Hatpastorns likpredikan

Gissa bandet, omgång #3247. Pastorn och Hammaren utforskar Hammarens skivsamling. Som vanligt.

Apollyon Sun, ”Sub”

HP: Åh nej, fy fan vad jag HATAR sådant här. Det här är musiken från den där reklamen mot illegal nedladdning. ”You wouldn’t steal a car …”. Fy fan, för femton minuter sedan satt vi och myste till Black Funerals ”Belial arisen”. Men den goda stämningen fick inte vara ifred. Det här är musik som ger filmen ”Turbulence 3” ett ansikte, i vilken chockrockaren Slade Craven uppträder i en jumbojet och Rutger Hauer är pilot/satanist. Det här, det är … dåligt. PIRACY! IT´S A CRIME!

HH: Det var faktiskt mycket sämre än vad jag mindes det. Det är en ganska känd jävel som ligger bakom …

HP: Det här är ju snäppet under Society1, med porrlosern Matt Zane bakom rodret. Nej alltså, jag har ingen aning om vad det här är. Säkert Genitorturers eller något.

HH: Okej. En känd schweizare med gutturala grymtningar som kännetecken står bakom.

HP: Håll i hatten. Är TOM G. WARRIOR inblandad idet här?! Omöjligt. Åh. How the gods have fallen … vad heter det här? Apollyon Sun. Från år 2000, och inspelat år 1999, ja. Schweiz fick alltså en sällsynt obehaglig släng av Matrixviruset. Jag hade ALDRIG kunnat tro att det här skulle vara så jävla dåligt. När det är dags att kalla in korna för kvällen och räkna de sämsta sidoprojekten någonsin intar nog det här en jumboplacering. Herregud.

HH: Det är Marilyn Manson, fast sex år för sent. Helvete vad dåligt humör du blev på.

HP: Jamen, vad väntade du dig, liksom. Det var ju inte Black Funeral direkt. Håhåjaja, då var det min tur att leta fram något. Nu ska vi se … Fragile Vastness …

HH: Den låter du bli.

HP: Tråkmåns. Men, nu har jag en contender här …

Dismal Euphony, ”All little devils”

HH: Jaha, hårdrock, skriksång och kvinnlig ”skönsång” i samma gryta. Nu vet jag inte om jag går i en fälla, men helt oävet var det inte … är det från Umeå?

HP: Bra gissat, men nej. Sjunger hon ”home alone”? Ledtråd: det är norskt.

HH: Är det The Embraced? Nähä … Det är väl aldrig Thy Grief? Nej, de Van Helsing-riffen ”glömmer” man inte i första taget. Ett band vars skiva för övrigt fick fyra av fem i Terrorizer. Den betygsinflationen var värre än Metal Archives motsvarighet.

HP: Ska se om jag kan ge några ledtrådar … de var från Stavanger. Lyrical themes: winter. Sorrow. Love. Existance. Vi har skrivit om det här bandet många gånger.

HH: Men vad i hela helvete … det var alltså de här, Gehenna och Theatre of Tragedy. Nej, det är helt blankt. Halvfalsk sång. En sådan där platta jag tycker är hyfsad nu när vi lyssnar på den, men som jag aldrig skulle slå på självmant.

HP: Okej. På 2 poäng: en av medlemmarna dog i en heroinöverdos 2004.

HH: Ach, Dismal Euphony. Kuken. Jaja, nu får den nog stå orörd I hyllan I några år till.

Bestial Summoning, ”The dark war continues”

HP: Jahaja, rymdljud och lattjoeffekter. Intron ska ju primärt dö i en hotellbrand. Oj, nu blev det mangel. Intensiv sång. Bra slafs. Lite Impaled Nazarene-feeling. Fast mer australiensiskt. Är det från känguruland?

HH: Nej, men jag förstår hur du menar.

HP: Fan, det luktar lite Beherit, men det är inte finländskt. Eller?

HH: Nix, inte finländskt.

HP: Men kuken.

HH: Det här är från en samlingsvolym med inte mindre än 25 låtar. Tidigt 90-tal. Inte skandinaviskt, utan holländskt. Demon heter ”Sodomistic rituals”. Tydligen hatade både Greven och Euronymous det här bandet.

HP: Det är aldrig Bestial Summoning?

HH: Det här är Bestial Summoning.

HP: Det var som jävelkuken.

HH: Nä, jag vet inte. Det är de här, Beherit och Havohej liksom. Ett par bitar i stöten är det OK, men trist i längden.

HP: Ja, det är ju vad det är.

Misanthrope, “1666 … Théátre bizarre”

HH: Är det The Soil Bleeds Black?

HP: Man önskar ju.

HH: De blir man iallafall på gott humor av. Vad i helvete har du letat fram här?

HP: En riktig pärla.

HH: *Heidenhammer ger nu ifrån sig den största sucken jag hört*

HP: Hahaha!

HH: Jag ÄGER alltså den här skivan. Ja, det säger ju å andra sidan ingenting. Det här låter som om Skyclad-Martin och Ari Honkonen spelar Bal Sagothcovers ihop.

HP:  Stissiga riff.

HH: Jag är både svarslös, mållös och lös i magen.

HP: Det lät ändå bättre än jag mindes det. Har du några gissningar?

HH: Nej, ledtråd tack.

HP: Franskt. Det är lite som en svår kritikerhyllad iransk svart komedi i femton akter: man tror att det är bra, för att man inte vet bättre. Men egentligen är det nog jävligt dåligt. Jag minns det bara som värre.

HH: *Suck* Misanthrope … vi möts igen. Ja, ibland är det tur att man har ett eget skivbolag så man kan släppa skivor. Det här var mycket sämre än jag mindes det och då har jag INGA fina minnen till den här skivan. Det här är kvintessensen av ALLT Holy Records var och är. Fy fan vad dåligt. Undrar vad som hände med den andra Misanthropeskivan jag ägde en gång i tiden? Vissa saker skall nog bara lämnas oberörda.

HP: Tänk att någon faktiskt stal den från dig. Vem blåste vem liksom. Några av de här titlarna alltså … ’Medieval embroidery’. ’Trumpets of hypochondria’. Undrar hur en hypokondrins trumpet egentligen låter.

Sigh, “Infidel art”

HP: Hmm … okej, pluspoäng för att det inte var något intro på skivan. Vad fan … från slö doom till ettrig svensk melodöds med en sångare som inte riktigt hinner sjunga allt. Söta utflykter på tunna strängar. Sicken kompott. Är det från Norrland, någonstans? Nehej … men det är svenskt? Inte? Vad fan?

HH: Betydligt mer exotiskt än så.

HP: Det är väl för fan aldrig Night In Gales? Det var ju lite ”Sylphlike”-känsla på gitarrerna. Men vilken jävla blandning. Nu är de visst inne i något slags Celtic Frost-riffande också …

HH: Och vad är det då? Allt kommer att falla på plats när du hör bandnamnet.

HP: Jag antar att jag öppnade en obehaglig burk metmask när jag valde Misanthrope.

HH: Vi kan ju säga som så: du slängde handsken på backen, och jag plockade upp den. Nej, de här arrangemangen är lika logiska som Twin Peaks, säsong tre. Ledtråd: vi har pratat mycket om det här bandet, och lyssnat en del på det … ja, det sade väl i och för sig inte så värst mycket …

HP: Det var ju ganska lattjo. Hade jag hört det och lyssnat in mig på det när jag var typ femton hade jag nog gillat det. Norskt då? Den där ”rensången” lät lite Fenrizinspirerad … typ ett av de där mer besynnerliga gängen som Beyond Dawn, eller något. Det är inga hafsverk de spelat in. Faktiskt ganska bra. Men udda och lite störigt. Som att kombinera benzodiazapiner med sprit.

HH: Det är inte dåligt, men man vet liksom aldrig var man har dem.  Det är ju ett kultgäng, det är det. Från Sydostasien.

HP: Det är väl aldrig Sigh? Det här var ju sjukt mycket bättre än ”Scorn defeat”. Det här låter exakt som jag en gång trodde att Sigh skulle låta, innan jag hade hört dem.

HH: ”Scorn defeat”, en skiva som i Dolores Records katalog salufördes som ”köttkvarns-death metal!”.

HP: Det står väl mellan den och beskrivningen av Deinonychus som ”en mix mellan Enslaved, Burzum, och Abruptum. A Killer!”, som de största och mest stinkande lögner som tryckts i skivkataloger. Men Sigh, alltså. Som vi konstaterat så många gånger: det är så besynnerligt med ett gäng som konceptuellt kör stenhårt på japansk estetik och mytologi, men utan att det hörs en ton av det i musiken.

HH: Det är verkligen skitskumt. Jag vill verkligen gilla Sigh, och ibland gör jag det, men det är trots alla riff, passager och infall bara något som saknas. Vill dock höra den där Venomcoverskivan de gjorde.

HP: Lätt att bli charmad, svårt att bli övertygad.

Thou Shalt Suffer, ”Into the woods of Belial”

HH: Kan folk för fan bara lägga av med sina jävla intron? Men, vilken utsökt ljudbild som gömde sig bakom skynket. Udda blandning av en massa grejer … är det från Australien? Nähä … lite gulliga spöksyntar, till och med. Med krossande rull i bakgrunden. Påminner starkt om Nazxul.

HP: En av medlemmarna var här i femtonårsåldern.

HH: Ah, men då är det ju Thou Shalt Suffer!

HP: Jajamen. Tänk att Ildjarn spelade bas här. Det känns föga sannolikt när man hört Ildjarn, liksom. Och Samoth på trummor.

HH: Det är så synd att det inte är några riktiga låtar. Schysst atmosfär och ljudbild och allt, men …

HP: Det är ju en riffstapling utan dess like. Men helvete vad bra Ihsahn alltid varit. Det här är från 1991, liksom. Bisarrt att jag själv inte äger skivan. Bra titlar och atmosfär. Den har en säregen mystik.

HH: Det är ju en lite bortglömd del av Norges musikhistoria. Udda spökdöds från Norge, i form av det här och Darkthrones tidiga inkarnation. Så mycket som man gjort sig lustig över norsk döds.

HP: Det är kanske inte så mycket mer att säga om det, tyvärr. När man väl slagit av skivan minns man inte mycket.

HH: Men man minns fan så mycket mer än av Thou Shalt Suffers andra skiva, ”Somnium” …

HP: Sicket jävla strunt. Med den i åtanke tar jag tillbaka det där om att Ihsahn ”alltid spelat bra”.

Fermenting Innards. ”Myst”

HP: Intro igen hör jag. Samma synt som Mortiis … FERMENTING INNARDS!!!

HH: Hur i hela helvetet …

HP: Haha, det här är guld. Precis som Melek Taus är introt och outrot bäst. Man älskar ju Mortiis.

HH: En bild säger mer än tusen ord, det här omslaget alltså. Till nästa Halloween KRÄVER jag att du tar på dig din Fermenting Innards-tröja och paintar dig som omslaget till skivan.

HP: Bra deal. Tänk att du har den här skivan och jag har T-shirten.

HH: Ja, det blir ju så.

HP: Första riktiga låten har … ja, kanske inte det där lilla extra, men ändå hyfsat blask i form av ett tyskt black metal-derivat med Ancient-undertoner. På den här nivån har man ju släppt igenom.

HH: Visste du att skivan distribuerats av Nuclear Blast. Hur FAN gick det till?

HP: Maja på Invasion fixar biffen. Tänk att det är självaste Dan Swanö som sjunger nu.

HH: Är det verkligen det?

HP: Japp.

HH: Herregud. Ja, det är tysk C-black metal med en filgubbe på omslaget, men man blir ändå på så gott humör. Sannolikt med en nyligen konverterad skejtpunkare bakom trumsetet, som de övriga i bandet tvingat på corpse paint. Under vilda protester.

HP: Ja satan, det här är hyfsat.

HH: Oriffande som stundtals är på ”Halls of eternity”-nivå.

HP: Ja, man myser.

HH: Och korthåriga medlemmar i corpse paint.

HP: Enligt industristandard.

HH: Amen.

Horde. ”Hellig usvart”

HH: Oj, efter det obligatoriska ointrot fräste det på bra. Kompromisslöst, i alla fall … vad fan, det är inte Ildjarn, och Sort Vokter har jag bara på kassett. Hmm … charmigt, men är det bra?

HP: Det här är en skiva som är mycket bättre än vad den förtjänar att vara. Enmansband. Från 1994.

HH: Det är väl aldrig Judas Iscariot? Nej, tänkte väl det. Kan inte påstå att det här gått varmt i grytet. Vad var det du sade tidigare om gnisslande utflykter på tunna strängar?

HP: Jadu, ett näbbigt litet solo som en marsipanros på prinsesstårtan. Skitsvårt att ge ledtrådar utan att spoliera hela grejen. Med låtar som ’The day of total armageddon holocaust’ och ’Blasphemous abomination of the Satanic pentagram’. Det är ett kultgäng. Skivan stack ut, rejält, på Nuclear Blast.

HH: Då är det alltså Horde. Extremt fyndiga titlar emellanåt, som ’Invert the inverted cross’. Kan nästan tycka det är synd att det inte lades lite mer tid på låtmaterialet, för ibland glimmar den här skivan faktiskt till. Men den blir jobbig från pärm till pärm. Ironiskt är att om “Wolf’s lair abyss” låtit såhär, hade jag varit betydligt mer förlåtande gentemot nya Mayhem.

HP: Det är det. Och säger man att man aldrig gått i Hordefällan, då ljuger man. Faktiskt extremt välspelat. ’Release and clothe the virgin sacrifice’. Omtänksam life metal, som ändå sprakar och lever om.

Bloodthorn. ”Genocide”

HH: Men nu … nu du.

HP: Gud. Vad är nu detta … ganska fett. Gud vilken fälla jag kommer att gå i nu. Är det ett norskt band som kukat ur och jag är på väg att gå i världens största bear trap?

HH: Du ANAR inte hur rätt du har.

HP: Åh, krigssamplingar. Precis vad den här låten behövde. Fräscht. Vad fan är det här? Känner igen det så in i helvete … men visst är det lite bättre än vad man kunde tro? Ach, kan ge mig fan på att jag kastat skit på den här skivan. Men ett jävla mangel är det, det kan inte förnekas.

HH: Lika karismatiskt som Kyle Reese i ”Terminator Genisys”.

HP: Är det alltså Gehennas ”Murder”? Nej … Det är väl inte typ Cobolt 60, eller Blood Red Throne …

HH: Det är ett band vars första skiva vi var tämligen ensamma om att gilla. Och som lät väldigt annorlunda än den här. Den var till och med lite originell. Den här är inspelad i Godt Selskap Studio och producerad av Knut Prytz. Och släppt på Morningstar Records. Men ja, ju mer vi lyssnar, desto bättre blir det … faktiskt.

HP: Ja, nu har man gått i fällan, så är det. Men det ringer verkligen INGA klockor. Jämfört med typ Hate Eternal faller det platt.

HH: Tja, är man extremt svältfödd så är det ju bra. Men när är man extremt svältfödd nu för tiden, liksom?

HP: Vad fan – är det 122 Stabwounds? Inte det heller?!

HH: Tillsammans har vi en komplett backkatalog med det här bandet. De härstammar från Trondheim.

HP: Men för allt oheligt och satans makter … det är alltså Bloodthorns ”Genocide”?! Ja, INGEN kan ju klandra mig. Det här är ju ett helt annat band. Ja, den är ju bättre än den där skivan med Mayhemcovern, och … alltså … ja …

HH: Nu är det ett desperat gripande efter halmstrån.

HP: Ja, men … vad gör man då. Ja, Bloodthorn. Det är ju … tja, inte det sämsta man hört.

Och därmed säger vi god natt.

Tack för kaffet. // Hatpastorn & Heidenhammer

This entry was posted on 27 november, 2019 at 6:23 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.