Det börjar bli riktigt spännande nu. Hur ska det egentligen gå för … ja, vad karaktärerna i boken faktiskt heter kommer inte fram förrän efter en tredjedel av boken. Ett minst sagt udda grepp. Heidenhammer kämpar vidare. För er som kanske inte vet om det sitter människan och direktöversätter från norska till svenska. Imponerande. Själv hade jag fått en stroke efter två sidor.
Mycket nöje.
/Förintelseförsamlingen
Tid, rum och väderstreck är något vi i Förintelseförsamlingen har en nonchalant syn på. Det är därför vår julkalender börjar den åttonde december. Hur många luckor? Tja, hur många luckor tar det för Heidenhammer att beta sig igenom en viss nationalsatanistisk bok? Only time will tell.
Årets julkalender/decemberevangelium är alltså Heidenhammer värd för. Församlingens egen mysfarbror. Här blir vi exklusivt inbjudna till hans lilla gryt. Detta blir andra gången vi ger oss på den här boken och vi får väl se hur långt det tar innan den gode Hammaren går bananas. Sist kom vi tjugor sidor innan Heidenhammer skickade mig på dörren.
Då det vilar en förbannelse över våra inspelningar har vi denna vända drabbats av ett märkligt biljud. Vet ej om det är min filmkamera som börjar ge upp eller om Hammaren har en familj cikador som bor under parketten. Efter avsnitt fyra som är klippta och klara ska jag försöka åtgärda detta på något sätt. Eller så blundar ni och slappnar av till ljudet av Hammarens silvertunga och Sundsvalls mest tjackskadade cikador. Bakgrundsmusiken och klippningen står jag, Hatpastorn, för.
Ja, så mycket mer finns väl inte att säga. Koka en kopp kaffe, ta en lussekatt och degprutta igång denna gråa söndag med lite högkvalitativ underhållning.
Mycket nöje.
/Förintelseförsamlingen
Något man sällan säger är att man vill lyssna på lite rysk progressiv power metal. Det finns såklart många anledningar till det. Bland annat Anchor Field från Moskva.
Som så många gånger förr börjar vi uppe till vänster. Det finns ett kristet utseende. Ni vet, pigmentlös hy, tunt hår och dålig syn. Här har vi ett tvättäkta kristet utseende, men med tillägget allergi. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men vissa människor ser man på att de är allergiska mot något. Och då snackar vi jävligt allergiska. Om basisten med de gröna strängarna dör om det kommer in en paranöt i replokalen kan vi bara spekulera i. Sött förresten att matcha strängarna med ett åkband från Moskvas Gröna Lund. I övrigt, höga jeans och glasögon som är mer progressiva än bandets musik.
Ryss nummer två. Pussmun, lätt vindögdhet och BC Rich. Det blir ju så.
Men nu ni. Många bandanas har jag sett och bespottat, men denna slår fan allt. Introducing, VARSELBANDANAN! Den lyser så starkt att gitarristen tappat ögonbrynen. Tur då att man kan backa upp med en robust leopardväst och en välstämd Ibanez.
Vi tar en paus och sammanfattar översta raden. En allergiker, en ryska posten-ryss och en ögonbrynsbefriad varselbandanagitarrist. I vanliga fall hade det räckt för att hamna under kategorin ”Bandfotokatastrofer”, men Anchor Field har mycket mer att ge.
Rad två, återigen börjar vi från vänster. En rysk tjej som trycker in A-tangenten på synten. A som i ”Aleksej, tar du inte bort armen från min axel slår jag näsbenet av dig”.
I mitten, Aleksej, Moskvas Don Juan. Fylligt hår, hårigt bröst och under rätt förutsättningar gällande ljus och berusningsnivå lite smålik en mellanperiods-Ihsahn. Ni vet när håret skulle sparas ut igen efter ”IX Equillibrium”. Här mår han. Armarna självsäkert kring de ryska damerna. Exakt noll förlovningsringar på tassarna. Det ska knullas och spelas metal.
Sist ut, en parant dam som trycker in G-tangenten. G som i ”Gud så bra att jag äntligen fick användning av mitt nya halsband som föreställer en kuk med briljanter på”. I övrigt finns det inte så mycket att säga. Hon är inte så lite lik en tjej från Sundsvall som hamnade på löpsedlarna för många år sedan när hon blev ”Bortrövad av satanister”. Denna stad alltså.
Och, är det någon musikprofessor därute som är i full färd med att skriva att det där minsann inte alls är A och G. Lägg av. Jag går efter tejpen på min Yamaha-synt som Dr Panzram myndigt markerat med tusch vilka toner som är vilka. Det är den rätta skalan, för mig.
Herregud alltså vad mycket märkligt det finns. Jag fick en stroke tidigare i veckan när Väänänen lade upp en bild på Instagram som föreställde Satyricons nya merch. De har, på fullaste allvar, släppt merch med bilder av sig själva när de är tecknade som japanska seriefigurer. Det trodde man inte när man var tonåring och lyssnade på ”The shadowthrone”. Vilket år alltså. Behemoth-hundmat, Emperor-ryggsäckar och nu detta, Frost och Satyr tecknade likt något man kan hitta i homoerotisk fanfiction på Deviant Art. Givetvis garvade hela Internet, ja förutom de värsta apologeterna förstås. Att 70-talister ofta inte vet hur internet fungerar är såklart inget nytt. Tvivlar du, ta en titt i Facebook-flödet och anteckna varje gång du ser något du bara skakar på huvudet åt. Notera sedan vilket årtal de är födda och pang bom har du korten på bordet. Eller så går du in i Blue Moon-gruppen på Facebook och bara häpnar. Då 80 % av min vänskapskrets består av 70-talister är detta alltid ett superpopulärt ämne, men kom igen. Man behöver faktiskt inte dela allt. Vid närmare eftertanke är det nog bara vi ofelbara 80-talister som borde ha tillgång till internet. Alla äldre än 50 går bort direkt. Alla födda på 90-talet och tidigare än så likaså.
Så, för att återgå till Satyricons nya merch. Hur jävla bortkopplad från verkligheten måste man vara för att trycka den där weeaboosmörjan? Hade den varit ironisk hade man mest blivit lite irriterad, nu blir man fan arg. Vilket syfte ska den ha? Är det värt det att trycka skiten? Vilka är målgruppen? Skolskjutare med lång rock, dåliga jeans, gympaskor och ryggsäck som runkar till något mobilspel där man plöjer in en förmögenhet i micro transactions för att se sin japanska datadonna visa pattarna? Jag kan verkligen inte greppa hur de resonerat. Argumentet ”men det är ju bara en tröja”, har såklart gått varm. Påminn mig att ta min tidsmaskin till när du såg sista säsongen av Game Of Thrones så jag kan stå där och myndigt förklara att det bara är en TV-serie. Fan vad vrång jag blev nu. Lika bra att låta hatet flöda.
Japanskt tecknat. Nu far vi. Det är dags att vi som samhälle drar en gräns i sanden. Japanskt tecknat, ni kan kalla det för Manga eller anime eller hentai, skitsamma. Japanskt jävla tecknat. Och då inkluderar jag TV-spel. Det är bra nu. Filmerna, spelen och serierna är ju vad det är. En del bra, en del rådåligt. Det är fansen som är problemet och då menar jag inte de asiatiska fansen. Jag menar alla andra nationaliteter som inte kan hålla igen käftjäveln och förpestar vartenda kommentarsfält och video på hela internet med sitt strunt. Ser man en bild på Instagram på något nytt som typ Toxic Vision rott ihop kan man garantera att det är något incel-slan som yrar om någon jävla boss eller tunika i Dark Souls/Bloodbourne. Håll bara käften. Orkar man inte gå till skivsamlingen när man vill höra en specifik låt och dundrar igång Youtube kan man ge sig fan på att man hittar låten, men att det är någon förbannad slasktratt som gjort en egen video med klipp från Final Fantasy eller något satans Naruto-mög. Naturligtvis är samtliga klipp i olika aspect ratios. Jag är lat och vill lyssna på Summoning nu, inte se någon tecknad jävla tandapa göra hoppsparkar i slow motion! Nu fan KOKAR det! Känner man sig extra masochistisk går man in på valfritt kommentarsfält på internet. Alla som har en tecknad japansk figur som avatar och/eller ett namn taget från något ogudaktigt japanskt barnprogram och inte är asiat har i 100 fall av 100 inte något vettigt att tillföra. Det är ju faktiskt så. Det kan vara jag som är fullständigt oförmögen att identifiera mig med andra människors lycka, men det här japantjatet kan upphöra nu. Annars skaffar jag en kaftan och börjar protestera mot kulturell appropriering.
Nä, tacka vet jag gamla fina tecknade kvalitetsbarnprogram från östblocket. Lolek och Bolek, exempelvis. Om Satyr och Frost släppt en tröja där de avbildat sig själva som Lolek och Bolek hade jag köpt 500 stycken.
Jaja, nu ska jag förbereda inför årets julkalender.
På återseende.
/Hatpastorn
Gissa bandet, omgång #3247. Pastorn och Hammaren utforskar Hammarens skivsamling. Som vanligt.
Apollyon Sun, ”Sub”
HP: Åh nej, fy fan vad jag HATAR sådant här. Det här är musiken från den där reklamen mot illegal nedladdning. ”You wouldn’t steal a car …”. Fy fan, för femton minuter sedan satt vi och myste till Black Funerals ”Belial arisen”. Men den goda stämningen fick inte vara ifred. Det här är musik som ger filmen ”Turbulence 3” ett ansikte, i vilken chockrockaren Slade Craven uppträder i en jumbojet och Rutger Hauer är pilot/satanist. Det här, det är … dåligt. PIRACY! IT´S A CRIME!
HH: Det var faktiskt mycket sämre än vad jag mindes det. Det är en ganska känd jävel som ligger bakom …
HP: Det här är ju snäppet under Society1, med porrlosern Matt Zane bakom rodret. Nej alltså, jag har ingen aning om vad det här är. Säkert Genitorturers eller något.
HH: Okej. En känd schweizare med gutturala grymtningar som kännetecken står bakom.
HP: Håll i hatten. Är TOM G. WARRIOR inblandad idet här?! Omöjligt. Åh. How the gods have fallen … vad heter det här? Apollyon Sun. Från år 2000, och inspelat år 1999, ja. Schweiz fick alltså en sällsynt obehaglig släng av Matrixviruset. Jag hade ALDRIG kunnat tro att det här skulle vara så jävla dåligt. När det är dags att kalla in korna för kvällen och räkna de sämsta sidoprojekten någonsin intar nog det här en jumboplacering. Herregud.
HH: Det är Marilyn Manson, fast sex år för sent. Helvete vad dåligt humör du blev på.
HP: Jamen, vad väntade du dig, liksom. Det var ju inte Black Funeral direkt. Håhåjaja, då var det min tur att leta fram något. Nu ska vi se … Fragile Vastness …
HH: Den låter du bli.
HP: Tråkmåns. Men, nu har jag en contender här …
Dismal Euphony, ”All little devils”
HH: Jaha, hårdrock, skriksång och kvinnlig ”skönsång” i samma gryta. Nu vet jag inte om jag går i en fälla, men helt oävet var det inte … är det från Umeå?
HP: Bra gissat, men nej. Sjunger hon ”home alone”? Ledtråd: det är norskt.
HH: Är det The Embraced? Nähä … Det är väl aldrig Thy Grief? Nej, de Van Helsing-riffen ”glömmer” man inte i första taget. Ett band vars skiva för övrigt fick fyra av fem i Terrorizer. Den betygsinflationen var värre än Metal Archives motsvarighet.
HP: Ska se om jag kan ge några ledtrådar … de var från Stavanger. Lyrical themes: winter. Sorrow. Love. Existance. Vi har skrivit om det här bandet många gånger.
HH: Men vad i hela helvete … det var alltså de här, Gehenna och Theatre of Tragedy. Nej, det är helt blankt. Halvfalsk sång. En sådan där platta jag tycker är hyfsad nu när vi lyssnar på den, men som jag aldrig skulle slå på självmant.
HP: Okej. På 2 poäng: en av medlemmarna dog i en heroinöverdos 2004.
HH: Ach, Dismal Euphony. Kuken. Jaja, nu får den nog stå orörd I hyllan I några år till.
Bestial Summoning, ”The dark war continues”
HP: Jahaja, rymdljud och lattjoeffekter. Intron ska ju primärt dö i en hotellbrand. Oj, nu blev det mangel. Intensiv sång. Bra slafs. Lite Impaled Nazarene-feeling. Fast mer australiensiskt. Är det från känguruland?
HH: Nej, men jag förstår hur du menar.
HP: Fan, det luktar lite Beherit, men det är inte finländskt. Eller?
HH: Nix, inte finländskt.
HP: Men kuken.
HH: Det här är från en samlingsvolym med inte mindre än 25 låtar. Tidigt 90-tal. Inte skandinaviskt, utan holländskt. Demon heter ”Sodomistic rituals”. Tydligen hatade både Greven och Euronymous det här bandet.
HP: Det är aldrig Bestial Summoning?
HH: Det här är Bestial Summoning.
HP: Det var som jävelkuken.
HH: Nä, jag vet inte. Det är de här, Beherit och Havohej liksom. Ett par bitar i stöten är det OK, men trist i längden.
HP: Ja, det är ju vad det är.
Misanthrope, “1666 … Théátre bizarre”
HH: Är det The Soil Bleeds Black?
HP: Man önskar ju.
HH: De blir man iallafall på gott humor av. Vad i helvete har du letat fram här?
HP: En riktig pärla.
HH: *Heidenhammer ger nu ifrån sig den största sucken jag hört*
HP: Hahaha!
HH: Jag ÄGER alltså den här skivan. Ja, det säger ju å andra sidan ingenting. Det här låter som om Skyclad-Martin och Ari Honkonen spelar Bal Sagothcovers ihop.
HP: Stissiga riff.
HH: Jag är både svarslös, mållös och lös i magen.
HP: Det lät ändå bättre än jag mindes det. Har du några gissningar?
HH: Nej, ledtråd tack.
HP: Franskt. Det är lite som en svår kritikerhyllad iransk svart komedi i femton akter: man tror att det är bra, för att man inte vet bättre. Men egentligen är det nog jävligt dåligt. Jag minns det bara som värre.
HH: *Suck* Misanthrope … vi möts igen. Ja, ibland är det tur att man har ett eget skivbolag så man kan släppa skivor. Det här var mycket sämre än jag mindes det och då har jag INGA fina minnen till den här skivan. Det här är kvintessensen av ALLT Holy Records var och är. Fy fan vad dåligt. Undrar vad som hände med den andra Misanthropeskivan jag ägde en gång i tiden? Vissa saker skall nog bara lämnas oberörda.
HP: Tänk att någon faktiskt stal den från dig. Vem blåste vem liksom. Några av de här titlarna alltså … ’Medieval embroidery’. ’Trumpets of hypochondria’. Undrar hur en hypokondrins trumpet egentligen låter.
Sigh, “Infidel art”
HP: Hmm … okej, pluspoäng för att det inte var något intro på skivan. Vad fan … från slö doom till ettrig svensk melodöds med en sångare som inte riktigt hinner sjunga allt. Söta utflykter på tunna strängar. Sicken kompott. Är det från Norrland, någonstans? Nehej … men det är svenskt? Inte? Vad fan?
HH: Betydligt mer exotiskt än så.
HP: Det är väl för fan aldrig Night In Gales? Det var ju lite ”Sylphlike”-känsla på gitarrerna. Men vilken jävla blandning. Nu är de visst inne i något slags Celtic Frost-riffande också …
HH: Och vad är det då? Allt kommer att falla på plats när du hör bandnamnet.
HP: Jag antar att jag öppnade en obehaglig burk metmask när jag valde Misanthrope.
HH: Vi kan ju säga som så: du slängde handsken på backen, och jag plockade upp den. Nej, de här arrangemangen är lika logiska som Twin Peaks, säsong tre. Ledtråd: vi har pratat mycket om det här bandet, och lyssnat en del på det … ja, det sade väl i och för sig inte så värst mycket …
HP: Det var ju ganska lattjo. Hade jag hört det och lyssnat in mig på det när jag var typ femton hade jag nog gillat det. Norskt då? Den där ”rensången” lät lite Fenrizinspirerad … typ ett av de där mer besynnerliga gängen som Beyond Dawn, eller något. Det är inga hafsverk de spelat in. Faktiskt ganska bra. Men udda och lite störigt. Som att kombinera benzodiazapiner med sprit.
HH: Det är inte dåligt, men man vet liksom aldrig var man har dem. Det är ju ett kultgäng, det är det. Från Sydostasien.
HP: Det är väl aldrig Sigh? Det här var ju sjukt mycket bättre än ”Scorn defeat”. Det här låter exakt som jag en gång trodde att Sigh skulle låta, innan jag hade hört dem.
HH: ”Scorn defeat”, en skiva som i Dolores Records katalog salufördes som ”köttkvarns-death metal!”.
HP: Det står väl mellan den och beskrivningen av Deinonychus som ”en mix mellan Enslaved, Burzum, och Abruptum. A Killer!”, som de största och mest stinkande lögner som tryckts i skivkataloger. Men Sigh, alltså. Som vi konstaterat så många gånger: det är så besynnerligt med ett gäng som konceptuellt kör stenhårt på japansk estetik och mytologi, men utan att det hörs en ton av det i musiken.
HH: Det är verkligen skitskumt. Jag vill verkligen gilla Sigh, och ibland gör jag det, men det är trots alla riff, passager och infall bara något som saknas. Vill dock höra den där Venomcoverskivan de gjorde.
HP: Lätt att bli charmad, svårt att bli övertygad.
Thou Shalt Suffer, ”Into the woods of Belial”
HH: Kan folk för fan bara lägga av med sina jävla intron? Men, vilken utsökt ljudbild som gömde sig bakom skynket. Udda blandning av en massa grejer … är det från Australien? Nähä … lite gulliga spöksyntar, till och med. Med krossande rull i bakgrunden. Påminner starkt om Nazxul.
HP: En av medlemmarna var här i femtonårsåldern.
HH: Ah, men då är det ju Thou Shalt Suffer!
HP: Jajamen. Tänk att Ildjarn spelade bas här. Det känns föga sannolikt när man hört Ildjarn, liksom. Och Samoth på trummor.
HH: Det är så synd att det inte är några riktiga låtar. Schysst atmosfär och ljudbild och allt, men …
HP: Det är ju en riffstapling utan dess like. Men helvete vad bra Ihsahn alltid varit. Det här är från 1991, liksom. Bisarrt att jag själv inte äger skivan. Bra titlar och atmosfär. Den har en säregen mystik.
HH: Det är ju en lite bortglömd del av Norges musikhistoria. Udda spökdöds från Norge, i form av det här och Darkthrones tidiga inkarnation. Så mycket som man gjort sig lustig över norsk döds.
HP: Det är kanske inte så mycket mer att säga om det, tyvärr. När man väl slagit av skivan minns man inte mycket.
HH: Men man minns fan så mycket mer än av Thou Shalt Suffers andra skiva, ”Somnium” …
HP: Sicket jävla strunt. Med den i åtanke tar jag tillbaka det där om att Ihsahn ”alltid spelat bra”.
Fermenting Innards. ”Myst”
HP: Intro igen hör jag. Samma synt som Mortiis … FERMENTING INNARDS!!!
HH: Hur i hela helvetet …
HP: Haha, det här är guld. Precis som Melek Taus är introt och outrot bäst. Man älskar ju Mortiis.
HH: En bild säger mer än tusen ord, det här omslaget alltså. Till nästa Halloween KRÄVER jag att du tar på dig din Fermenting Innards-tröja och paintar dig som omslaget till skivan.
HP: Bra deal. Tänk att du har den här skivan och jag har T-shirten.
HH: Ja, det blir ju så.
HP: Första riktiga låten har … ja, kanske inte det där lilla extra, men ändå hyfsat blask i form av ett tyskt black metal-derivat med Ancient-undertoner. På den här nivån har man ju släppt igenom.
HH: Visste du att skivan distribuerats av Nuclear Blast. Hur FAN gick det till?
HP: Maja på Invasion fixar biffen. Tänk att det är självaste Dan Swanö som sjunger nu.
HH: Är det verkligen det?
HP: Japp.
HH: Herregud. Ja, det är tysk C-black metal med en filgubbe på omslaget, men man blir ändå på så gott humör. Sannolikt med en nyligen konverterad skejtpunkare bakom trumsetet, som de övriga i bandet tvingat på corpse paint. Under vilda protester.
HP: Ja satan, det här är hyfsat.
HH: Oriffande som stundtals är på ”Halls of eternity”-nivå.
HP: Ja, man myser.
HH: Och korthåriga medlemmar i corpse paint.
HP: Enligt industristandard.
HH: Amen.
Horde. ”Hellig usvart”
HH: Oj, efter det obligatoriska ointrot fräste det på bra. Kompromisslöst, i alla fall … vad fan, det är inte Ildjarn, och Sort Vokter har jag bara på kassett. Hmm … charmigt, men är det bra?
HP: Det här är en skiva som är mycket bättre än vad den förtjänar att vara. Enmansband. Från 1994.
HH: Det är väl aldrig Judas Iscariot? Nej, tänkte väl det. Kan inte påstå att det här gått varmt i grytet. Vad var det du sade tidigare om gnisslande utflykter på tunna strängar?
HP: Jadu, ett näbbigt litet solo som en marsipanros på prinsesstårtan. Skitsvårt att ge ledtrådar utan att spoliera hela grejen. Med låtar som ’The day of total armageddon holocaust’ och ’Blasphemous abomination of the Satanic pentagram’. Det är ett kultgäng. Skivan stack ut, rejält, på Nuclear Blast.
HH: Då är det alltså Horde. Extremt fyndiga titlar emellanåt, som ’Invert the inverted cross’. Kan nästan tycka det är synd att det inte lades lite mer tid på låtmaterialet, för ibland glimmar den här skivan faktiskt till. Men den blir jobbig från pärm till pärm. Ironiskt är att om “Wolf’s lair abyss” låtit såhär, hade jag varit betydligt mer förlåtande gentemot nya Mayhem.
HP: Det är det. Och säger man att man aldrig gått i Hordefällan, då ljuger man. Faktiskt extremt välspelat. ’Release and clothe the virgin sacrifice’. Omtänksam life metal, som ändå sprakar och lever om.
Bloodthorn. ”Genocide”
HH: Men nu … nu du.
HP: Gud. Vad är nu detta … ganska fett. Gud vilken fälla jag kommer att gå i nu. Är det ett norskt band som kukat ur och jag är på väg att gå i världens största bear trap?
HH: Du ANAR inte hur rätt du har.
HP: Åh, krigssamplingar. Precis vad den här låten behövde. Fräscht. Vad fan är det här? Känner igen det så in i helvete … men visst är det lite bättre än vad man kunde tro? Ach, kan ge mig fan på att jag kastat skit på den här skivan. Men ett jävla mangel är det, det kan inte förnekas.
HH: Lika karismatiskt som Kyle Reese i ”Terminator Genisys”.
HP: Är det alltså Gehennas ”Murder”? Nej … Det är väl inte typ Cobolt 60, eller Blood Red Throne …
HH: Det är ett band vars första skiva vi var tämligen ensamma om att gilla. Och som lät väldigt annorlunda än den här. Den var till och med lite originell. Den här är inspelad i Godt Selskap Studio och producerad av Knut Prytz. Och släppt på Morningstar Records. Men ja, ju mer vi lyssnar, desto bättre blir det … faktiskt.
HP: Ja, nu har man gått i fällan, så är det. Men det ringer verkligen INGA klockor. Jämfört med typ Hate Eternal faller det platt.
HH: Tja, är man extremt svältfödd så är det ju bra. Men när är man extremt svältfödd nu för tiden, liksom?
HP: Vad fan – är det 122 Stabwounds? Inte det heller?!
HH: Tillsammans har vi en komplett backkatalog med det här bandet. De härstammar från Trondheim.
HP: Men för allt oheligt och satans makter … det är alltså Bloodthorns ”Genocide”?! Ja, INGEN kan ju klandra mig. Det här är ju ett helt annat band. Ja, den är ju bättre än den där skivan med Mayhemcovern, och … alltså … ja …
HH: Nu är det ett desperat gripande efter halmstrån.
HP: Ja, men … vad gör man då. Ja, Bloodthorn. Det är ju … tja, inte det sämsta man hört.
Och därmed säger vi god natt.
Tack för kaffet. // Hatpastorn & Heidenhammer
Oxiplegatz var Alf Svenssons soloprojekt där rymd, omdömeslöshet och skaparglädje detonerade i tre plattor. ”Fairytales” från 1994, ”Worlds and worlds” från 1996 och ”Sidereal journey” från 1998. Jag gillar alla tre av olika orsaker, men mittenplattan är den vi ska snacka om idag. När den skivan kom var de få som hade något positivt att säga. Något som förvånade mig då Alf var den råaste snubben liksom. Har man spelat i Oral, Grotesque och At The Gates på de bra At The Gates-skivorna kan man liksom inte misslyckas. Lägg därtill att han gaddade de fetaste gaddningarna i Göteborg samt gjorde massa käckt artwork. Herregud, Alf spelade ju i ett av världens bästa band, Binnike Bengt & Roy Rövmuns Orkester! Ändå var det ett satans gnäll på Oxiplegatz. Inte alltid helt obefogat ska väl erkännas, men mer om det senare i denna text.
Oxiplegatz som sagt. Rymdoperadöds med ett bandnamn taget från första Kalle Anka-pocketen ”Tuff till tusen miljarder”. Äventyret heter ”Guldmumsarna från yttre rymden”. Ett sublimt äventyr. Man går ju igång. Eller ja, tydligen är det väl bara jag som fattar storheten.
”Worlds and worlds” var en skiva jag hörde första gången när Heidenhammer lånat en flyttkartong med skivor av Dr Panzram. Detta måste ha varit runt millennieskiftet. Jag minns att Hammaren kånkade lådan till min etta varpå vi ägnade ett dygn åt att bränna skivor. Vi kallade händelsen för vår ”Born for burning”-session. Det var för övrigt där och då som jag och Hammaren exakt samtidigt insåg det efterblivna i att bränna massa skivor man ALDRIG skulle lyssna på. ”Pure fucking armageddon”-bootlegen var plattan som gjorde att jag aldrig mer bränt en skiva. Jävlar vilket dret.
I lådan låg dock Oxiplegatz ”Worlds and worlds”. Jag kastade mig över den och skickade in skivan i stereon. Ögonbrynen förflyttades uppåt, det gjorde även smilbanden. Helvete vilket äventyr till skiva! Heidenhammer var dock inte lika imponerad utan muttrade mest surt. Jag tar bara för givet att han samtidigt brände någon mellanskiva med Antichrisis.
Efter den dagen har ”Worlds and worlds” legat mig varmt om hjärtat. Plattan är inte utan problem, det ska jag villigt erkänna, men vilken resa det är. Man blir glad.
Jag tänkte nu gå igenom ALLA låtar på skivan, från pärm till pärm. Min teori är att om jag skriver om skivan kanske jag förstår den bättre.
Innan vi börjar. Alf sköter det mesta på plattan, men det finns några gästmusiker som måste nämnas. Alfs fru Sara gnolar. Det gör hon jävligt bra. Dark Tranquillity-konnässörer kanske minns henne från ”The mind´s I”. Sedan har vi en Tomas Svensson som … ja, han är skivans Loa Falkman. Avslutningsvis har vi Uno som vi känner igen från Oral såklart. Sjukt bra band. Ja, Uno sjunger givetvis.
Så, är ni redo? Nu far vi. Skivan finns på Spotify, men jag har letat rätt på Youtube-klipp till varje låt. Klippen har dock varierande ljudkvalitet.
”Battle of species”
Vi börjar stenhårt. Frasiga gitarrer viner som bålgetingar över nihilistiska datatrummor. Stark sång. I bakgrunden kan man skönja Casiosyntens majestätiska skepnad. Jag tippar att ”Battle of species” innehåller både ett och femhundra oanvända riff från Alfs tid i At The Gates. Det är skevt, men ändå med hitkänsla. Bra refräng. Cool text. Skivans kanske rakaste låt.
”First contact, conflict”
Nu börjar nakendansen. Dramatiska stråkar/rymdblipp. Trummaskinen löper amok. Man nickar gillande. Återigen bra sång och cool text. Musikaliskt är det stundtals smått hysteriskt, paralleller kan dras till Tartaros ”The red jewel”. Givetvis fattar man ingenting när det kommer till arrangemanget, men när datatrumpeterna börjar härja i sluttampen kan man inte annat än att kapitulera. Jag har full förståelse att många skriker rätt ut i panik, själv flinar jag upp till öronen. Det här, det är fan guld. Som könsrock med grind och texter om kyliga aliens.
”Aftermath”
Men nu ni, det är här skivan börjar på allvar. Vi börjar med tunggung, strupsång och billiga datatrumpeter. Sedan … eufori. Totalt kaos. Grind, slingor, Casio-syntar. Detta blommar ut i en temposänkning med riktig sång innan syntbreaket kommer. Sara kanaliserar. Gåshuden. Jag älskar gamla Casio-syntar. Ljudet på dem framkallar ett nostalgiskt vemod utan dess like. Jag äger själv ett par stycken. Den bästa är min Casio SA-20. Lergöksljudet på den är helt förtrollande. Det är det jag gillar med de gamla syntarna. Vad som står är inte alltid vad som är, men det som är, ja det är ren svartkonst. Som lergöken. Dock bör man hålla sig borta från ljudet ”Ethnic percussion”. Jävlar vilket larm. Vill man stressa upp husdjuren och skapa dålig stämning i grannskapet kan en vända ”Ethnic percussion” göra susen. Gärna när man fladdrar med syltfingrarna på tangenterna längst till höger.
Efter att Sara brustit ut i rymdmusikal tar skivans Loa Falkman över. Det är ju vad det är. Precis när man nästan blir irriterad brister rymdtrumpeterna ut i klagosång. Jag vet ju att det inte låter riktigt klokt, men fan vad bra det är. Och då, då kommer Sara tillbaka och gåshuden sprider sig igen. Jösses vilken behaglig röst. Mer syntar, nu med akustiskt plockkomp. Eller om det är en datacembalo. Högst oklart. Hursomhelst fattar man ju att det vankas stordåd. Mer knarrig mansröst av berättarkaraktär och nu … det är nu man bara svimmar. Sara river av skivans kanske största mäkt.
We are made of stardust, creed of celestial life –
that in our hearts, the breath of dying stars,
their embers are in our eyes.
Antalet gånger jag stått allena med knuten hand, drömskt stirrandes mot kosmos generella riktning och ylat de textraderna är oräkneliga. Sedan väljer Alf att spela ”House of the rising sun” rakt av med ett av de sämre körljuden man kan hitta. Som sagt, att lyssna på Oxiplegatz är ett äventyr. Och en tålamodstestare.
Här tar vi en naturlig paus. Jag kan förstå om ni undrar om jag fått en stroke eller liknande för enligt logikens ABC borde jag hata det här. Ändå tycker jag det är genuint råbra. Mycket märkligt. Jag tror det är en kombination av Alfs melodisinne och fullkomliga övertygelse som får mig att kapitulera. Det är som med Binnike Bengt & Roy Rövmuns Orkester. Man blir lockad av texterna, men stannar för musiken. Ta bara låtar som ”Bög i öknen” och ”I den röda analens armé” som exempel. Hysterisk lyrik, men satan vilka riff och melodier!
”Quest”
Puh, efter ”Aftermath” är man helt svettig och då kommer ”Quest” med buller och bång. Mer tunggung. Bra riff och helt rätt tänkt med datatrumpetmelodin. Det var tydligen en mening jag just skrev. Det blir ju så en sådan här gång. Vi rullar vidare med kraxsång som leder in i en näbbig tvåtakt som fullkomligt briserar i ett helt briljant datagrind. Mer strupsång och nu mår man. När tvåtaktsriffet kommer igen och övergår till rent datamangel har man minst 40 graders feber av ren förtjusning och då … då attackeras ens sinne av en välplacerad trumpetspark rätt i främre cortex. Sekunden där trumpeterna och datatrummorna får gå ensamma är livets absoluta zenit. Låten avrundas med dramatiska stråkar och allehanda science fiction-ljud. Jag ligger utsträckt på linoleummattan som en mänsklig sjöstjärna.
”Graveyard dream”
”Graveyard dream”, ej att förväxlas med Mystic Circles urusla ”Graveyard dreams”, består till stora delar av gammalt oanvänt Grotesque-material. Det vore väl att ta i att säga att det hörs, men det är lite dödsigare och tyngre än det övriga materialet på ”Worlds and worlds”. En bra låt såklart, men det är primärt i slutet som den verkligen lyfter. Och med lyfter menar jag såklart datatrumpet och Sara som i sann musikalanda sjunger om stjärnklara dödsriken och himmelska avgrunder. På svenska, lustigt nog. Man nickar ju gillande. Sedan … ja, här blir faktiskt även jag tvungen att dra i handbromsen. Man gillar ju Bal-Sagoth liksom, men den hurtiga syntmarsch som följer får tänderna att gnissla. Även jag har en gräns. Tydligen. All in all, inte skivans bästa spår.
Som bonus pangar jag in den här utsökta Grotesque-videon. Sista låten är vad som senare blev just ”Graveyard dream”.
”Usurpers”
Tyvärr fortsätter vi med skivans svagaste spår, ”Usurpers”. Ett jävla rockriff som inte gör någon glad och bajsnödig distad sång som ska låta lite industriell och fräck. Det gör den inte. Tack och lov räddas allt av Sara som gnolar över ett sött lattjoriff. Sedan blir det depprockriff med kraxsång. Ja, man kan anklaga Oxiplegatz för mycket, men tråkigt är det aldrig. Givetvis är arrangemanget helt obegripligt och låten avslutas med krax och Loa Falkman-darr samtidigt som kaggarna puttrar på lite hursomhelst. Tänk Strapping Young Lads ”City”, fast helt tvärtom. Äh, glöm det sista.
”The end is nigh”
Dramatiska syntar. Man känner en frän doft av musikal. Eller en rymdopera med könsrocksklaviatur om man så vill. Helvetiskt bra naturligtvis. Här tampas Sara och Loa Falkman om utrymmet. Det som slår mig när jag lyssnar på detta nu för miljonte gången är hur djävulskt ambitiöst det här projektet faktiskt var. Visst, produktionen lämnar en hel del att önska, men det är inget hafsverk precis. Det hade varit kul att göra en återinspelning av detta med kanonljud, frågan är bara om det hade blivit lika bra. Det är något visst med de där syntarna som kostar mindre än ett sexpack ägg. Sedan har jag aldrig varit främmande för underproducerad svulstighet.
”Abandon earth”
Vilket jävla introriff. Läpparna förvandlas omedelbart till en stenhård näbb och man Bolt Thrower-nickar resolut i takt. Loa gör ovälkommen entré, men det är ändå ganska bra såklart. Vi meckar en stund, det kraxas lite och plötsligt blir det At The Gates-tvåtakt. Självklart med Loa-vokal över allt. Nu när jag läser vad jag faktiskt har skrivit inser jag hur jävla obeskrivligt det här faktiskt är. Ja, At The Gates-sprutt med högfärdig sång. Inte olikt Diabolique faktiskt. Ja, sången då. Minns ni låtens introriff? Nä, inte Alf heller. Det återkommer aldrig. Hur är det möjligt att jag går igång på alla cylindrar? Återigen, logiken säger att jag borde hata detta, men det gör jag inte. Det är smått genialiskt. Man gillar ju konstig musik och det här, det är jävligt konstigt.
”Journey”
Sista låten. ”Journey”, Jo tack. Vilken jävla resa. Återigen vill jag nämna texterna som såklart är riktigt bra. Syntstråkarna smeker öronen. Lite Jörg Buttgereit-feeling, om än betydligt fler toner. Fan, det här gillar man. Sedan datakaggar och utsökta elgitarrer av våffelfrasig karaktär. Sara dominerar i sedvanlig ordning. Loa gör sedan så gott han kan för att förmedla lyriken. Låten puttrar vidare efter ett lite tyngre parti och nu blir det sött. Lite Vintersorg-doftande faktiskt. På tal om Vintersorg. Hade det inte varit j ä v l i g t roligt om han kommit från Göteborg? Tänk själv. Ööööööödumarrrrkuns sååååån … i majornas nooooorrrd! Wååå håå hå ååååh ååååh! Ödumarrrrrkuns SÅÅÅN – UMSKALLLLDAD NatuuuurFILLÅSÅÅÅÅÅÅF!
Hursomhelst, Oxiplegatz var det ja. Rymdoperan är nu i full brand när Sara skanderar:
Outside the daylight is new, the world is awakening and when the future is bleak and joy is less, I want my life.
Sömlöst glider vi in i låtens huvudriff igen. Vilket satans pangriff. Helt rätt gräddighet. Vad gör Loa kanske ni undrar? Andas ut. Han kommer tillbaka och sjunger återigen om hjortar och svanar. Lite grumligt. Vintersorg-riffet gör även det comeback. Och så även Saras musikalnummer. Det här syntpartiet kan jag ha stulit rakt av till ett projekt, men det talar vi tyst om. Åh fy fan vilken dröm allting blir när gräddriffet kommer tillbaka för en tredje portion. Det här arret saknar såklart all logik, men ni kan tänka en massa riff som återkommer tre gånger i rad. Ett triumvirat av smasko liksom och det är då när allt gått tre gånger som datadragspelet gör entré likt jokern i leken. En lätt maritim aura som blandas upp med stråkar och dubbelsång av Sara och … ja, Loa heter han såklart inte egentligen. Vad fan heter han? Tomas! Tomas såklart. Äh, han får heta Loa.
All alone, lost in this turmoil.
Is the fate of the wanderer mine?
This I know – the world is falling.
Imminence reeks in the air as madness is breeding. Falling!
Madness – this world, I curse God and die!
Och där ekar det ut. 38 minuter och 32 sekunder informerar stereon myndigt. Man är fan helt stum. Och matt. ”World and worlds”, vilken resa. Man har många frågor, få svar. Om vi tittar på det nyktert. En överambitiös rymdopera med könsrocksljud, trummaskin och Metal Zone rätt in i datorn-frasiga gitarrer. Arrangemang som oftast makes no fucking sense och texter som är oändligt mycket bättre än de borde vara. Lägg därtill kvinnlig och manlig musikalsång och en uppsjö skriksång av blandad karaktär. De fyra första bitarna inspelad i subtilt betitlade Studio Rövhår och de resterande i Studio Fredman. Svincool layout.
Heidenhammer brukar beskriva konstig musik som maträtten jordgubbar med torsk. Här har vi en jävla massa torsk och jordgubbar och likväl sitter jag och slevar i mig likt Mr Creosote.
Ja, jag vet inte om jag blev så mycket klokare av att skriva typ 13000 tecken om Oxiplegatz, men bra är det. Även om jag förmodligen är den enda i hela universum som dyrkar den här skivan.
Nu måste jag lägga mig ner en stund.
På återseende.
/Hatpastorn
Promos. Jag älskar skiten. De släcker både habegäret och den vansinniga samlargenen i min lekamen. I ungdomen var de ett bra sätt att tillskansa sig stora mängder musik för minimal kostnad. I vuxen ålder är de alltid ett kul tillskott till samlingen.
Yngre läsare kanske undrar vad en promo är. Lång historia kort, när skivbolagen lanserade nya skivor skickade de ut promoskivor till tidningar, radiostationer och annat löst folk. Promoskivorna bestod vanligtvis av en enkel pappficka med omslaget, själva CD-skivan och ett informationsblad med allehanda lögner och överdrifter om hur fantastisk bolagets nya giv var. Nuförtiden har promoskivan i stort sett dött ut till förmån för digitala promos. Alltså ett gäng MP3s och på sin höjd en PDF-fil. Skittråkigt.
Hur fick man då tag i dessa promoskivor när det begav sig? Enkelt. Man startade ett fanzine, skrev för ett fanzine eller kände någon som hade ett fanzine. Man kunde även starta ett skivbolag eller en distro. Att man sedan hade släppt en kassettrelease i fem exemplar spelade mindre roll. Skivbolagen fullkomligt gödslade scenen med skivor. Oftast trycktes de i orimligt stora volymer. Mitt gamla dödsgäng som släppte två fullängdare 2001 och 2002 fick vardera skiva upptryckt i 1500 promos i reklamsyfte. Och då var vi ett litet band på ett relativt litet bolag. 1500 promos. Per skiva. Man behöver inte vara någon större matematiker för att förstå att detta såklart var helt befängt. Ofta fick man som band en jävla massa plattor från bolagets andra band. Dessa gavs bort till polare såklart vilket minskade eventuella skivköpare.
Den värsta sortens människa var de som tillskansade sig promos för att sedan stjäla fodralen från skivbutikerna. Det finns en speciell plats i Helvetet för dem. Jag har gjort det en gång och jag skäms än idag. Vilken skiva? Ja, håll i er nu. Night In Gales platta ”Thunderbeast”. Till mitt försvar kan jag väl säga att INGEN ändå hade köpt den.
Något som alltid roat mig är texten på skivorna som förbjuder all sorts form av försäljning. Tjena. Det fanns folk som fan levde på att sälja vidare de promos de fått gratis av skivbolagen. 20-30 spänn plattan. Många ungdomsfyllor, instrument och andra skivköp har finansierats via illegal promohandel. Sedan har vi Discogs där skivorna säljs helt öppet. Oftast för helt vansinniga summor.
Naturligtvis bidrog alla dessa gratisskivor till att man faktiskt köpte den riktiga skivan, men jag kan bara fantisera om de pengar som måste ha försvunnit innan allting blev digitalt.
Nog om detta. I dagens avsnitt av HAT-TV sitter jag och går igenom så många promos jag hinner på en timme. Om det finns intresse kan det bli fler avsnitt. Många skivor finns det.
På återseende.
/Hatpastorn
Oktober. Snacka om høstmørke innan vinterskuggen tar vid. En årstid där man alltid kan falla tillbaka på sin skivsamling och välja ut någon gammal favoritplatta. Idag tänkte jag att vi skulle spana in ett riktigt gammalt kanongäng, Svartsyn. Ja, svenska Svartsyn alltså. Inte det norska möget. Eller ja, norrbaggarna är väl hyfsade, men för mig finns det bara ett Svartsyn.
Ödesåret 1999 var jag som så många gånger förr på Skivbutiken i Sundsvall och botaniserade. De musikaliska njurslagen hade varit många så mitt humör var tämligen uselt. Plötsligt ramlade jag över en skiva med ett omslag som föreställde några brinnande vedklabbar. Ingen logo. Jag vände runt skivan. Svartsyn. Ett band jag hade läst om, men aldrig hört. Ögonen vandrade över titlarna. ”Goatthrone”. Jävlar vad true. “In the ghoul-haunted forest where the winter was eternal”. Såld. Tyvärr hann jag inte lyssna på skivan vars namn var ”The true legend” så jag ställde tillbaka den och skyndade tillbaka till skolan. Garanterat någon olektion i spanska eller något.
Dagen efter sprang jag tillbaka till Skivbutiken för att lyssna. Borta. Något jävla as hade köpt den. Faktum är att tjugo år senare gapar min skivsamling tom efter just den skivan. Vill någon sälja den för en rimlig slant, hojta! Återinspelningen är jag inte så pigg på.
Ett par år senare var jag in på Metal Store här i hemstaden. En fantastisk butik. Vad skådade mitt norra öga? Svartsyns andra platta, ”… His majesty”. Jag köpte blint. Väl hemma slog jag på skivan och jag höll fan på att svimma. Ljudet, helt excellent. Riffen, Ornias iskalla, dissonanta, men stundtals extremt hitvänliga gitarrutflykter skickade mig rätt i avgrunden. Trummorna, jävlar i min låda, Draugens lir i Svartsyn var helt magiskt. En snubbe som INTE var rädd för att slå hårt på virveln. Sången, helt perfekt. Layouten då? Ja, mörk. Här får man kisa för att se vad som händer. När jag 2012 skrev om perfekta sångljud hamnade Svartsyn såklart på listan. Äh, vafan vi kör samma låt igen då den sammanfattar ”…His majesty” på ett särdeles bra sätt.
Åren gick och bandet fortsatte att leverera. ”Destruction of man”, spliten med Arckanum, ”Bloodline” och ”Timeless reign”. Idel guldkorn. Arckanum-splitten och ”Timeless reign” är favoriterna idag. Frågar du mig en annan dag kanske svaret blir något annat. Vi kör en favorit från ”Timeless reign”.
När ”Wrath upon the earth” släpptes 2011 fick jag den som recensionsexemplar för hårdrockstidningen jag skrev för då. Den fick ett gott betyg, men det var något som inte stämde. Jag lärde mig kort därefter att Draugen inte längre var med i bandet utan var ersatt av en belgare. En belgare som måhända var snabbare och kanske mer tekniskt kunnig, men utan Draugens känsla. Svartsyn utan Draugen är som att äta indiskt utan naanbröd. Det går ju, men man känner saknaden i själen.
Efter ”Wrath upon the earth” gav jag som upp. Jag har hört plattorna som släppts, men det har som inte fastnat. Inte alls dåliga skivor, jag föredrar deras tidigare prylar bara. Och, hur många band kan skryta med fem riktigt bra fullängdare och en kanonsplit?
Svartsyn träffar många rätt på min lista över saker jag uppskattar med svartmetall. Råa, men allt annat än kraftlösa produktioner, obskyra riff och ackordföljder som ofta börjar och slutar på oanade ställen, konsekventa och kraftfulla trummor, extremt true sång samt en djävulsk atmosfär. Sedan var jag faktiskt såld redan innan jag hade hört en ton tack vare bandnamnet. Än idag ett av mina favoritnamn. Faktum är att jag i slutet av 90-talet använde just Svartsyn som alias i både band, i chatprogrammet mIRC samt både på Skunk och håll i er nu, Lunarstorm. Undrar om jag inte hette det på Helgon med? Tydligen var jag inte ensam om det namnet, konstigt vore annars. Artistnamnet Svartsyn skrotades emellertid rätt snabbt när jag insåg att bandet var så pass aktiva. Givetvis har jag aldrig haft ett bättre artistnamn efter det.
Det märkliga med Svartsyn är att de aldrig verkar ha fått det uppsving de förtjänat, trots bra plattor och coolt folk i sättningen. Medan C-gäng som Malignant Eternal har debutplattor som går för en förmögenhet på Discogs och Sacramentum headlinar festivaler genom att köra ”Far away from the sun” från pärm till pärm puttrar Svartsyn som bara på i skuggorna. I och för sig rätt passande. En del av den uteblivna succén kan såklart vara Svartsyns generella ovilja till snygga skivomslag, men det är en annan historia.
På återseende.
/Hatpastorn
Det minst sagt otuffa ordet “dance” är märkligt nog inte ovanligt inom hårdrocken. Otaliga dödsdanser, makabra danser, decemberdansande själar, danser i palats av ogudaktig skönhet och annat krafs har man i varierande form släppt igenom under åren liksom. Idag gör jag och Hammaren en djupdykning i de mindre lyckade försöken att implementera dans i lyrisk form.
Tjajkovskijs ‘Walz of the snowflake’? Glöm det. Här radar vi nämligen upp finalisterna i Församlingens egna benknäckarbankett. Inte ett öga är torrt efter kombattanternas suggestiva tolkningar av danskonstens mest häpnadsväckande koreografier. Vi säger bara: på med balettskorna, sväng dina lurviga och häng med, när vi bänkar oss på första parkett inför extremmetallens yabba-dabba-dance.
Vedervärdig ’Macabre dance of suffocation’
HP: Sverige är först ut med en riktigt otrevlig strypsalsa. Antingen pratar vi om den ofrivilliga dans som inträffar när en knappt påbörjad Werthers original sätter sig i halsen efter ett alltför glupskt inmundigande, eller också …
HH: Det kan inte röra sig om mycket annat. Eventuellt kan jag tro på en ekivok parningsdans på ett diskotek i slutet av sextiotalet, där dansören med nöd och näppe lyckats pressa en beige polotröja av banlon över halsen, för att sedan inse att den är flera storlekar för liten.
The Burning ’Ancestral dance of anger’
HP: Att Lustre-Henke kommer att få utveckla det här titelvalet nästa gång han visar sig i Sundsvall råder det exakt noll tvivel om. The Burning är då för den ovetande ett pre-Lustre-projekt och titeln ’Ancestral dance of anger’ framkallar febriga visioner om ett PRO-mötes fullständiga systemkollaps när blankspriten och trattgrammofonen åkt fram. Vi ser framför oss hur mötets mest aggressiva deltagare, Rullstens-Åsa och Kuk-Birger, möter varandra på det provisoriska dansgolvet och resultatet kan väl mest liknas vid en kataklysm.
HH: Amen. Jag vet inte varför, men jag ser även en i leopardskinn iförd Kalle Anka som efter ett ovanligt elakt spratt utfört av Knattarna besinningslöst vrålar omkring sig, medan han hoppar jämfota och osar svavel genom näsborrarna. Kvack!
Morrigan ’Dance of the Leprechaun’
HH: Jag skrattade så jag fes. Ett sömlöst möte mellan Spinal Taps ’Stonehenge’ och ”Leprecahun 6: Back in da hood”.
HP: Jag satt ju då och kollade igenom Leprechaun i godan ro bara för några dagar sedan. Jennifer Anistons absolut bästa roll. Sedan läste jag handlingen till ”Leprechaun 4: In space.” ”Gloating over the victory, one of the marines, Kowalski, urinates on the Leprechaun’s body. Unbeknownst to Kowalski, the Leprechaun’s spirit travels up his urine stream and into his penis, where his presence manifests as gonorrhea.” … ”Elsewhere on the ship, the Leprechaun violently emerges from Kowalski’s penis after he is aroused during a sexual act.” Hörde jag filmkväll? Leprecahunen ska visst vara en jävel på att steppa, har jag hört.
HH: Men man kan väl ändå inte döpa en låt till DET DÄR?
HP: Äkta tysk black metal som musikaliskt väldigt ofta rippar svenska Bathory rakt av, här med lyrik om dansande irländska sagoväsen. Om allt kan hända och det händer i Klasses Julkalender är det inget i jämförelse med black metal. Det är helt laglöst.
Non Serviam ‘Enchanting dance of mischief’
HP: Hur … ser den dansen ut? Den förtrollade rackartygsdansen. Inte ens Beppe Wolgers hade släppt igenom det här. Kan vi förvänta oss ett par torrgymnastiska övningar i form av att palla imaginära äpplen?
HH: Här gäller det att hålla i sig för allt vad rackartygen håller. Vem var egentligen koreograf? Anderssonskans Kalle? Knoll och Tott? Kan de förvänta sig ett rejält kok stryk av Kapten Bölja efter avslutad bossanova?
HP: Sedan är det omöjligt att ens tänka på Non Serviam utan en timslång diskussion om bandfotot. Vad i hela helvetet tänkte …
HH: Vi bryter där, tack.
Uxorious Tyrant ‘Sexuality dance with beauty fairy’
HP: Okej. Lågbegåvad malaysisk NSBM med ettrig pekfingervals på en tidig Casio-synt och knullstön. Punkt. Addera sexuell dans med skönhetsälva. Den här rumban följer alltså den subtilt betitlade låten ‘Sieg Heil’ på deras enda EP, tryckt i femtio exemplar. Incellampan lyser. Det var längesedan jag skrattade såhär mycket.
HH: En retarderad malaysier som ger låten ‘Dancing with myself’ en helt ny dimension. När man trodde att man hade sett och hört absolut allt.
HP: Tänk att man fortfarande kan bli helt mållös.
Voltaic Omen ‘Dance of the corpulent witches’
Alltså titta på karljäveln
HP: I den moshpiten vill man INTE hamna. Kolhydratförgiftade madamer med WASP-lugg och svanktatueringar. King Diamond sjunger om ‘Witches dance’, men ibland är det nog bättre att vara en väggstrykare på skolbalen. Dock ett rätt hyfsat projekt detta, fotot till trots. Senaste demon är … ja, kanske inget mästerverk, men …
HH: Avbryt. Hela havet stormar, hela golvet rungar, och hela marken skakar. För att citera Holy Records annonstext för ”Autumnal”, finska Legendas första skiva: ”The earthshaking … !!!”
HP: Den referensen …
Hateful Tomorrow ‘Walz of hopelessness’
HP: Varför vara hatfylld idag när man kan vara hatfylld i morgon? Letargisk, rysk DSBM i ”valstakt” utan en tränad lårmuskel i sikte.
HH: I den här valsen snackar vi low energy. Styltig, anemisk, slavisk vals. Ingen mazurka på sängkanten, direkt.
HP: Du som vanligtvis hatar DSBM sitter ovanligt tyst. Vad händer?
HH: Oj, jag tror jag bara stängde av mentalt. Allt blev svart.
HP: Jo, det blir ju så.
Dhampyr ‘Walz of the salivating avalanche’
HP: Tack och lov blir det mer fart i den här semifinalen i valsdans när amerikanska Dhampyr bjuder upp med det saliverande snöskredets vals. Kompositionen återfinns på det oumbärliga släppet ”Dhampyr -the unreleased sessions”. En god kandidat till den största oskivan genom tiderna. Pallar du trycket?
HH: Haha, är det inte du som betalt pengar för en liknande skiva med The Meads Of Asphodel?
HP: Vad fan skulle jag göra då?
HH: Dhampyr, det är alltså en vanlig vampyr, fast med ADHD. Den här valsen blir både svettig och sprättig. En stissig vals med vampyrtänder. Snackar vi legendarer, eller? För en gångs skull blir jag också genuint nyfiken på hur den här dansen faktiskt ser ut och vilka steg den innehåller. När Lars Winnerbäck gnällde om ”dans med svåra steg” visste han inte vad som väntade.
Belzebuth ‘Dancing with Lucifer beyond the Norwegian fjords’
HP: Black metal, vilket JÄVLA dagcenter det är. Det här väcker ju onekligen fantasin. En energisk, livlig och sensuell pasodoble i tvåtakt. Thank you for a gorgeous time!
HH: Det existerar fyra band med det här namnet. Inget av dem från Norge. Det hindrar inte de här turkarna att dra på sig fezen på lördagskvällen och discodansa som om det vore nyårsafton över de norska vidderna. Hatten är din.
Tjolgtjar ‘The dancing Satan’
HP: Den i Förintelseförsamlingen ständigt aktuella Tjolgtjar drar på sig finskorna för ett litet soloäventyr. En fin avslutning på en tävling som bjudit på allehanda krumbukter och fyrverkerier.
HH: Uppenbarligen är det så här ”Satan takes a holiday”, som Anton LaVey uttryckte det. Jag kan inte tänka på något annat än South Park-avsnittet när Satan bjuder på hawaiiansk luau nere i helvetet.
Och nu bryter vi kvällen och skickar Pastorn på dörren, då han febrigt börjar mumla om att Tjolgjtjar alls inte är så dåliga. Tack för kaffet.
// Hatpaston & Heidenhammer
Vi befinner oss i bandets kreativa slutstadium, på fler än ett sätt. Det är i och för sig rätt imponerande att de lyckades få ur sig fem fullängdare på sex år, och det samtidigt som King Diamond prånglade ut tre under samma period. Tyvärr kan det konstateras att samtliga album inte direkt håller samma höga klass.
”Into the unknown”, 1996
Hmm … tja, här börjar dessvärre däcken wobbla. Jag har länge trott att ”Time” och ”Into the unknown” varit ett par syskonskivor med fler likheter än skillnader, men jag inser att det inte riktigt stämmer. Den här senare plattan känns mest ansträngd, och jag undrar om det verkligen var en vidare god idé av King Diamond att köra på med båda sina band samtidigt. Även om jag än idag, tjugotvå år efter att det faktiskt skedde, ångrar att jag inte åkte till Stockholm och kollade båda banden när de körde en double feature på en kväll. Jaja, vad är väl en bal på slottet …
Mången gång har jag lyssnat igenom den här skivan, och den förbryllar mig varje gång. Jag kan bara inte sätta fingret på vad det är som inte riktigt fungerar. När den nu ljuder i högtalarna tycker jag att det låter som, tja, Mercyful Fate. Varken mer eller mindre. Det är mest att magin på något sätt börjat ebba ut. Låtarna flyter på i bakgrunden, men de är inte direkt engagerande. Ibland går det dock från segt till rent generande. Redan som sextonåring tyckte jag att låten ‘Fifteen men (and a bottle of rum)’ kändes rätt pinsam, och det är ett intryck som står sig. Det här med pirater och sjörövare var betydligt roligare i det gamla guldliret ”Monkey island 2”.
Nej, ska det vara en King Diamond-produktion från 1996 ska det banne mig vara ”The graveyard”. ”Into the unknown” får betyget 6 av 10. Godkänd, men inte mycket mer.
”Dead again”, 1998
Och på tal om wobblande däck … här är det inte roligt längre. Den som vill ha en närmare genomgång av den här skivan från pärm till pärm kan läsa inlägget i vilket jag och Pastorn lyssnar igenom både den och King Diamonds ”House of God”. Det var en pärs.
https://hatpastorn.wordpress.com/2018/06/08/hatpastorn-heidenhammer-house-of-god-versus-dead-again/
Fan vet vad Mercyful Fate pysslade med vid den här tiden, för bra är det inte. Seriöst är det på sina ställen nästintill olyssningsbart. Borta är de rakare arrangemangen och kortare låtarna, då de nu helt fått ge vika för ett temposkiftande och tramsande utan like. Ibland är det bara smärtsamt. När någon låt äntligen ger sken av att komma igång, sänks den lika effektivt som Kursk. Jag kan lugnt säga att jag aldrig slagit på den här skivan för skojs skull, och heller aldrig kommer att göra det.
Samma år, 1998, klämde King Diamond ur sig skivan ”Voodoo”. En skiva det råder delade uppfattningar om. Jag har dock aldrig hört någon försökt sig på att vara märkvärdig nog att försvara den här sjunkbomben. Jag orkar inte ens nämna någon särskild låt från den. Bah.
Betyg? 3 av 10. Kanske 4, om man är ett synnerligen bra och generöst humör.
”9”, 1999
Mercyful Fates kanske sista album, om de inte bestämmer sig för att krysta fram ytterligare en platta nu när de är på banan igen.
Det här var en skiva som mer eller mindre gick mig förbi när den väl dök upp, det braksnygga omslaget till trots. Antar att intresset var lika med noll efter styggelsen till föregångare. Såhär i efterhand märker jag att det kanske var lite förhastat, för den brakar på ordentligt från första stund. Hårdare, snabbare, råare än någonsin tidigare. Lite som om de försökte sig på att göra en ”Painkiller”, även om det musikaliskt inte har något med Judas Priest att göra. Samtidigt finns där otäckheter i form av pseudoindustriskrammel som blandas med groove metal. Som i ‘The grave’. Lite som när Rob Halford fick för sig att lämna Priest, iklä sig flanellskjorta och starta bandet Fight.
Jag vet inte om skivan verkligen håller rakt igenom, men man blir glad för att det åtminstone inte är en ”Dead again 2: the revenge”. Dessvärre är den ganska ojämn. När det väl glimmar till, gör det så med besked. Det betyder inte att den är fri från betydligt segare partier, och några höjdarlåtar får man nog leta vidare efter.
Det känns lite som ett antiklimax att inte kunna skriva värst mycket mer om ”9”, då den markerar slutet (åtminstone än så länge) på en minst sagt betydelsefull grupp. Det är bara det att den hamnar lite i skymundan och inte gör värst mycket väsen av sig. På sätt och vis kanske det är ganska logiskt att det i och med det blev det sista tjutet.
Betyget blir solida sex av tio. Lite som med ”Into the unknown”.
Sammanfattning:
Precis som med bandet King Diamond, märker man att idéerna blev allt färre även för Mercyful Fates räkning ju längre tiden gick. Det vore fint om de kunde få till en riktig höjdare till, men med tanke på att det är tjugofem år sedan det smällde på riktigt är jag tveksam. Dessutom ska ju King Diamond ut med inte mindre än två album under eget namn inom en snar framtid.
Jaha, det var Mercyful Fates hela karriär. Vi kan konstatera att de aldrig varit dåliga, förutom på ”Dead again”, då förstås. En sak slår mig. Det vore inte helt långsökt att tänka sig att King Diamond brände ljuset, eller ‘The candle’ om man skall vara putslustig, i båda ändar med att skriva och turnera för två band och på så vis gick lite tom för idéer till sist. Men med det i åtanke, kan man ju fråga sig varför de King Diamond-skivor som kom efter Mercyful Fates svanesång ”9” faktiskt inte är bättre än de som krystades fram under nittiotalet? Att ”House of God” är en urtrist skapelse känns ju rätt rimligt då den kom året efter ”9” och två år efter ”Voodoo”, men skivorna därefter? ”Abigail 2”, liksom …
Tack för kaffet. // Heidenhammer
När jag gick igenom King Diamonds samlade studioverk var det så påpassligt att hans sammanlagda tolv album kunde fördelas lika på tre decennier. Riktigt så är det inte med Mercyful Fate, men jag hade tänkt gå igenom tre album åt gången i alla fall. Även om sex av dem råkade släppas på nittiotalet. Förra inlägget behandlade tre plattor släppta på åttiotalet, så först ut är en samlingsskiva från året innan återföreningen 1993.
”Return of the vampire”, 1992
Okej, så det här med kronologi blir lite knepigt när det gäller Mercyful Fate. ”Return of the vampire” är en samlingsskiva från 1992, men innehåller inspelningar av låtar från 1981 och 1982. Icke desto mindre är det material som mig veterligen inte återfinns officiellt någon annanstans. Så det får bli som det blir. Jag vet inte heller om det hade börjat spekuleras om en återförening redan vid tiden som den här skivan kom ut, eller om det mer rörde sig om en slump. Kommentarerna i texthäftet avslöjar i alla fall ingenting.
Omslaget? Ja, det är ju inte det vackraste jag sett. Det där typsnittet som förefaller taget från ”Big trouble in little China” hade de ju också kunnat skippa.
De första fem låtarna är tagna från demon ”Burning the cross”. Hade faktiskt aldrig gissat att det rörde sig om en sådan inspelning, då ljudkvalitén faktiskt är lika bra som på en vanlig fullängdare … om inte bättre. Låtmässigt är det lite hetsigare, lite otåligare, lite … yngre. Som sig bör. Låten med samma namn som demon är ett utmärkt exempel på detta. Och ‘Return of the vampire’ är en rätt hejig sak, med riff som mig veterligen inte liknar många andra som bandet spelade in. Vilket gör den ganska kul, då den sticker ut bland resten. ‘On a night of full moon’ kom senare att bli ‘Desecration of souls’ på ”Don’t break the oath”, men fan vet om jag inte gillar den här lite bättre. Jävlar, vad det svänger. Om de bara kunde låta bli temposkiftningarna …
‘Death Kiss’ är en tidigare version av ‘A dangerous meeting’ med annan text. Hmm, är det bara jag som inte gillar när det byts text på låtar? Jag har alltid tyckt att det påminner om när filmer spelas in med alternativa slut. Lite fegt. Och på tal om fegt, är det fegt att inte skriva ut den fullständiga titeln på låt nummer sju, ‘M.D.A.’. ‘Mission: destroy aliens’ är faktiskt betydligt roligare.
Betyg? Säkert skyhögt sett från något slags samlarvärde. Jag säger 7 av 10.
”In the shadows”, 1993
Den här skivan innebar något så ovanligt för den tiden som en comeback som faktiskt var på riktigt. Flera inspelade skivor, flera turnéer. Till dess att bandet kastade in handduken år 1999. Hmm … ja, första skivan på nio år, då. Den har alltid varit lite av min personliga favorit, särskilt bland de senare verken. Inleder med låten ‘Egypt’, vilken genast blåser klåpare som Nile av banan. Och det borde väl vara att svära i den inverterade synagogan, men jag gillar den här ljudbilden betydligt bättre än den på de två föregångarna. Lite klarare, och lite mer pang på rödbetan. Vilket också gäller låtarna. Visst trixas det rejält emellanåt, men det hålls inom anständighetens gräns. Och tiden under eget banér har bara gjort King Diamond gott, vilket märks i texterna som här fungerar betydligt bättre som egna små berättelser än tidigare. Som i låten ‘The old oak’, till exempel. Kan hända att skivan är lite för lång, men ändå. Överlag känns det här som ett väldigt piggt band. ‘Is that you, Melissa’ kan mycket väl vara en av Mercyful Fates bästa låtar. Cembalointrot är ju rent magiskt.
Som kuriosa hoppar Lars Ulrich in och spelar trummor på den avslutande biten, vilken är en återinspelning av låten ‘Return of the vampire’, halvkänd från samlingsskivan med samma namn. Jag skulle ljuga om jag sade att det hörs så där värst mycket. Eller … ja, det är väl ingen sådär strålande insats bakom pukorna. Säkert var det bra ur en PR-synpunkt, men skivan hade faktiskt blivit bättre och tajtare (på flera sätt) om de hade skippat den. Originalinspelningen är bra mycket bättre.
På tal om trummor är den ursprunglige bankaren Tim Ruzz här utbytt mot någon vid namn Morten Nielsen, som i sin tur byttes ut mot Snowy Shaw. Av någon anledning står också Shaws namn på omslaget som en del av laguppsättningen. Sådant har jag aldrig gillat. Men, Ruzz var det. Vissa älskar hans trumspel och tycker att Mercyful Fate aldrig var sig likt utan honom. Kanske är det så, men i mina öron låter det i alla fall inte direkt sämre.
En sak till. Introriffet på ‘Curse of the pharaoh’ låter bra likt det på Iron Maidens ‘2 minutes to midnight’. Besynnerligt nog tycker jag att samma sak gäller även för Fates ‘A gruesome time’, låt nummer fem på ”In the shadows”, och Maidens dänga ‘Nomad’ från ”Brave new world”. Även det en comebackskiva. En ren slump?
Betyg: 7 av 10.
”Time”, 1994
En dålig sak som slår mig nu när det är dags för fullängdare nummer fem, är att ”In the shadows” inte kan sägas vara vidare satanisk. Vilket är synd. På sätt och vis slutade Mercyful Fate därmed temporärt att vara black metal när de återförenades, även om King Diamond aldrig tagit avstånd från sina personliga övertygelser. Tack och lov var djävulsprisandet i falsett tillbaka på uppföljaren nästföljande år.
”Time” tar ganska sömlöst vid där föregångaren upphör. Den stora skillnaden är att låtarna är lite rakare och kortare. I mina öron en bra utveckling, men jag kan förstå de som tycker att bandets identitet i viss mån försvann. Halva albumet är skrivet av King själv, med resultatet att skillnaderna mellan Mercyful Fate och bandet King Diamond blivit allt färre. ”Time” känns också mer teatralisk än de tidigare skivorna. Fan, den låter faktiskt jävligt mycket bättre nu när jag lyssnar igenom den för första gången på länge. Man minns låtarna. ‘The mad arab’, ‘Time’, ‘Witches’ dance’ … rena guldet.
Så. Rakare. Kortare. Mer pang på. Men kanske också lite … alltså, det känns fel att säga onödig i sammanhanget, men frågan är hur mycket skivan tillför diskografin när det lika gärna kunde rört sig om en ny King Diamond-platta. Samtidigt hade inte inspelningarna med Diamonds ”The spider’s lullabye” kommit igång vid tillfället, så man kan möjligen se halva ”Time” som en tidig King Diamond-EP. Eller något. Betyget får bli 8 av 10.
Sammanfattning:
Nittiotalets första hälft innebar några starka år för bandet ifråga. Jag vidhåller att inget band lyckats med en så rejäl comeback som Mercyful Fate fick till efter så många års uppehåll. Och att de faktiskt gjorde det på riktigt, och blev ett komplett band igen. Två feta fullängdare, plus en fullgod samling får sägas vara klart godkänt. Hyfsat hög lägstanivå, som TV6 skulle uttryckt det. På minussidan får det väl dessvärre sägas att de riktiga dunderhitsen uteblev. Man hittar ingen ‘Come to the sabbath’, eller ‘Evil’. Å andra sidan är det ett väloljat maskineri som härjar runt, och som håller en jämn och stabil takt på färden.
Tack för kaffet. // Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 