Hatpastorns likpredikan

Det minst sagt otuffa ordet “dance” är märkligt nog inte ovanligt inom hårdrocken. Otaliga dödsdanser, makabra danser, decemberdansande själar, danser i palats av ogudaktig skönhet och annat krafs har man i varierande form släppt igenom under åren liksom. Idag gör jag och Hammaren en djupdykning i de mindre lyckade försöken att implementera dans i lyrisk form.

Tjajkovskijs ‘Walz of the snowflake’? Glöm det. Här radar vi nämligen upp finalisterna i Församlingens egna benknäckarbankett. Inte ett öga är torrt efter kombattanternas suggestiva tolkningar av danskonstens mest häpnadsväckande koreografier. Vi säger bara: på med balettskorna, sväng dina lurviga och häng med, när vi bänkar oss på första parkett inför extremmetallens yabba-dabba-dance.

Vedervärdig ’Macabre dance of suffocation’

HP: Sverige är först ut med en riktigt otrevlig strypsalsa. Antingen pratar vi om den ofrivilliga dans som inträffar när en knappt påbörjad Werthers original sätter sig i halsen efter ett alltför glupskt inmundigande, eller också …

HH: Det kan inte röra sig om mycket annat. Eventuellt kan jag tro på en ekivok parningsdans på ett diskotek i slutet av sextiotalet, där dansören med nöd och näppe lyckats pressa en beige polotröja av banlon över halsen, för att sedan inse att den är flera storlekar för liten.

The Burning ’Ancestral dance of anger’

HP: Att Lustre-Henke kommer att få utveckla det här titelvalet nästa gång han visar sig i Sundsvall råder det exakt noll tvivel om. The Burning är då för den ovetande ett pre-Lustre-projekt och titeln ’Ancestral dance of anger’ framkallar febriga visioner om ett PRO-mötes fullständiga systemkollaps när blankspriten och trattgrammofonen åkt fram. Vi ser framför oss hur mötets mest aggressiva deltagare, Rullstens-Åsa och Kuk-Birger, möter varandra på det provisoriska dansgolvet och resultatet kan väl mest liknas vid en kataklysm.

HH: Amen. Jag vet inte varför, men jag ser även en i leopardskinn iförd Kalle Anka som efter ett ovanligt elakt spratt utfört av Knattarna besinningslöst vrålar omkring sig, medan han hoppar jämfota och osar svavel genom näsborrarna. Kvack!

Morrigan ’Dance of the Leprechaun’

HH: Jag skrattade så jag fes. Ett sömlöst möte mellan Spinal Taps ’Stonehenge’ och ”Leprecahun 6: Back in da hood”.

HP: Jag satt ju då och kollade igenom Leprechaun i godan ro bara för några dagar sedan. Jennifer Anistons absolut bästa roll. Sedan läste jag handlingen till ”Leprechaun 4: In space.” ”Gloating over the victory, one of the marines, Kowalski, urinates on the Leprechaun’s body. Unbeknownst to Kowalski, the Leprechaun’s spirit travels up his urine stream and into his penis, where his presence manifests as gonorrhea.” … ”Elsewhere on the ship, the Leprechaun violently emerges from Kowalski’s penis after he is aroused during a sexual act.” Hörde jag filmkväll? Leprecahunen ska visst vara en jävel på att steppa, har jag hört.

HH: Men man kan väl ändå inte döpa en låt till DET DÄR?

HP: Äkta tysk black metal som musikaliskt väldigt ofta rippar svenska Bathory rakt av, här med lyrik om dansande irländska sagoväsen. Om allt kan hända och det händer i Klasses Julkalender är det inget i jämförelse med black metal. Det är helt laglöst.

Non Serviam ‘Enchanting dance of mischief’

HP: Hur … ser den dansen ut? Den förtrollade rackartygsdansen. Inte ens Beppe Wolgers hade släppt igenom det här. Kan vi förvänta oss ett par torrgymnastiska övningar i form av att palla imaginära äpplen?

HH: Här gäller det att hålla i sig för allt vad rackartygen håller. Vem var egentligen koreograf? Anderssonskans Kalle? Knoll och Tott? Kan de förvänta sig ett rejält kok stryk av Kapten Bölja efter avslutad bossanova?

HP: Sedan är det omöjligt att ens tänka på Non Serviam utan en timslång diskussion om bandfotot. Vad i hela helvetet tänkte …

HH: Vi bryter där, tack.

Uxorious Tyrant ‘Sexuality dance with beauty fairy’

HP: Okej. Lågbegåvad malaysisk NSBM med ettrig pekfingervals på en tidig Casio-synt och knullstön. Punkt. Addera sexuell dans med skönhetsälva. Den här rumban följer alltså den subtilt betitlade låten ‘Sieg Heil’ på deras enda EP, tryckt i femtio exemplar. Incellampan lyser. Det var längesedan jag skrattade såhär mycket.

HH: En retarderad malaysier som ger låten ‘Dancing with myself’ en helt ny dimension. När man trodde att man hade sett och hört absolut allt.

HP: Tänk att man fortfarande kan bli helt mållös.

Voltaic Omen ‘Dance of the corpulent witches’

Alltså titta på karljäveln

HP: I den moshpiten vill man INTE hamna. Kolhydratförgiftade madamer med WASP-lugg och svanktatueringar. King Diamond sjunger om ‘Witches dance’, men ibland är det nog bättre att vara en väggstrykare på skolbalen. Dock ett rätt hyfsat projekt detta, fotot till trots. Senaste demon är … ja, kanske inget mästerverk, men …

HH: Avbryt. Hela havet stormar, hela golvet rungar, och hela marken skakar. För att citera Holy Records annonstext för ”Autumnal”, finska Legendas första skiva: ”The earthshaking … !!!”

HP: Den referensen …

Hateful Tomorrow ‘Walz of hopelessness’

HP: Varför vara hatfylld idag när man kan vara hatfylld i morgon? Letargisk, rysk DSBM i ”valstakt” utan en tränad lårmuskel i sikte.

HH: I den här valsen snackar vi low energy. Styltig, anemisk, slavisk vals. Ingen mazurka på sängkanten, direkt.

HP: Du som vanligtvis hatar DSBM sitter ovanligt tyst. Vad händer?

HH: Oj, jag tror jag bara stängde av mentalt. Allt blev svart.

HP: Jo, det blir ju så.

Dhampyr ‘Walz of the salivating avalanche’

HP: Tack och lov blir det mer fart i den här semifinalen i valsdans när amerikanska Dhampyr bjuder upp med det saliverande snöskredets vals. Kompositionen återfinns på det oumbärliga släppet ”Dhampyr -the unreleased sessions”. En god kandidat till den största oskivan genom tiderna. Pallar du trycket?

HH: Haha, är det inte du som betalt pengar för en liknande skiva med The Meads Of Asphodel?

HP: Vad fan skulle jag göra då?

HH: Dhampyr, det är alltså en vanlig vampyr, fast med ADHD. Den här valsen blir både svettig och sprättig. En stissig vals med vampyrtänder. Snackar vi legendarer, eller? För en gångs skull blir jag också genuint nyfiken på hur den här dansen faktiskt ser ut och vilka steg den innehåller. När Lars Winnerbäck gnällde om ”dans med svåra steg” visste han inte vad som väntade.

Belzebuth ‘Dancing with Lucifer beyond the Norwegian fjords’

HP: Black metal, vilket JÄVLA dagcenter det är. Det här väcker ju onekligen fantasin. En energisk, livlig och sensuell pasodoble i tvåtakt. Thank you for a gorgeous time!

HH: Det existerar fyra band med det här namnet. Inget av dem från Norge. Det hindrar inte de här turkarna att dra på sig fezen på lördagskvällen och discodansa som om det vore nyårsafton över de norska vidderna. Hatten är din.

Tjolgtjar ‘The dancing Satan’

HP: Den i Förintelseförsamlingen ständigt aktuella Tjolgtjar drar på sig finskorna för ett litet soloäventyr. En fin avslutning på en tävling som bjudit på allehanda krumbukter och fyrverkerier.

HH: Uppenbarligen är det så här ”Satan takes a holiday”, som Anton LaVey uttryckte det. Jag kan inte tänka på något annat än South Park-avsnittet när Satan bjuder på hawaiiansk luau nere i helvetet.

Och nu bryter vi kvällen och skickar Pastorn på dörren, då han febrigt börjar mumla om att Tjolgjtjar alls inte är så dåliga. Tack för kaffet.

// Hatpaston & Heidenhammer

This entry was posted on 18 september, 2019 at 4:49 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.