Hatpastorns hatlayout. Del 2. Gästspel av Skogen-Jocke.
Hatpastorn här. Det senaste inlägget gällande påhittade band och lika påhittad layout fick fantasin att flöda. Skogen-Jocke, en LEGEND när det kommer till påhittade band, skickade mig några bilder han själv komponerat och jag höll på att spruta havregrynsgröten genom näsan. Jag undrade om han ville gästspela på dessa sidor och bad honom att i sådana fall skriva ihop en backstory till bandet samt lite tankar kring hela processen. En stund senare var allt klart och denna gång var det eftermiddagskaffet som höll på att spruta ur näsan.
Nu ska jag inte uppehålla er mer. Här kommer Skogen-Jocke:
Solar Plexus
Jag tror att idén till ett symfoniskt black metal-projekt om rymden föddes för kanske 10-15 år sedan. Det är ingenting jag någonsin skulle orka spela, eller posera på bandfoto för. Åtminstone inte utan mask, häxhatt, corpse paint eller manteln ur Mio Min Mio. Således hamnade det projektet i det fack där så många andra halvbriljanta idéer hamnar, nämligen det obefintliga projektfacket.
Varför har man det då, tänker du? Jo, för att hjärnan tänker ut nya projekt en gång i veckan, som man inte kan eller hinner eller orkar eller ens vill göra, men det är bara så jävla roligt att gå lite för långt. Så där sitter man med omslag, texter, bakgrundshistoria, logo osv. Allt utom musik. Då bandet faktiskt inte finns. Och då har jag ändå släppt ett ungerskt projekt på CD/LP och ett norskt på kassett, utan att avslöja min identitet för bolagen.
Men utav alla fiktiva band – då snackar vi bland annat om Vintersorg-projekt, tjeckisk porngrind, kängpunk, svartmetall från Sovjet, synthwave, sommarplågor, italiensk AOR och julhits – kommer här Solar Plexus, ett symfoniskt black metal-band från Lettland, med fokus på rymden. De vill helst låta som en mix av Arcturus, Odium, Midvinter och Limbonic Art, men låter mer som en korsning av Grief of Emerald, första EPn med Crimson Moonlight och en sallad av Antikrundan-intron.
På tal om Antikrundan förresten. I gymnasiet lade en av skivbutikerna ner i Växjö, och sålde ut alla skivor. Av någon anledning var jag sen dit, så kvar fanns inte mycket. Men det går ju inte att lämna stället tomhänt, så jag chansade på två skivor jag aldrig hört. Bandnamnen var så usla att jag inte kunde motstå. Jag pratar naturligtvis om svenska Grief of Emeralds millenniesläpp ”Malformed Seed” och norska The Sins of thy Beloveds ”Lake of Sorrow” från 1998. Båda helt fruktansvärda. Kan faktiskt medge såhär i efterhand att enda anledningen till att jag köpte den norska skräpskivan, var för att den ena tjejen såg ut som Jenna Jameson, även om jag anade att det skulle vara någon ostig delfingoth á la Nightwish. En genre jag aldrig kommer att förstå mig på. Dåliga riff, känsliga texter, könsliga omslag och kvinnoyl i operastil med en höghattsman viskandes i bakgrunden. Samt mycket klädsel i sammet. Det handlar nog egentligen mest om sammet tror jag.
Nåja, åter till Solar Plexus.
De formades i Lettlands hufvudstad Riga sent 1995, av nyinflyttade estniska frontfiguren Mouth of Tellus. Efter att ha jobbat som dagisfröken i utkanten av Tallinn några år för länge, samt bränt alla musikaliska broar på hemmaplan i grungebandet Blond Vicar, jeanspappaorkestern Midnight Lips samt proggruppen Please Rewind, packade han sin enda resväska och letade guld i Lettland. På puben Victory mötte han gruvarbetarna Arthur och Albert, som efter sitt brokiga försök att slå med power metal-bandet Elfmagic, också var redo att ta världen med storm. Idéer, hopp och framtid fanns, men de behövde en gitarrist. Albert kom då på att hans kusin brukade spela Toto-covers på släktmiddagarna, med systern kompandes på synt. Ett samtal senare så var saken biff. Solar Plexus var ett faktum.
Då Mouth of Tellus läst några böcker om rymden på dagiset där han jobbade, kändes rymdtemat som en vattentät, idiotsäker och storslagen idé. Efter att Limbonic Arts ”Moon in the Scorpio” kom ut 1996, så visste de exakt hur musiken skulle låta. Mycket fokus på texterna, några ackord på gitarren och en synt som skulle få världen att häpna. 12 år gick, och de var äntligen redo att släppa besten lös. Nocturnal Art Productions gick med på en deal efter år av tjat, och 2008 släpptes debuten ”Ad Astra – A Planetary Odyssey”.
9 starka låtar, varav en var en cover på Gamma Rays debutdänga ”Space Eater”.
Artworken gjordes av Brunos brorson Alfons, som hade pantat ihop pengar till en lektion i Photoshop. Men alla blev belåtna. Så mycket färger!
Tyvärr utfärdade Riga en orosanmälan mot Mouth of Tellus, efter att han försökt övertyga den lokala arbetsförmedlingen om att han var, citat: ”en son av Neptunus som inte har tid för jordligt arbete”. Mouth of Tellus fick resa hem igen, Arthur och Albert återgick till gruvan, och syskonen Bruno och Andromeda fortsatte med sina Toto-covers.
En era som knappt hann börja, gick i graven.
Men för att få en lite större inblick i Mouth of Tellus vision för Solar Plexus, finns förklaringar till låtarna i hans biografi ”Why does keyboards have a space key if it doesn’t exist?”
Intro
Mouth of Tellus: ”All great odysseys must have intro”
Lunar nexus of solar plexus
MoT: ”It is about the sun and the moon and the space between. Mystical space”
Enthralled celestially
MoT: ”Ever since I was child I saw universe as my home”
I rode on Pegazus
MoT: ”In my dreams I only travel by the mighty Pegazus! Is it a horse or a star sign? No one knows to this day!”
Space (a cappella version)
MoT: ”We wanted all fans to have the same feeling. To let the words of space talk to them without musical interuptions”
Arthur: ”Mouth of Tellus deleted all instruments”
Deep purple
Albert: ”I love Deep Purple”
As I gaze upon the stars of the ancient universal galaxy
MoT: ”Yes, and what do I see? Majestic things. Did you know stars is small suns? Think about it”
Outro
MoT: ”It is the outro”
Space eater (Gamma Ray cover)
MoT: ”Kai Hansen is a good friend of mine and we wanted to spread his wisdom of space and lifeforms in universe”
Kai Hansen: ”Never heard of this band before. Cool track originally, but they don’t really do it justice”
31 augusti, 2020 den 5:07 e m
”Voclas ”. Skrattar så att jag kissar på mig.
1 september, 2020 den 3:26 e m
Napalm Records får tjugo sådana demos i veckan. Samtliga blir skivor.
Det är lite som tanken ”om jag köper tiotusen Trisslotter så vinner jag nog tillbaka 50 000 i ren profit”, med skillnaden att 1) de lyckades, och 2) Mikael Sörling blev aldrig lyrisk över varje tryckt Trisslott i Close-Up.
24 november, 2022 den 3:05 e m
Great blog ppost