Heidenhammers Mercyful Fate-vecka. Del 3 av 3.
Vi befinner oss i bandets kreativa slutstadium, på fler än ett sätt. Det är i och för sig rätt imponerande att de lyckades få ur sig fem fullängdare på sex år, och det samtidigt som King Diamond prånglade ut tre under samma period. Tyvärr kan det konstateras att samtliga album inte direkt håller samma höga klass.
”Into the unknown”, 1996
Hmm … tja, här börjar dessvärre däcken wobbla. Jag har länge trott att ”Time” och ”Into the unknown” varit ett par syskonskivor med fler likheter än skillnader, men jag inser att det inte riktigt stämmer. Den här senare plattan känns mest ansträngd, och jag undrar om det verkligen var en vidare god idé av King Diamond att köra på med båda sina band samtidigt. Även om jag än idag, tjugotvå år efter att det faktiskt skedde, ångrar att jag inte åkte till Stockholm och kollade båda banden när de körde en double feature på en kväll. Jaja, vad är väl en bal på slottet …
Mången gång har jag lyssnat igenom den här skivan, och den förbryllar mig varje gång. Jag kan bara inte sätta fingret på vad det är som inte riktigt fungerar. När den nu ljuder i högtalarna tycker jag att det låter som, tja, Mercyful Fate. Varken mer eller mindre. Det är mest att magin på något sätt börjat ebba ut. Låtarna flyter på i bakgrunden, men de är inte direkt engagerande. Ibland går det dock från segt till rent generande. Redan som sextonåring tyckte jag att låten ‘Fifteen men (and a bottle of rum)’ kändes rätt pinsam, och det är ett intryck som står sig. Det här med pirater och sjörövare var betydligt roligare i det gamla guldliret ”Monkey island 2”.
Nej, ska det vara en King Diamond-produktion från 1996 ska det banne mig vara ”The graveyard”. ”Into the unknown” får betyget 6 av 10. Godkänd, men inte mycket mer.
”Dead again”, 1998
Och på tal om wobblande däck … här är det inte roligt längre. Den som vill ha en närmare genomgång av den här skivan från pärm till pärm kan läsa inlägget i vilket jag och Pastorn lyssnar igenom både den och King Diamonds ”House of God”. Det var en pärs.
https://hatpastorn.wordpress.com/2018/06/08/hatpastorn-heidenhammer-house-of-god-versus-dead-again/
Fan vet vad Mercyful Fate pysslade med vid den här tiden, för bra är det inte. Seriöst är det på sina ställen nästintill olyssningsbart. Borta är de rakare arrangemangen och kortare låtarna, då de nu helt fått ge vika för ett temposkiftande och tramsande utan like. Ibland är det bara smärtsamt. När någon låt äntligen ger sken av att komma igång, sänks den lika effektivt som Kursk. Jag kan lugnt säga att jag aldrig slagit på den här skivan för skojs skull, och heller aldrig kommer att göra det.
Samma år, 1998, klämde King Diamond ur sig skivan ”Voodoo”. En skiva det råder delade uppfattningar om. Jag har dock aldrig hört någon försökt sig på att vara märkvärdig nog att försvara den här sjunkbomben. Jag orkar inte ens nämna någon särskild låt från den. Bah.
Betyg? 3 av 10. Kanske 4, om man är ett synnerligen bra och generöst humör.
”9”, 1999
Mercyful Fates kanske sista album, om de inte bestämmer sig för att krysta fram ytterligare en platta nu när de är på banan igen.
Det här var en skiva som mer eller mindre gick mig förbi när den väl dök upp, det braksnygga omslaget till trots. Antar att intresset var lika med noll efter styggelsen till föregångare. Såhär i efterhand märker jag att det kanske var lite förhastat, för den brakar på ordentligt från första stund. Hårdare, snabbare, råare än någonsin tidigare. Lite som om de försökte sig på att göra en ”Painkiller”, även om det musikaliskt inte har något med Judas Priest att göra. Samtidigt finns där otäckheter i form av pseudoindustriskrammel som blandas med groove metal. Som i ‘The grave’. Lite som när Rob Halford fick för sig att lämna Priest, iklä sig flanellskjorta och starta bandet Fight.
Jag vet inte om skivan verkligen håller rakt igenom, men man blir glad för att det åtminstone inte är en ”Dead again 2: the revenge”. Dessvärre är den ganska ojämn. När det väl glimmar till, gör det så med besked. Det betyder inte att den är fri från betydligt segare partier, och några höjdarlåtar får man nog leta vidare efter.
Det känns lite som ett antiklimax att inte kunna skriva värst mycket mer om ”9”, då den markerar slutet (åtminstone än så länge) på en minst sagt betydelsefull grupp. Det är bara det att den hamnar lite i skymundan och inte gör värst mycket väsen av sig. På sätt och vis kanske det är ganska logiskt att det i och med det blev det sista tjutet.
Betyget blir solida sex av tio. Lite som med ”Into the unknown”.
Sammanfattning:
Precis som med bandet King Diamond, märker man att idéerna blev allt färre även för Mercyful Fates räkning ju längre tiden gick. Det vore fint om de kunde få till en riktig höjdare till, men med tanke på att det är tjugofem år sedan det smällde på riktigt är jag tveksam. Dessutom ska ju King Diamond ut med inte mindre än två album under eget namn inom en snar framtid.
Jaha, det var Mercyful Fates hela karriär. Vi kan konstatera att de aldrig varit dåliga, förutom på ”Dead again”, då förstås. En sak slår mig. Det vore inte helt långsökt att tänka sig att King Diamond brände ljuset, eller ‘The candle’ om man skall vara putslustig, i båda ändar med att skriva och turnera för två band och på så vis gick lite tom för idéer till sist. Men med det i åtanke, kan man ju fråga sig varför de King Diamond-skivor som kom efter Mercyful Fates svanesång ”9” faktiskt inte är bättre än de som krystades fram under nittiotalet? Att ”House of God” är en urtrist skapelse känns ju rätt rimligt då den kom året efter ”9” och två år efter ”Voodoo”, men skivorna därefter? ”Abigail 2”, liksom …
Tack för kaffet. // Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 
Kommentera