Arkiv för augusti, 2020

Hatpastorns hatlayout. Del 2. Gästspel av Skogen-Jocke.

Posted in Uncategorized on 31 augusti, 2020 by hatpastorn

Hatpastorn här. Det senaste inlägget gällande påhittade band och lika påhittad layout fick fantasin att flöda. Skogen-Jocke, en LEGEND när det kommer till påhittade band, skickade mig några bilder han själv komponerat och jag höll på att spruta havregrynsgröten genom näsan. Jag undrade om han ville gästspela på dessa sidor och bad honom att i sådana fall skriva ihop en backstory till bandet samt lite tankar kring hela processen. En stund senare var allt klart och denna gång var det eftermiddagskaffet som höll på att spruta ur näsan.

Nu ska jag inte uppehålla er mer. Här kommer Skogen-Jocke:

Solar Plexus

Jag tror att idén till ett symfoniskt black metal-projekt om rymden föddes för kanske 10-15 år sedan. Det är ingenting jag någonsin skulle orka spela, eller posera på bandfoto för. Åtminstone inte utan mask, häxhatt, corpse paint eller manteln ur Mio Min Mio. Således hamnade det projektet i det fack där så många andra halvbriljanta idéer hamnar, nämligen det obefintliga projektfacket.

Varför har man det då, tänker du? Jo, för att hjärnan tänker ut nya projekt en gång i veckan, som man inte kan eller hinner eller orkar eller ens vill göra, men det är bara så jävla roligt att gå lite för långt. Så där sitter man med omslag, texter, bakgrundshistoria, logo osv. Allt utom musik. Då bandet faktiskt inte finns. Och då har jag ändå släppt ett ungerskt projekt på CD/LP och ett norskt på kassett, utan att avslöja min identitet för bolagen.

Men utav alla fiktiva band – då snackar vi bland annat om Vintersorg-projekt, tjeckisk porngrind, kängpunk, svartmetall från Sovjet, synthwave, sommarplågor, italiensk AOR och julhits – kommer här Solar Plexus, ett symfoniskt black metal-band från Lettland, med fokus på rymden. De vill helst låta som en mix av Arcturus, Odium, Midvinter och Limbonic Art, men låter mer som en korsning av Grief of Emerald, första EPn med Crimson Moonlight och en sallad av Antikrundan-intron.

På tal om Antikrundan förresten. I gymnasiet lade en av skivbutikerna ner i Växjö, och sålde ut alla skivor. Av någon anledning var jag sen dit, så kvar fanns inte mycket. Men det går ju inte att lämna stället tomhänt, så jag chansade på två skivor jag aldrig hört. Bandnamnen var så usla att jag inte kunde motstå. Jag pratar naturligtvis om svenska Grief of Emeralds millenniesläpp ”Malformed Seed” och norska The Sins of thy Beloveds ”Lake of Sorrow” från 1998. Båda helt fruktansvärda. Kan faktiskt medge såhär i efterhand att enda anledningen till att jag köpte den norska skräpskivan, var för att den ena tjejen såg ut som Jenna Jameson, även om jag anade att det skulle vara någon ostig delfingoth á la Nightwish. En genre jag aldrig kommer att förstå mig på. Dåliga riff, känsliga texter, könsliga omslag och kvinnoyl i operastil med en höghattsman viskandes i bakgrunden. Samt mycket klädsel i sammet. Det handlar nog egentligen mest om sammet tror jag.

Nåja, åter till Solar Plexus.

De formades i Lettlands hufvudstad Riga sent 1995, av nyinflyttade estniska frontfiguren Mouth of Tellus. Efter att ha jobbat som dagisfröken i utkanten av Tallinn några år för länge, samt bränt alla musikaliska broar på hemmaplan i grungebandet Blond Vicar, jeanspappaorkestern Midnight Lips samt proggruppen Please Rewind, packade han sin enda resväska och letade guld i Lettland. På puben Victory mötte han gruvarbetarna Arthur och Albert, som efter sitt brokiga försök att slå med power metal-bandet Elfmagic, också var redo att ta världen med storm. Idéer, hopp och framtid fanns, men de behövde en gitarrist. Albert kom då på att hans kusin brukade spela Toto-covers på släktmiddagarna, med systern kompandes på synt. Ett samtal senare så var saken biff. Solar Plexus var ett faktum.

Då Mouth of Tellus läst några böcker om rymden på dagiset där han jobbade, kändes rymdtemat som en vattentät, idiotsäker och storslagen idé. Efter att Limbonic Arts ”Moon in the Scorpio” kom ut 1996, så visste de exakt hur musiken skulle låta. Mycket fokus på texterna, några ackord på gitarren och en synt som skulle få världen att häpna. 12 år gick, och de var äntligen redo att släppa besten lös. Nocturnal Art Productions gick med på en deal efter år av tjat, och 2008 släpptes debuten ”Ad Astra – A Planetary Odyssey”.

9 starka låtar, varav en var en cover på Gamma Rays debutdänga ”Space Eater”.

Artworken gjordes av Brunos brorson Alfons, som hade pantat ihop pengar till en lektion i Photoshop. Men alla blev belåtna. Så mycket färger!

 

Tyvärr utfärdade Riga en orosanmälan mot Mouth of Tellus, efter att han försökt övertyga den lokala arbetsförmedlingen om att han var, citat: ”en son av Neptunus som inte har tid för jordligt arbete”. Mouth of Tellus fick resa hem igen, Arthur och Albert återgick till gruvan, och syskonen Bruno och Andromeda fortsatte med sina Toto-covers.

En era som knappt hann börja, gick i graven.

Men för att få en lite större inblick i Mouth of Tellus vision för Solar Plexus, finns förklaringar till låtarna i hans biografi ”Why does keyboards have a space key if it doesn’t exist?”

Intro

Mouth of Tellus: ”All great odysseys must have intro”

Lunar nexus of solar plexus

MoT: ”It is about the sun and the moon and the space between. Mystical space”

Enthralled celestially

MoT: ”Ever since I was child I saw universe as my home”

I rode on Pegazus

MoT: ”In my dreams I only travel by the mighty Pegazus! Is it a horse or a star sign? No one knows to this day!”

Space (a cappella version)

MoT: ”We wanted all fans to have the same feeling. To let the words of space talk to them without musical interuptions”

Arthur: ”Mouth of Tellus deleted all instruments”

Deep purple

Albert: ”I love Deep Purple”

As I gaze upon the stars of the ancient universal galaxy

MoT: ”Yes, and what do I see? Majestic things. Did you know stars is small suns? Think about it”

Outro

MoT: ”It is the outro”

Space eater (Gamma Ray cover)

MoT: ”Kai Hansen is a good friend of mine and we wanted to spread his wisdom of space and lifeforms in universe”

Kai Hansen: ”Never heard of this band before. Cool track originally, but they don’t really do it justice”

Hatpastorns hatlayout

Posted in Uncategorized on 30 augusti, 2020 by hatpastorn

98 % av all min kreativitet grundar sig i en svart, bottenlös, irritation. Efter att ha hört/sett ett sydamerikanskt pagan/viking/folk metal-band för mycket fick det helt enkelt vara nog. Jag klev således upp i ottan, startade datorn och tänkte stillsamt för mig själv att nu ska jag skapa den mest djävulska Invasion Records-layouten mina kunskaper kan uppbåda. Detta till ett helt påhittat band. Sagt och gjort, här har ni det argentinska bandet Folkviking med debutskivan ”Ales stenar, Audhumlas spenar”.

Vi börjar med omslaget. En snabb bildsökning på ”winter forest wallpaper” gav jackpott. Tjafs som upphovsrätt blir mycket enklare om man tänker sydländskt. Brightness/contrast tills ögonen värker och man uppnår det nirvana som är Det Hedenske Folk-blått, det är industristandard. Ut på Google igen, sökte fram den där symbolen som är så uttjatad att man bara vill skrika. Givetvis valde jag den med störst vattenmärkstext på. Verktyget dissolve löser ALLA sådana problem. Logon, ett enkelt typsnitt med handritad ”symmetri”. Glömde såklart att göra ett nytt lager så logon är ett med bilden. Titeln då? Ales stenar är förutom Sveriges Stonehenge en skiva med Lord Wind. Herr Stille berättade för mig om det bisarra med Rob Darken på Österlen och jag skämtar inte när jag säger att den tanken fått mig att garva exakt varje dag sedan dess. Vad rimmar på ”stenar” och är så korkat att Trollhorn från Uruguay hade kunnat komma på det? Spenar. Audhumla. Urkon. ”Ales stenar, Audhumlas spenar”.

Ibland är man ett sådant jävla geni att det gör ont.

Låt ett, ”Jomsviking battle”. En tecknad mobilspelsviking och en bild på en hammare senare var det klart. Det lyriska mästerverket var en ren kanalisering. En viktig layout-detalj i sammanhanget är att typsnitten måste blandas hejvilt och det får under INGA omständigheter finnas en tillstymmelse till centrering eller logik. Ordet ”Jomsviking” ligger för övrigt på min topp tjugo över de lökigaste orden jag vet.

Låt två, ”Bifrostian pridestorms”. Jag hittade en badbrygga och en mobilspels-Oden på Google. Rena julafton. Här kände jag att det behövdes något första-utgåvan-av-”Those of the unlight”-oläsligt. Pang bom. Knallrött över blått/vitt så ögonen får sig en kyss. Jobba mycket med versaler. Om ni undrar över ”Caucasus” och ”Gotland”. Spana in Heulend Horn på Metal Archives. Argentinsk viking metal som … ja, både jag och Heidenhammer har ju deras skivor. En inblick i dem kommer vid ett annat tillfälle.

Låt tre, ”Ravenblack eclipse”. En stulen korp och en eld-dissolve. Det här går som smort! Dags att börja jobba med ett mer lättläsligt typsnitt. Fastnade för den kassa versalversionen av ”A” så då blev det såhär. Ja, själva titeln är såklart i ett helt annat typsnitt. Det lyriska mästerverket var återigen en ren kanalisering.  Korpen antar jag ska ha tre ögon. Säkert något Game Of Thrones-tjofräs. Tycker dock att det blir roligare att tänka att korpen bara har två ögon och faktiskt ser ut sådär. ”Derp”, som kidsen säger.

Dags för bandfoto. Det är ingen slump att de flesta av de här banden är enmansprojekt. Det är för att de inte har några kompisar. Ett snabbt bildsök på ”LARP” och denna skönhet uppenbarade sig. Digital handritad corpse paint, på. Träsnittseffekt, på. Bort med all färg och fullt ös på brightness/contrast. En barnlek.

Låt fyra, titelspåret. En norpad bild på Ales stenar samt återanvändning av symbol och hammare. En så kallad trestegsraket. Typsnitt i gult. Fattar förresten att första Bathory blev som det blev, är bombsäker att jag valde guld för jag ville ha lite Falkenbach-flärd. Men gult blev ju … fult. Nyckeln till denna framgång var att panga in texten INNAN sista dissolven med hammaren. Är riktigt nöjd med den här ocentreringen även. Lustre-Henke är den jag känner som får mest panik av allt som inte är perfekt centrerat/symmetriskt. Han blev åksjuk när jag skickade några bilder till honom. Det lyriska mästerverket kan ses som en hyllning till både Svartby och tidigare nämnda Trollhorn.

Låt fem, dags att ta ner tempot lite med det akustiska/autistiska stycket ”The spirit of the pagan valley”. En nörd med en bronslur i sömlös kombination med mobilspels-batalj gjorde detta till fest för alla sinnen. Blev mest nöjd med placeringen av texten. Jag skulle kunna klämma in något festligt om ”gyllene snitt”, men då måste jag kolla upp vad det egentligen är och det orkar jag inte. Det vilar en Napalm Records-hopplöshet över den här bilden som jag verkligen uppskattar.

Låt sex, ”Freyas anger”. Den skulle egentligen hetat ”Freyas hateanger all over the nine worlds again”, men det blev struligt med storleken på typsnittet. Låtar har ju ändrat namn av sämre orsaker. En skrikande kvinna och en vindruta med vattendroppar på. Stor konst. Träsnittseffekten på den stackars damen skapade stor humor. Tyvärr försvann mycket när man körde dissolve med vindrutan. Texten … kan vara det bästa jag någonsin skrivit.

Låt sju. Här körde jag klassikern liten skrivstilstext i silver över vitt. En hyllning till Setherials ”Nord”, bland annat. Problemet var bara att, ja det går ju fan inte att läsa så jag har ingen aning om vad jag döpte låten till eller vad texten handlar om. Vi får sätta en ny titel, ”Wintersun like a heritagefist in Surturs mouth”. Ursprungsplanen var givetvis att spegelvända vinterbilden i stil med Vargavinter eller andra Old Mans Child, men jag blev lat och lade på ett bedrövligt filter istället. Ni får ha lite fantasi.

Informationsbladet. Jag älskar skivor där de bara gett upp på sista sidan i bookleten. Ett gäng grundvargar från Internet och några gamla svärd. Kvalitén på svärdbilden var så låg att när man blåste upp storleken och lade den obligatoriska dissolven skapades en helt egen effekt och textur. Det i kombination med symbolen för tusende gången blev riktigt saftigt. Och ja, jag vet att den heter aegishjalmur, ägghjälm eller något liknande hopplöst. Vill bara undvika att skriva ordet för att slippa att få riktad reklam på Instagram från Descended From Odin och andra runstensrunkande patraskföretag. Tänk att tillverkare av mysbyxor, mobilspel och kanske framförallt JÄVLIGT KASSA BAND har fått mig att tappa intresset för fornnordisk mytologi. Bra jobbat. Allt arbete med barnboken ”Inget pjåsk, Ratatosk” har avstannat.

Ja, det var väl allt för idag. Har många andra idéer på kommande inslag i samma stil då det var sagolikt underhållande att sitta och pilla med bilderna. Nästa blir nog en Matrix-inspirerad historia. Målet är att knäppa Trolls ”Universal” på fingrarna. Ni som vet, ni vet. Det sjuka är att detta gjorde jag i ett nafs och jag har nära på noll erfarenhet av sådant här. Tanken att folk fått betalt för att göra layouter som fan är värre än dessa är skrämmande. Ta bara Invasion Records eller Black Mark Productions som exempel. Tänk att vi lever i en verklighet där någon med största sannolikhet fått betalt för att sätta låtlistan på Bathorys ”Requiem” i BOKSTAVSORDNING eller för den delen se till att hyllningsboxen till Quorthon inte bara var Invasion Records-röd utan även så pixlig att det skrek i själen. Och då var det skivbolagschefens son och guldkalv vi snackar om. Makalöst.

På återseende.

/Hatpastorn

När Heidenhammer läser gamla nummer av Close-Up och skickar SMS mitt i natten

Posted in Uncategorized on 22 augusti, 2020 by hatpastorn

*Pling*

Heidenhammer: Det HÄR obehaget hade jag helt missat!

Hatpastorn: Vad händer??? Klockan är EN MILJARD!!!

*Pling*

Hatpastorn: Jag blev, på riktigt, alldeles kall. Du vet samma känsla som när man nästan dött.

Heidenhammer: Japp.

Att köpa skivor

Posted in Uncategorized on 17 augusti, 2020 by hatpastorn

Vart börjar man ens? Det är såklart något sjukligt med att samla på saker. Någon gammal instinkt från stenåldern som triggas igång. Man måste ha, annars dör man. Problemet är bara att den där instinkten fått fnatt så istället för att man paniskt samlar nötter och bär inför vintern samlar man på skivor med Ancient. I bästa fall. I stunder av klarhet börjar tron vackla. Som när man stolt intalar sig själv att en komplett katalog med Twin Obscenity borde finnas i varje människa hem. Heidenhammers bättre hälft satte huvudet på spiken när jag och Hammaren febrigt satt och skröt om våra senaste ”klipp”. Ren irrationell eskalering, kallade hon det. Jo, det stämmer. Men å andra sidan blir livet lite roligare när man har allt med Troll. Vilket Troll? Ja, bägge norska såklart. Till att börja med.

När man var liten och hade ont om pengar satt jag fan och dagdrömde om alla skivor jag skulle köpa om jag vann pengar. Den gula märkpennan markerade myndigt allt man var intresserad av i allsköns kataloger. Mindfulness, innan det struntordet ens fanns. Såhär i vuxen ålder ser det nästan likadant ut. Den stora skillnaden är väl egentligen att man blir HELT JÄVLA VANSINNIG på det här priserna vissa skivor betingar. Här sitter man liksom och blir lite småsugen att ha polska Themgoroths första platta från 1995 och så är det någon jävla tjeck på Discogs som vill ha FYRAHUNDRA spänn för möget! Aldrig.

Det slutar heller inte riktigt där. Oftast hittar jag en skiva som jag faktiskt är ute efter, surnar till över priset och istället kollar igenom säljarens övriga utbud och det hela slutar med att jag köpt 20 plattor jag kanske inte riktigt behövde för tre gånger högre pris än den där skivan jag faktiskt ville ha. Billigt blir snabbt dyrt när hjärnan tycker att tyska Nordlys demosamling är essentiell lyssning. Fnissigt band för övrigt. Ett band som startade som Fjell, bytte till Nordlys och blev så jävla mobbade att de bytte namn till Pest, sedan Die Pest, Schwarze Wut och sedan tillbaka till Nordlys igen.

Ja, det är mycket att stå i när man är dum i huvudet. Var länge skeptisk till Discogs för det kändes ”för enkelt”, men efter allt strul som varit med att köpa skivor från Tradera eller Facebook-grupper ska det mycket till innan jag öppnar börsen där igen. När det går snabbare att köpa skivor från någon glad ukrainare eller vitryss är det ett tecken på att något är fel. Här kommer förresten en kort lista över saker som kan driva en till vansinne när man handlar från exempelvis en Facebook-grupp:

  1. Säljaren har inte Swish
  2. Säljaren ”skickar skivorna idag” för att sedan ursäkta sig två månader senare med att det varit struligt på senaste
  3. Säljaren skickar skivor som saknar booklets, baksidor etc utan att informera om det i annons
  4. Säljarens Messenger ”har fungerat konstigt på senaste” och svarar inte på de första elva dödshoten man skickat. Dock fungerar Messenger alltid när man ska få bankuppgifter/Swish. Märkligt det där
  5. Säljaren paketerar som ett slan
  6. Säljaren ”lägger ut annons i flera grupper” och har noll koll på vad som sålts och vad som finns kvar
  7. Säljaren skickar inga skivor och försvinner från jordens yta
  8. Säljaren lägger ut en annons per skiva istället för att samla ihop allt i en annons
  9. Säljaren har en potatis som kamera, tar bilder på skivorna och orkar inte skriva ut vilka skivor det är
  10. Säljaren sätter inte ut pris vilket urartar i en tragedi i kommentarsfältet
  11. Säljaren lägger ut ett obrytbart paket med en bra skiva och tre kassa. Det är därför jag har alla Old Mans Child för övrigt
  12. Säljaren hävdar att det är ett original och … ja, ni fattar vart det här är på väg
  13. Säljare som köper en miljard Drudkh-skivor från TPL för 69 spänn styck för att sedan sälja dem på Facebook för 79 kr styck. Vilken otrolig avans ändå
  14. Säljaren lägger ut en annons, för att sedan DIREKT åka på semester i tre veckor
  15. Säljaren har inget hum om världsliga saker som vikt och hur världen fungerar så de vill ha 60 kr i porto för en enkel CD, utan ask
  16. Säljaren lägger ut ett ”fett paket” med tre Carnal Forge-promos för femhundra spänn och blir sedan lite grinig över att annonsen inte ens fått en like
  17. Säljare som på fullaste allvar, i den verklighet vi lever i, vill ha 900 pengar för Vinterlands debut
  18. Säljare som Elgiganten-lockar med massa bra fynd i listan och sedan är hälften av alstren man vill ha ”borta/redan sålda” och där står man med Bloodthorns ”Genocide” och en mellangiv med Black Funeral kvar som egentligen mest var menade som utfyllnad så man kan kräva fraktfritt men nädå det slutar självfallet med att man köper skiten OCH betalar frakt och tro inte på fan att man i dumhetens namn nästan tjatade sig till något helt jävla olyssnat oband från No Colours bara för att ha något att täppa igen hålet i sin själ med
  19. Säljare som lägger upp bra skivor till bra priser när jag inte är på Facebook så att Heidenhammer, den ormen, kan roffa åt sig och sedan bjuda på kaffe och bullar (svingoda) och skrocka i mjugg när han daskar fram godbit efter godbit och där står jag som en fullkomlig idiot eftersom jag inte har Mundanus Imperium-minin och INTE FAN tänker jag hosta upp Discogs-kontanter för DEN
  20. Säljare som vägrar lägga ut Astaarths första demo till försäljning. Till mig

Fan vad jag surnade till nu! Det enda jag vill är att få köpa en skiva jag vill ha för ett rimligt pris och sedan få den levererad inom skälig tid. Ska det verkligen vara omöjligt?

Värst är när man bockat av gud vet hur många exempel i listan på ett och samma köp och när man äntligen får hem paketet inser man att man kanske inte riktigt behövde de där skivorna i sitt liv. Heidenhammer hamnade i krig över en mellanplatta med … vilka fan var det? Det kan ha varit Lunatic Gods eller Tales Of Darknord. Den kullen valde han att dö på. Otroligt roligt givetvis. För mig.

Jag har länge funderat på om man kanske skulle göra en sådan där haul-video när jag och Hammaren väl får hem något så ni kan följa med och se hur dumt det faktiskt kan bli. Eerily hauling winds, kommer den eventuella serien heta såklart. Jag får se.

Nä, om man skulle lyssna på lite nya skivor man just fått hem? Nu ska vi se … Nordlys demosamling, ja. Den är bitvis riktigt hyfsad. Vad har vi här då? Ryska Grom. Gitarristen kallar sig för Helg. Tio spänn, man har ju köpt plattor på sämre premisser. Dimension F3Hs debut, tydligen skulle jag ha alla skivor med det gänget. Det blir ju så. Snötårars demosamling. Ett felbeslut. Myrkr är faktiskt bra så den lyssnar jag nog inte på ikväll. Samael … äh, ”Solar soul” köptes mest för att ha allt. TVÅ WeltenBrand! Till mitt försvar finns det en Summoning-koppling och då är vi på rätt nivå. Hmmm, detta var kanske inte mitt bästa paket jag fått. Och vet ni var det sjukaste är?

Håll i er nu.

Nu var det inte många kronor jag lade för dessa plattor, men jag köpte dem i vredesmod över att säljaren vill ha flera hundra för ständigt aktuella Enochians ”Night monumental evil”!

På återseende

/Hatpastorn

Hatpastorn & Heidenhammer: Skivor vi faktiskt sålt

Posted in Uncategorized on 13 augusti, 2020 by hatpastorn

Okej, först och främst ska vi ha en sak jävligt klar för oss. Vi samlar på skivor. På rat. På Sleaszy Rider-släpp och tillhörande kranskommuner. Hyllorna bågnar och samlevnadspartners dånar. Vår sammanlagda skörd uppgår till tusentals plattor. På gott och ont. Mest ont.

Med det sagt, är det ytterst sällan vi gör oss av med sådant som vi införskaffat. Visst, ett par inbrott, klåfingriga tvivelaktiga bekantskapers kleptomani och utlånade alster som aldrig kommit tillbaka har väl förvisso decimerat antalet i någon utsträckning. Men annars är det extremt sällsynt att vi frivilligt gett bort eller sålt iväg skivor. Till och med våra respektive dubbletter har en förmåga att få Joakim von Anka-snålheten att rinna till ordentligt, vilket medfört att de förblivit i våra respektive hem.

Därför blev det intressant att redogöra för vilka skivor vi, trots allt detta, ändå valt att sälja iväg. Särskilt sällsynt var sådana val i ungdomsåren. Vilket börjar bli några år sedan nu.

Hatpastorn. Opera IX, ”The call of the wood”

HP: Okej, en skiva som köptes begagnad för femtio kronor på den lokala Skivboden. En skiva som faktiskt gjorde att jag mådde illa när jag lyssnade på den. Utan ironi. Och det här är en skiva som du, Heidenhammer, på fullaste allvar har mage att vara lite på jakt efter! Det här har ju såklart inte hindrat senare släpp av samma band från att rota sig in i min samling. De har dock förblivit otroligt ogenomlyssnade genom åren.

HH: Själv har jag både promoversionen och digipakutgåvan av ”The black opera”. Jag var nära att hitta nämnda ”Call of the wood” för några månader sedan, men tydligen var texthäftet vattenskadat så jag hindrade mig. Berätta lite mer om det här illamåendet som debuten gav upphov till …

HP: Ja, självklart har jag också ”The black opera” i promoversion. En skiva som avslutas med en pervers tolkning av Bauhaus ’Bela Lugosi is dead’. Det är enkom i klass med Hortus Animaes mash up-cover av Mayhems ’Freezing moon’ och Mike Oldfields ’Tubular bells’. Illamåendet … nej, jag hänvisar till det jag tidigare skrivit om den i ett ”Från A till Ö”-inlägg. En kall känsla av depression och att slösa bort sitt liv.

https://hatpastorn.com/2014/08/04/fran-a-till-o-med-hatpastorn-o-som-i-opera-ix/

HH: Var det inte du som för någon dag sedan lyssnade igenom fyra skivor med WeltenBrand och Greifenstein? Nåja, vem sålde du egentligen Opera IX till?

HP: Den fick gå tillbaka till Skivboden. Jag vill också tillägga att det faktiskt finns en skiva jag försökt sälja i över tjugo års tid men som INGEN velat ta emot, och det är tyska Agathodaimons ”Blacken the angel”.

HH: Så du menar att jag också hade chans att köpa den där, fast efteråt? Och det gled mig ur händerna likt en hal ål? Satan. Jag blir ju dock väldigt nyfiken på just varför Opera IXs debut, av alla jävla dyngsläpp vi förvärvat genom åren, fick stryka på foten i en tidig skivpogrom.

HP: Det har att göra med … den var helt enkelt för obehaglig att ha hemma. Och då har jag haft många jävligt konstiga saker mellan lägenhetens fyra väggar. Men där drog jag en skarp gräns. Det var ”Call of the wood” och … en till skiva, vilken vi kommer till nu.

Hatpastorn, igen. Necromass, ”Abyss calls life”

HP: Ja, egentligen är ju det här samma historia. Skivboden, en femtiolapp. Vidrigt italienskt uttal och en hudfärgad layout.

HH: Så vi pratar alltså om en hesperisk double feature som skickas tillbaka till restaurangen den kom från. Mamma mia!

HP: Uff. Efter det, är det inte mycket italienskt som kommit innanför dörren. Förutom en tung split till t-shirt mellan Cadaveria och Necrodeath. Obeskrivligt ful.

HH: Jag har ju mitt Necrodeathlinne, vilket jag prydde min lekamen med på stranden så sent som för en vecka sedan. De beundrande blickarna från resten av besökarna uteblev. De fattade ju ingenting. Gav Necromass upphov till samma obehagskänsla som deras landsmän i Opera IX?

HP: Necromass, ja. Visst har du deras debut, med den stora kuken på omslaget?

Man baxnar tammefan

HH: ”Mysteria Mystica Zofiriana”, ja. Jag vet att jag lyssnat igenom den ett flertal gånger men jag minns just ingenting. Papperstunn produktion, har jag för mig. Varenda gång jag plockar fram den vill jag att den ändå skall innehålla någonting mer än vad jag kommer ihåg, men det gör jag inte.

HP: Eftersom den är släppt på Unisound lägger jag den ofta i samma påse som all annan tidig grekisk black metal. Obegripligt tunt, segt och makalöst överskattat. Jag har för övrigt en demo från 1992 med förlagan till Necromass. Då gick de under namnet Dark Lust. Skitdålig.

Heidenhammer. Desiderii Marginis, ”Songs over ruins”

HH: Av alla jävla Cold Meat Industry-släpp som existerat var det självklart det här albumet som fanns att tillgå på den lokala skivbutiken i Härnösand. Man hade liksom fått för sig att det bolaget borgade för någon slags kvalitet …

HP: Verkligheten kan vara en grym och kall älskarinna.

HH: Jag hade nyss blivit biten av det här med dark ambient och liknande. Jag tror att jag lockades lite av att det just inte fanns någon information om bandet att tillgå. Låttitlarna var utskrivna, men mycket mer var det inte. Själva ”musiken”, då? Ja, du …

HP: När det gäller den finns det inga ursäkter. För att vara på den säkra sidan slår vi på och lyssnar på skivan nu, as we speak. Jag fick tag i ett begagnat exemplar av Bure Bödel. Tänk att du i efterhand haft mage att ha en halvt nonchalant inställning till en mellanplatta med Lustmord, med den här plattan i bagaget!

HH: Jag tror att det här albumet brutalt spräckte min illusion att ambient var någonting genomtänkt. Hur många gånger jag än drog på den kände jag verkligen ingenting. Det är inga låtar, ingen stämning, ingen som griper tag i en, ingenting. Olåtar. Omusik. Oambient. O-ljud. Om man tänker sig ett venndiagram med o-ljud i ena cirkeln och oljud i den andra, så möts Desiderii Marginis i överlappningen.

HP: Det är sådant här man spelar på hospice då man vill att människor bara ska ge upp. Man blir inte arg, och inte så dåligt att det är kul. Man blir bara så fruktansvärt kraftlös. Inget leder någonstans utan varenda låt förefaller vara ett intro till ett intro som aldrig drar igång.

HH: Gud vet vem jag till sist sålde den här till, men undrar om det fan inte var Patric i Aardia. Det är dock svårt att i ord beskriva hur sällan jag ville göra mig av med skivor jag en gång införskaffat, då jag alltid hade någon slags relation till dem. Det här var dock ett riktigt dåligt förhållande som det var bäst att göra slut på. Undrar vad det här gänget pysslar med idag?

Hatpastorn. Algaion, ”General enmity”

HP: Okej, för att göra en lång historia kort: en saga med väldigt många felbeslut i handlingen. Det började med att jag köpte Algaions ”General enmity” via Ginza för trettio kronor. Sedan hade jag en flickvän i grannkommunen. Även det ett, på många sätt, felbeslut. Och för att ha råd med busspengar för att ta mig till vederbörande sålde jag Algaions ”General enmity” för tjugosex kronor. I samma veva såldes även ”From within the purgatory”-samlingen av samma anledning. Jag hade en dubblett.

HH: Berätta lite mer om ”General enmity”.

HP: Nu är det så här: mycket har vi ju trakasserat Mathias Kamijo för, men i det här fallet ger jag inga ursäkter. Tvärtom är det han som skall be mig om ursäkt. Vad i helvete tänkte de när de spelade in den där skivan? För att göra det här än mer ironiskt är att den släpptes via skivbolaget Wounded Love. Med tanke på bussresorna som skivan gav upphov till känns det obehagligt passande.

HP: Nu kommer detta att låta som en disclaimer från min sida, men jag har faktiskt knappt hört just den skivan. Hur låter den egentligen?

HH: Den är … otroligt konstig. Av helt fel anledning. Det är en blandning av det allra mesta. Tänk dig en bastard av Godflesh, Hellacopters och Helloween. Typ. Du vet det där ”Vänner”-avsnittet när Rachel lagar en dessert och blandar vaniljsås och sylt med stekt lök och kött? Med en skrikande Mårten som ett körsbär på toppen. Algaion har ju släppt bra skivor, så jag förstår inte alls vad som hände just här. Märklig produktion med.

Heidenhammer. Dark Funeral, ”The secrets of the black arts”

HH: Jag förstår att det här i dag framstår som ett mycket märkligt val. Saken är den att det dock alls inte hade något med musiken att göra. ”Secrets …” är som alla vet en av de bästa svenska black metal-skivorna genom historien. Varje låt är en monsterhit. Layouten, texterna, arrangemangen … ja, allt. Jag hade till och med digipackversionen.

HP: Så … ?

HH: Den var helt enkelt inte true nog.

HH: Nu … backar vi. Vad?

HH: Det var bara det att något dog inombords i mig när jag läste en intervju med bandet i ungdomstidningen Chili. För er som inte känner till den publikationen kan den bäst beskrivas som en gratisversion av en blandning mellan Okej och Kamratposten. I ett fem sidor långt reportage satt medlemmar och menade att de satt uppe på nätterna och grät över att de var tvungna att gå till jobbet på morgnarna. Och för Heidenhammer, sjutton år och med starka sataniska principer var detta uttalanden jag fnös åt. Rejält.

HP: Ja, du hade ju inte fel …

HH: Inget slår tonårsövertygelser. Jag ska nog återvända till dem, nu när jag tänker efter.

HP: Kan du inte också berätta om när du gjorde dig av med Dissections ”The somberlain”?

HH: Det var väl själva fan … jo, det var som så att mitt dåvarande ex hade lånat ett exemplar av just den skivan av en gemensam bekant och på något sätt lyckades hon slarva bort skivan. Hon ville dock inte erkänna detta utan förhalade återlämnandet av plattan i vad jag antar var flera år. Av någon anledning väcktes den sovande björnilskan över detta under tiden hon och jag sällskapade, så jag gav bort mitt eget exemplar som någon slags bail out utan att berätta hur det egentligen låg till. Jag kan tillägga att jag idag har tre exemplar av ”The somberlain”. I samma veva kan jag ju i och för sig berätta om ett besynnerligt byte i femtonårsåldern i form av …

Heidenhammers byte: Morbid Angels ”Domination” mot Morgana Lefays ”Sanctified”

HP: Nu tar vi det jävligt lugnt. För andra gången. Alltså, du bytte vilken skiva mot vilken skiva?

HH: Ja, det … må ju låta märkligt. Den korta förklaringen är helt enkelt att jag var besviken på ”Domination” när den dök upp. I mitt tycke är ”Covenant” dödsmetallens fulländning. Inte bara Morbid Angels absoluta formtopp, utan hela genrens. Och det har inte enbart nostalgiska skäl, för jag köpte en jävla massa andra skivor i samma kategori under samma period … som verkligen inte bestått tidens prövningar. Än idag vet jag inte riktigt hur death metal skulle kunna låta bättre. Vissa menar att exempelvis ”Altars of madness” är en betydligt bättre skiva, men det har den aldrig varit i mina öron.

HP: Jag kan i och för sig hålla med om att ”Covenant” var deras peak. ”Domination” har inte samma urkraft och känns heller inte lika ond. Särskilt lyrikmässigt sett. Produktionen är lite för kall och lite för plastig.

HH: Såhär i efterhand är den såklart skitbra. Men med de förväntningar jag hade … det spelade liksom ingen roll hur många genomlyssningar jag gjorde. Det var ändå alltid något som saknades. Om nu Morgana Lefays ”Sanctified”, inköpt av en kompis under samma period, verkligen skulle vara bättre låter jag vara jävligt osagt. Men den hade ändå låten ’To Isengard’, och det är ju som bekant en riktig brakhit.

HP: Roligast hade ju varit om det hade varit ett byte till skivan med det där andra Morgana Lefay som temporärt tog över namnet och spelade någon slags Pantera-groove.

Hatpastorns anteckning:

Efter att Hammaren släppt bomb efter bomb lyckades jag dra ur honom när han sålde Enslaveds ”Frost” och två första Ancient för kaffepengar i ungdomen. Stämningen blev dock så dålig att vi nog får återkomma i ett senare inlägg.

På Återseende.

/Hatpastorn & Heidenhammer