gäng år på sig att mogna. Med tidens tand kan man senare bestämma sig för vad som bestått och vad som fermenterats värre än Fermenting Innards. Till saken hör också att problematiken hör ihop med vad som sades tidigare – med alltmer musik att lyssna på tar det också längre tid att lyssna in sig på det man nyligen införskaffat. Merparten av de plattor jag köpt det här året har sällan gått fler än ett varv i spelaren – för att jag inte hunnit med mer. Att lyssna på musik skall heller inte kännas som en plikt. Det var just det som fick mig att mer eller mindre bli helt apatisk inför tonkonst under ett par år.

Nåja. Här följer i alla fall tio släpp som jag mätt någon form av uppmärksamhet det senaste året.

Celtic Frost ”Monotheist”

Hur många band kommer egentligen undan med att återförenas och göra en skiva som inte bara är i klass med tidigare verk utan också lyckas toppa en del av dem? ”Monotheist” gör mig fortfarande paff när jag lyssnar på den. Ingen kan anklaga bandet för att göra samma skiva två gånger, och den här närmast Neurosis-liknande skapelsen liknar således inget de tidigare gjort. Ändå hade inget annat band kunnat göra den. Att Celtic Frost sedan valde att lägga av helt (eller?) gör saken bara lite mer hedervärd.

Sadist ”Tribe”

Fan vet varför jag inte införskaffat denna juvel förrän nu. Titellåten från skivan var en sådan där strykare som hängde med på MTVs ”Into the pit” tillsammans med Ancient, Immortal och Hecate Enthroned. Utbudet var med andra ord ganska magert, för ingen kan påstå att italienarna hade mycket gemensamt med de andra nämnda banden. Likväl var det något både udda och tilltalande i musiken. Normalt avskyr jag technothrash, men Sadist lyckas kombinera meck med melodi och udda stämning. Gillar du Cynic bör du kolla upp detta, om du nu inte redan gjort det.

Lunatic Gods ”Sitting by the fire”

Det är på grund av sådana här brakfynd man känner att det fortfarande är värt att köpa travar med dynga, då det någonstans i gödselstacken kan ligga gömda ädelstenar. Sannolikheten är väl ungefär lika stor som att hoppas på en hygglig pension vid sextiofem års ålder, men ändå. Okej. Lunatic Gods. Vad vet vi om dem? Inte mycket, förutom att de kommer från Slovakien och har släppt cirka fem fullängdare, om jag minns rätt. Detta är giv nummer två, från 1998. Och tro mig när jag säger att det inte låter som någonting annat. Både Pastorn och jag satte kaffet i vrångstrupen när skivan började snurra. För en gångs skull är heller inte originaliteten lika med ofrivillig komik. Ett musicerande som svävar över det mesta ackompanjerar märkliga låtar och kraxande sång, men det hamnar aldrig utanför kontext. Jag väljer att inte kolla upp något mer de gjort, för jag vill inte få min illusion brusten. I min värld släppte de bara den här utomjordiska godbiten. Amen.

My Dying Bride ”A line of deathless kings”

Precis som Celtic Frosts ”Monotheist” släpptes även denna 2006. Med andra ord är den splitterny. Hur som helst var My Dying Bride fram till och med 1999 ett av mina favoritband. ”34. 788 % … Complete” anser jag vara en av musikhistoriens mest underskattade verk och en i det närmaste perfekt utveckling av soundet och konceptet som hade börjat få riktig fason några år tidigare. Därför blev jag också så extremt besviken när de släppte ”The light at the end of the world” – i sig ingen dålig skiva, men en i mina ögon så ofantligt feg historia där de valde att ”vända tillbaka till rötterna” och bli skittråkiga. Vissa jublade, själv tappade jag bara fullkomligt intresset. Sedan gick åren och My Dying Bride blev alltmer en perifer historia med sin storhetstid allt längre bakom sig. Nu har dock tillräckligt många år passerat för att jag ska kunna se dem ur ett annat perspektiv. Jag tycker fortfarande att skivorna som kom under 2000-talet är betydligt tråkigare än ”The angel and the dark river”, ”Like gods of the sun” och ”34. 744 % … Complete”, men det säger kanske mer om vilken skyhög kvalitet dessa innehar snarare än att de senare plattorna är direkt undermåliga. ”A line of deathless kings” är en i grunden väldigt traditionell historia och är en värdig representant för de senare skivorna. Dessutom bjuder den på brakhiten ”Thy raven wings”, som förmodligen är den bästa låt de krystat fram på ett och ett halvt decennium.

Dibbukim ”Az a foygl un a goylem tantsen”

Mycket ska man höra. Ett svenskt folkmetalband som blandar klezmermusik med metal och sjunger på jiddisch? Ett självklart måste i varje finsmakares hem. Med viss reservation för att konceptet kanske är lite roligare än musiken är bra var det ändå en musikalisk prestation som motsvarade de faktiskt ganska höga förväntningarna. Sedan blir jag också lite glad över att få reda på att det är tämligen lätt att förstå jiddisch om man kan läsa tyska. Äntligen kommer de där spenderade timmarna på högstadiet till användning. L’chaim.

Gomorrah ”Reflections of inanimate matter”

Obskyr death metal släppt i mitten av nittiotalet på Black Mark. Det är inte det bästa du hört, men ändå såpass hyfsat att du tycker att bandet ifråga kunde gått ett lite roligare öde till mötes i alla fall. Antar att tidpunkten var den absolut sämsta för ett sådant hör band att profilera sig på och att konvolutet presenterar album- och låttitlar i comic sans gör inte saken bättre, men såhär i efterhand kan man hitta skivan företrädelsevis billigt, lyssna och få en stunds skönare nostalgi. Småtekniskt, småskruvat, precis så där lagom över medel för att man ska nicka gillandes. Och nog har du också tänkt på att bilda ett band med samma namn?

Plutonium ”One size fits all”

Tiden går sjukligt snabbt. Ni vet MySpace? Det var något som kom i förrgår. Och försvann nästföljande dag. Ett av få minnen jag har av det forumet var att jag genom det fick kontakt med Plutonium från Sverige. Jag hade vid tillfället i det närmaste slutat lyssna på samtida black metal, men tyckte likväl att det lät såpass bra att jag lade det på minnet. När jag i år fick se skivan i fysiskt format slog jag till och var genuint intresserad av att få veta hur ett sådant här band stått tidens tand. Industriell svartmetall som dessutom lanserades i en tid då sovrumssvartmetallen började yngla av sig de vidrigaste av kreationer? Man kan börja kallsvettas för mindre. Men dra på trissor, omslaget och titeln är fortfarande rätt kul och med hits som ”Where dead children feed the streets” kan man bara inte misslyckas.  Påminner i sina bästa stunder en del om Octinomos. Hatten av!

Daemonlord ”Hellfire centuries”

Med ett bandnamn och en titel som knappt ens kvalificerar sig som kandidater till bandnamnsbingon gör man normalt bäst i att hålla käften och lägga ned innan den första tonen är inspelad. Likväl är detta ett trevligt stycke svartthrash som ingen egentligen lär lyfta på ögonbrynet för, men det är ändå såpass hyfsat att man sitter där och stampar takten med foten utan att man egentligen vill det. Finns i övrigt inte så mycket att säga. Jo, de kommer från Baskien. Bara en sån sak.

Sisters Of Mercy ”Vision thing”

I tjugo års tid har jag mest bara skakat på huvudet åt Sisters Of Mercy, The Mission, Alien Sex Fiend och allt vad de heter och tyckt att svartrock varit en genre jag aldrig kommer att begripa mig på utan snarare ett sulfitstinkande träsk man gör bäst i att hålla sig långt borta från – när metalband nosar på dylik konfekt slutar allt i elände, falsksjungande fånar och atmospheric elfish ravishing … ja, ni vet. Och av någon bisarr anledning omvärderar jag allt i år. Tar man detta för vad det är – okomplicerad men drivig rock med ett visst mörker i botten ter det sig plötsligt helt annorlunda. ”Vision thing” är bandets egentliga sista fullängdare och sannolikt också den mest kommersiella, men fan så bra.

Skogsraah ”Skogsmord”

Nu har jag precis avlyssnat denna och det kan hända att tjusningen försvinner med tiden, men än så länge gör jag honnör. Hur länge sedan var det man hörde svartmetall som faktiskt menade något med det som skriks fram? Visst, produktionen är inte den bästa och det låter en hel del sovrumssvartmetall, men det bryr jag mig inte om. Det här känns – och är – äkta på ett sätt de flesta andra band bara kan drömma om nuförtiden.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer