Hatpastorns likpredikan

Vill du skriva en bok, ett filmmanus eller en låttext och vinna något djupt och respektfullt pris för det? Har du ambitionen och viljan, men inte riktigt vet vad det hela ska handla om? Är du fantastisk på att svamla fram ordbajserier och pseudointellektuellt trams som egentligen inte är något annat än förklädda klichéer som stötts och blötts genom hela mänsklighetens samlade skrifthistoria? Då ska du säga att ditt verk – vad det än går ut på – handlar om vad som på engelska kallas för ”the loss of innocence”. Det funkar jämt.

”The loss of innocence”. Oskulden gick förlorad. Barnet blev korrumperat av den cyniska omvärldens inneboende ondska. Den ärlige lantarbetaren möter den hånleende staden som väntar på att snabbast möjligt utnyttja den naiva och genomgoda utsocknesgästen. Lite som i Crocodile Dundee. ”The loss of innocence”. Är det en slump att Emperors ”The Loss and Curse of Reverence” har en titel som är närmast identisk med vad du just läste? Det tror jag inte. När textförfattare får för sig att växa upp och mogna till vid tjugoett års ålder, kan man ge sig fan på att vad som kommer ut framstår som hundra gånger mer infantilt än vad de kläckte ur sig under tiden de inte på laglig väg kunde inhandla folköl.

Min egen oskuld förlorade jag inte genom sexuella erfarenheter. Den rök likt ett havererat kärnkraftverk samma sekund som jag fick hem en samlingsskiva med posten vid fjorton års ålder. Vilka skickade den till mig? Dolores Records. Självklart. De drog sig inte för att utnyttja den naiva, unga lantisen från Härnösand genom att kräva in närmare tvåhundra kronor för en skiva som aldrig borde ha släppts. Svin.

Vid den här tiden var jag fortfarande relativt lyckligt ovetande om den fasansfulla idé som likt en tsunami skulle skölja in över metalvärlden och sopa med sig allt i sin väg. En tsunami som framför allt Black Sun Records skulle vara högst delaktiga i att blötlägga världen med. Vilka delade lokal och affär med dem? Dolores Records. Självklart. Vid närmare eftertanke, drog de sig inte för något.

Den veritabla vattendränkta mardröm som skulle mjölka hårdrockares penningpungar … ja, ni vet vad jag talar om. Tributeskivor. ”Tributskivor”. Jag blir arg bara av att tänka på eländet. Gick jag i fällan? Självklart. Vid fjorton års ålder, i en tid innan internet, och bosatt i Härnösand var det inte helt lätt att få tag på information om nya skivor. Den djupare underjorden förblev därför ganska outforskad fram till jag var åtminstone femton. Det enda band som jag verkligen gick all in för, och som jag hade hittat det mesta med, var Venom. Kan ni då tänka er hur det var att på MTV plötsligt se reklam för en tributeskiva till nämnda band – som stoltserade med band som Paradise Lost, Voivod, Anathema, Sodom och Kreator? Jag trodde jag drömde. Världens bästa band hade plötsligt fått sina låtar förevigade av orkestrar jag inte bara kände till, utan som räknades som några av de största på den tiden. Jag skrek rätt ut. Hur fick man tag på den? Det fick bli ett samtal till den skivdistro jag handlat av tidigare. Så fort Dolores öppnade dagen därpå, ringde jag och med andan i halsen talade jag in min beställning. Efter ett par veckor damp den ned i brevinkastet. De tog tid på sig, men det var det värt. Jag sprang till CD-spelaren.

Vad som sedan hände … ja. Förlorad oskuld. Tomhet. Vanmakt. Tvivel. Frågetecken. Vad … vad fan var meningen med det här? Min oskuld rök då de som medverkade framstod inte bara som ett gäng rejäla klåpare, utan som om det hela var ett skämt. Ett skämt! Jag blev så … arg. Jag kände mig sviken. Skämdes för min egen och för Venoms skull. Detta var den första skiva jag köpt som jag verkligen inte förstod. Jag lyssnade på den flera gånger. Den växte inte. Det blev bara värre.

Jag glömde den aldrig. Jag ville mest bara låtsas som om den inte existerade. Livet gick vidare, flera skivor inhandlades, nya band upptäcktes. Jag lyssnade vidare på Venom. Och när ett par år passerat … befann jag mig i Göteborg. På Dolores Records. Självklart. Där, på begagnathyllan,  skymtade jag i ögonvrån ett bekant omslag. Trodde jag. Jag jublade inombords, för jag hade inte ”Welcome to Hell” på CD. Och här fanns den begagnad och billig! Jag lyfte upp den med svettiga fingrar och insåg plötsligt att det inte alls var Venoms debutskiva. Utan YTTERLIGARE en jävla ”tributskiva” till nämnda band. Jag blev besviken. Och trött. Och sinnesförvirrad, då jag av någon anledning fick för mig att köpa även den. Tydligen medverkade bara svenska band, och de var ganska många. Och de deklarerade att de minsann var Venomfanatiker. Allihop.

Jag behöver väl knappast berätta att den bestod av ren skit? Den här gången var jag väl dock bättre beredd, så självmordstendenserna uteblev. Tröttheten var dock intakt. Tack och lov hade jag i samma sjok köpt lite andra alster i form av skivor med Endura, King Diamond och Ulver … så jag kunde ju lyssna på dem i alla fall, när jag väl kommit hem.

Men vilken av dessa tributer var då egentligen sämst? Ja … det ska vi ta reda på. Så långt det är möjligt ska jag lyssna på de låtar som återfinns på båda skivorna. Slinker det med ett par till därutöver, må det vara hänt. Jaja. Skivornas namn? ”In the name of Satan – a tribute to Venom”, släppt 1994 på GUN Records, samt ”Promoters of the Third World War – a Tribute to Venom”, från samma år (tror jag) och utskiten på Tribute Records. Beläget i samma stad som Dolores Records. Självklart.

1 a. Kreator ”Witching Hour”

Mest av allt låter väl det här som om ett valfritt punkband skulle ge sig på att göra en cover. Det går väl undan, men ack så själlöst det hela låter. Ljudet är sterilt och passar inte för fem öre. Milles sång låter mest gapig. Svänget från originalet finns inte att hitta någonstans och känslan är helt förlorad. Märkligt ändå, med tanke på att Kreator vid den här tiden börjat utforska dynamiken i långsammare tongångar.

1 b. Therion ”Witching Hour”

Just nu hatar jag Therion mer än vad Greven gjorde på det tidiga nittiotalet. Fy fan vilket jävla trams det här är. En knastertorr buskisversion av ‘Witching Hour’ på boogie-woogiemanér. Tydligen skryter klåpargänget om att skiten spelades in på ett par timmar, eller nåt. Konstigt vore nog annat. Förbannade jävla life metal-töntar – här i Sundsvall väntar vi på er med knivar. Knivar som skär djupt.

1-0 till GUN Records.

2 a. Anathema ”Welcome to Hell”

Det här bandet har väl aldrig gjort någon glad. Själv har jag aldrig förstått vad de skulle vara bra för, och nu gör jag det ännu mindre. Sångaren låter som att han ger sig på att göra sitt bästa för att låta som om Barney Greenway sjöng duett med Simple Jack – full retard. Förutom det pratar vi meningslös TBV-thrash utan sväng eller sans. Sterilt, poänglöst. Håll käft, ge upp, lägg ned.

2 b. Morpheus ”Welcome to Hell”

Kunde det bli värre? Klart det kunde. Morpheus var nog mest kända för att Sebastian Ramstedt som senare skulle hamna i Necrophobic var med och stånkade i denna annars aptrista tekniska konstellation. Här stånkas det också, och satan hjälpe mig vilken låg nivå det här är på. Band vars genomsnittsålder ligger på tretton är normalt råare än såhär. Ja, det här är faktiskt sämre än vad jag minns det. Inte ett gott betyg.

2-0 till GUN.

3 a. Voivod ”In League With Satan”

En mesig version av Abaddons ursprungliga åsktrumtakt öppnar spåret. Sedan stegar en riktig fjant fram till mikrofonen och börjar spy ur sig tramsigheter som får Venoms senaste alster att framstå som höjden av pondus. Alltså … jag gillar Voivod. Skivan de gjorde vid den här tiden – ‘the Outer Limits’ – är faktiskt lite av en favorit. När de gjorde utflippade grejor, lät det faktiskt bra. Ett gott råd: blanda inte det med putslustighet. Nu sitter jag faktiskt här och rodnar.

3 b. Deranged ”In League With Satan”

Malmös Deranged. Ett band som insisterade på att spela brötdöds när det var som allra mest ute. Kanske inte det bästa av sin sort, men det var ändå värt respekt. Varför de å sin sida behandlar en av världens bästa låtar med raka motsatsen vete helvetesgudarna. Det här är kanske inte direkt uselt … eller jo, det är det fan. Ett litet plus dock för otajtheten som jag anar inte var helt planerad, men som skänker åtminstone någon slags känsla till det hela.

2-1 till GUN.

Än så länge sitter jag mest och undrar varför skiten låter som den gör. Nästan samtliga tributskivor som någonsin getts ut lider av samma syndrom: att banden som medverkar nästan aldrig tar ut svängarna utan mer eller mindre kopierar originalen rakt av. Så är det faktiskt inte här. Problemet är snarare att det varken låter som ens hyfsade karbonkopior av de ursprungliga verken, men heller inte som något eget. Det låter mest bara … dumt.

Venoms storhet låg aldrig i att vara tajta, välspelande eller något liknande. De var bäst för att de hade kraft, arrogans och jävlaranamma. Har det gått samtliga av de här banden fullkomligt förbi? Att Venom hade humor innebar inte att de gjorde buskislåtar (OK, ett par spår undantagna), men att de kunde bjuda på det för att det vägdes upp med allvar.

4 a. Candlemass ”Countess Bathory”

Det här är en låt man egentligen inte kan misslyckas med. Det gjorde inte ens jag med ett av mina första band, som annars slaktade låtar värre än vad Miscreant gjorde med Metallicas ‘Fade to Black’. Kan inte gå fel. ‘Countess Bathory’, liksom. Trodde du. Själv hatar jag Messiah Marcolin mer än vad Leif Edling verkar kapabel till, och det enbart på grund av hur han trakterar sången på den här låten. Du kanske trodde att botten var nådd när Candlemass gjorde en EP bestående av Sigge Fürst-låtar? Det var den inte. Jag kan knappt beskriva precis hur jävligt tjocksmockens röst skär sig i det här sammanhanget, så jag låter bli. Fy fan vilken mardröm.

4 b. Kazjurol ”Countess Bathory”

OK, det är väl en slags demoinspelning. Ljudet må vara sådär, det spelar ingen större roll. Låt gå. Faktum är att det här inte låter så illa, annat än att det känns rätt poänglöst. Som om bandet skulle värma upp med en låt i replokalen, antar jag. Ett band jag för övrigt inte vet något som helst om, annat än att jag sett namnet dyka upp lite varstans i ett par årtionden. Tydligen skulle det ändras lite på tonföljden i riffet innan sista versen, vilket jag antar var deras bidrag till originalitet. Och tja … ett hyfsat solo i slutet. Ljummet, men man har ju släppt igenom saker på den här nivån tidigare.

2-2. Spänningen tilltar. Längre än såhär sträcker sig inte antalet låtar som finns med på båda albumen, så det är dags att välja ut kombattanter.

5 a. Nuclear Assault ”Die Hard”

Vem i guds namn brydde sig egentligen om det här bandet? Slängda i samma påse som Metal Church och Armored Saint, eller nåt, blev de förlagda till tidens komposthög. Ingen tog notis fram tills nu, då det är dags att bli sur på deras tönt till sångare som kvider likt en uppretad tolvåring som precis är på väg att hamna i målbrottet men lyckas utstråla lika mycket pondus som en skalbagge. Musikaliskt är det mest bara trist.

5 b. Alchemist ”Black Metal”

Om du tyckte att Hypocrisys slakt av den här hymnen var magstark … nä, jag vill egentligen inte ens kommentera det här. Som om ett uselt kängband skulle hotta upp en egen dänga genom att slänga in ett grindparti på refrängen för att sedan … nä. Och spejsa till det med ett långsamt flumparti innan vi riktigt tar i så vi skiter ned oss lagom till sista refrängen. Det måste ju bli ascoolt, eller hur? Nä.

2-2. Fortfarande, för den här striden gick ingen vinnande ur.

6 a. Skyclad ”Prime Evil”

Då jag verkar vara en av få som faktiskt gillar epoken då Tony Dolan axlade rollen som sångare i Venom var det lite roligt att åtminstone ett band valde att köra ett av paradnumren från tiden ifråga. Och ta mig fan om inte det här är ganska bra. Sången låter åtminstone någorlunda övertygande, musiken framförs klanderfritt utan att avvika alltför mycket från originalet med ändå med några egna grepp – främst genom att låta en fiol spela andrastämman. Ja fan, det här släpps igenom med god marginal. Synd bara att Skyclad annars inte är sådär hejdundrande bra.

6 b. Pingo’s Inferno ”Live Like An Angel”

Då Skyclad fick ta sig an ett av de lite mer udda numren, får motparten jämna ut genom att vara just … udda. Fan vet vad man egentligen ska kalla det här, men om ni  tänker er att Cathedral skulle göra en discoversion av den här låten kommer man kanske ganska nära. OK, bra är det inte, men någon slags cred för en viss uppfinningsrikedom får man väl ge karln bakom framförandet. Visst är det buskis, med inte av Eva Rydberg-karaktär.

3-2 till GUN.

7 a. Sodom ”1000 Days in Sodom”

Äntligen lite tryck bakom rösten. För en gångs skull vet man att den som vrålar faktiskt gillar Venom på riktigt, istället för att vara en idiot. Finns annars kanske inte så mycket att säga, då det låter precis som man skulle tro. Sodom tolkar Venom och gör det tämligen ordagrant. Frågan är ju dock varför Kreators bidrag låter så sjukligt mesigt i jämförelse? Det skall en gammal gruvarbetare till för att göra saker på rätt sätt.

7 b. Flegma ”Leave Me in Hell”

Jag minns inget av hur den här låter, men för att kampen ska bli någorlunda rättvis får det bli en låt som är en gammal favorit och som torde vara relativt enkel att ro i hamn. Och tja, det låter inte så illa. Även detta spår låter åtminstone allvarligt menat och, likt Sodom, någorlunda både eget och bokstavstroget samtidigt. Ingen kioskvältare, men om hela skivan hade varit av samma kaliber hade det åtminstone varit godkänt.

4-2 till GUN. Sodom klår man inte.

8 a. Paradise Lost ”In Nomine Satanas”

Sicket trams. Det gapas och skriks. Nick Holmes tar i från tårna så att han nästan skiter ner både sig och hela studion, men det hjälps inte. Det låter bara fejkat och dumt. Vid den här tiden hade Paradise Lost börjat agera ”moget och vuxet” i intervjuer och prata skit om death metal. Att de då skulle tas på allvar i det här sammanhanget … nice try. Att de skulle varit uppvuxna på Venom går inte riktigt att tro på när man hör det här lättviktiga joxet. Tänk om man fått bevittna en dödsmatch mellan Holmes och Cronos. Vem skulle ni satsat på? Just det.

8 b. Afflicted ”Seven Gates of Hell”

Det får bli en låt i samma tempo. Afflicted har hånats och bespottats och med rätta kallats för life metal. Däremot menar jag att de aldrig varit fullt så usla som deras rykte velat göra gälla. ‘Prodigal Sun’ har faktiskt sina stunder, tro det eller ej. Och här blir jag faktiskt ganska glad, då det likt Flegma och Sodom framförs med hat i barm. Alltså. Vänta nu. AFFLICTED låter hundra gånger hårdare än Deranged. I sanning en märklig värld vi lever i.

4-3. Till GUN. Igen.

9 a. Venom ”Warhead (Industrial Mix)”

OK, här blir det faktiskt riktigt konstigt. Normalt brukar inte band vara med på tributeskivor till sig själva, om bandet inte heter Kiss. För att göra det än märkligare, tror jag att det ”Venom” som tolkar sin egen låt industriellt enbart utgörs av Abaddon då han tydligen snöade in på sådant här jommel. Det låter ärligt talat för jävligt och jag kan inte tänka mig att det här tilltaget gillades av någon. Distad rensång, fånigt komp, skitdåligt framfört överlag. Helt makalöst. Nåja, vi vet hur det gick. Efter den här skivan kom ”Cast in Stone”, vilken var den sista någorlunda hyfsade skivan och sedan var sagan all. Faktum är att det här eländet på ett obehagligt vis gav en kuslig inblick i vad som väntade. Tänk, alltså. Att inte kunna göra ens en hygglig cover på en låt man själv var med och skrev.

9 b. Geronimo ”Stand Up And Be Counted”

Det får bli ett udda gäng här också, då. Jag har aldrig hört talas om det här bandet i något annat sammanhang. Tydligen fanns det ett med samma namn från Danmark, aktiva under samma period. Kanske är det dem, vad vet jag. Lite kul dock att välja en låt från ”At War with Satan” och en, i sammanhanget, rätt oväntad sådan. På något vis går det om inte helt hem så åtminstone över mållinjen. Knappast en av Venoms bästa spår, men allt från den tredje fullängdaren har jag en soft spot för. Jaha, där var det slut.

4-4. Och nu är det sista låten (flämt)!

10 a. The Electric Hellfire Club ”Sacrifice”

Den här finns egentligen bara med på den amerikanska utgåvan av albumet, men alternativet var att ta ännu en låt med … Venom/Abaddon/vad man nu ska säga. OK. ‘Sacrifice’ är kanske den bästa låt Venom hasplat ur sig och utan tvekan den mest ondskefulla. Vad ett sådant jävla klåpargäng som EHC gör på den här skivan … eller vänta nu, det slår mig ju att det passar alldeles utmärkt. Det låter givetvis skitdåligt. Få musikgenrer har åldrats så genomuselt som pseudohård pseudoindustri, och när det ska piffas till med sataniskt budskap … alltså, man blir så trött. Vill minnas att Nordic Vision kissade i byxorna av upphetsning för det här gänget. Inte konstigt att samma jönsar i gemensam hyllningskör jublade över Matrixvirusets intrång i svartmetallscenen.

10 b. Dead ”Senile Decay”

Obskyr låt, då den enbart funnits utgiven på vinyl- och kassettsamlingsskivan ”From Hell to the Unknown”. Kanske inte deras främsta verk, men likväl. Extra bonuspoäng för att jag antar att det var den sista bit som spelades in med originaluppsättningen innan Mantas lämnade skutan 1985. Vilka Dead är? Ingen aning. Tyskar, tydligen, som hållit på sedan 1990. Har aldrig hört något av dem annars. Helt värdelöst är det, i alla fall. Gurgeldöds med ljud som en rapning. Det svajar. Det gör mig matt. Tydligen var det alls inte enbart svenska band som var med. Slår mig nu att Alchemist för övrigt härstammar från Australien. Nu skriver jag mest bara ord för att få tiden att gå så att låten tar slut. Kollar Deads sida på Metal Archives. En av deras skivor heter ”Slaves to Abysmal Perversity”. Precis så är det.

Och det är slut! Vem vann?

Ingen.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Det är sällan jag rekommenderar något, men när någonting är bra på riktigt måste man sprida ordet. Särskilt om det är något som kan vara av intresse för er som är inne och läser tokerierna på denna sida med jämna mellanrum. Som ni märkt kryllar det inte av intervjuer på denna blogg. De senaste sex åren har det blivit typ en. Med Vithatten. Jag gillar att läsa intervjuer, men är rätt oduglig på att skriva dem själv. I tidningssammanhang är det ännu svårare då det finns ett strängt tak på hur många tecken man får använda. En intervju på typ tusen tecken blir inte så spännande att skriva eller läsa. Eller att medverka i. Jag vet inte hur många gånger man gjort timslånga telefonintervjuer och så slutar det med en halvsida i pressen där informationen som står lika gärna kunnat hämtas från promobladet. Jag har full förståelse att det i skriven press finns platsbrist. Det är därför jag föredrar fanzines. Där är det oftast helt laglöst. Nackdelen där är att kvalitén på det som skrivs kanske inte alltid är av absoluta toppklass.

Det är här min rekommendation kommer in i bilden.

Många av er har förhoppningsvis redan hört talas om sidan Bardo Methodology. Ni som missat denna juvel på internet har här rent guld att upptäcka. Ruskigt välskriva och fängslande intervjuer där de medverkande får prata till punkt. Vi snackar intervjuer med bland andra Sorhin, Mgla, Unanimated, Tribulation, Deströyer 666, Malign och Solstice. Turnéreportage med Marduk, Watain och Nifelheim. Och mycket annat. Intressant och stundtals helt hysteriskt rolig läsning. Står man i valet och kvalet vart man ska börja läsa rekommenderar jag intervjun med Deströyer 666. Där snackar vi levnadsöde.

Solhelvetet lyser. Då passar det utmärkt att stanna inne och läsa.

Home

/Hatpastorn

/Dr Panzram

Det är sällan man känner sig som ett barn på julafton, men idag är en sådan dag. Det är nämligen så att ständigt aktuella Ancient äntligen satt ett releasedatum för sin kommande platta, ”Back to the land of the dead”. Den 16:e september beräknas den dimpa ner på skivdiskarna. Detta måste ju uppmärksammas på något vis.

Ni som hängt med ett tag vet mycket väl vilken udda fågel Ancient är och hur mycket glädje de skänkt oss genom åren. Framförallt är det ingen hemlighet att jag har en osund relation till bandet ifråga. Det är tolv år sedan deras förra platta släpptes, den skapligt fisljumma ”Night visit”. Bara tanken på en ny skiva smällpackad med Aphazels patenterade oriff får mig att svettas. Naturligtvis saknas det inte orosmoln på himlen. Enligt uppgift ska den ”nya” medlemmen Dhilorz ha skrivit över hälften av låtarna. Jag bävar.

Då det är ett tag kvar så finns det gott om tid att förbereda inför denna händelse. Jag känner lukten av Ancient-vecka/månad lång väg. Sedan vore det festligt med någon sorts form av dunderevenemang på releasedagen. Jag tänker en livestream av skivan med mig och mina hantlangare som kommentatorer. Hur man enklast löser det rent tekniskt är något man får klura på. I nödfall får man väl skaffa en Twitchkanal och spela Rygar samtidigt som nya Ancient dånar över internets pestlandskap.

Hur kan man då vara så upprymd över en skiva med ett band som inte varit speciellt bra på över två decennier?

Kom igen.

Det är Ancient.

Våra grabbar.

/Hatpastorn

Vi öppnar portarna på vid gavel och bjuder in församlingen på en fritidsaktivitet som vanligtvis sker bakom lyckta dörrar. Det var Dr Panzram som i forntiden kläckte idén. Man utmanar en lämplig individ och på ett bestämt klockslag får bägge slagskämparna en timme på sig att skriva och spela in en låt i sin hemmastudio varpå man sedan jämför och ser vem som har vunnit. För att krydda detta så brukar temat slumpas fram samma sekund som inspelningen startar. Något som kan resultera i magsår.

En timme må låta mycket, men att gå in i ett projekt helt tom i skallen kan få de mest enkla uppgifter att bli oöverstigliga. Som exempel kan nämnas då jag och Panzram körde detta för första gången och trummorna i CuBase slutade fungera varpå jag i vild panik fick spela in slagverk live via synten. Det lät må ni tro. Jag hoppas att den gode doktorn har kvar den dängan i gömmorna då jag vill minnas att jag vann på walk over eftersom doktorn inte kunde sluta skratta.

Dessvärre har denna aktivitet legat i dvala alldeles för länge så jag tog mod till mig och utmanade min vän och kollega Krigkniv på en dust i hemmastudiornas blodiga arena. Han tackade otroligt nog ja. För att göra det enkelt för oss så bestämde undertecknad att temat för detta slag skulle vara ”sjaskig demosvartmetall från Nässjo anno 1996”. Jag vet inte ens vart Nässjö ligger. Kravet var dock att man var tvungen att hitta på ett bandnamn, fixa skivomslag, skriva en biografi över detta påhittade band samt sno ihop en snabb beskrivning över hur själva inspelningen gick till. En timme i studion, en timme att pilla på text och omslag. Inga konstigheter.

Hur gick det då?

Hatpastorns bidrag.

Åska – ”Mordpsalm” från den osläppta demokassetten ”Förintelsepsalmer”.

Biografi:

Åska bildades våren 1996 av Nebelfaust (sång, gitarr, bas) och Sorg (trummor) och gjorde sig väl egentligen mest kända för att Nebelfaust satt på kåken en månad efter att ha hamnat i handgemäng med Nässjös största fotbollsprofil, Markus ”Sopan” Lindberg. Det gick även rykten om att Sorg skulle ha tagit över trumpinnarna efter Fredrik Andersson i Allegiance, men med största sannolikhet var det nog bara något han ljög ihop för att få ragg på internetsidan Skunk.

Det blev tyvärr bara en demo med Åska och det var ”Förintelsepsalmer” som spelades in i Rockgruvan av Tobias Jensén. Grabbarna blev väl inte helt nöjda med ljudet men med tanke på att Tobbe aldrig tidigare jobbat med black metal fick det ändå anses vara ett godkänt jobb. Demon fick aldrig några lysande recensioner och många musikskribenter anklagade bandet för att ha norpat lite väl många Burzum-riff, något som primärt Nebelfaust nekade i sten. Det var lite snack om att Invasion Records var sugna att få höra mer med bandet, tyvärr splittrades de innan de hann spela in något nytt.

Ingen vet vad de här ljusskygga filurerna gör idag.

Inspelningsprocessen:

Jag hade faktiskt en plan inför denna batalj och det var att snabbt sopa in tre grundriff i E och sedan försöka rädda eländet med några eleganta slingor. Det gick inte helt som planerat. Detta då jag lade alldeles för ”lång tid” på introt som spelades in i allt annat än fyrtakt. Något som fick min främre cortex att explodera när resten av låten går i fyrtakt och tempot blev alldeles för lågt för min patenterat sjaskiga spelstil. Det är därför den enda slingan på låten inte sågas utan plockas. Det sista riffet, även det i E naturligtvis, blev till då jag var tvungen att ha ett tungt avslutsriff för att göra detta mästerverk fulländat och det enda min hjärna sa åt mig var ”stjäl ett Burzum-riff, stjäl ett Burzum-riff, stjäl ett Burzum-riff”. Jag stal således ett Burzumriff men hade ändå anständigheten att lägga till lite tomma strängar som ”Freezing moon”-tribut. Sången då. Ja, det blev ju lite av ett sorgekapitel då jag bara hade några minuter kvar av timmen så jag sprang in i klädkammaren och improviserade fram skiten och sedan satt jag i desperation och klippte och klistrade för att få ihop något som kunde användas. Jag var även noll procent uppvärmd så det var för allas trevnad jag lade en rimlig del dist och eko på skiten. Basen? Hade det varit ett riktigt band hade jag kickat basisten.

Produktionsmässigt blev det lite som det blev. Jag använde bara de inbyggda stärkarsimulatorerna och trumtjohejsan som fanns i CuBase 5. Det lät inte helt förjävligt innan det sista jag gjorde var att panga upp alla reglage till max i tron att volymen var för låg. Det var den kanske inte. Fråga mig inte hur, men jag lyckades faktiskt få slutresultatet att kassettsvaja. Jag trodde det var omöjligt. Man lär så länge man lever!

Instrument då. Ja, min gitarr är av SG-modell och röd, micken var en SM57:a och basen en Maisonbas. Just det. En sådan där barnbas som är MINDRE än en gitarr. Omöjlig att stämma.

Med tanke på hur kort tid man ändå har och att jag fattade några rejält kassa beslut är jag ändå nöjd med dagens tävling.

Krigknivs bidrag:

Runehymn – ”Hav” från ”Ancient Germanic rune hymns”.

Biografi:

Nässjös Runehymn var en surmulen konstellation vars karriär var kort men ack så intensiv. ”Ancient Germanic Rune Hymns” var från början tänkt att släppas i samarbete med No Fashion i november -96, men då gänget var kantat av ”nazist-rykten” så valde bolaget att dra sig ur projektet i grevens tid. Kvar stod Hednaman (aka. Jörgen Spetz, sång & gitarr) och Berzerker (aka Eric Stråhed, trummor) utan vare sig bolag eller komplett sättning. Kanske var det Hednamans koppling till Nässjös nationella rörelse i samband med bandets aldrig-utskrivna texter som gjorde att Runehymn drog öron åt sig, vilket kan varit orsaken till att den ombestridda spelningen i Bringetofta Bygdeförenings samlingslokal också blev blott den enda (med Gregory ”Hugin” Håkansson på basgitarr). Enligt ögonvittnen idkade bandet handgemäng på scenen då Hednaman, med sitt storhetsvansinne, prompt och orepat ville spela engelskt horn mellan låtarna – en idé som bandkamraterna föga omhuldade. Hugin fick hornet i truten och lever idag utan ’s-ljud’ i sitt vokabulär. Bandet splittrades efter bolagstjafset och ”AGRH” släpptes aldrig till den breda massan, men Hatpastorn kan för första gången härmed presentera en roughmix av ridåspåret ”Hav”. ”

Inspelningsprocessen:

Oj oj oj… Det här var kanske den värsta pärsen i mitt liv. När jag fick temat kastat i mitt knä så ville jag på något sätt tänka mig tillbaks till den tiden och vilken gröt som var hetast då. Jag vill tro att prick varenda halvmusiker i Nässjö 1996 ville låta som Dissection. Men om man ska fulplanka Dissection så krävs ett tydligt melodispråk + _många riff_ – något som jag omöjligt skulle hinna lägga tid på under blott en timme. Så min utgångspunkt var _få_ riff och kopiera spår till förbannelse. Men hur närmar jag mig då projektet? Lösningen finner vi i hos våra förfäder: Vikingarna. Lite vemod, lite Manowar-trumma och lite… ja, naket. Jag visste att jag behövde en slinga för att greppa lyssnarens uppmärksamhet direkt, samtidigt som den måste vara prototypisk. Alltså inget krångel eller meck.

Arbetsmodell:

Spela in riff fort som fan. 3-4 stycken (högst) och börja med slinga.

Lägga basen på ett riff åt gången, så jag slipper att lägga onödig tid på plankning av riff (eftersom ‘stress is king’ så kommer jag troligtvis ha glömt hur riffen spelas om jag lägger bas på samtliga i efterhand).

Rädda skiten med att programmera trummor och ge illusion av variation.

Lägga ”sång”, med grannen vägg i vägg. Abbath? Viska? Sjunga? Helvete.

Mixa rakt in i hin håle.

Det började jävligt bra. På 15 minuter satt riffen + bas. Jag började fundera om huruvida jag skulle ta en paus och slänga på bryggar’n. Men då händer det… ”Control panel” i Cubase försvinner spårlöst. Ni som spenderat 18 sekunder framför Cubase eller motsvarande vet hur saker helt sonika kan försvinna, sluta fungera eller bara jävlas. Ni vet också att de rimliga förklaringsmodellerna _aldrig_ kan appliceras på just _ditt_ exempel. Så även här. Efter att jag letat i menyerna och krånglat med ”show controlpanel” (eller vad fan det heter) och trixat med andra omöjliga varianter så måste jag lägga dyrbar tid på att starta om skiten.

Ok, nu är vi igång igen. Control panels fagra nuna ger mig en slängkyss genom retinan och det är dags att sätta formen på låten. För att det inte ska bli Minor Threat-längd på biten så bestämmer jag mig för att slingriffet ska dundra i oändlighet. Inte direkt ett oävet grepp i genren. Manowar-takts-riffet ska få utgöra versen, och de andra riffen får bli någon slags brygga fram tills slingriffet återigen gör entré. En liten slutflärp på det så är vi hemma sen.

Dags att progga trummor! Denna kretinsyssla av halvkneg. Hade jag på riktigt varit en vikinglirare så hade jag bums åkt österled och hittat mig en liten träl vid Kaspiska Havet som skulle få fixa skiten åt mig – men dagdrömmeri är ’life’ i sammanhanget. Tiden flyger nu iväg. När trummorna är klara ser jag att det enkom är 10 minuter kvar av arbetstiden och det är dags att lägga sång. Självklart har myriaden av sladdar bildat en enda boll (lite som Clark Griswalds julljusboll i ”Ett Päron till Farsa”) med ett mickstativ som centralgestalt. Efter tråcklande av guds nåde och världens snabbaste ”soundcheck” (det får inte slå över _för mycket_ på rött) är det dags att börja kvida. Här visar sig ”Havs” absolut svagaste länk. Fem minuter kvar och jag kör igång och trycker på ’rec’. Eftersom jag inte har någon text så ser jag till att direkt efter inledningsskriket googla på ”vikings”, vilket för mig vidare till Wikipedia. Jag har kraftiga minnesluckor från sångtagningen (1 tagning, såatteh….) men jag tror att jag sjunger något om ”british isles” medan ”vikingasången” består av kontemplerandet över det hav som eventuellt finns i sikte. Herrejävlar. Mix? Ja, det hade varit trevligt.

På det hela får jag väl kalla mig ”nöjd”. Många skivsläppar-jeppar får ofta frågan om det är något de skulle vilja ändra på i den nysläppta produktion som ligger under lupp. Prick alla som svarar något annat än ett rungande ”JA!” är förbannade lögnare som förtjänar ett skålpund lego i baktutan. I det här fallet så talar nog resultatet för sig själv.

Mycket missnöje!

Krigkniv, juni 2016

Ja, det var den första svartmetallbataljen det. Är det någon eller några som är ute efter en utmaning framöver så går det bra att hojta i kommentarsfältet eller på Facebook.

Många tack till Krigkniv för sin medverkan!

På återseende.

/Hatpastorn

Inom svartmetallen är det inte ont om mysterier. Dels har vi det rent esoteriska, vi snackar symboler, utdöda/påhittade språk, andebesvärjelser och så vidare. Sedan har vi mysterier såsom varför i glödheta helvetet Dolk hade en cowboyhatt på bandfotot när han spelade i Mock. I denna serie ska vi forska i bägge dessa kategorier.

Innan vi sätter tänderna i chiffret till låtsasspråket gloatre som Vordb Dréagvor Uèzréèvb från bland annat Belkètre, Brenoritvrezorkre, Nœuvrbtraurvne och Bvrolarimnambde hittade på i 90-talets mitt ger vi oss denna dag itu med något mer lättsmält: Aldrahns sång.

Aldrahn, eller Björn Dencker, är en av mina absoluta favoritvokalister. När han vrålar. När han bestämmer sig för att sjunga på riktigt får man våldsam kramp i både magen och ögonbrynsmuskulaturen. 1995 var Aldrahns år. Ett magiskt år. Med elgitarren i handen och strupen arg dominerade han på Dödheimsgards mäktiga debut ”Kronet til konge”. När man precis hämtat sig efter den soniska urladdningen fick man höra Zyklon-Bs ”Blood must be shed”. Man baxnade. Aldrahn sjöng som en besatt och är det en skiva jag verkligen tror på allt sångaren sjunger är det den. Samma år köpte man Isengards ljuvliga skiva ”Höstmörke”. Gästar gör Aldrahn. Ingen superinsats, men kom igen, det är ändå ”Höstmörke” vi snackar om. I november 1995 blev Aldrahn uppenbarligen duperad att gästsjunga på Old mans Childs debutplatta ”Born of the flickering”. En skiva så blaskig och menlös att inte ens Aldrahns vrålande kan väcka en ur den totala koma som drabbar alla som lyssnar på smörjan. Trots den sistnämnda fadäsen var 1995 ett finfint år för Aldrahn.

Om det inte vore för en liten detalj. Hans insats på Dimmu Borgirs ”For all tid”.

Alla som lyssnat på Dimmu Borgirs debutalbum har upplevt samma sak. De två första bitarna är underbart valhänt svartmetall av absolut näpnaste sort. Sedan kommer låt tre, ”Over bleknede blåner till dommedag” och gapskrattet är ett faktum. Inte nog med att denna slagdänga är så söt att man får diabetes, sånginsatserna liknade inget annat man hört tidigare. Vi möts av en tondöv busshållplatsalkoholist som ylar och yrar om blåbärsfjäll och någon orimlig lallare vid namn ”Bleppe”. Det låter inte riktigt klokt. Sedan kom chocken. Det var Aldrahn som sjöng. Själv kände jag en oerhörd olustkänsla i magen och var tvungen att lyssna på både Dödheimsgard och Zyklon-B tills gryningen kom för att försöka dämpa ångesten. Visst, han gnolar lite på ”Kronet til konge” men i Dimmu Borgirs våld skedde något mystiskt. Den första frågan är givetvis enkel: vem fan godkände detta? Jag har några teorier:

1. Skivan är inspelad i Stovner Rokkefabrikk av Bård Norheim. Då black metal var relativt nytt vid tidpunkten kanske Bård helt enkelt trodde att det skulle låta sådär. Resten av Dimmu Borgir-skivan är ju inte direkt fattig på märkligheter. Denna teori faller emellertid på några punkter. För det första hade Bård producerat Old mans Childs demo ”In the shades of life” och han skötte även ljudet på Dödheimsgards ”Kronet til konge”. Jag orkar inte grotta i exakta datum dessa spelades in, men jag är nästan bombsäker på att ”In the shades of life” spelades in före ”For all tid”. Sedan har jag mycket svårt att tro att någon ljudtekniker, oavsett erfarenhet, på fullaste allvar kan tycka att denna sångövning var en god idé.
2. Dimmu Borgir vågade inte säga nej. Med tanke på Aldrahns brutala stämma var det kanske så att grabbarna i Dimmu Borgir inte vågade säga ifrån när Aldrahn gav sig iväg på sin näktergalsutflykt. Detta låter dock inte speciellt sannolikt. Kan det vara så att Aldrahn var en så pass schysst kille att de inte hade hjärta att säga ifrån? Det känns troligare. Aldrahn har ju gästsjungit med alla möjliga och omöjliga orkestrar så uppenbarligen är han en hyvens kille som det är lätt att samarbeta med. Det förklarar dock inte varför låten har plats tre på skivan och inte plats sist. Kan det verkligen vara så att alla tyckte det lät skitbra?

Nu kommer nästa fundering. Vi vet att detta godkändes, men varför bestämde sig den gode Aldrahn att han skulle sjunga ”rent”? Jag har återigen några troliga scenarion:

1. Ulvers ”Bergtatt” spelades in typ november/december 1994. Enligt uppgift ska även Dimmu Borgir ha spelat in sin debut vid samma tidpunkt. Jag tar bara för givet att Aldrahn fick höra en advance-tape av ”Bergtatt” och tänkte helt sonika att om Garm kan sjunga rent så kan minsann jag. En tankevurpa han inte var ensam om, se Vintersorg för referens. Aldrahn var även tjenis med Fenriz vars projekt Isengard var pangfylld med vokalt örongodis.
2. Han var full och/eller hög.

Om vi börjar pussla bland teorierna så känns det troligt att Aldrahn blev inspirerad av antingen Fenriz eller Garm och att Dimmu Borgir tyckte att det lät helt suveränt i studion. Kan det vara så enkelt? Jag har på känn att det är något mer i görningen i den här historien så är det någon ute i läsekretsen som har mer info eller andra teorier tar jag mer än gärna emot dem.

Vad hände då sedan? Ja, vi ska väl inte hålla på och älta det här in i förbannelsen, men Dödheimsgard släppte en kalasplatta 1996 vid namn ”Monumental possession” innan den första råsopen kom 1998 med ”Satanic art” där Aldrahn nu kallade sig Mr. Always Safe and Sound. Jävla trams. Sedan kom 1999 och ”666 international”. En skitskiva. Tack och lov fick han upprättelse på Thorns självbetitlade album 2001 som är ett mirakel av kvalitet. Trist bara att Aldrahn inte sjunger på alla låtar utan delar på jobbet med den alltid lika slemme Satyr Wongraven. Efter Thorns-plattan blev det tyst ända tills projektet The Deathtrip sjösattes runt 2008. Två demos och en fullängdare har det blivit än så länge. Det är bra, men inte ”Kronet til konge”-bra. 2013 valde Aldrahn att återigen börja spela med Dödheimsgard som han lämnade någon gång runt 2004. Det finns säkert många som tycker att Dödheimsgard post-1996 är bra, trist bara att de personerna har fel.

Sedan har vi hans splitternya projekt Urarv vars ”Promo 2016” inte alls är så tokig. Den har dock två stora problem: 1. Man kan tycka att han kanske blivit bättre på att sjunga rent de senaste 20 åren. Det har han inte. 2. Han har anlitat en dansk på ”additional guitars”. Vilken dansk? Ynleborgaz från Angantyr. Det där danska (usch!) svartmetallbandet man kan luras att tro att de är bra.

http://www.tgnd.no/urarv/

På återseende.

/Hatpastorn

Som Iron Maiden-kampen fast AC/DC och en smula mer autism.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Två inlägg på samma dag hör inte till vanligheterna, men detta ärende är så pass brådskande att det inte kan vänta. Dessutom har jag lunch.

Titta på den här bilden. Titta på den. Ja, det är Typhus från USA. Det finns kopplingar till gycklarbandet Hordes Of The Lunar Eclipse. Fatta nivån. Det finns mycket vi kan anmärka på här men nu ska vi ta det lilla lugna och fokusera på det som är relevant.

Vad i hela helvetet gör Aphazels nithjälm på lallaren till höger? Finns det alltså flera nithjälmar eller har grabbarna i Typhus stulit den? Varför har jag inte blivit underrättad?

Tack till herr Kvist för tipset. Nu har jag att göra hela helgen. Tänk om de där hjälmarna finns för försäljning. Då … då exploderar universum.

På återseende.

/Hatpastorn

Indoneser. Måtte Helvetet välsigna er. Här har vi en hel hög med människor. Heulen Anzell heter bandet och ingen vet om det är ett namn eller två häftiga ord. De spelar givetvis symphonic gothic black metal som man så ofta gör på exotiska platser på denna stinkande planet. Nu kommer min första fråga: hur kommer det sig att det alltid är en miljard medlemmar i alla dessa band som spelar gothic symphonic black metal? Det är aldrig mindre än sju pers. Aldrig. Med tanke på vilket sjå det är att ha ett band med bara två personer kan jag inte ens tänka mig det heltidsjobb det måste vara att ha sju dårar i samma replokal.

– Kan alla repa på tisdag?

– Nä, Sauron ska raka katten och Lilith skulle till tandläkaren.

– Onsdag då?

– Onsdag funkar fan inte, då ska Astaroth deklarera, Grimalv besiktiga bilen och Stormogoth tapetsera om i tamburen.

– Jamen till helgen då?!

– Då har Gråtsorg ungarna. Varannan vecka du vet. Funkar det inte ikväll då?

– Är du en psykopat, det är ju Game Of Thrones på TV!

Exakt så ser verkligheten ut. Jaja, vi kör igenom medlemmarna nu. Ni vet hur det går till. Eller vänta. Jag ser precis att grabbarna och tjejen inte alls spelar symphonic gothic black metal. De spelar enligt egen utsago TOTAL GOTHIC BLACK METAL. Ett genrenamn man tydligen måste skriva i versaler.

Först har vi en tvättäkta svartmetallindones. Håret, paintet, nitarna. Allt är rätt om man kollar på hur en tvättäkta svartmetallindones ska se ut. Han hade lika gärna kunnat spela i typ Hell Gods. Ett annat gäng från samma land som … ja, det är en annan historia. Jag trodde först att han hade en rejäl James Bond-matta på bröstet men det visade sig vara liksmink. Hur nu det hamnade där. Någon annan i bandet kanske skallade honom över bringan.

Indones numero dos gjorde det enkelt för sig och stal Abbaths paint. Dessvärre skippade han munnen och fokuserade istället på att täcka halsen med svartfärg. Det ser inte klokt ut.

Och här verkar den svarta och vita ansiktsfärgen sinat rejält. Torsokillen med det fruktlösa skägget ligger på min mentala topplista över medlemmar i Heulen Anzell som kan vara skyldiga till att ha skallat den första medlemmen över adamsäpplet. Hans längd stärker min tes, han passar perfekt in under hakan. Jag sätter en femhundring på att denna rackarunge spelar slagverk. Det är nämligen primärt trummisar som tycker att det är rimligt att stå naken på ett bandfoto när alla andra är fullt påklädda.

När vi nu befinner oss i mitten har liksminket tagit slut. En fisnöjd tjej med armarna i kors. Inga konstigheter. Jag tror det tog slut på konstigheter när tjejen som gapar i landskamraterna Total Tragedy begagnade sig av både corpse paint och brudklänning på ett gammalt bandfoto. Det var superkonstigt.

Jag tar direkt tillbaka det där om att det var slut på konstigheter och liksmink. Trion Idol-Darin i corpse paint, sammetsblus och korta armar får det att brinna i min prefrontala cortex. Vissa människor vill man bara ge en rejäl lusing.

Är det för att det är så satans fuktigt i Indonesien som gör att alla försök till corpse paint slutar i tragedi? Total tragedi kanske jag ska säga för att återkoppla till tidigare nämnda band. Kolla in snubben, han är ju helt dränkt i fukt! Dessutom har han mage att se dryg ut. Det vankas en till lusing.

Vi kan lika gärna fortsätta med lusingutdelandet för den här sminkningen såg fan inte klok ut. Snabba glasögon-mönstret över ögonen, sura gubben-tekniken vid munnen möter Averse Sefira-dribbel på kinden och öronen är givetvis omålade. Tigermönstret på armen vill jag helst inte ge synpunkter på. Ska man behöva åka till Indonesien och jobba som corpse paint-konsulent? Märkligare saker har man ju jobbat med liksom. Eller så far jag bara dit och delar ut lusingar och äter godis.

Jag blev lite nyfiken att kolla in låttitlarna på deras EP ”Selamat jalan”. Det var dumt. Här hittar vi tidlösa klassiker såsom ”The sins of my beloved” och ”Total domination of vampire”. Jag behöver inte höra det här bandet för att veta exakt hur de låter. På tal om det är det ett mirakel att jag här på bloggen inte gått igenom min indonesiska samlingskassett jag lade rabarber på runt millennieskiftet. Den är skitdålig.

På återseende.

/Hatpastorn