Hatpastorn & Heidenhammer: Skivor vi faktiskt sålt

Okej, först och främst ska vi ha en sak jävligt klar för oss. Vi samlar på skivor. På rat. På Sleaszy Rider-släpp och tillhörande kranskommuner. Hyllorna bågnar och samlevnadspartners dånar. Vår sammanlagda skörd uppgår till tusentals plattor. På gott och ont. Mest ont.

Med det sagt, är det ytterst sällan vi gör oss av med sådant som vi införskaffat. Visst, ett par inbrott, klåfingriga tvivelaktiga bekantskapers kleptomani och utlånade alster som aldrig kommit tillbaka har väl förvisso decimerat antalet i någon utsträckning. Men annars är det extremt sällsynt att vi frivilligt gett bort eller sålt iväg skivor. Till och med våra respektive dubbletter har en förmåga att få Joakim von Anka-snålheten att rinna till ordentligt, vilket medfört att de förblivit i våra respektive hem.

Därför blev det intressant att redogöra för vilka skivor vi, trots allt detta, ändå valt att sälja iväg. Särskilt sällsynt var sådana val i ungdomsåren. Vilket börjar bli några år sedan nu.

Hatpastorn. Opera IX, ”The call of the wood”

HP: Okej, en skiva som köptes begagnad för femtio kronor på den lokala Skivboden. En skiva som faktiskt gjorde att jag mådde illa när jag lyssnade på den. Utan ironi. Och det här är en skiva som du, Heidenhammer, på fullaste allvar har mage att vara lite på jakt efter! Det här har ju såklart inte hindrat senare släpp av samma band från att rota sig in i min samling. De har dock förblivit otroligt ogenomlyssnade genom åren.

HH: Själv har jag både promoversionen och digipakutgåvan av ”The black opera”. Jag var nära att hitta nämnda ”Call of the wood” för några månader sedan, men tydligen var texthäftet vattenskadat så jag hindrade mig. Berätta lite mer om det här illamåendet som debuten gav upphov till …

HP: Ja, självklart har jag också ”The black opera” i promoversion. En skiva som avslutas med en pervers tolkning av Bauhaus ’Bela Lugosi is dead’. Det är enkom i klass med Hortus Animaes mash up-cover av Mayhems ’Freezing moon’ och Mike Oldfields ’Tubular bells’. Illamåendet … nej, jag hänvisar till det jag tidigare skrivit om den i ett ”Från A till Ö”-inlägg. En kall känsla av depression och att slösa bort sitt liv.

https://hatpastorn.com/2014/08/04/fran-a-till-o-med-hatpastorn-o-som-i-opera-ix/

HH: Var det inte du som för någon dag sedan lyssnade igenom fyra skivor med WeltenBrand och Greifenstein? Nåja, vem sålde du egentligen Opera IX till?

HP: Den fick gå tillbaka till Skivboden. Jag vill också tillägga att det faktiskt finns en skiva jag försökt sälja i över tjugo års tid men som INGEN velat ta emot, och det är tyska Agathodaimons ”Blacken the angel”.

HH: Så du menar att jag också hade chans att köpa den där, fast efteråt? Och det gled mig ur händerna likt en hal ål? Satan. Jag blir ju dock väldigt nyfiken på just varför Opera IXs debut, av alla jävla dyngsläpp vi förvärvat genom åren, fick stryka på foten i en tidig skivpogrom.

HP: Det har att göra med … den var helt enkelt för obehaglig att ha hemma. Och då har jag haft många jävligt konstiga saker mellan lägenhetens fyra väggar. Men där drog jag en skarp gräns. Det var ”Call of the wood” och … en till skiva, vilken vi kommer till nu.

Hatpastorn, igen. Necromass, ”Abyss calls life”

HP: Ja, egentligen är ju det här samma historia. Skivboden, en femtiolapp. Vidrigt italienskt uttal och en hudfärgad layout.

HH: Så vi pratar alltså om en hesperisk double feature som skickas tillbaka till restaurangen den kom från. Mamma mia!

HP: Uff. Efter det, är det inte mycket italienskt som kommit innanför dörren. Förutom en tung split till t-shirt mellan Cadaveria och Necrodeath. Obeskrivligt ful.

HH: Jag har ju mitt Necrodeathlinne, vilket jag prydde min lekamen med på stranden så sent som för en vecka sedan. De beundrande blickarna från resten av besökarna uteblev. De fattade ju ingenting. Gav Necromass upphov till samma obehagskänsla som deras landsmän i Opera IX?

HP: Necromass, ja. Visst har du deras debut, med den stora kuken på omslaget?

Man baxnar tammefan

HH: ”Mysteria Mystica Zofiriana”, ja. Jag vet att jag lyssnat igenom den ett flertal gånger men jag minns just ingenting. Papperstunn produktion, har jag för mig. Varenda gång jag plockar fram den vill jag att den ändå skall innehålla någonting mer än vad jag kommer ihåg, men det gör jag inte.

HP: Eftersom den är släppt på Unisound lägger jag den ofta i samma påse som all annan tidig grekisk black metal. Obegripligt tunt, segt och makalöst överskattat. Jag har för övrigt en demo från 1992 med förlagan till Necromass. Då gick de under namnet Dark Lust. Skitdålig.

Heidenhammer. Desiderii Marginis, ”Songs over ruins”

HH: Av alla jävla Cold Meat Industry-släpp som existerat var det självklart det här albumet som fanns att tillgå på den lokala skivbutiken i Härnösand. Man hade liksom fått för sig att det bolaget borgade för någon slags kvalitet …

HP: Verkligheten kan vara en grym och kall älskarinna.

HH: Jag hade nyss blivit biten av det här med dark ambient och liknande. Jag tror att jag lockades lite av att det just inte fanns någon information om bandet att tillgå. Låttitlarna var utskrivna, men mycket mer var det inte. Själva ”musiken”, då? Ja, du …

HP: När det gäller den finns det inga ursäkter. För att vara på den säkra sidan slår vi på och lyssnar på skivan nu, as we speak. Jag fick tag i ett begagnat exemplar av Bure Bödel. Tänk att du i efterhand haft mage att ha en halvt nonchalant inställning till en mellanplatta med Lustmord, med den här plattan i bagaget!

HH: Jag tror att det här albumet brutalt spräckte min illusion att ambient var någonting genomtänkt. Hur många gånger jag än drog på den kände jag verkligen ingenting. Det är inga låtar, ingen stämning, ingen som griper tag i en, ingenting. Olåtar. Omusik. Oambient. O-ljud. Om man tänker sig ett venndiagram med o-ljud i ena cirkeln och oljud i den andra, så möts Desiderii Marginis i överlappningen.

HP: Det är sådant här man spelar på hospice då man vill att människor bara ska ge upp. Man blir inte arg, och inte så dåligt att det är kul. Man blir bara så fruktansvärt kraftlös. Inget leder någonstans utan varenda låt förefaller vara ett intro till ett intro som aldrig drar igång.

HH: Gud vet vem jag till sist sålde den här till, men undrar om det fan inte var Patric i Aardia. Det är dock svårt att i ord beskriva hur sällan jag ville göra mig av med skivor jag en gång införskaffat, då jag alltid hade någon slags relation till dem. Det här var dock ett riktigt dåligt förhållande som det var bäst att göra slut på. Undrar vad det här gänget pysslar med idag?

Hatpastorn. Algaion, ”General enmity”

HP: Okej, för att göra en lång historia kort: en saga med väldigt många felbeslut i handlingen. Det började med att jag köpte Algaions ”General enmity” via Ginza för trettio kronor. Sedan hade jag en flickvän i grannkommunen. Även det ett, på många sätt, felbeslut. Och för att ha råd med busspengar för att ta mig till vederbörande sålde jag Algaions ”General enmity” för tjugosex kronor. I samma veva såldes även ”From within the purgatory”-samlingen av samma anledning. Jag hade en dubblett.

HH: Berätta lite mer om ”General enmity”.

HP: Nu är det så här: mycket har vi ju trakasserat Mathias Kamijo för, men i det här fallet ger jag inga ursäkter. Tvärtom är det han som skall be mig om ursäkt. Vad i helvete tänkte de när de spelade in den där skivan? För att göra det här än mer ironiskt är att den släpptes via skivbolaget Wounded Love. Med tanke på bussresorna som skivan gav upphov till känns det obehagligt passande.

HP: Nu kommer detta att låta som en disclaimer från min sida, men jag har faktiskt knappt hört just den skivan. Hur låter den egentligen?

HH: Den är … otroligt konstig. Av helt fel anledning. Det är en blandning av det allra mesta. Tänk dig en bastard av Godflesh, Hellacopters och Helloween. Typ. Du vet det där ”Vänner”-avsnittet när Rachel lagar en dessert och blandar vaniljsås och sylt med stekt lök och kött? Med en skrikande Mårten som ett körsbär på toppen. Algaion har ju släppt bra skivor, så jag förstår inte alls vad som hände just här. Märklig produktion med.

Heidenhammer. Dark Funeral, ”The secrets of the black arts”

HH: Jag förstår att det här i dag framstår som ett mycket märkligt val. Saken är den att det dock alls inte hade något med musiken att göra. ”Secrets …” är som alla vet en av de bästa svenska black metal-skivorna genom historien. Varje låt är en monsterhit. Layouten, texterna, arrangemangen … ja, allt. Jag hade till och med digipackversionen.

HP: Så … ?

HH: Den var helt enkelt inte true nog.

HH: Nu … backar vi. Vad?

HH: Det var bara det att något dog inombords i mig när jag läste en intervju med bandet i ungdomstidningen Chili. För er som inte känner till den publikationen kan den bäst beskrivas som en gratisversion av en blandning mellan Okej och Kamratposten. I ett fem sidor långt reportage satt medlemmar och menade att de satt uppe på nätterna och grät över att de var tvungna att gå till jobbet på morgnarna. Och för Heidenhammer, sjutton år och med starka sataniska principer var detta uttalanden jag fnös åt. Rejält.

HP: Ja, du hade ju inte fel …

HH: Inget slår tonårsövertygelser. Jag ska nog återvända till dem, nu när jag tänker efter.

HP: Kan du inte också berätta om när du gjorde dig av med Dissections ”The somberlain”?

HH: Det var väl själva fan … jo, det var som så att mitt dåvarande ex hade lånat ett exemplar av just den skivan av en gemensam bekant och på något sätt lyckades hon slarva bort skivan. Hon ville dock inte erkänna detta utan förhalade återlämnandet av plattan i vad jag antar var flera år. Av någon anledning väcktes den sovande björnilskan över detta under tiden hon och jag sällskapade, så jag gav bort mitt eget exemplar som någon slags bail out utan att berätta hur det egentligen låg till. Jag kan tillägga att jag idag har tre exemplar av ”The somberlain”. I samma veva kan jag ju i och för sig berätta om ett besynnerligt byte i femtonårsåldern i form av …

Heidenhammers byte: Morbid Angels ”Domination” mot Morgana Lefays ”Sanctified”

HP: Nu tar vi det jävligt lugnt. För andra gången. Alltså, du bytte vilken skiva mot vilken skiva?

HH: Ja, det … må ju låta märkligt. Den korta förklaringen är helt enkelt att jag var besviken på ”Domination” när den dök upp. I mitt tycke är ”Covenant” dödsmetallens fulländning. Inte bara Morbid Angels absoluta formtopp, utan hela genrens. Och det har inte enbart nostalgiska skäl, för jag köpte en jävla massa andra skivor i samma kategori under samma period … som verkligen inte bestått tidens prövningar. Än idag vet jag inte riktigt hur death metal skulle kunna låta bättre. Vissa menar att exempelvis ”Altars of madness” är en betydligt bättre skiva, men det har den aldrig varit i mina öron.

HP: Jag kan i och för sig hålla med om att ”Covenant” var deras peak. ”Domination” har inte samma urkraft och känns heller inte lika ond. Särskilt lyrikmässigt sett. Produktionen är lite för kall och lite för plastig.

HH: Såhär i efterhand är den såklart skitbra. Men med de förväntningar jag hade … det spelade liksom ingen roll hur många genomlyssningar jag gjorde. Det var ändå alltid något som saknades. Om nu Morgana Lefays ”Sanctified”, inköpt av en kompis under samma period, verkligen skulle vara bättre låter jag vara jävligt osagt. Men den hade ändå låten ’To Isengard’, och det är ju som bekant en riktig brakhit.

HP: Roligast hade ju varit om det hade varit ett byte till skivan med det där andra Morgana Lefay som temporärt tog över namnet och spelade någon slags Pantera-groove.

Hatpastorns anteckning:

Efter att Hammaren släppt bomb efter bomb lyckades jag dra ur honom när han sålde Enslaveds ”Frost” och två första Ancient för kaffepengar i ungdomen. Stämningen blev dock så dålig att vi nog får återkomma i ett senare inlägg.

På Återseende.

/Hatpastorn & Heidenhammer

8 svar till “Hatpastorn & Heidenhammer: Skivor vi faktiskt sålt”

  1. Äntligen är ni tillbaka! Livsnödvändig läsning som vanligt.

  2. Har inte sålt så mycket i mina dagar. Har gjort mig en hacka på att sälja lite Ghost-skivor och sedan sålde jag Dance Of December Souls till en kompis på gymnasiet för att jag tyckte att den var dålig. Vilken idiot jag var. Fantastisk skiva. Köpte den igen många år senare för mycket, mycket mer pengar.

  3. Åhh! Dark Funeral-intervjun i Chili!!

    Jag har inte tidningen kvar fysiskt, men minnena… hade inte någon av tomtarna i bandet satt upp mörkläggningsgardiner och stora inverterade kors på väggarna i sin lägenhet enkom för imponera på journalisten som, av någon märklig anledning, tyckte att det var en bra ide att stiga över tröskeln hemma hos ”Blackmoon” eller vem fan det nu var? Hade inte alla lampor släckts ner också – med undantag av ett svart stearinljus – så de fick sitta där i mörkret mörkret och konversera?

    Förmodligen har åren spelat ett spratt med mina minnen, men jag vill bestämt minnas en målande beskrivning av hur ”ond” lägenheten var. Jag var 16-17 år kanske. Till skillnad mot när jag läste Close Up-intervjun med Euronymous där jag bara ville dyrka mannen omdömeslöst, så var Dark Funeral i Chili.. det var som att komma på en kompis med att sitta och runka till Carolas julskiva. Man visste att man aldrig mer skulle kunna se den här personen i ögonen igen.

    Dark Funeral. Den intervjun alltså. Skönt att höra att det inte bara var jag, men det gick inte att ta dem på allvar igen efteråt.

    • Jag har faktiskt kvar den intervjun i en låda. Storartad läsning. Kommer ihåg att däckat använde den intervjun för att ta kontakt med klassens black metal-snubbe. Jag visade honom den och sedan var vi kompisar. Han lärde mig allt jag kan om black metal.

  4. … okey detta handlar inte om sålda skivor,, utan skivor man ha lånat till …. tvivelaktiga personer. Jag lånade ut in the nightside eclipse. Till en blind person på dåvarande folkhögskolan jag gick på. ””Skall vi gå in på nörd perspektiven så skaffade jag nämnda skiva ,, precis när den ha kommit ut,,, så antagligen ibland dom tidigaste upplagorna”””. Hur som……… Skall ha tillbaka skivan,, terminen närmade slutet..o termin även slutade….. få ett sms ett par veckor efteråt. Att JAG KUNDE INTE HITTA SKIVAN !!!!! Först blev jag lite sur….. sen när jag såg ironin att jag lånat ut skivan…..till en blind person…så började jag o megagarva. Så….. lånar aldrig ut skivor till blinda personer… då vederbörande aldrig finner dem. P.s personen är död idag…o skivan finns troligtvis i familjen..nån stans!!

  5. Nörden i mig vill göra ett tillägg. Naturligtvis så lånade jag inte ut skivan,, då den kom.””sms o mobil va inte så uppbyggt då””. Utan jag lånade ut skivan…till den blinde 2002. Telia hade blivit,, riktigt bra då faktiskt. Då den blinde vederbörande skickade sms. ….hade dock i tanken då att in the… hade jag köpt genast när den kom. Kuriosa fick köpa den NYA upplagan av in the nightside.. med a fine day to die o gypsy som bonusspår…plus mycket sämre omslag. Tur dock…Att låtarna är lika bra. … o som sagt innan! Låna aldrig till blinda personer ,, ni blir bara så besvikna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: