Förintelseförsamlingens Ancient-kvartal. Night visit.
Mellan 1993 och 2001 var Ancient hyfsat produktiva. Förutom ett litet glapp 1998 var det minst ett släpp per år som gällde. Efter ”Proxima centauri” blev det emellertid ett ganska stort glapp till nästa fullängdare. Vad Ancient pysslade med under den tiden vågar jag inte ens spekulera i, men när ”Night visit” släpptes under sommaren 2004 gick den mig helt förbi. Jag orkade inte ens kolla upp deras nya musikvideo. Hade jag gett upp fullkomligt? Svaret är ja.
”Night visit” är något så unikt som en Ancient-platta jag inte ens äger. Jag har naturligtvis hört några bitar under årens gång. Kommer jag ihåg dem? Nej. Faktum är att jag inte ens kommer ihåg hur titelspåret som de gjorde en video till låter och då har jag sett/hört det spektaklet ett flertal gånger.
Därför tänkte jag göra något lite annorlunda idag. Som självutnämnd Ancient-profet ska jag förutspå hur låtarna låter. Till min hjälp har jag ledtrådar såsom låttitel, text och låtlängd. Sedan ska jag lyssna på hymnerna och se hur rätt jag hade.
”Envision the dead”
Hatpastorns profetia: Redan på låt ett blir jag fintad då skivan inte inleds med ett intro utan vad jag antar är en riktig låt då den har både text och en låtlängd på närmare sju minuter. Texten är på tok för lång. Orkar inte läsa hela men jag tippar på att den är en omskrivning av att bli dumpad. Det finns många ledtrådar som tyder på det. En av dem är att Aphazel och Deadly kristin de facto hade en romans, men hon är inte med på den här skivan. OK. Såhär måste det vara. Aphazel är övertaggad och eventuellt dumpad. Det vankas ett aggressivt öppningsspår men eftersom det är sentida Ancient vi snackar om kommer det vara ett hopplöst tröskande i mellantempo med riff som inte leder någonstans. Känner jag Aphazel rätt kommer det finnas ett akustiskt plink eller ett syntdribbel i slutet av låten. Viskande röster? Jag säger ja på den gissningen. I övrigt en fis i universum.
Verkligheten: Snärtigt trumintro, klassiskt Ancient-riffande och överraskande bra sång. Produktionen är dessutom bättre än jag minns den. Jag är faktiskt lite paff! Sedan kommer det jävligt dåligt kvinnomummel. Naturligtvis. Pang! Där kom det! Syntdribbel OCH akustiskt plink. Jag är bäst på Ancient! HA! VISKANDE RÖST! Överlag var låten bättre än jag förutspått, men i övrigt hade jag alla rätt.
”Rape the children of Abel”
Hatpastorns profetia: Världens längsta text och Lord Kaiaphas gör enligt uppgift ett vokalt gästspel. Det måste förresten vara Kaiaphas som skrivit lyriken då den refererar till ett ”Thokkian vortex” som även är namnet på bandet han startade efter sin sorti från Ancient. Vad ett ”Thokkian vortex” egentligen är låter jag vara osagt. Min teori är att det vankas ett desperat nostalgiskt flörtande. Frågan är bara om det flörtas med ”The Cainian chronicle” eller ”Mad grandiose bloodfiends”. Jag hoppas på det förstnämnda.
Verkligheten: Det här låter oroväckande kompetent. Inget flörtande med tidiga plattor vilket jag trodde. Det var ju då själva jävelkuken. Stundtals är det riktigt atmosfäriskt och Lord Kaiaphas kraxar på bra. Ancient har aldrig låtit tajtare och mer välproducerade. Undrar hur trött Metal Blade egentligen blev. Nu dög det liksom.
”Horroble”
Hatpastorns profetia: Jag vet att Jesus Christ! hade ett sidoprojekt kallat Horroble, därför borde detta vara en Jesus Christ!-låt. Min mer än kvalificerade gissning är att vi låtmässigt hamnar någonstans mellan ”Blackeyes” från ”Mad grandiose bloodfiends” och ”I, madman” från ”The halls of eternity”. Ett spex med några intressanta idéer. Låter det INTE så blir jag genuint paff.
Verkligheten: Vad fan är det som händer?! Såhär kompetent har Ancient ingen rätt att vara. Min gissning om hur den här biten skulle låta var galet fel. Här snackar vi en drivig dänga med illavarslande mycket attityd. När Aphazel skriker titeln en halv miljard gånger i rad fnissar jag lite lätt men i övrigt har jag satt skrattet i halsen.
”Night visit”
Hatpastorns profetia: ja, den här har jag ju faktiskt hört. Inte för att jag kommer ihåg något mer än att produktionen är bra, att det är välspelat och att man får tråkslag efter tolv sekunder.
Verkligheten: Nu tar vi det jävligt lugnt. Varför gjorde de en video till den här låten då den hittills är den klart sämsta? En trött halvballad av tråkigaste sort. Kompetent, men svintrist.
”Lycanthrophy”
Hatpastorns profetia: ”Lycanthropy” stavas ”Lycanthropy”, inte ”Lycanthrophy”. Det borde Ancient veta. Är det någon sorts form av slarv är det OK, är det någon sorts form av ordlek mellan ”Lycanthropy” och ”Trophy” blir jag faktiskt lite rädd. Texten är urusel. Är det någon av italienarna som varit framme? Dhilorz och Grom är huvudmisstänkta. Detta måste vara en sentida olåt som mest gör en irriterad.
Verkligheten: Det är gott om ost i den här låten, det ska erkännas. I övrigt ljusår bättre än förväntat. Det här är ju en riktig låt. Nu har jag inte bookleten till skivan, lyssnar på Spotify, men jag börjar fan undra om Aphazel skrivit några låtar alls. Vart är oriffen? Vart är oarrangemangen?
”Night of the Stygian souls”
Hatpastorns profetia: Nu ska vi se. Om mina kalkyler stämmer så har vi ett ”ösigt” introspår signerat Aphazel, en nostalgisk spya med Lord Kaiaphas på sång, en Jesus Christ!-låt, en skitlåt de gjorde video till och en dynghög med misstänkt italiensk inblandning. Det borde rimligtvis tyda på att Aphazel har helt slut på idéer och att det vankas sex minuter utsiktslöst harvande. ”Night of the Stygian souls” kan vara låten som får mig på riktigt dåligt humör. En kul kuriosa om hela det här Ancient-projektet är att jag, och jag skämtar inte nu, under denna resa fått mitt första gråa hår i skägget.
Verkligheten: HUR FAN KAN ETT BAND BLI BÄTTRE NÄR DE TAR IN ETT GÄNG ITALIENARE?! Hur är det möjligt att i stort sett samma line-up spelade in ”Proxima centauri”? Det här är ju kompetent. Alltså på riktigt. Det är inte helt hundra min kopp, men jag förstår folk som helt oironiskt gillar ”Night visit”. Jag är i chock.
”Fuel the flames”
Hatpastorns profetia: Går jag bara efter låttiteln hade jag gissat att detta är en fullkomligt genomvidrig black and roll-uppkastning av värsta sort. Tänk er Satyricons sämsta låt genom tiderna, ”Fuel for hatred”, i Ancient-skrud. Det som får mig att tvivla är lyriken som är kilometerlång och verkar återigen beröra någon som blivit dumpad. Det som gör detta än mer svårbedömt är att språket är alldeles för bra för att det ska ha varit Aphazel som författat eländet. Nu vet jag varken ut eller in, men eftersom jag uppenbarligen lider av ett brutalt självskadebeteende önskar jag att den låter som ”Fuel for hatred” i Ancient-skrud.
Verkligheten: Exakt när fick Ancient självförtroende och pondus? Varför har jag inte blivit underrättad? Återigen, inte riktigt min kopp svartmetall, men det är då ljusår bättre än vad många andra norska klassiska band fes ur sig vid samma tidpunkt. Tänk om den här skivan hade kommit efter ”The Cainian chronicle”. Då hade jag hållit käften. Allting känns oerhört surrealistiskt just nu.
”The truth unveiled”
Hatpastorns profetia: Vi närmar oss slutet av skivan och eftersom Ancient inte haft ett bra avslutningsspår sedan 1995 borde detta vara en monstruös uppvisning i att koka soppa på en spik. Texten handlar om en liten tjej som tramsar runt och hittar en blödande ängel på backen. Kan Clandestine Blaze tagit inspiration av denna till ”Church of atrocity”-plattan, närmare bestämt till låten ”Frozen angel”? Tveksamt. Fast vad fan vet man? ”Church of atrocity” släpptes 2006, bara två år efter ”Night visit”. Mikko Aspa kanske är ett riktigt Ancient-head.
Verkligheten: Mmmm, klassiskt Aphazel-plock på gitarren. Grymt trumarbete av Grom, bra stämning, bra sång. Det finns något mytologiskt i att det här är den enda Ancient-skivan jag inte äger. Eftersom den är bra.
”The arctic mirage”
Hatpastorns profetia: Av någon outgrundlig anledning är Ancient helt tokiga i outron. Så tokiga att de faktiskt brukar köra två outron efter varandra när det är dags att avrunda en skiva. Detta är det första och av titeln att döma tippar jag på att Aphazel hittat ett kallt blippbloppande syntljud som han sporadiskt använder för att skapa en suggestiv och esoteriskt sval ljudbild. Inte det sämsta man hört men har man hört det en gång får det räcka så.
Verkligheten: Helt fel igen hade jag. Här rör det sig om ett svepande ljudlandskap. Inget mirakel av kvalitet, men man har släppt igenom på den här nivån förr.
”Out in the haunted woods”
Hatpastorns profetia: Nu blir det rent önsketänkande från min sida, men jag hoppas att “Out in the haunted woods” är en tre minuter lång akustisk dröm i rakt nedåtstigande led från Carpathian Forests magiska ”The last sigh of nostalgia”. Jag vet att jag har fel. Så får det vara. Man kan ju i alla fall få drömma lite.
Verkligheten: Ralph Lundsten-doftande hysteri. Jag hade med andra ord fel. Igen. Jag gillar Ralph Lundsten, men det här kommer jag aldrig att lyssna på igen.
Jag är mållös. Jag var fullständigt övertygad om att ”Night visit” skulle vara i klass med lågvattenmärket ”Proxima centauri”. Hur gick det här till? ”Night visit”, om än inget mästerverk, är en bra skiva.
En bra skiva.
Aphazel …
DU GJORDE DET!
Jag … måste nog lägga mig ner en stund.
Hejdå.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
Kommentera