Hatpastorns likpredikan

Kommer ni ihåg Theatre of Tragedy? Klart ni gör. Ett band som genomgick en mängd metamorfoser under sin karriär. Vissa experiment var mer lyckade än andra. Jag tror inte att särskilt många lyssnare hängde med från början till slut. Hur som helst, är det i alla fall just början vi ska prata om här.

Om man tar deras inkarnationer i bakvänd ordning, kan man konstatera att de slutade som ett tämligen ordinärt goth metal-band utan vidare originalitet. Steget innan dess var en slags hybrid mellan goth och någon slags synt/EBM. Backar vi bandet ytterligare hamnar vi i ett enligt mitt tycke fasansfullt knullandskap som bara Mikael Sörling på Close-Up kunde tycka om. Eller ja, möjligtvis den sorts skara lyssnare som Katatonia i samma tidskrift generaliserade som rödvinspimplande fjortonåringar med kråsskjorta och handsvett. En skara som utgjorde nämnda bands lyssnarkrets.

Innan dess … var Theatre Of Tragedy faktiskt ett ganska originellt band. Även om den andra skivan hade börjat snegla lite på mer tidsenliga orkestrar, var debutverket något väldigt eget. Mig veterligen var bandet först med att kontrastera growl med spröd kvinnosång, ackompanjerat av långsam, klaviaturförstärkt doom. Måhända var detta ett koncept som kom att ältas in i förbannelse av tvivelaktiga efterföljare som främst släppte skivor på Napalm Records vidhåller jag att Theatre Of Tragedy var först och dessutom – vid denna tidpunkt, 1995 – riktigt bra.

Vad de också var först med var en minst sagt svårtuggad lyrik. Då jag gick i högstadiet brukade jag försöka visa mig på styva linan inför min engelskafröken genom att rapa upp glosor jag inhämtat från texter av Carcass, Cradle Of Filth och Bolt Thrower. Men när det gällde att försöka begripa sig på det ordbajseri som Theatre Of Tragedys frontman Raymond Royhonyi fäst på papper gick jag fullkomligt bet. Inte ens My Dying Brides tidiga alster kom i närheten av liknande svada.

Några år senare fick jag reda på att det språk den gode Raymond utan Maria begagnat sig av helt enkelt var ett sådant som främst använts av Shakespeare. Vi pratar alltså om engelska från 1600-talet och en grammatik därefter. Jag vet inte om allt var korrekt, men samtidigt var det ju knappast så att någon skulle kunna sätta dit honom. I alla fall, detta var jag ovetande om.

Om vi leker med tanken att jag aldrig fått tillskansa mig den informationen utan levt vidare i ovisshet, vad hade jag kunnat göra om jag nu såhär tjugo år i efterhand velat plocka upp tråden och för en gångs skull få reda på vad allt handlade om?

Ni vet. Jag vet. Och därför är det exakt det vi ska göra. Gud ske pris för Google Translate.

Inför detta tänker jag enbart recitera och kommentera de översättningar som min datamaskin i samklang med internätet förser mig med. Om ni lyckas klura ut vilka låttitlar som döljer sig där bakom, skicka gärna era svar. Ni kanske vinner ett exemplar av bandets fjärde skiva, ”Assembly”, för den vill jag inte ha kvar.

Då kör vi.

Melodi nummer ett:

Se en jocund morgon faktiskt! – Sol på höga – fåglar i himlen.
Yonder den whist firth äta, Varifrån en gale erranteth.
Ye akt på men skuggan.
Det är en lögn!

Måhända en tionde av trothplight – Lief jag inte!
Jag anser – e’er och anon! Mina ord är bara en twist.
Tis en låtsad lögn genom avsky, Jag säger!
Fram och tillbaka, spara hit,
Är din kärlek.

En SENIL PERSON gubbe, jag förmodar … Inte en loth! –
Men tävlar om mina landsmän! … En planta inte!
Vacker tyrann! Ovän angelical! Dove-befjädrade korp!
Wolvish-ravening lamm!

En by för en lat vasall – Lugnande ale för en förtorkad sot.
Hie att berätta. Vad ni dömer som intet; Jag ser skuggan!
Därför kallar mig sådana namn;
Nej imp jag!
Du är min bestört hart –
Bete i gläntan.

E’er du begär ja! Det är en lögn! Tjuv av en tomt!
Lief jag inte! Gå nu till din avtalat möte! Mina ord är bara en twist!
Gå, gå, vackla! Farväl! – Med glädje jag kom, Tills ni dwindlest.
Med rue lämnar jag en bit, ja mer, även orb
kan inte För din resa
Hjälp mig att smälta isen?!
Hit och dit!

När jag jobbade inom den kombinerade demens- och äldrevården kunde man ibland stöta på karaktärer som verkade leva i en helt annan värld än jag. En del av dem tenderade att ha långa dialoger med sig själva eller en osynlig debattmotståndare. De replikskiften som ägde rum var ungefär på den här nivån. Det som ibland kunde imponera på mig var deras vid tillfällen välformulerade anföranden, vilka också framkommer i denna text. Andra versen inleds ju med att personen ifråga deklarerar att detta enbart är hans åsikter och att hans ord blott ät en twist på en låtsaslögn. Metapsykologiskt så det förslår.

Vidare antar jag att huvudpersonen i dramat vet att hen befinner sig på ett pensionärshem, då det med stora bokstäver – Google Translates val, inte mitt – framförs att den existerade eller inbillade kombattanten är en SENIL PERSON, eller rakt av en gubbe. Då det rör sig om en SENIL PERSON vet man ju att man måste prata med hög och tydlig röst, så inga missförstånd letar sig in av misstag. Vad den stackars korpen som smetat ned sig med tvål av märket Dove har med saken att göra vet jag inte, men det kanske är en kommentar till omslaget på Obituarys ”World demise”.

Det är också möjligt att den verbala attacken riktar sig till en kommunalt anställd tjänsteman som fått det otacksamma uppdraget att ansvara för förflyttningen av huvudpersonen i fråga till ett gruppboende, och att den olycksalige drabbade inte kan lugna sig ens med en flaska IPA. Värmeslag, förtorkning och alkohol är en farlig kombination vid hög ålder. Att tjänstemannen får genomlida bannor i form av att bli anklagad för att ha snott den gamles radhus och inte ens får försvara sig då han är tvungen att skynda sig till nästa möte på dagordningen hjälper inte. Han är för evigt dömd att vandra, medan huvudpersonen anser sig mot sin vilja tvångsförflyttad till dit hen nu befinner sig. Hit och dit! Aldrig tar det slut.

Melodi nummer två.

Hap mirthfulness! – Oh! glädje grand riddance;
Klä av mig mitt hauberk! – Den wyern hath errant’d.
Ire fordom – bard av e’er år – Jag anser kullen hath
staven – evigt?!

Från klyftan av bröst, bal en hand tillbaka.
Hark! min duva – hädanefter jag bålverk dig! –
Teathers av svanar i min kudde – Jag överlåta mitt hjärta.
Skynda! – Jag ber – svara min vädjan!

Lo! – En far till stor vördnad – en riddare av många strider! …
Och släktingar gråtande för de slagna! Vänligen! – Lyssna mina ord;
I din sorg jag kommer att kyssa dina tårar –
I din salighet jag tar dig vid din hand –
Den Sapor av druvor skall du lukt –
Och harken den nighttingale sing oh så glatt!

På knä … En vädjan att skörda ro;
Ingen hänsyn till törnen du räkna! Därför lovar mig?
Wherefor denna förgyllda proffer?
Därför betalar inte domstolen att en piga mer rättvis? –
Morn av en glad dag! Hower ‘twixt ogräs!

Fertile öken! Glada dirge!
Elände mig inte! – Människa eller något djur; avundas mig;
Lest’tis en akt av vana! Många är de draperier som mitt förflutna begrava –
Outsäglig känsla indulgeth i strider!
Tisn’t vad du vambrace’st dina ord med!!;
Jag betänka dotingly endast thy valk – förlåt mig för att anse dig direfully –
Däri abdiding med dig
Men jag var en smula daunt’d.

Är för mig de vackraste välsignelse!

Redan i den första versen vill jag få det till att hela texten egentligen handlar om Jonas Berndts band Wyvern, vilket tidigare avhandlats här på bloggen. Att det ska falla på att en enda bokstav saknas i ordet skyller jag på rent slarv från översättardatorn.

Annars vet jag faktiskt inte riktigt vad jag skall tillägga. Jag kan mest konstatera att den diaboliska diatrib som utspelade sig under den första melodin lyser med sin frånvaro, då detta mer verkar vara ett slags poem, i vilket författaren … ja, jag står lika handfallen som för tjugo år sedan. Tydligen har Dan Swanös gamla band Nightingale något med saken att göra, då han där sjöng väldigt glatt. Ordkombinationen ”Oh så glatt!” får mig annars mest att tänka på den fenomenala färdigskurna limpan ”Åh, så grovt och gott!” som jag tror producerades av Pågen. En ren jävla skandal att den inte finns att köpa längre.

Någonstans i vers tre anar jag en konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare som regeringen inte lyckats lösa. Det så kallade pigskatteavdraget får sig en känga då protestlyrikern ifrågasätter att arbetsdomstolen inte lyckas ge det av moderater anställda hembiträdet mer pengar efter avklarade uppgifter. Måhända hade personen ifråga inte rensat ogräset ordentligt, trots muntlig överenskommelse.

Theatre Of Tragedy kommer från Stavanger. Det gör även black metal-bandet Gehenna. Som vi alla vet är det bandet som Dirge Rep främst förknippas med. Då det är ett av mina absoluta favoritband blir jag glad över att gothbandet lagt musikaliska meningsskiljaktigheter åt sidan för att ge Dirge en rungande salut. Glad Dirge! Förutom det kan jag enbart läsa mig till att någon är sur över begynnande valkar i händerna. Kanske är det pigan från tredje versen som åter gör sig påmind.

Melodi nummer tre.

Bo fortfarande patient;
vill du min syster barmhärtig trohet vara?
Jag ska försöka grimman av ditt liv gör mindre lighten’d!
Jag ska klättra idegran, kommer det dämpa mig eller inte!
Swooning känslor slå mitt bröst – Jag har i lämplighet berövat eyrie
åh! – Men ne’er tyvärr; Fro många annan en jänta –
Inge här för evigt.

Dodge dit sobel fordom!
En smal dell hath nu för mig turn’d till en bred land;
Ett land rikt med fält i Simbelmyne.
Klangfull för mina öron är orden form’d av din tunga;
Erövra mig! –
Stoppa en mig! – Swathe mig ”twixt thy armar!

Gör mig känna vin som är berusad av drottningar,
Och låt den rinna vitt och full i tast o’er mina läppar.
Gör mig känna vin som är berusad av kungar,
Och låt det flyta röd och full i smak o’er mina läppar.
En dais’d bro o’er Ghyll, I vilken en flod bottenlös –
Jag skulle ha drunknat, ännu thou drewest mig ut blötläggning!

Spara du är ännu inte alla torftig –
Avlyssning i: En pissa droppe, Jag kan höra det! –
Jag kan känna det!
Varifrån den kommer jag kan bara anse,

Men jag kommer inte att dröja overksamma!
Lest detta för mig är en homosexuell dröm:
Låt det orubblig vara – en dröm som kommer att vistas för evigt –
Töm krus i mig!

I vilken teater jag kommer att agera!

Vi har äntligen fått ett namn på den intagne från den första melodin. Han heter Bo och ber sin sköterska vara honom trogen. Han utlovar ett rikt utbyte och för att visa att han menar allvar kommer han att klättra uppför den gran som kommunen placerat framför äldrevårdshemmet. Tidigare i livet har han berövat självaste Irland på något – kanske är vi ytterligare en skattesmitarhistoria på spåren – men i slutändan spelar det ingen roll. Han har ju hittat sin jänta, såhär på ålderns höst.

Vers två verkar mest vara en ursäkt för produktplacering. Både bilmärket Dodge och datorföretaget Dell nämns i ett annars svårbemästrat drama, men innan interludiet är slut har även chokladen Twix fått ett hedersomnämnande. Nice try, försöka smyga in sådant och tro att vi läsare/lyssnare inte skulle märka något. Likt patienten i dramat: den gubben gick inte.

Det är däremot nu vi närmar oss mer självupplevd dramatik av författaren. Då jag mest blev sur över att Theatre Of Tragedy gick från att vara ett bra, originellt doomband till ett sunkigt knullgothband med fruktansvärd manlig ”rensång” med föga adekvat hybris, blev jag faktiskt lite skadeglad då det via undergorundmedia basunerades ut att ett kärlekstriangeldrama höll på att skjuta bandet i sank. Särskilt då det innefattade en tysk vid namn Alexander Krull. Tydligen hade ett produktionssamarbete i det germanska landet lett till att sångarna i bandet, Raymond och Liv Kristine, gått skilda vägar då den senare kom att fatta tycke för redan nämnde Alexander. Dumpad, blästrad och skitsur skrädde sedan Raymond inte orden i intervjuer i diverse fanzines, utan valde att ösa galla över vilket svin och vilken idiot herr Krull minsann är … samtidigt som att han luftade sin önskan om att Liv Kristine skulle ta sin sans till fånga och återvända. Det gick skitdåligt och snart var Liv Kristine Espenaes sparkad från bandet. Hon fick däremot en senare karriär, vilket knappast kan sägas om Theatre Of Tragedy.

Alexander Krull

Fanzineilska

I alla fall: denna dialog är tänkt att vara ett ”erotiskt lustspel”. Det enda jag associerar med den termen är danska sängkammarfarser med titlar som ”Mazurka på sängkanten”. När Raymond Rohonyi därför försöker skapa djup poesi genom att använda vitt vin som metafor för … ja, ni vet, känns det mest obehagligt. Att stackars Liv Kristine skulle drunknat i kaskaderna gör mig än mer illa till mods. Även om det bara blir en blötläggning. Eh. Inte ens texter i porrgrind brukar kunna måla upp sådana här ekivoka scenarion.

Behöver jag säga att måttet är rågat när det börjar pratas om tjuvavlyssning och att det här skall pissas droppar? Extremt roligt blir det när jag påminner mig om att den gode Raymond hävde ur sig en hel del homofoba uttalanden på nittiotalet när man ser att det hela var en cover-up. I stil med Judas Priests ”Eat me alive” blir det inte mer tydligt när boudoirutsvävningarna egentligen rör sig om en förmodad homosexuell dröm. Töm krus i mig. Tack för kaffet, säger jag.

/Heidenhammer

This entry was posted on 11 april, 2016 at 5:54 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.