Heidenhammers 120 dagar. Dark Funeral, ”Vobiscum Satanas”, 1998.
Ja, den här plattan har ju avhandlats tidigare här på bloggen. Bland annat i Pastorns mastodontgenomgång av No Fashions samtliga släpp för några år sedan. Icke desto mindre är det en platta som fortsätter att förbrylla mig, så här tjugosex år efter att den faktiskt gavs ut.
Mitt förhållande till Dark Funeral var kluvet vid tidpunkten för släppet. Å ena sidan hade bandet två år tidigare klämt ur sig en av svartmetallhistoriens bästa skivor. Ett album jag lyssnade sönder och samman. En fullängdare som gjorde intryck både på mig och på omgivningen. Samtidigt hade det blivit allt svårare att ta själva gruppen på allvar. Besynnerliga uttalanden i program som ‘Taxi’ på SVT och ‘Mänskligt’ på TV3 blandades med ännu märkligare hemma hos-reportage i gratisungdomsblaskor som Chili, som delades ut på högstadieskolor runt om i landet. Allt detta pågick under tiden mellan ”Secrets of the black arts” och uppföljaren ”Vobiscum Satanas”.
När den senare väl uppenbarade sig hade därmed min affektion för bandet fått sig en rejäl törn. Det blev heller inte bättre av att gitarristen David ”Blackmoon” Parland försvunnit från bandet, tillsammans med såväl batteristen Equimanthorn som vokalisten Themgoroth. Kvar från det förra släppet var enbart gitarristen Ahriman, som tillsammans med nytillskottet Typhos fått snickra ihop den platta som nu stod för dörren. Med andra ord är det ett ganska annorlunda gäng som ansvarade för slutprodukten.
Överlag hade också mycket av mitt intresse för svartmetallen börjat förtvina. Mardrömsåret 1999 hade förvisso inte hunnits ringa in ännu, men det blev alltmer tydligt att det tidiga nittiotalets guldår hade ersatts av något annat. Jag är inte säker, men ofta får jag det till att de sista – med några undantag – riktiga guldkornen vaskades fram 1997. Efter framstod den så kallade extremmetallen som alltmer strömlinjeformad och trendkänslig, samtidigt som etablerade band försökte slå knut på sig själva i ”originalitet” genom att gemensamt insjukna i Matrixviruset. Var hamnar då ”Vobiscum Satanas”?
Vad man än må tycka om bandet i allmänhet, blir det fånigt att påstå att de skulle wimpat ur. Till skillnad från flertalet av sina artfränder var hastighet, brutalitet och Satansdyrkan fortfarande på riktigt. Med andra ord: det är ingen jävla life metal vi pratar om. Det tackar vi för. Det fräser på av bara attan.
Problemet är snarare att magin bara inte vill återinfinna sig. Jag har svårt att sätta fingret på vad som är så annorlunda från föregångaren, men en sak som skiljer dem åt är att de melodislingor som här och var dök upp på ”Secrets of the black arts” fått ge vika till förmån för de rent ackordbaserade riffen. Vissa kanske tycker att det är en fördel då resultatet blir råare, men i mina öron får dynamiken lida. Och även om en del av låtarna på debutfullängdaren ibland kunde låta väl lika varandra, tyckte jag alltid att de hade egna identiteter. Man visste när en låt slutade och en annan tog vid. Låtarna på ”Vobiscum Satanas” har jag enormt mycket svårare att särskilja. Jag vet inte hur mycket David Parland bidrog till låtsnickeriet, men det är svårt att inte misstänka att de detaljer som lyfte musiken till de riktiga höjderna var hans verk.
I mångt och mycket låter det ju likt. Det är en tämligen naturlig uppföljare till ”Secrets of the black arts”. Det är tajtare, det går fortare, det är allt det där. Bara inte lika spännande. Jag antar att det också var precis så jag reagerade när den väl dök upp. Jag har heller inga direkta minnen förknippade med skivan, då jag inte associerar den med någonting. När den väl kom var den mest en skiva i mängden, inte så mycket mer eller mindre. Jag valde att inte införskaffa den. Spelade inte ens av den på kassett från någon. Jag vet dock att jag lyssnade på den, konstaterade att visst går det undan, men trots intensiteten blev den aldrig engagerande.
Hur som helst: det är ingen dålig skiva, långt ifrån. Jag antar att jag bara hade hoppats på mer.
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar