Hatpastorns likpredikan

Vill du skriva en bok, ett filmmanus eller en låttext och vinna något djupt och respektfullt pris för det? Har du ambitionen och viljan, men inte riktigt vet vad det hela ska handla om? Är du fantastisk på att svamla fram ordbajserier och pseudointellektuellt trams som egentligen inte är något annat än förklädda klichéer som stötts och blötts genom hela mänsklighetens samlade skrifthistoria? Då ska du säga att ditt verk – vad det än går ut på – handlar om vad som på engelska kallas för ”the loss of innocence”. Det funkar jämt.

”The loss of innocence”. Oskulden gick förlorad. Barnet blev korrumperat av den cyniska omvärldens inneboende ondska. Den ärlige lantarbetaren möter den hånleende staden som väntar på att snabbast möjligt utnyttja den naiva och genomgoda utsocknesgästen. Lite som i Crocodile Dundee. ”The loss of innocence”. Är det en slump att Emperors ”The Loss and Curse of Reverence” har en titel som är närmast identisk med vad du just läste? Det tror jag inte. När textförfattare får för sig att växa upp och mogna till vid tjugoett års ålder, kan man ge sig fan på att vad som kommer ut framstår som hundra gånger mer infantilt än vad de kläckte ur sig under tiden de inte på laglig väg kunde inhandla folköl.

Min egen oskuld förlorade jag inte genom sexuella erfarenheter. Den rök likt ett havererat kärnkraftverk samma sekund som jag fick hem en samlingsskiva med posten vid fjorton års ålder. Vilka skickade den till mig? Dolores Records. Självklart. De drog sig inte för att utnyttja den naiva, unga lantisen från Härnösand genom att kräva in närmare tvåhundra kronor för en skiva som aldrig borde ha släppts. Svin.

Vid den här tiden var jag fortfarande relativt lyckligt ovetande om den fasansfulla idé som likt en tsunami skulle skölja in över metalvärlden och sopa med sig allt i sin väg. En tsunami som framför allt Black Sun Records skulle vara högst delaktiga i att blötlägga världen med. Vilka delade lokal och affär med dem? Dolores Records. Självklart. Vid närmare eftertanke, drog de sig inte för något.

Den veritabla vattendränkta mardröm som skulle mjölka hårdrockares penningpungar … ja, ni vet vad jag talar om. Tributeskivor. ”Tributskivor”. Jag blir arg bara av att tänka på eländet. Gick jag i fällan? Självklart. Vid fjorton års ålder, i en tid innan internet, och bosatt i Härnösand var det inte helt lätt att få tag på information om nya skivor. Den djupare underjorden förblev därför ganska outforskad fram till jag var åtminstone femton. Det enda band som jag verkligen gick all in för, och som jag hade hittat det mesta med, var Venom. Kan ni då tänka er hur det var att på MTV plötsligt se reklam för en tributeskiva till nämnda band – som stoltserade med band som Paradise Lost, Voivod, Anathema, Sodom och Kreator? Jag trodde jag drömde. Världens bästa band hade plötsligt fått sina låtar förevigade av orkestrar jag inte bara kände till, utan som räknades som några av de största på den tiden. Jag skrek rätt ut. Hur fick man tag på den? Det fick bli ett samtal till den skivdistro jag handlat av tidigare. Så fort Dolores öppnade dagen därpå, ringde jag och med andan i halsen talade jag in min beställning. Efter ett par veckor damp den ned i brevinkastet. De tog tid på sig, men det var det värt. Jag sprang till CD-spelaren.

Vad som sedan hände … ja. Förlorad oskuld. Tomhet. Vanmakt. Tvivel. Frågetecken. Vad … vad fan var meningen med det här? Min oskuld rök då de som medverkade framstod inte bara som ett gäng rejäla klåpare, utan som om det hela var ett skämt. Ett skämt! Jag blev så … arg. Jag kände mig sviken. Skämdes för min egen och för Venoms skull. Detta var den första skiva jag köpt som jag verkligen inte förstod. Jag lyssnade på den flera gånger. Den växte inte. Det blev bara värre.

Jag glömde den aldrig. Jag ville mest bara låtsas som om den inte existerade. Livet gick vidare, flera skivor inhandlades, nya band upptäcktes. Jag lyssnade vidare på Venom. Och när ett par år passerat … befann jag mig i Göteborg. På Dolores Records. Självklart. Där, på begagnathyllan,  skymtade jag i ögonvrån ett bekant omslag. Trodde jag. Jag jublade inombords, för jag hade inte ”Welcome to Hell” på CD. Och här fanns den begagnad och billig! Jag lyfte upp den med svettiga fingrar och insåg plötsligt att det inte alls var Venoms debutskiva. Utan YTTERLIGARE en jävla ”tributskiva” till nämnda band. Jag blev besviken. Och trött. Och sinnesförvirrad, då jag av någon anledning fick för mig att köpa även den. Tydligen medverkade bara svenska band, och de var ganska många. Och de deklarerade att de minsann var Venomfanatiker. Allihop.

Jag behöver väl knappast berätta att den bestod av ren skit? Den här gången var jag väl dock bättre beredd, så självmordstendenserna uteblev. Tröttheten var dock intakt. Tack och lov hade jag i samma sjok köpt lite andra alster i form av skivor med Endura, King Diamond och Ulver … så jag kunde ju lyssna på dem i alla fall, när jag väl kommit hem.

Men vilken av dessa tributer var då egentligen sämst? Ja … det ska vi ta reda på. Så långt det är möjligt ska jag lyssna på de låtar som återfinns på båda skivorna. Slinker det med ett par till därutöver, må det vara hänt. Jaja. Skivornas namn? ”In the name of Satan – a tribute to Venom”, släppt 1994 på GUN Records, samt ”Promoters of the Third World War – a Tribute to Venom”, från samma år (tror jag) och utskiten på Tribute Records. Beläget i samma stad som Dolores Records. Självklart.

1 a. Kreator ”Witching Hour”

Mest av allt låter väl det här som om ett valfritt punkband skulle ge sig på att göra en cover. Det går väl undan, men ack så själlöst det hela låter. Ljudet är sterilt och passar inte för fem öre. Milles sång låter mest gapig. Svänget från originalet finns inte att hitta någonstans och känslan är helt förlorad. Märkligt ändå, med tanke på att Kreator vid den här tiden börjat utforska dynamiken i långsammare tongångar.

1 b. Therion ”Witching Hour”

Just nu hatar jag Therion mer än vad Greven gjorde på det tidiga nittiotalet. Fy fan vilket jävla trams det här är. En knastertorr buskisversion av ‘Witching Hour’ på boogie-woogiemanér. Tydligen skryter klåpargänget om att skiten spelades in på ett par timmar, eller nåt. Konstigt vore nog annat. Förbannade jävla life metal-töntar – här i Sundsvall väntar vi på er med knivar. Knivar som skär djupt.

1-0 till GUN Records.

2 a. Anathema ”Welcome to Hell”

Det här bandet har väl aldrig gjort någon glad. Själv har jag aldrig förstått vad de skulle vara bra för, och nu gör jag det ännu mindre. Sångaren låter som att han ger sig på att göra sitt bästa för att låta som om Barney Greenway sjöng duett med Simple Jack – full retard. Förutom det pratar vi meningslös TBV-thrash utan sväng eller sans. Sterilt, poänglöst. Håll käft, ge upp, lägg ned.

2 b. Morpheus ”Welcome to Hell”

Kunde det bli värre? Klart det kunde. Morpheus var nog mest kända för att Sebastian Ramstedt som senare skulle hamna i Necrophobic var med och stånkade i denna annars aptrista tekniska konstellation. Här stånkas det också, och satan hjälpe mig vilken låg nivå det här är på. Band vars genomsnittsålder ligger på tretton är normalt råare än såhär. Ja, det här är faktiskt sämre än vad jag minns det. Inte ett gott betyg.

2-0 till GUN.

3 a. Voivod ”In League With Satan”

En mesig version av Abaddons ursprungliga åsktrumtakt öppnar spåret. Sedan stegar en riktig fjant fram till mikrofonen och börjar spy ur sig tramsigheter som får Venoms senaste alster att framstå som höjden av pondus. Alltså … jag gillar Voivod. Skivan de gjorde vid den här tiden – ‘the Outer Limits’ – är faktiskt lite av en favorit. När de gjorde utflippade grejor, lät det faktiskt bra. Ett gott råd: blanda inte det med putslustighet. Nu sitter jag faktiskt här och rodnar.

3 b. Deranged ”In League With Satan”

Malmös Deranged. Ett band som insisterade på att spela brötdöds när det var som allra mest ute. Kanske inte det bästa av sin sort, men det var ändå värt respekt. Varför de å sin sida behandlar en av världens bästa låtar med raka motsatsen vete helvetesgudarna. Det här är kanske inte direkt uselt … eller jo, det är det fan. Ett litet plus dock för otajtheten som jag anar inte var helt planerad, men som skänker åtminstone någon slags känsla till det hela.

2-1 till GUN.

Än så länge sitter jag mest och undrar varför skiten låter som den gör. Nästan samtliga tributskivor som någonsin getts ut lider av samma syndrom: att banden som medverkar nästan aldrig tar ut svängarna utan mer eller mindre kopierar originalen rakt av. Så är det faktiskt inte här. Problemet är snarare att det varken låter som ens hyfsade karbonkopior av de ursprungliga verken, men heller inte som något eget. Det låter mest bara … dumt.

Venoms storhet låg aldrig i att vara tajta, välspelande eller något liknande. De var bäst för att de hade kraft, arrogans och jävlaranamma. Har det gått samtliga av de här banden fullkomligt förbi? Att Venom hade humor innebar inte att de gjorde buskislåtar (OK, ett par spår undantagna), men att de kunde bjuda på det för att det vägdes upp med allvar.

4 a. Candlemass ”Countess Bathory”

Det här är en låt man egentligen inte kan misslyckas med. Det gjorde inte ens jag med ett av mina första band, som annars slaktade låtar värre än vad Miscreant gjorde med Metallicas ‘Fade to Black’. Kan inte gå fel. ‘Countess Bathory’, liksom. Trodde du. Själv hatar jag Messiah Marcolin mer än vad Leif Edling verkar kapabel till, och det enbart på grund av hur han trakterar sången på den här låten. Du kanske trodde att botten var nådd när Candlemass gjorde en EP bestående av Sigge Fürst-låtar? Det var den inte. Jag kan knappt beskriva precis hur jävligt tjocksmockens röst skär sig i det här sammanhanget, så jag låter bli. Fy fan vilken mardröm.

4 b. Kazjurol ”Countess Bathory”

OK, det är väl en slags demoinspelning. Ljudet må vara sådär, det spelar ingen större roll. Låt gå. Faktum är att det här inte låter så illa, annat än att det känns rätt poänglöst. Som om bandet skulle värma upp med en låt i replokalen, antar jag. Ett band jag för övrigt inte vet något som helst om, annat än att jag sett namnet dyka upp lite varstans i ett par årtionden. Tydligen skulle det ändras lite på tonföljden i riffet innan sista versen, vilket jag antar var deras bidrag till originalitet. Och tja … ett hyfsat solo i slutet. Ljummet, men man har ju släppt igenom saker på den här nivån tidigare.

2-2. Spänningen tilltar. Längre än såhär sträcker sig inte antalet låtar som finns med på båda albumen, så det är dags att välja ut kombattanter.

5 a. Nuclear Assault ”Die Hard”

Vem i guds namn brydde sig egentligen om det här bandet? Slängda i samma påse som Metal Church och Armored Saint, eller nåt, blev de förlagda till tidens komposthög. Ingen tog notis fram tills nu, då det är dags att bli sur på deras tönt till sångare som kvider likt en uppretad tolvåring som precis är på väg att hamna i målbrottet men lyckas utstråla lika mycket pondus som en skalbagge. Musikaliskt är det mest bara trist.

5 b. Alchemist ”Black Metal”

Om du tyckte att Hypocrisys slakt av den här hymnen var magstark … nä, jag vill egentligen inte ens kommentera det här. Som om ett uselt kängband skulle hotta upp en egen dänga genom att slänga in ett grindparti på refrängen för att sedan … nä. Och spejsa till det med ett långsamt flumparti innan vi riktigt tar i så vi skiter ned oss lagom till sista refrängen. Det måste ju bli ascoolt, eller hur? Nä.

2-2. Fortfarande, för den här striden gick ingen vinnande ur.

6 a. Skyclad ”Prime Evil”

Då jag verkar vara en av få som faktiskt gillar epoken då Tony Dolan axlade rollen som sångare i Venom var det lite roligt att åtminstone ett band valde att köra ett av paradnumren från tiden ifråga. Och ta mig fan om inte det här är ganska bra. Sången låter åtminstone någorlunda övertygande, musiken framförs klanderfritt utan att avvika alltför mycket från originalet med ändå med några egna grepp – främst genom att låta en fiol spela andrastämman. Ja fan, det här släpps igenom med god marginal. Synd bara att Skyclad annars inte är sådär hejdundrande bra.

6 b. Pingo’s Inferno ”Live Like An Angel”

Då Skyclad fick ta sig an ett av de lite mer udda numren, får motparten jämna ut genom att vara just … udda. Fan vet vad man egentligen ska kalla det här, men om ni  tänker er att Cathedral skulle göra en discoversion av den här låten kommer man kanske ganska nära. OK, bra är det inte, men någon slags cred för en viss uppfinningsrikedom får man väl ge karln bakom framförandet. Visst är det buskis, med inte av Eva Rydberg-karaktär.

3-2 till GUN.

7 a. Sodom ”1000 Days in Sodom”

Äntligen lite tryck bakom rösten. För en gångs skull vet man att den som vrålar faktiskt gillar Venom på riktigt, istället för att vara en idiot. Finns annars kanske inte så mycket att säga, då det låter precis som man skulle tro. Sodom tolkar Venom och gör det tämligen ordagrant. Frågan är ju dock varför Kreators bidrag låter så sjukligt mesigt i jämförelse? Det skall en gammal gruvarbetare till för att göra saker på rätt sätt.

7 b. Flegma ”Leave Me in Hell”

Jag minns inget av hur den här låter, men för att kampen ska bli någorlunda rättvis får det bli en låt som är en gammal favorit och som torde vara relativt enkel att ro i hamn. Och tja, det låter inte så illa. Även detta spår låter åtminstone allvarligt menat och, likt Sodom, någorlunda både eget och bokstavstroget samtidigt. Ingen kioskvältare, men om hela skivan hade varit av samma kaliber hade det åtminstone varit godkänt.

4-2 till GUN. Sodom klår man inte.

8 a. Paradise Lost ”In Nomine Satanas”

Sicket trams. Det gapas och skriks. Nick Holmes tar i från tårna så att han nästan skiter ner både sig och hela studion, men det hjälps inte. Det låter bara fejkat och dumt. Vid den här tiden hade Paradise Lost börjat agera ”moget och vuxet” i intervjuer och prata skit om death metal. Att de då skulle tas på allvar i det här sammanhanget … nice try. Att de skulle varit uppvuxna på Venom går inte riktigt att tro på när man hör det här lättviktiga joxet. Tänk om man fått bevittna en dödsmatch mellan Holmes och Cronos. Vem skulle ni satsat på? Just det.

8 b. Afflicted ”Seven Gates of Hell”

Det får bli en låt i samma tempo. Afflicted har hånats och bespottats och med rätta kallats för life metal. Däremot menar jag att de aldrig varit fullt så usla som deras rykte velat göra gälla. ‘Prodigal Sun’ har faktiskt sina stunder, tro det eller ej. Och här blir jag faktiskt ganska glad, då det likt Flegma och Sodom framförs med hat i barm. Alltså. Vänta nu. AFFLICTED låter hundra gånger hårdare än Deranged. I sanning en märklig värld vi lever i.

4-3. Till GUN. Igen.

9 a. Venom ”Warhead (Industrial Mix)”

OK, här blir det faktiskt riktigt konstigt. Normalt brukar inte band vara med på tributeskivor till sig själva, om bandet inte heter Kiss. För att göra det än märkligare, tror jag att det ”Venom” som tolkar sin egen låt industriellt enbart utgörs av Abaddon då han tydligen snöade in på sådant här jommel. Det låter ärligt talat för jävligt och jag kan inte tänka mig att det här tilltaget gillades av någon. Distad rensång, fånigt komp, skitdåligt framfört överlag. Helt makalöst. Nåja, vi vet hur det gick. Efter den här skivan kom ”Cast in Stone”, vilken var den sista någorlunda hyfsade skivan och sedan var sagan all. Faktum är att det här eländet på ett obehagligt vis gav en kuslig inblick i vad som väntade. Tänk, alltså. Att inte kunna göra ens en hygglig cover på en låt man själv var med och skrev.

9 b. Geronimo ”Stand Up And Be Counted”

Det får bli ett udda gäng här också, då. Jag har aldrig hört talas om det här bandet i något annat sammanhang. Tydligen fanns det ett med samma namn från Danmark, aktiva under samma period. Kanske är det dem, vad vet jag. Lite kul dock att välja en låt från ”At War with Satan” och en, i sammanhanget, rätt oväntad sådan. På något vis går det om inte helt hem så åtminstone över mållinjen. Knappast en av Venoms bästa spår, men allt från den tredje fullängdaren har jag en soft spot för. Jaha, där var det slut.

4-4. Och nu är det sista låten (flämt)!

10 a. The Electric Hellfire Club ”Sacrifice”

Den här finns egentligen bara med på den amerikanska utgåvan av albumet, men alternativet var att ta ännu en låt med … Venom/Abaddon/vad man nu ska säga. OK. ‘Sacrifice’ är kanske den bästa låt Venom hasplat ur sig och utan tvekan den mest ondskefulla. Vad ett sådant jävla klåpargäng som EHC gör på den här skivan … eller vänta nu, det slår mig ju att det passar alldeles utmärkt. Det låter givetvis skitdåligt. Få musikgenrer har åldrats så genomuselt som pseudohård pseudoindustri, och när det ska piffas till med sataniskt budskap … alltså, man blir så trött. Vill minnas att Nordic Vision kissade i byxorna av upphetsning för det här gänget. Inte konstigt att samma jönsar i gemensam hyllningskör jublade över Matrixvirusets intrång i svartmetallscenen.

10 b. Dead ”Senile Decay”

Obskyr låt, då den enbart funnits utgiven på vinyl- och kassettsamlingsskivan ”From Hell to the Unknown”. Kanske inte deras främsta verk, men likväl. Extra bonuspoäng för att jag antar att det var den sista bit som spelades in med originaluppsättningen innan Mantas lämnade skutan 1985. Vilka Dead är? Ingen aning. Tyskar, tydligen, som hållit på sedan 1990. Har aldrig hört något av dem annars. Helt värdelöst är det, i alla fall. Gurgeldöds med ljud som en rapning. Det svajar. Det gör mig matt. Tydligen var det alls inte enbart svenska band som var med. Slår mig nu att Alchemist för övrigt härstammar från Australien. Nu skriver jag mest bara ord för att få tiden att gå så att låten tar slut. Kollar Deads sida på Metal Archives. En av deras skivor heter ”Slaves to Abysmal Perversity”. Precis så är det.

Och det är slut! Vem vann?

Ingen.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

This entry was posted on 19 juli, 2016 at 9:47 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.