Arkiv för maj, 2020

Hatpastorn raljerar kring obehagliga strömningar

Posted in Uncategorized on 14 maj, 2020 by hatpastorn

Obehagliga strömningar inom svartmetallen är tyvärr inget nytt. Matrix-viruset känner vi alla till vid det här laget. Vidare har vi såklart Nergals Me And That Man-projekt som bäst kan beskrivas som extremmetallens absoluta 40-årskris. Vissa verkar dyrka skiten, men jag kan inte ta en spenslig polack seriöst när de står och sparkar med bootsen i en stenöken, iförd cowboyhatt svingandes en överdimensionerad gitarr. Allt insvept i en illaluktande americanamantel. Det enda jag ser framför mig är videon till Mikael Rickfors låt ”Vingar”. Fast hundra gånger värre.

 

 

 

Just allt som har med outlaw country bör vi hålla under extrem uppsikt. Herr Taake har skymtats i Deathbarrel och vi minns väl alla hur jävla lyckat det blev när David Vincent gav sig på genren. Det finns säkert fler exempel, men är det en sak jag är jävligt säker på är att sätter vi inte ner foten illa kvickt kan detta snabbt spåra ur. Någonstans i Norge sitter i detta nu ett gäng gamla rävar med nyinköpta cowboyhattar och ostämda akustiska gitarrer i händerna och planerar stordåd. Lägg av, låt drömmarna dö. Vi vill inte ha ”Moonfog – A different perspective 2020” där Fenriz återtagit sitt gamla artistnamn Hank Amarillo och gnolar om bufflar och sprängfylla. Vi vill inte höra ”Dark cowboyian times” av och med Don Zorro Satyr i tighta chaps. Och är det något vi absolut inte vill är att Garm och company överhuvudtaget får nys om country. Tänk er skivan ”Wild wild vestlandet” liksom.

Kan vi inte bara enas om att låta amerikanarna själva pyssla med sin country?

Hur står det till i öststaterna då? Vi minns alla när black metal-bandet Semargl från Ukraina släppte skivan ”Satanic pop metal” 2012. En skiva som inte direkt kan kallas vattendelare, utan mer en total vätebomb av skam och vanära. De efterföljande albumen ”Love” och ”Killer dance” från 2014 gav mig böjveckseksem. Och då var Semargl inte ens speciellt bra när de spelade mer traditionell black metal.

 

 

 

När Peste Noire började rappa på franska var jag nog inte den enda som höjde på ögonbrynen och utbrast i ett plågat läte. Visst, Famine är väl en crazy kille som kidsen säger, men vem lyssnar på det här istället för på ”Ballade cuntre lo Anemi francor”?

 

 

Och det här med rappande frontmän för mig tillbaka till öststaterna igen. Jag satt i godan ro i soffan när min helt klart bättre hälft tipsade mig om ett vitryskt band vid namn Mora Prokaza. Mora Träsk har man ju hört talas om, men dessa vitryssar var för mig totalt obekanta. Jag slog på videon …

Plötsligt exploderade hela universum.

 

 

Ja, ni ser ju vad ni ser. Idisslande vitryssar som kraxrappar i badkar. Naturligtvis släppt på Season Of Mist. Bolaget som släpper allt.

Nu tänkte jag gå och skrika tills jag svimmar.

Hejdå.

/Hatpastorn