Hatpastorns likpredikan

För mig har Dødheimsgard i mångt och mycket varit ett band som bara har funnits där. I bakgrunden. Det tog därför rätt lång tid för mig innan jag började få någon slags relation till vad de höll på med, trots att det rörde sig om rätt kända namn i orkesterns laguppställningar och inkarnationer.

Dødheimsgards debutskiva, ”Krönet til konge” är … äh. Såhär. Ja, den är bra. Man blir glad av den. Det är ett extremt tidstypiskt dokument över hur norsk black metal skulle låta anno 1995. Kvalitativ standardsvartmetall, varken mer eller mindre. Men det är ingen riktig juvel, då materialet är långt från tillräckligt originellt för att ge riktig impact. Kanske låter det märkligt, men det fanns en tid då Dødheimsgard upplevdes som ett B-gäng, jämfört med de riktigt etablerade banden. Vilken underbar tid det var.

Senare skulle Dødheimsgard, eller DHG som de i märkvärdighetens namn skulle börja kalla sig, anses som ett skarpt, nytänkande avantgardistiskt gäng som gick i bräschen för något epokavgörande. Eller räknas bort som ett gäng pretentiösa fjantar som i desperationens tecken försökte sig på effektsökerier som mest kändes krystade och genanta. En artikel i Close-Up från 1999 berättar om en spelning med bandet, under vilken en argsint yngling i vredesmod kastade en fisk på en av medlemmarna som ett tecken på visat missnöje över utvecklingen. Vi i Församlingen valde mest att se på DHG som ännu ett gäng som insjuknat i digerdöden. Matrixviruset.

Men däremellan klämde bandet ur sig en skiva som i sammanhanget känns ganska bortglömd. ”Monumental possession” släpptes likt debutalbumet på Malicious Records. Vid rodret stod Vicotnick och Aldrahn, kvarvarande sedan föregångaren. Ole Apollyon hoppade in på gitarr. Att Fenriz spelade bas på debuten verkar mest ha varit lite av en tillfällighet. Han ersattes på denna uppföljare av Jonas Alver, som sedermera skulle spela fyrsträngat i Emperor och sedan försvinna spårlöst.

Och nu, när skivan spinner i bakgrunden, inser jag att den faktiskt är förbannat bra. OK, den kanske inte heller är det mest nyskapande som spelats in. Men den har helt klart en mer egen identitet än ”Krønet til konge”, och den har väldigt lite gemensamt med det som bandet skulle pyssla med senare. Jag brukar inte vara svag för Destructionriffande, men i den här kontexten passar det alldeles utmärkt. Jag vågar till och med påstå att thrashdelarna på ”Monumental possession” funkar bättre än vad som hamnade på Aura Noirs skiva från samma år – som ju också inkluderade Apollyons stränggnidande. Ur Vicotnicks rätt bisarra kväkanden och Aldrahns vokala förmågor, adekvata truminsatser och en bas som faktiskt hörs, uppkommer en ljuvlig ambrosiakaka när smeten väl gräddats klart i ugnen.

Något jag dock saknar från debuten är de norska texter som jag förknippar med Dødheimsgards tidiga inkarnation. ”Krønet til konge” hade tre texter på engelska, resten var på norska. Här har all norsk lyrik försvunnit för att ersättas av mer abstrakt tonårspoesi på det engelska språket. Jag tycker inte de är lika tilltalande. På många sätt och vis kan det, på det textmässiga planet, ses som en föregångare till vad Darkthrone skulle syssla med bara några år senare. Inte min bag.

Hatpastorns kommentar: ”Kronet til konge” är ofelbar, bra, då var det sagt och ordningen är återställd.

”Monumental possession” då? Den köpte jag när den kom, beställde den till och med på Skivbutiken i Sundsvall. När den väl anlände var mina tonårstassar svettiga. Det fanns och det finns oerhört mycket att gilla med ”Monumental possession”. Det vilar en viss sorts febrig ondska över den. Den låter exakt som omslaget ser ut. Det som jag inte till hundra procent uppskattade då var de thrashiga drillriffen. Vem av dem som satt och övade på den tekniken under ett sommarlov är oklart, spontant känns det som att Vicotnik är den skyldige. Sedan blev det som en fors av norska plattor med drillriff där Aura Noir och ”Monumental possession” kanske sticker ut mest. Dong-dong-dilililili dong-dong dililili dong-dong-dililili dililili dillilil och så vidare, in absurdum. Jag är mer en sus och dus-kille när det kommer till gitarr, har faktiskt aldrig lärt mig hur man ens spelar sådär. Det har som inte funnits någon anledning, samma sak med palm mutes. Varför ska man lära sig något så mesigt när man bara kan veva och allt låter guld? Thrash-riff av joddlande småfågelskaraktär till trots finns det mycket annat att njuta av. Som Hammaren beskrev ovan blev det en ganska stor skillnad på lyriken med. Visst, det fanns en hel del abstrakt på ”Kronet til konge” med, men på ”Monumental possession” finns obehagliga stråk av märkvärdighet på textfronten.

Vi kör ett exempel, vad får man mest känsla av?

En fråtsende stank av råttent blod,
Av himmelens styrtede sønner.
Dunster opp fra fortapelsens avgrunn.
Vi gremmes over deres lyse minner,
Men hyller deres død

Eller

I see my options
and I choose the tunnel
see what my winged crayons
have painted

Personligen väljer jag alternativ ett framför bevingade kritor sju dagar i veckan.

Nu låter det som att jag inte uppskattar ”Monumental possession”, men det gör jag. Dock stakar den ut en obehaglig väg som bandet valde att vandra. När skivan var ny tänkte jag mest att bandet utvecklats och att det till stor del inte var något dåligt med det. Herregud vad ung och naiv man var. Nu med facit i hand ser man snabbt vart det här var på väg någonstans. Om Britney Spears varit Dødheimsgard så kom skallrakningen och paraplyattacker mot bilar ett par år senare, men man såg ju tecknen.

/Hatpastorn

This entry was posted on 30 april, 2024 at 7:38 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.