Hatpastorns likpredikan

När jag i början av denna resa kallade Ancient för mitt Waterloo skämtade jag inte. Efter ”The halls of eternity” skickade Aphazel och hans hejdukar ner mig i ett avgrundslikt kreativt slukhål. Jag kan inte säga att det varit skrivkramp för det har jag aldrig haft, mer en själsdödande trötthet av sällan skådad kaliber. Detta är första gången jag slagit upp min laptop på snart två månader. Bara tanken att skriva något har gjort mig på riktigt illamående. Däremot har jag tänkt på Ancient. Varje dag. Bidat min tid. Samlat kraft.

Kollar man på det nyktert är inte Ancient så dåliga. Det tidiga materialet gillar jag ju skarpt! Vad är det då som fått mig att bara tömmas på energi? En teori är att Lord Kaiaphas kommit till mig om nätterna och sugit sig mätt på både mitt blod och min själ, konstigare saker har ju hänt. Eller så har jag bara bävat inför den koloss av oriff som är ”Proxima centauri”. Den första tjuvsmällen var EPn ”God loves the dead”  som släpptes i januari 2001. Den gav oss videon till, just det, ”God loves the dead”. En musikvideo som förvisso är jävligt rolig, men samtidigt ett imponerande olustigt monument av dåliga beslut och inkompetens. Sedan har vi själva låten. Jag vill helst inte prata om den. När man hämtat sig efter den vankas det en slakt av ”Trolltaar” och precis när man tror att det inte kan bli värre så blir det en Iron Maiden-cover. Jag älskar låten ”Powerslave” men varje gång jag lyssnar på Ancients tolkning blir originalet lite sämre. Om man ska envisas med att lyssna på en svartmetalltolkning av ”Powerslave” så slå på Ancient Wisdoms version istället. Resten av EPn utgörs av remixade varianter av ett par låtar från ”Mad grandiose bloodfiends” och två musikvideos. Jag tror inte riktigt ni förstår vilken nivå vi befinner oss på när vi snackar ”God loves the dead”-EPn.

Metal Blade var nu fullkomligt desperata. Jag ser framför mig hur Brian Slagel sitter och skruvar på sig under en affärslunch med Nuclear Blasts Markus Staiger.

– Kul att du kunde komma Brian, det var längesedan vi sågs!

– Mmmm.

– Jaha, hur går det då? Några nya spännande skivor på G?

– Ja, jo. Beyond The Embrace är ju typ klar med sin nya platta …

– Beyond The Embrace? Aldrig hört talas om.

– Tyskar. Melodöds. Jävligt fräscht.

– Du säger det. Några andra artister på G?

– Ja, det är Ancient då.

– Ska de släppa nytt?! Varför då? Jag trodde du sparkat dem från bolaget för evigheter sedan?

– Mmm …

– Brian, kom igen. Hur är det? Alltså, hur har du det? Egentligen.

– Jag vill inte prata om det.

– Det är jag, Markus, du kan berätta för mig. Du tröstade ju mig när jag lade en kvarts miljon på Evereve!

– Jag vet inte alltså … jag …

– Brian. Kom igen.

– VAD FAN SKA JAG GÖRA DÅ? Jag gav dem kontrakt på sex jävla skivor! SEX JÄVLA SKIVOR! Jag trodde det skulle bli bra bara de sparkade Lord Kaiaphas men nu har ju Aphazel den förbannade äggstrupen flyttat till Italien. ITALIEN!!!

– Lugn nu …

– Det blir värre. Medlemmar från Doomsword …

– Vilka fan är Doomsword?

– INTE FAN VET JAG! Jag var tvungen att ljuga i annonstexten att nya Ancientplattan är den bästa de gjort och att den inkluderar medlemmar från kultbandet Doomsword …

– Oj. Oj oj oj. Det var inte bra.

– MEN VAD SKULLE JAG GÖRA?

– Skivomslaget då? Kan du inte sälja några hundra exemplar bara där?

– Vänta ska du få se. Jag har ett exemplar här i ryggsäcken. Här. Titta.

– Men … hur kunde du godkänna det här?

– Jag vet inte.

– Det här inte bra. Inte bra alls. Jag hoppas att du har några tunga släpp framöver så du får in lite deg för det här kommer att bli en förlustaffär.

– Ja, det ska vara Beyond The Embrace då.

Som sagt. ”Proxima centauri” är en mardröm. Vi börjar med omslaget. Ett Invasion Records-rött fjanteri där teckningskunskaperna ligger på en så låg nivå att när ögonen till sist landar på den datakonstruerade rymdblixtbollen med medlemmarnas ansikten i har man mentalt bara kastat in handduken. Jag vet inte vem som gjort omslaget, antingen är det Air Brush-Perre eller trummisen Grom. Grom från Doomsword. Aphazel står iallafall ansvarig för layouten.  Jag skrek första gången jag fick se detta omslag. Skiten släpptes i oktober 2001. Nu går vi igenom alla låtar. Hur många? Tolv. Det är TOLV låtar med en speltid på strax under en timme.

Med en total avsaknad av livsglädje ger jag mig nu in i det här.

”A lurking threat”

Ljuvligt. Ett fullkomligt poänglöst intro som är slut innan det börjar.

”Proxima centauri”

Hur ska man kunna beskriva det här med ord. Det är ju riff, sång och puttrande trummor. Aphazel är guden av oriff, men här tar han det till en ny nivå. Ibland kan man luras att tro att det finns hopp, typ tre minuter in när det nästan låter bra. Det största problemet är hur tandlöst och anemiskt det är. Paralleller kan dras till Siebenbürgens ”Plagued be thy angel”. Fatta allvaret.

”The ancient horadrim”

Jag hatar refrängriffet på ”The song of Kaiaphas” från ”The Cainian chronicle”. Här är en variant på det riffet huvudtemat. När Grom får köra ett näbbigt litet trumsolo är jag nanosekunder ifrån att kasta datorn från balkongen och sedan hoppa efter. Återigen finns det en aura av Ancients tidiga bra material, men jag tycker inte om att jaga skuggor. Jag tar förresten tillbaka allt jag skrev om Erichte och hur överflödig hon var på ”Mad grandiose bloodfiends”. Deadly Kristins jamande och kraxande gör ingen glad.

”In the abyss of the cursed souls”

Nu blir det riktigt dåligt. Pumpande trummor och en tröstlös strävan efter ett intressant låtmaterial. Man hör att det finns en ambition att skapa något dramatiskt och spännande. Något lite kusligt och sinistert. Det misslyckas. Minns ni när King Diamonds ”House of God” släpptes? Man ville så gärna att den skulle vara bra. Det var den inte. Exakt så är Ancients ”Proxima centauri” med den stora skillnaden att jag hade noll förhoppningar på ”Proxima centauri”.

”The witch”

Man vet att ett band är ute på tunn is när de plockar fram orgelsynten. Det här är faktiskt ganska roligt. Tänk er en klassisk mellanlåt med Ancient med en galen positivhalare som vägrar att sluta spela. Ancient bestod vid denna tidpunkt av tre italienare, Jesus Christ! och Aphazel. Detta var garanterat italienarnas favoritlåt. Refrängen är exakt så dum som ni tror att den är. Skivans hittills bästa spår. eller ja, bäst och bäst. Man får sig ett gott skratt iallafall och det var längesedan jag skrattade.

”Apophis”

Ett försök till Bathorytyngd med orgel avbryts snabbt av ett sånt där dämpat fladderriff som jag hatar. Jösses alltså. Tänk er ett italienskt Hades Almighty med orgel som kryddas med ett sånt där fullkomligt retarderat Kataklysm-grind framfört av trummisen i Doomsword. Jag tror inte det var många som hängde med i svängarna där, men ni som förstår, ni förstår.

Det är uselt. Uruselt.

”Satan´s children”

Introt för tankarna till något bortglömd skräckspel till Super Nintendo. Sedan blir det bredbent knullhårdrock av töntigaste sort. Precis när man börjat kunna andas igen kommer refrängen:

Satan’s children looks like a goat Satan’s child fly like a dove Satan’s children run thru the woods Satan’s child all around me Satan’s children looks like a wolf Satan’s child swim in the sea Satan’s children crawl in their web Satan’s child is like me

Old Man´s Child må ha varit ett lökigt band, men i jämförelse med detta är de fan Zyklon-B i jämförelse. Detta måste bara höras.

”Beyond the realms of insanity”

Passande låttitel och bredbentheten fortskrider fast nu med Mayhem-minnande plockriff. Italienarna var helt tokiga i den här låten. Det hörs. Stor potential till tuffa poser live. Mycket basen på knät och stirra hotfullt ut i publiken. Mycket röra gitarren fram och tillbaka i takt till musiken och puta med läpparna. Mycket hårrusk bakom trumsetet och höjda armar. Deadly Kristin låter nu så lik Vivian Black att det inte ens är kul. Minns ni inte Vivian Black har jag skrivit kilometervis om henne i forntiden. Obligatorisk läsning om ni missat det.

”Audrina, my sweet”

Oh, en instrumental spya! Precis vad jag behövde just nu. Hur låter det då? Ja, som ett skådespelarodugligt skitbarn som pratar i telefon på knagglig engelska ackompanjerat av billiga stråkar och klockspel. Detta måste ha varit startskottet för sidoprojektet Dreamlike Horror. Den skivan kommer Heidenhammer att få redogöra för. Jag har tagit beslutet att hålla mig så långt borta från honom ända tills jag med egna ögon ser att han kastar bort den skivan. Jag vill inte bli inblandad.

”On blackest wings”

Den låttiteln känns bekant … Oriffen når nu sin absoluta kulmen. På hopplöshetsskalan hamnar vi strax över sentida God Dethroned. Som tur är så är låten kort. Det enda man minns är en svag förnimmelse av olust. Sånt här borde vara förbjudet.

”Eyes of the dead”

Men nu får det väl för i helvete vara nog! Granvik skrev för övrigt i Close-Up att den här låten var bäst på skivan och en av Ancients finare stunder. Han talade extra gott om refrängen. Jag är medveten om att smaken är som baken och att det inte är skitkul att recensera skivor alla gånger, men det här är INTE en av Ancients bästa stunder. Av någon anledning får jag alltid Asta Kasks gamla brakdänga ”Välkommen hem” på hjärnan efter att ha hört ”Eyes of the dead”. Tror det är något gitarrgnol från Ancients sida som påminner om den, eller så är det bara känslan av att ha upplevt ett smutsigt krig. Ett av mina roligaste extraknäck i ungdomen var förresten när jag jobbade som scenvakt åt just Asta Kask när de spelade i Sundsvall. Det var väldigt förlösande att leka kast med liten punkare till snärtig D-takt. Efterfesten var dessutom monumental. Just nu vill jag leka kast med liten Ancient-medlem. Undrar vem av dem man skulle komma längst med? Deadly Kristin var ju liten och nätt, men jag tror att både Grom och Jesus Christ! skulle kunna slungas riktigt långt. Dhilorz är så pass lång att ett bra kast blir svårt. Aphazel då? Där blir det inga kast, mest bara en värmande arm över axlarna och en seriöst menad fråga om hur fan han mår. Och kanske en liten lårkaka bara för att markera.

”Incarnating the malignant deity”

Aphazel, må Helvetet välsigna honom. Att ha mage att avsluta ett sådant här fiasko till skiva med en tiominuterslåt helt utan idéer tyder på en stark tro på det egna materialet. Eller en fullständig avsaknad av verklighetsuppfattning. ”Incarnating the malignant deity” är som ett derivat av alla låtar på ”Proxima centauri”. En worst of om man så vill. I tio minuter.

Tystnaden efter skivan är som en tröstande smekning på pannan när man har vinterkräksjukan.

Jag är tillbaka. Argare än någonsin. Nästa visit är ”Night visit”.

/Hatpastorn

This entry was posted on 4 december, 2016 at 5:09 e m and is filed under Ancientmånaden. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.