Heidenhammers Mercyful Fate-vecka. Del 2 av 3.

När jag gick igenom King Diamonds samlade studioverk var det så påpassligt att hans sammanlagda tolv album kunde fördelas lika på tre decennier. Riktigt så är det inte med Mercyful Fate, men jag hade tänkt gå igenom tre album åt gången i alla fall. Även om sex av dem råkade släppas på nittiotalet. Förra inlägget behandlade tre plattor släppta på åttiotalet, så först ut är en samlingsskiva från året innan återföreningen 1993.

”Return of the vampire”, 1992

Okej, så det här med kronologi blir lite knepigt när det gäller Mercyful Fate. ”Return of the vampire” är en samlingsskiva från 1992, men innehåller inspelningar av låtar från 1981 och 1982. Icke desto mindre är det material som mig veterligen inte återfinns officiellt någon annanstans. Så det får bli som det blir. Jag vet inte heller om det hade börjat spekuleras om en återförening redan vid tiden som den här skivan kom ut, eller om det mer rörde sig om en slump. Kommentarerna i texthäftet avslöjar i alla fall ingenting.

Omslaget? Ja, det är ju inte det vackraste jag sett. Det där typsnittet som förefaller taget från ”Big trouble in little China” hade de ju också kunnat skippa.

De första fem låtarna är tagna från demon ”Burning the cross”. Hade faktiskt aldrig gissat att det rörde sig om en sådan inspelning, då ljudkvalitén faktiskt är lika bra som på en vanlig fullängdare … om inte bättre. Låtmässigt är det lite hetsigare, lite otåligare, lite … yngre. Som sig bör. Låten med samma namn som demon är ett utmärkt exempel på detta. Och ‘Return of the vampire’ är en rätt hejig sak, med riff som mig veterligen inte liknar många andra som bandet spelade in. Vilket gör den ganska kul, då den sticker ut bland resten. ‘On a night of full moon’ kom senare att bli ‘Desecration of souls’ på ”Don’t break the oath”, men fan vet om jag inte gillar den här lite bättre. Jävlar, vad det svänger. Om de bara kunde låta bli temposkiftningarna …

‘Death Kiss’ är en tidigare version av ‘A dangerous meeting’ med annan text. Hmm, är det bara jag som inte gillar när det byts text på låtar? Jag har alltid tyckt att det påminner om när filmer spelas in med alternativa slut. Lite fegt. Och på tal om fegt, är det fegt att inte skriva ut den fullständiga titeln på låt nummer sju, ‘M.D.A.’. ‘Mission: destroy aliens’ är faktiskt betydligt roligare.

Betyg? Säkert skyhögt sett från något slags samlarvärde. Jag säger 7 av 10.

”In the shadows”, 1993

Den här skivan innebar något så ovanligt för den tiden som en comeback som faktiskt var på riktigt. Flera inspelade skivor, flera turnéer. Till dess att bandet kastade in handduken år 1999. Hmm … ja, första skivan på nio år, då. Den har alltid varit lite av min personliga favorit, särskilt bland de senare verken. Inleder med låten ‘Egypt’, vilken genast blåser klåpare som Nile av banan. Och det borde väl vara att svära i den inverterade synagogan, men jag gillar den här ljudbilden betydligt bättre än den på de två föregångarna. Lite klarare, och lite mer pang på rödbetan. Vilket också gäller låtarna. Visst trixas det rejält emellanåt, men det hålls inom anständighetens gräns. Och tiden under eget banér har bara gjort King Diamond gott, vilket märks i texterna som här fungerar betydligt bättre som egna små berättelser än tidigare. Som i låten ‘The old oak’, till exempel. Kan hända att skivan är lite för lång, men ändå. Överlag känns det här som ett väldigt piggt band. ‘Is that you, Melissa’ kan mycket väl vara en av Mercyful Fates bästa låtar. Cembalointrot är ju rent magiskt.

Som kuriosa hoppar Lars Ulrich in och spelar trummor på den avslutande biten, vilken är en återinspelning av låten ‘Return of the vampire’, halvkänd från samlingsskivan med samma namn. Jag skulle ljuga om jag sade att det hörs så där värst mycket. Eller … ja, det är väl ingen sådär strålande insats bakom pukorna. Säkert var det bra ur en PR-synpunkt, men skivan hade faktiskt blivit bättre och tajtare (på flera sätt) om de hade skippat den. Originalinspelningen är bra mycket bättre.

På tal om trummor är den ursprunglige bankaren Tim Ruzz här utbytt mot någon vid namn Morten Nielsen, som i sin tur byttes ut mot Snowy Shaw. Av någon anledning står också Shaws namn på omslaget som en del av laguppsättningen. Sådant har jag aldrig gillat. Men, Ruzz var det. Vissa älskar hans trumspel och tycker att Mercyful Fate aldrig var sig likt utan honom. Kanske är det så, men i mina öron låter det i alla fall inte direkt sämre.

En sak till. Introriffet på ‘Curse of the pharaoh’ låter bra likt det på Iron Maidens ‘2 minutes to midnight’. Besynnerligt nog tycker jag att samma sak gäller även för Fates ‘A gruesome time’, låt nummer fem på ”In the shadows”, och Maidens dänga ‘Nomad’ från ”Brave new world”. Även det en comebackskiva. En ren slump?

Betyg: 7 av 10.

”Time”, 1994

En dålig sak som slår mig nu när det är dags för fullängdare nummer fem, är att ”In the shadows” inte kan sägas vara vidare satanisk. Vilket är synd. På sätt och vis slutade Mercyful Fate därmed temporärt att vara black metal när de återförenades, även om King Diamond aldrig tagit avstånd från sina personliga övertygelser. Tack och lov var djävulsprisandet i falsett tillbaka på uppföljaren nästföljande år.

”Time” tar ganska sömlöst vid där föregångaren upphör. Den stora skillnaden är att låtarna är lite rakare och kortare. I mina öron en bra utveckling, men jag kan förstå de som tycker att bandets identitet i viss mån försvann. Halva albumet är skrivet av King själv, med resultatet att skillnaderna mellan Mercyful Fate och bandet King Diamond blivit allt färre. ”Time” känns också mer teatralisk än de tidigare skivorna. Fan, den låter faktiskt jävligt mycket bättre nu när jag lyssnar igenom den för första gången på länge. Man minns låtarna. ‘The mad arab’, ‘Time’, ‘Witches’ dance’ … rena guldet.

Så. Rakare. Kortare. Mer pang på. Men kanske också lite … alltså, det känns fel att säga onödig i sammanhanget, men frågan är hur mycket skivan tillför diskografin när det lika gärna kunde rört sig om en ny King Diamond-platta. Samtidigt hade inte inspelningarna med Diamonds ”The spider’s lullabye” kommit igång vid tillfället, så man kan möjligen se halva ”Time” som en tidig King Diamond-EP. Eller något. Betyget får bli 8 av 10.

Sammanfattning:

Nittiotalets första hälft innebar några starka år för bandet ifråga. Jag vidhåller att inget band lyckats med en så rejäl comeback som Mercyful Fate fick till efter så många års uppehåll. Och att de faktiskt gjorde det på riktigt, och blev ett komplett band igen. Två feta fullängdare, plus en fullgod samling får sägas vara klart godkänt. Hyfsat hög lägstanivå, som TV6 skulle uttryckt det. På minussidan får det väl dessvärre sägas att de riktiga dunderhitsen uteblev. Man hittar ingen ‘Come to the sabbath’, eller ‘Evil’. Å andra sidan är det ett väloljat maskineri som härjar runt, och som håller en jämn och stabil takt på färden.

Tack för kaffet. // Heidenhammer

Ett svar till “Heidenhammers Mercyful Fate-vecka. Del 2 av 3.”

  1. Mattsson, Tomas Says:

    Snälla snälla snälla….fler live-podsändningar!!!

    Saknar dem, ni är bäst! Mer!!!!!

    Tomas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: