Hatpastorns likpredikan

I likhet med ”Svartalvheim” har Heidenhammer även skrivit om denna lilla juvel. Här kommer således min syn på saken innan jag släpper lös den galningen.

Efter de relativa framgångarna med ”Svartalvheim” var våra tappra krigare Aphazel och Grimm redo att återigen spela in nytt material. Denna gång en trelåtars mini-CD. Året var 1995, månaden var april. Det var dags att lämna Hindu Lyd bakom sig och testa nya studiofaciliteter. Det blev Warlust Studios, producentens namn: Michael Omlid. En filur som inte spelat in svartmetall varken före eller efter denna giv och jag kan sätta en femhundring på att studions namn garanterat var något annat. Typ som när Setherial döpte om Ballerina Studios till Hellsound Studios på ”Lords of the nightrealm”.

Det var inte bara studion som var ny utan det blev även ett skivbolagsbyte. Ut med Listenable Records och in med anrika Damnation Records. En etikett som släppt allsköns godbitar genom åren, bland annat Trolls ”Drep de kristne”, Einherjers ”Leve vikingången” och Razor Of Occams ”Diabologue”. Den sistnämnda har en titel jag alltid har hatat. Ancients mini-CD döptes till ”Trolltaar” och släpptes runt november samma år.

Innan vi går vidare. ”Trolltaar”. En lurig titel. Alla vet att när norrbaggarna börjar fippla med två ”A” på raken ska det uttalas ”Å”. INGEN jag känner säger ”Trolltår”. Det blir bara för dumt så vi säger ”Trolltaaaaar” med några extra vokaler bara för att markera. Hur gör ni andra? Säger ni ”Trolltår” eller ”Trolltaaaaar”?

Omslaget då? Ja, första gången jag beskådade detta konstverk skrattade jag högt och länge. Ett randigt blyertstroll i vassen liksom. Lägg därtill typsnittet på skivtiteln som bara osar misslyckad autografkråka. Genom åren har jag emellertid lärt mig att uppskatta eländet. Det är som härligt fulsnyggt. Det ska bara se ut så där.

Produktionen på skivan är hyfsad. Den är lite stökigare och murrigare än ”Svartalvheim” och låtmaterialet är mer atmosfäriskt och melankoliskt. Hur var det med instrumenthanteringen då? Jo tack. Detta var Grimms sista släpp med Ancient och ingen kan väl påstå att han slutade på topp. Tempot skenar och kaggarna … ja, de här kaggemattorna lämnar en hel del att önska. Han sjunger dock bra och Aphazel sköter strängar och syntar med bravur. Med sig på resan hade de även två gästmusiker. Lise Kari H. Stalheim på stämningsfullt kvinnognol och Knut Arne Kringstad på eufonium. Vad fan är då ett eufonium, kanske ni undrar? Vi kollar vad Wikipedia säger:

Eufonium är ett bleckblåsinstrument. Det är tenormedlemmen i tubafamiljen. Liksom bastuban har eufoniet en borrning som ökar konstant i storlek från ventildelen till klockstycket, så kallad konisk borrning, till skillnad från cylindriskt borrade instrument som bibehåller en konstant diameter på röret under en större del av instrumentets totala längd. Därför har eufoniet en rundare klang än trombonen trots att de spelar i samma tonregister. Förhållandet i fråga är analogt med det mellan kornett och trumpet.

Någon sorts form av lallartrumpet med andra ord. Det låter iallafall rätt hejigt. Synd bara att Knut Arne inte är någon vidare virtuos. Jag hade kunnat göra det bättre.

Mini-CDn består som sagt av tre bitar,. ”Trolltaar”, ”Nattens skjønnhet” och ”Fjellets hemmelighet”. Texterna är lika hemliga som det där fjällets dito för jag har då aldrig hittat dem någonstans. De två förstnämnda är reguljära svartmetalldängor medan den avslutande låten är en mer esoterisk historia beståendes av syntar och märklig sång. Alla tre gillar jag skarpt. Mycket på grund av nostalgiska skäl, både ”Trolltaar” och ”Svartalvheim” gick varma på 90-talet.

Hur står sig då ”Trolltaar” 2016? Bra, måste jag säga. Den har en charm och en atmosfär jag gärna återkommer till med jämna mellanrum. Att trummorna är respektlösa gentemot tjafs såsom takt och tempo ser jag inga större problem med. Hellre en livstid med Grimms dubbla kaggar än en långhelg med Meshuggah.

En demo, en EP, en fullängdare och en mini-CD på typ två år. Ancient smidde medan järnet var varmt. Säger man så? Smidde? Smed? Smedje? Giftsumak? Ja, inte fan vet jag. Produktiva var de iallafall.

Detta avslutar Ancients första era. Den bra eran. Nästa gång vi hörs kommer jag inte vara lika nöjd. Först ska ni dock få stifta bekantskap med Heidenhammers åsikter om ”Svartalvheim” och ”Trolltaar”. Det inlägget kommer på fredag. Han är inte lika diplomatisk i sina ordval..

På återseende Ancient-lovers.

/Hatpastorn

This entry was posted on 21 september, 2016 at 7:35 e m and is filed under Ancientmånaden. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.