Hatpastorns likpredikan

Den här skivan kan mycket väl vara mitt Waterloo. I snart 20 års tid har jag försökt koka ner den här vampyrbrygden för att med några få ord kunna beskriva vad som inte riktigt stämmer med det här albumet. En omöjlig uppgift. Det är därför denna månad blivit längre än beräknad. Ancients tidigare släpp är lätta att skriva om och skivorna bandet släppte efter denna är även de relativt enkla att redogöra för. ”Mad grandiose bloodfiends” däremot. Här snackar vi. Innan vi beger oss in i galenskapen så vill jag belysa att jag faktiskt inte tycker att skivan är totalt urusel. Däremot är det många små detaljer som tillsammans bildar ett monster. Ett blodtörstigt monster.

Efter ”The Cainian chronicle” tog Aphazel sitt pick och pack och flyttade till USA. Ett djärvt beslut och ett tecken på att vår nithjälmsbeklädde vän inte var rädd för att anta nya utmaningar. Den gamla trummisen Kjetil hade som bekant lämnat skutan och Kimberly Goss övergav Ancient till förmån för trams. Kvar var Aphazel och Lord Kaiaphas. En dynamisk duo. Väl i USA rekryterades nya medlemmar. Erichte på ”kvinnlig fägring” och ”sång” och självaste Jesus Christ! på gitarr, bas, synt och cello.

Just det. Han kallade sig Jesus Christ!. Med utropstecken och hela baletten. Detta lämnade såklart ingen oberörd och i flertalet intervjuer fick Aphazel desperat försöka förklara varför Jesus Christ! kallade sig Jesus Christ!. En lönlös uppgift. Det spelade som ingen roll att Jesus var en duktig musiker och enligt uppgift från läsekretsen en trevlig snubbe. Kallar man sig Jesus Christ! … ja, det är inte riktigt klokt hur dumt det är.

Skivan spelades in i september 1997 med Aphazel som demonproducent. Till sin hjälp hade han en jänkare vid namn Doug Johnston. En individ man inte hittar överdrivet mycket information om. Hur det gick när Aphazel skulle producera skivan kommer vi snart att återkomma till. Skivan spelades som sagt in i september och släpptes den elfte november samma år. Det är någon sorts form av rekord. Metal Blade måste ha varit vansinnigt hungriga på att få en uppföljare till ”The Cainian chronicle” och som vi alla vet brukar skivbolagsstress sällan leda till något gott.

Jag minns första gången jag fick se annonsen för ”Mad grandiose bloodfiends”. Det var i Close-Up 1997. Misely Loves Company på omslaget. På baksidan av tidningen fanns alltid en massa annonser för kommande skivor. Felstavat ordbajseri utan rim eller reson. Jag funderade i många år om annonserna skrevs i samarbete med dyslektikernas riksförbund. Hursomhelst. Längst ner till höger. Där fanns den. En liten bild på skivan. Fyra välsminkade kretiner som hade fruktstund vid ett bord som var misstänkt likt bordet Cradle Of Filth hade haft sin fruktstund vid. Jag frös till is. Sedan läste jag annonstexten.

Ancient tillhör ett av de främsta banden inom den norska black metal scenen. På nya albumet tar man sin ondskefulla musik in i en  ny djävulsk dimension.

Fråga inte varför, men jag sprang till Skivbutiken och köpte skivan blint. Jag hade egentligen inte råd, men vad fan skulle jag göra? Jag lufsade hemåt, satte mig på pojkrummet och kollade in omslaget på riktigt. En mörkblond kanalje med läppstift, en flinande Aphazel i nithjälm, en vad jag antog var en tjej med mystisk min och Lord Kaiaphas med magknip längst ute på högerflanken. Jösses. Jag vände på skivan och inspekterade låttitlarna. En del av dem var råa iallafall. Skivan togs ur fodralet och petades in i stereon.

1. ”Malkavian twilight”.

Ett trött intro med en titel som anspelade på Malkaver. Ett vampyrsläkte från rollspelet Vampire som mest var ett gäng lallande fånar. Ett passande intro med andra ord.

2. ”A mad blood scenario”.

Sedan brakade det igång. Min första tanke då och min första tanke varje gång jag lyssnar på skivan är ”fy fan vilket tunt ljud”. Ni minns att Aphazel var den som skötte producerandet? Det är inget ljudmässigt praktfiasko men det låter tandlöst. Pun not intended. Gitarrerna är mest en aura, basen hörs ibland om man har hörlurar, trummorna låter som en ärtbössa, syntarna är mest en smekning. Sången däremot. Den hörs. OCH DET ÄR FAN SÅNG HELA TIDEN! Maken till långa texter får man leta efter och är det inga texter som skaldas är det pust, stön, stånk och häxskratt. Tänk hur mycket sång det är på första Funeral Mist-fullängdaren, dubbla det, blunda och kanalisera fram en inre bild på Lord Kaiaphas när han iförd näbbjagare och kråsskjorta menar varje ord han sjunger. Man baxnar. Texterna är dessutom i det närmaste oläsbara då storleken är typ 1, 5 och fonten är ”Kursiv Storidiot”.

”A mad blood scenario” är ljudet till trots ingen superkatastrof, däremot kommer jag aldrig att bli klok på arrangemanget. Som tur är kan man vaggas till evig sömn av Aphazels klassiska oriff. Första gången jag hörde skivan blev jag emellertid INTE imponerad utan snarare gruvligt besviken. Texten berör något jävla vampyrbröllop.

3. ”The draining”.

Nu började det ta sig. Gnussriff med kaggar, Aphazel lägger av några tunga soloutflykter. Faktum är att Aphazel är en av få svartmetallmusikanter som kommer undan med solon. Det ska han ha all cred för. Förutom en sagolikt irriterande refräng och att Kaiaphas aldrig kan hålla käftjäveln är ”The draining” inte så dum. Eller ja, nu kommer en bekännelse. Ni minns när man var ung och pank och man var tvungen att lära sig gilla skivor genom att lyssna på dem tills hjärnan bara kapitulerade. ”Mad grandiose bloodfiends” var den sista skivan jag gjorde det med. På riktigt. Jag lärde mig att typ  gilla det här eftersom jag betalade 179 spänn för den. Texten berör något jävla vampyrtjafs.

4. ”Um sonho psycodelico”.

En olåt och varför de valde att göra en video till den här dyngan är bortom allas förstånd. Låten bara maler på utan framtidsutsikter och även om man hör att Aphazel försöker riffa som på fornstora dagar känns allt bara som en jävla mardröm. Knullgubben Kaiaphas skanderar:

 An orgasmic celebration of flesh ensues. Our eyes luster with desires’ hue. Copulation grins upon my face, as we cum all over this fuckin’ place.

Jag rodnade då. Jag rodnar nu.

5. ”Sleeping princess of the Arges”.

Denna svartmetallballad är det Jesus Christ! som skrivit. Jag var skeptisk redan då. Köper man Ancient vill man ha 100 % Aphazel! Det är nu det blir bisarrt. Uppenbarligen visste Jesus Christ! hur man skriver en låt då arrangemanget är bra och riffen håller relativt hög klass. Skivans första låt som man med lite god vilja kan kalla godkänd. Trist bara att ostfaktorn stundtals slår över på rött och att det vankas rensång. Jag är helt ärlig när jag säger att jag än idag inte har en aning om det är väggblomman Erichte eller den spastiska huggtandspajasen Lord Kaiaphas som sjunger. Låten avslutas med ett solo signerat Jesus och mitt hjärta brast när jag insåg att Jesus strängdribblar tusen gånger bättre än Aphazel. Vad fan är det som händer?! Vad handlar texten om? Ingen jävla aning. Lång är den och det är många tuffa ord.

6. ”Her northern majesty”.

Att norska band belyser Norges storhet i sin lyrik är inget konstigt. Om vi håller kvar den tanken, vad är det absolut dummaste ni kan komma på gällande det temat? Kom igen nu. Fundera riktigt noga. Norges storhet, hur dumt kan det bli?

Här kommer facit. Man låter en amerikansk tjej vid namn Thorne skriva en hyllningstext till Norge.

I see my brazen brothers come to claim their hill and plane, They take my hand and guide me to the walls of Stortinget.

STORTINGET?! I november 1997 föddes den levande malström av grinighet som ni senare skulle lära känna som Hatpastorn. Här dog något i mig. Resten av texten är exakt lika hjärnslö. Thorne var alltså inte ens med i bandet utan blev ombedd att skriva några texter. Har ni tid över, spana in den i sin helhet. Man tror inte att det är sant.

Själva låten då? Inte så tokig, men man slutar lyssna efter att man hört Lord Kaiaphas vråla ordet ”Stortinget”.

7. ”Blackeyes”.

Ett uselt intro med brandtal, handklapp och skratt och sedan bär det iväg. ”Blackeyes” är en ohelig allians mellan Jesus Christ! och Thorne. Musikaliskt är det en av skivans bättre låtar. Detta kan man nästan säga att man gillar utan att skämmas ögonen ur sig. Lyriken är ljusår bättre än ”Her northern majesty” men det säger absolut ingenting. Sedan är det något mystiskt med trummorna. Jag kan svära på att det är trummaskin som används under större delen av låten. Varför? Ingen vet. Ännu en fråga i den svarta förtärande rymd som är obesvarade frågor gällande Ancient. Mycket kan man säga om Jesus Christ!, men han hade iallafall några coola idéer gällande hur man snor ihop en låt.

8. ”The emerald tablet”.

En ny allians. Denna gång mellan Aphazel och Thorne. King Diamond-doftande akustiskt intro. Man hör att Aphazel är sugen på revansch. Sedan blir det en  stinkande räkbuffé av oriff. Hur skriver man ens såna här riff?! Erichte gapar, Lord Kaiaphas kacklar och stönar. Man vill döda. På min topplista över oinspirerade låtar hade ”The emerald tablet” legat högt om inte Aphazel släppt FYRA skivor efter den här. Man vet att man nått en gräns när man innerst inne önskar att Jesus Christ! skrivit musiken istället. När Lord Kaiaphas utbrister i ett ”OH YEAH” följt av några sexiga knullstön vill man bara skjuta sig i huvudet och låta tomheten krossa livets tyranni. Lyckas man ta sig till låt åtta på ”Mad grandiose bloodfiends” har man ett psyke av stål. Kom dock ihåg att skivan rymmer inte mindre än FJORTON låtar. Denna bit plast lät jag alltså i min ungdom gå på repeat bara för att jag skulle lära mig att gilla dyngan. Inte konstigt att det blev som det blev.

9. ”Willothewisp”.

Jesus Christ! och Thorne är i farten igen. Denna gång med ”Willothewisp” som de även gjorde en musikvideo till. Ännu en black metal-ballad. Ännu en låt där Jesus Christ! är den som har de bästa idéerna i Ancient. Världen är sjuk. Trots en monstruös ostfaktor är ”Willothewisp” en ganska lattjo resa. Texten är kilometerlång men det är festligt att följa med i den och se hur denna tragiska kärlekshistoria utvecklar sig. Man hör att Thorne och Jesus Christ! iallafall försökt och det är fan mer än vad som kan sägas om Aphazel. Fattar ni nu vilken nivå vi befinner oss på?

10. ”Neptune”.

Som om det inte vore nog med låtar på detta album som är SEXTIOSJU minuter lång bestämde sig Aphazel att visa vem det är som bestämmer genom att slaska in en instrumental bit där han plinkar på en akustisk gitarr ackompanjerat av sliskiga Casio-syntar. I en rimlig värld hade detta varit skivans avslutningsspår. Men ack …

11. ”5”.

I låt nummer elva, mystiskt betitlad ”5”, ville Lord Kaiaphas blanda sig in i leken genom att bjuda på en till instrumental bit. Vi har alltså två instrumentala bitar på raken trots att skivkuken borde ha varit slut för länge sedan. Minns ni ”Exu” från ”The Cainian chronicle”. Knulltrumlåten Kaiaphas snodde ihop som jag drömde en sanndröm om? Här kommer uppföljaren. Det är rytmiskt bankande och stön. I över fyra minuter. Nu skulle det smaka med ett självmord.

12. ”Hecate, my love and lust”.

Aphazel står för musiken, Lord Kaiaphas lyriken. Läs texten, jag har i utbildningssyfte fetmarkerat några nyckelstrofer

Oh, thou enlightened lover, come roll with me. Oh my fiercest lover, come roll with me. All my life I’ve searched for thee. The wonders you hold are pure ecstasy. The greatest pleasures you give are most divine.  I shall love you ‘til the end of time.

The sensations I feel when you touch me burn stronger than that of the ones before thee. The volcanic shivers you give when we fuck, reminds me that mundane females do suck.

Through you, I have found the philosopher’s stone. In you my penumbral heart has found a home. And as you whisper sweet wisdoms into my ears, the power of cunnilingus brings you to tears.

I smell your hair, red as the brightest rose. Intoxication sets in and my desire grows. We dance until the moon bids farewell. Never shall we sleep into the fires of hell.

I’ll build you a throne in the heart of my mind, where everlasting love ye always shall find. Thy temple adorned with fidelity, where I’ll worship thy essence eternally.

Oh thou enlightened lover, Come roll with me. Oh my fiercest lover, come roll with me. Oh my denoted lover, come roll with me. Oh my faithful lover, come roll with me.

Thou art the answer to all my dreams. Thou art the bringer of orgasms supreme. And I shall shout to the false god above, Hecate, thou art the one that I love.

Återigen står man mållös. Det finns en bra sak med den här låten och det är att Aphazel drar oriffen så långt att man helt glömmer bort att man lyssnat på eländet när den är över. Jag skämtar inte nu. Varje gång den här låten startar förvandlas jag till ett frågetecken då jag är bombsäker på att jag aldrig har hört den förut. Slasktrattarna i Mactätus byggde för övrigt en hel karriär på det låtskrivarkonceptet.

13. ”Vampirize Natasha”.

Nu vill man bara dö men eftersom det är ett gäng vampyrer man har att göra med gör de allt för att hålla ens lekamen i ett rörligt tillstånd. ”Vampirize Natasha” är ett smutsigt samarbete mellan Aphazel, Jesus Christ! och Lord Kaiaphas. Det hade lika gärna kunnat vara ett samarbete mellan Hagamannen, Adolf Hitler och Eva Rydberg. Låten är bortom konceptet skitdålig och saknar allt existensberättigande. Vet ni vad fåntrattarna bestämmer sig för att göra på den här låten? Kom igen, gissa. Jo, de blandar Aphazels oriff med Trollhättan-thrash och ett studsigt stoner-riff. Inte ens HP Lovecraft hade kunnat sno ihop en mening som kunnat beskriva denna fullkomliga monstrositet. Texten är på den här nivån:

Violently, I’ll fuck your pernicious cunt, while consuming the precious life-force, thoroughly enjoying the sweet flavor. I’ll vampirize you, Natasha, with no remorse.

En låt kvar.

14. ”Black funeral”.

Vi avslutar med en fritidsgårdstolkning av Mercyful Fates ”Black funeral”. Man har hört sämre tolkningar av det bandet men nu är man så jävla förbannad att man vill bränna ljudvågorna som strömmar ur högtalarna. Man vill förinta universum. Man vill prutta Aphazel i munnen och köra upp nithjälmen i arslet på Lord Kaiaphas. Vad fan har ni ställt till med! Vad hände här?

”Mad grandiose bloodfiends” är en mardröm. En sådan där mardröm som man likt förbannat inte kan hålla sig ifrån. Nyfikenheten blir för stor. Det finns som sagt några hyfsade låtar på den, men överlag är den ett mysterium. Det är inget hafsverk då den innehåller tonvis med idéer, de flesta dåliga, men det händer saker hela tiden. Däremot hade låtmaterialet gärna fått jäsa ett år till innan de spelade in skivan. Finputsa detaljerna, skära bort det överflödiga. Var det Metal Blades fel att det blev som det blev? Kanske. Jag vill dock lägga en stor del av skulden på Aphazel som lät sig förledas av Lord Kaiaphas. Som vi kommer att märka senare i denna artikelserie var det inte första gången som Aphazel kom under influens av tvivelaktiga individer.

Ja, jösses. Vilket band det här är alltså.

Det finns tusen saker till som jag vill ha sagt om den här skivan i allmänhet och Ancient i synnerhet, men vi avslutar för idag med en sista märklighet och det är följande information som står i bookleten:

Support our Baphomet brother, the Goat, call the Animal Realm at 1607 5832225 (New York)

Heidenhammer slog det här numret men han fick inget svar. Vem fan är the Goat! Varför ska vi ringa honom? Vad är hans relation till Ancient?

Nästa gång vi ses vankas det ”The halls of eternity”, det inlägget dröjer inte länge då det är svårt att skriva en längre text om ingenting.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 13 oktober, 2016 at 7:21 e m and is filed under Ancientmånaden. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.