Hatpastorns likpredikan

Gudarna ska veta att jag lyssnat mig igenom en hel del konstigheter genom åren. Den här karamellen har jag sugit på i snart fem år och undrat över hur jag egentligen bör närma mig den. Normalt brukar jag kasta mig över mög så fort jag får chansen, men den här brylépuddingen till örongodis har jag varit försiktig med. På sin höjd nosat på. Blivit förundrad. Förvirrad. Och gått därifrån.

Men så är ju inte heller detta vilken skiva som helst. Det vet vi alla. Och alla som någonsin kommit i kontakt med fenomenet hårdrock de senare åren vet också att det här är det album som sannerligen blivit omtalat som det kanske Absolut Största Fiasko Som Någonsin Sjösatts. Det vore enbart att förspilla tid, ork och energi att försöka sammanställa eller sammanfatta de tusentals recensioner som sågat den här skivan med fotknölarna – och bara tröttsamt att citera de få kritiker som menat att plattan är ”missförstådd” eller något annat och därför egentligen helt kanon. Vill minnas dock att jag läst någon som ansåg den vara ”breathtaking” – i positiv bemärkelse. Jojo. Kan det kallas att sparka in en öppen dörr att ge sig på en skiva som redan dömts ut värre än en wrestlingstjärna utdelande en piledriver på sin motståndare under en tennismatch? Ja, det kanske det är. Men … man är ju bara människa.

Innan jag ger mig i kast med att lyssna på själva skivan vill jag först deklarera ett par saker. Det första är att jag, trots deras respektive felsteg de musikaliskt sett begått på var sitt håll, gillar både Metallica och Lou Reed. Fram till och med ”Reload”, och till viss del den där coverskivan jag inte minns namnet på, lyckades de förstnämnda kläcka ur sig ibland makalöst bra låtar även om jag aldrig fallit in i den oreserverade hyllningskören. Det kan ha att göra med att Metallica var större än Gud när jag började högstadiet, vilket gjorde att i princip hälften av samtliga elever smög omkring i grådaskiga bootlegtröjor med tvivelaktiga, långtifrån tvättsäkra tryck. Det i sin tur gjorde att de flesta valde att inte tvätta dem. De stank. Både människorna och tröjorna. Nåväl.

Lou Reed då? Under sin tid i Velvet Underground skrev han några av historiens bästa låtar. De totalt fyra skivorna (okej, fem om man räknar ”VU”) som släpptes under namnet är alla olika, men likväl jävligt bra. De sammanlagda skivorna han släppte under eget namn är … tja, för att säga det snällt: ojämna. I katalogen trängs några makalöst utsökta album som ”Berlin” och ”Magic and Loss”, med rejäla magplask i form av ”Legendary Hearts” … och andra, mest mystiska underligheter som ”The Bells”. Kortfattat är det en musikalisk karriär som hunnit med mycket, och man får ge sig själv en rejäl dos tålamod om man ska sondera den minst sagt snåriga terräng som utgör Reeds soloutflykter.

Förutom detta gillar jag också till viss del spoken word. Jag gillar Current 93. Jag gillar experimentmusik. Jag gillar när artister blandar poesi med musik, så länge det inte blir för pretentiöst. Jag antar att jag skriver det här för att försöka säga att jag inte vill döma ut det jag har framför mig på förhand. Nej, jag varken tror eller egentligen hoppas på att jag ska få stå där med svansen mellan benen och hitta en ny favorit. Men vad fan. På papperet låter ett samarbete mellan Reed och Metallica inte så tokigt. Skit samma. Nu kör vi.

“Brandenburg Gate”

Tja, precis som de flesta recensioner jag läst av den här skivan utlovat låter det från allra första stund inte så illa. Mest av allt låter det som Lou Reed ofta gör på egen hand. Gillar man hans övriga plattor borde man heller inte ha vidare svårt för detta. Gillar man Metallicas övriga skivor, då … ja, för att citera Temperance, vem vet vad. Man kan väl säga att det låter som någon slags plojgrej som skulle kunna avsluta en skiva, om upphovsmakarna vill vara putslustiga. Lite som bluesriffandet i slutet på Gehennahs ”Hardrocker”. Blandat med lite yl.

“The View”

Tydligen baseras den här skivan på två tyska teaterpjäser som handlar om en hoppfull tös som kommer till Berlin för att lyckas som underhållningsartist, men det går givetvis åt helvete. Skrivna någon gång under det tidiga 1900-talet. Lite som dåtidens Mulholland Drive, eller nåt. Förvisso ett rätt tacksamt tema, då det är förhållandevis tidlöst. Det är nog mer än vad som kan sägas om det som ljuder ur mina högtalare. I textbladet står det att Lou Reed kvider att han är ”the tablet”. Det säger han inte. Han kvider att han är ett bord. Ackompanjerad av vad som bäst kan beskrivas som … ja … som om … som om ett gäng förståndshandikappade förskolebarn fått fri tillgång till gäng instrument, samtidigt som en desperat lärare står och försöker likt en dement dirigent få dem att spela samma ackord, flera gånger i rad. Det går sådär.

”Pumping Blood”

Plötsligt är det inte längre musikanterna som framstår som orkesterbandet från Rosens Dagcenter. Lou Reed ger sig i kast med att sjunga ett par höga toner, och alla som hört senare liveupptagningar med karln vet vad jag pratar om. Rösten spricker – fasansfullt – samtidigt som han ger sig den på att med inlevelse drypa fram textrader om blod i olika former. Jag ser inte Velvet Undergrounds frontman framför mig. Jag ser niondeklassarnas talangshow framför mig, framförd av den där lilla varelsen från South Parks goth kids. I bakgrunden ljuder några slags testocockrockriff, bredbent spelade. Ni vet när Nigel Tufnel i Spinal Tap framför sina solon? Så ser James Hetfield (för jag antar att det är han) ut, när han spelar det här.

”Mistress Dread”

Grejen är att det inte heller är speciellt originellt. Faktum är att Current 93 gjort saker som låter liknande – typ ”Beausoleil” från ”Swastikas For Noddy” eller “Lucifer Over London” från EP:n med samma namn – med skillnaden att han/de gör det bra. I den här låten har någon gett Lars Ulrich amfetamin då han på eget bevåg matar en sur tvåtakt samtidigt som gitarrerna gnisslar i bakgrunden utan sans. Faktum är att det låter på sina ställen misstänkt likt några som försöker sig på att göra drone eller industri, men som verkligen inte förstår något av tekniken bakom. Det skall sägas att mycket av den varan ändå blir bedrövlig, men tänk er då att detta låter som ett dåligt försök till att göra dålig industri. Metadålig industri i skatepunktakt. Med en full Reed bakom mikrofonen. Som inte håller käften. Konstigast av allt är att det faktiskt inte varit alltför illa om de hade haft vett att kapa låtlängden med hälften. Eller också är det bara önsketänkande från min sida.

”Iced Honey”

Reed försvarade denna sin sista skiva med att det minsann är ”a record for the litterate”. Ja. Själv skriver jag böcker för de musikaliska. Nåja, de inledande riffen är faktiskt inte så illa. Faktum är att det nu låter ungefär som det kunde ha gjort, om båda parter hade utnyttjat en bråkdel av potentialen. Lite som ett mer hårdrockigt Reed-album. Inte sådär värst speciellt, men ändå något. Lite som den där Metallicaplattan när de (stön) anlitade en orkester. Ett drag som skulle ge upphov till många komatrötta liknande försök av andra band. Ni vet, det låter liksom inte illa men ändå så makalöst bajsnödigt. Tokroligt liksom. Fast med en fasad av seriositet. Håhåjaja, den här låten består tydligen av ett enda riff. Ändå är jag tacksam. För det är det enda riff som varit hyfsat på den här resan … än så länge.

”Cheat On Me”

Vi kan ju säga att det hittills inte varit en helt angenäm resa rent musikaliskt. Jag passar då också på att nämna att det inte direkt är några lyriska storverk som skrapats fram av Reeds penna. Vi har snart nått halvvägs ände, och trots att jag noggrant följt med i texthäftet hittar jag ingenting direkt spännande. Mer framstår det hela som en parodi på friformsteater. Väntar nästan på att Ben Stiller ska hoppa fram från ett hörn och vara sådär halvseriöst dramakomisk. Inte för att skivan saknar comic relief – den kommer då och då, när man minst anar det. Sannolikt dock ofrivilligt. I den här låten passar James på att haspla ur sig några fylleyl som jag tror ska vara inspirerade av Tom Waits men som, för att parafrasera Euronymous, mer låter som en förkyld hund. Om det nu finns en vits med detta, går den helt förbi mig. Jag känner mig plötsligt som det jag är: en storstadsovan obygding från Norrland utan vare sig kultur eller finess. Teatermänniskorna står nog och skrattar i mjugg åt mig för att jag inte begriper. OK. Det bjuder jag på. Hetfield, Trujillo, Ulrich, Hammet och Reed bjuder också på sig själva. Och mätt blir man.

”Frustration”

Titeln känns nästintill komisk. Detta är första låten av fyra som utgör CD nummer två. Den är jättelång. Hela skivan. Även den här låten börjar faktiskt inte så tokigt. Som ett kapat Black Sabbath-riff som trots allt har lite driv i sig … men säg den lycka som varar länge, för precis när det känns som om något ganska genuint letar sig fram i ljudmassan saboteras det med ett onödigt break. Ska det vara putslustigt? Ska det tillföra något, och i så fall vad? Uppenbarligen inte mycket, för efter en stund fortsätter låten på samma sätt som den började. På något ställe låter riffandet lite som det Lake of Tears pysslat med på skivan ”Illwill” – även det en skiva jag ställer mig frågande till.

Jag spenderade gårdagen med att titta på David Lynchs Inland Empire. En ickelinjär, avantgardistisk, experimentell historia som vissa hyllar och andra hatar. Jag nöjer mig med att säga att den har sina kvaliteter i form av framkallande av obehagliga stämningar, men att dess historieberättande är ett analiserande av nästintill pervers karaktär. Den kanske blir lite bättre om man läser tolkningar av dess möjliga handling och budskap … men ska det verkligen behövas? Om en historia inte kan stå på egna ben, är det kort och gott ingen bra sådan. Jag antar att ni förstår vart jag vill komma. Skillnaden mellan Inland Empire och ”Lulu” är att filmen åtminstone ger ett intryck av att vara ett seriöst menat försök att göra något annorlunda, men ändå stupar. OK. Tough luck. ”Lulu” däremot … musikaliskt sett – vad är det här tänkt att vara? Är det verkligen låtar? Är det riff som kastades fram och accepterades i samma sekund som de spelades? Och även om så är fallet, gör det verkligen skivan bättre?

”Little Dog”

Åtta minuter gitarrplinkande med feedback i bakgrunden … och en cello, alternativt en basfiol. Det låter heller inte så illa – stråkarna skapar en rätt skön stämning som ger mig lite Neurosis- eller Red Sparowes-vibbar. Reed har också vett nog att hålla sig sansad. Mestadels. Han sluddrar något om en hund. Symbolik. Den lilla hunden får inte det den stora hunden har. Misslyckande. Inte så illa men gjort många gånger tidigare. Jag vill dock ge de medverkande en klapp på axeln för att själva storyn faktiskt är tämligen lättbegriplig och faktiskt stringent. Tyvärr görs det på bekostnad av att det är en ganska ospännande tematik.

”Dragon”

Två låtar kvar. En halvtimme kvar. Vi tar det en gång till. Trettio minuter kvarstår. Det är nu det börjar bli riktigt jobbigt. Visste ni att Lou Reed spelat in en skiva nästan enbart bestående av rundgång och drone utan sång, trummor eller bas? Den heter ”Metal Machine Music”. Den är lite småkul om man vill vara märkvärdig. Några av de tricksen återanvänds i den här låten, varvade med trötta Black Mark Records-riff och ännu tröttare textrader om att den besjungne alls inte är så speciell som personen antyder. Närmast ironiskt. ”You, you, you – you think you are SO SPECIAL!”, krystar Lou. Det är inte övertygande. Om det nu inte är så att han sjunger till en spegel … eller till de övriga i konstellationen.

”Junior Dad”

En tjugo minuter lång Grande Finale. Det börjar, nästan i vanlig ordning, inte så dumt. Påminner lite om Velvet Undergrounds ”Pale Blue Eyes”. Tre ackord som mals om och om igen jämte ett nästan nihilistiskt enkelt trumkomp. Det är faktiskt effektfullt. Lustigt är att det hittills varit åtminstone tre låtar som fungerat dugligt på hela skivan. Vad hade man egentligen tyckt om de enbart släppt dessa i form av en EP? Hade det fungerat, eller är det snarare så att dessa åtminstone bättre stycken mer blir till oaser i en annars liv- och tröstlös öken? Vet inte. Det slår mig dock nu när jag följer med i texterna att det faktiskt inte hade gjort vidare mycket om det hade skalats bort en ganska stor portion text. Lite som med King Diamonds senaste skiva ”Give Me Your Soul … Please” där det sägs ganska lite med väldigt mycket text. En mindre lyckad kombination. Men detta handlar ju om ”Lulu”, så tillbaka till sista låten. Och givetvis maler samma ackord fortfarande. Visst undrar man hur vissa musiker lyckas få repetitiva tongångar att fungera och bli nästintill hypnotiska, medan de misslyckade försöken får en att bita av sina egna tänder i ren uttråkning? OK, det är nu totalt åtta minuter kvar och ackorden har klingat ut i stråkar, orgel och lite av den där Red Sparowes-grejen. Och plötsligt slår det mig: det är då inte medlemmarna i bandet som spelar de bra instrumenten som hörs på skivan. Inte har de arrangerat dem heller. Med andra ord är det alltså enbart sessionmedlemmarna som gör en förhållandevis skaplig insats på världens kanske mest utskrattade skiva. Det känns lite orättvist emot dem.

Jaha, nu är jag klar. Jag har alltså i närmare sjuttiofem minuter lyssnat igenom skivan som inte borde finnas. Var det då så uselt som alla vill låta påskina? Ja och nej. Kortfattat kan man väl säga att det är ett rätt dåligt Lou Reed-släpp och en katastrofalt dålig Metallicaskiva. Lou Reed har gjort tröttare saker. Metallica … nej, det tror jag inte. ”St Anger” är en tröstlös historia, men låtarna är i alla fall acceptabla. Det jag frågar mig främst gällande ”Lulu” är: vem lyssnar egentligen på det här, och varför? Och för den delen, hur hade detta kunnat göras bra eller i alla fall bättre?

Ponera att det hade varit ett akustiskt album, med Lou Reed som uppläsare. Det hade sannolikt inte varit världens mest upphetsande skiva, men åtminstone godtagbart. Kanske lite väl väntat. Men kan man då ge upphovsmakarna till ”Lulu” cred för att de åtminstone gjort något oväntat och annorlunda? Nej, knappast. Det är helt enkelt inte så udda som det kanske hade behövt vara. Framförallt undrar jag vad hela bandet egentligen gör på skivan – med ”Some Kind of Monster” i åtanke, kan det här snarare ha rört sig om en medlems, sannolikt Hetfield, egna initiativ och att resterande manskap för husfridens skull aningslöst följt med? När man lyssnar på ”And Justice For All” undrar man vilka toner Jason Newsted spelar på basen. När man lyssnar på ”Lulu” undrar man vad som egentligen försiggår med samtliga inblandade. Om nu någon enskild medlem bidrar med något är omöjligt att svara på.

Jisses. Nu ska jag rensa huvudet med Nocturnal Graves. Det kan behövas. Och en sak till: i en intervju med David Tibet från Current 93 hasplade han ur sig att den han mest av allt skulle vilja samarbeta med i framtiden är Rob Halford. Har vi med detta snart en möjlig, värdig uppföljare till ”Lulu”?

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

This entry was posted on 13 februari, 2016 at 10:47 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.