Hatpastorns likpredikan

Sedan musikbranschens gryning har man kunnat beskåda de mest besynnerliga skivomslagen, men vad döljer sig egentligen innanför bookletens skyddande framsida? Det är oftast här man finner saker som verkligen får en att häpna.

Black metal är, som så många gånger förr, inget undantag.

Jag nämnde tidigare att min digitalkamera vunnit SM i sämst och det är därför dessa skrifter varit relativt befriade från bilder. Nu kommer det problemet att vara löst inom en snar framtid men jag vill gärna ge er en liten inblick i vad det här projektet kommer att gå ut på redan nu.

Med en dödsängels tålamod har jag plockat fram min gamla digitalkamera och fotat några exempel. Kameran var faktiskt bra en gång i tiden men den tappades i golvet och har inte riktigt hämtat sig efter det traumat.

Vi börjar med välkända SACRAMENTUM och ser vad de tyckte var en bra idé att pryda innanmätet på deras MCD ”Finis malorum” med. ”Finis malorum” betyder ungefär ”slut på eländet” men som vi alla vet finns det inget som helst slut på eländet när vi snackar Trollhättan. Gitarristen Brolycke ville likt sin kollega i LORD BELIAL även han ha egenhändigt ritade konstverk i bookleten och bjöd här upp till dans med ett alster han valde att kalla ”Shadow of oblivion”.

Dra åt helvete vad fult.

En svävande tehuva i öknen som pryds av ett träd, mer öken samt en strålskadad spyfluga med jättepenis. Morran från Mumindalen står och gör Hitlerhälsningen och liemannen petar sig själv i ögat med den ynkligaste lien jag någonsin sett.

Varför satte ingen ner foten?

Vi rör oss mot Mora och tar en snabb titt på vad guldbandet ARCKANUM fyllde ut bookleten till ”Kostogher”-plattan med. Jag tror att det föreställer en skitsur uggla men det kan lika gärna vara en kampanj för den nya hamburgaren ”McPingvin”. Shamaatae var guden på att fylla sida upp och sida ner med snygg oläslig text men just den här fågeln har alltid förbryllat mig. Draken han plitade ihop på debutalstret ”Fran marder” är tusen gånger snyggare. Man vet förresten att man kan sin ARCKANUM när man stavar namnet Shamaatae rätt utan att tjuvkolla. Man vet även att man kan sin ARCKANUM när man låtsas att musikvideon/kendoövningsfilmen till ”Gava fran trulen” aldrig spelats in. Vilken musikvideo? Just det.

Nu börjar min kamera att säcka ihop men jag tror att de flesta känner igen den här layoutkatastrofen. SATYRICON valde att på ”The shadowthrone” lägga en mikroskopisk lila text mot en lila bakgrund. Svårläsligt skrivstilstypsnitt på det? Hela dagen lång. Liemannen från SACRAMENTUMs ”Finis malorum” är förresten på skogspromenad nere i högra hörnet. En lite kul detalj. Detta är dock bara en sida ur den totalt genombedrövliga bookleten till albumet och som jag nämnde tidigare kommer jag att återkomma och gå igenom hela rasket så fort jag får ordning på tekniken. Samoths blåa näsa, Morrans rygg och mysteriet med de gäckande tabbstoppen kommer att avhandlas grundligt.

Jag har alltid varit ett stort fan av ABIGORs musik och äger samtliga verk österrikarna klämt ur sig. Testpressen på ”Nachthymnen”-vinylen som bara finns i typ tre exemplar är väl egentligen den enda riktiga rariteten i samlingen, men den är helt klart en högst omtyckt ägodel. ABIGOR har emellertid inte varit ökända för att ha de snyggaste layouterna på sina 90-talssläpp varpå nästa kort behandlar plattan ”Supreme immortal art”. Guldtext mot gulddoftande bakgrund. Lägg därtill ett fullkomligt oläsligt skrivstilstypsnitt. Silenius sånginsatser som är bra men hyfsat virriga gör det inte lättare att tyda någonting. Napalm records snålade även på trycket och papperskvalitén så man måste hålla bookleten i ”porrtidning-med-blanka-sidor-versus-stark-lampa”-vinkeln för att överhuvudtaget ha en chans att kunna se något. Att Peter står med guldfärgat liksmink i rymden låter jag bero.

Layouten till skivan ”Vrede” av och med ALLEGIANCE tillhör det mest överdjävulskt fula man kan vila ögonen på. Vi snackar bakvända crazybokstäver, No Fashion-typsnittet in absurdum och en allmän hopplöshet. Det mest ögonbrynshöjande är dock reklamen för Hotmail som kan beskådas längst ner på sidan om ni kisar och koncentrerar er. Själv har jag svårt att koncentrera mig på grund av det faktum att jag valde att ha balkongdörren öppen och ett svartsjukedrama av rang utspelar sig på gatan nedanför. Tydligen ska någon ändrat något på Facebook och detta ska ha fått känslorna att svalla. Av tonläget/alkoholhalten att döma har whitetrash-paret varit på Daltons, Sveriges andra värsta sylta enligt syltor.se. Nu anklagar damen i sällskapet sin kille för att ha stoppat baguetten i någon vid namn Veronika. Killen står mest bara och fyllehulkar fram blandade vokaler som svar. Nu sprang hon iväg. Jag begriper mig inte på folk som säger att det aldrig händer något i Sundsvall. Det räcker uppenbarligen med att bara öppna balkongdörren.

Sista bilden för i afton är egentligen den enda bilden från DIMMU BORGIRs ”Stormblåst” som ser OK ut men jag måste få reda ut ett mysterium som gäckat mig sedan 1996. Vem fan är tjejen i mitten? Vad gör hon där? Hur tänkte de? Heter hon Veronika? Varför är det en helt främmande människa på bilden när flera av medlemmarna som spelar på skivan inte får vara med? Syntkillen i hatt exempelvis. Är det Sarcana från GEHENNA månne? Om så är fallet, vad gör hon där? Någon därute i stugorna måste veta detta, tacksam för svar. Om ni tycker att bilden är extra oskarp beror det på att den är hyfsat oskarp från start. Rena rama Inception-uppläget.

Så, nu har ni fått ett smakprov om vad som komma skall. Nu ska jag stänga balkongdörren och dyrka döden alternativt koka ett ägg.

/Hatpastorn

Då min scanner är för evigt död och min lökiga digitalkamera tappar fokus snabbare än en spritfull Annette Kullenberg har detta segment tyvärr låtit dröja på sig. Rådande digitala omständigheter har emellertid gjort det möjligt för mig att skamlöst stjäla bidrag från andra musikanter och publicera dem här i väntan på att jag får ordning på tekniken.

Vad jag pratar om är gamla brev från det Satansdyrkande 90-talet som såhär femton år senare bjuder på en hel del ofrivillig humor.

Vi börjar med ett brev från MITHOTYN och här ser vi klart och tydligt hur besvärligt det kunde bli när man var tvungen att skriva brev med en skrivmaskin. För er yngre läsare kan jag berätta att en skrivmaskin är ungefär som en dator fast utan skärm.

Vi lämnar Mjölby med vetskapen att Jens Lindström eventuellt hälsar och reser till Polen där skrivmaskinen fått ge vika för ett aggressivt hamrande med den trofasta bläckpennan. Uppmaningar skrivna på kollegieblock ämnade för matematikstudier ger onekligen lite extra skjuts åt polackens strikta övertygelser.

SWORDMASTER. Ja, jag låter texten tala för sig själv så slipper jag ge mig ut i timslånga haranger om bandanas och tveksamma stilbyten.

Det var tydligen inte bara jag som hetsade upp mig över VERGELMERs skivomslag, några ilskna fransoser var inte blyga med att använda utropstecken in absurdum för att understryka sitt uppenbara missnöje.

För att lugna oroliga läsare kan jag nämna att de norska horderna lyste med sin frånvaro. Vad den nonchalant nedtecknade lussekatten betyder vet jag dock inte.

/Hatpastorn

SACRAMENTUM, ett band som ständigt är aktuellt här hos oss i Förintelseförsamlingen. Anledningen till det är att jag, Hatpastorn, i ett svagt ögonblick tyckte att deras första fullängdare, ”Far away from the sun”, var en helt OK platta. Något som olyckskorparna Dr Panzram och Heidenhammer tråkat mig för i snart tio år.

Om sanningen ska fram tycker jag att skivan inte alls är så tokig om man vill ha sig en dos svensk black metal med slingor och mängder av reverb. Det fanns betydligt sämre band att lyssna på när det begav sig. Däremot är ”Far away from the sun” inte felfri. DISSECTION-lånen är ibland lite väl friska och produktionen blir imponerande blöt efter några genomlyssningar.

Det största mysteriet är dock Rudolfssons beryktade galoppgrind.

/Hatpastorn

Två poliser byggda som berg sneglar hotfullt åt mitt håll när jag irrar mig fram genom gatorna, ackompanjerad av isvindar som bestämt sig för att hålla våren på avstånd. Mitt fåfänga försök att hitta till den klubb jag ska till visar sig vara ett katastrofalt misslyckande och jag väntar bara på att en av de gråklädda milismännen ska ropa ”innostranets” till mig, ta mitt pass och försätta mig i häkte till dess att jag betalar min egen borgen.

Efter en stund är jag dock alltför less på att vandra samma gator upp och ned i väntan på ett riktmärke och bestämmer mig för att låta hammarprofeten komma till berget i stället för det omvända. Så jag tar mod till mig, stegar fram, och frågar en av dem på knackig ryska om vägen. Han nickar, pekar med hela handen och snart är jag på rätt väg. Halvvägs stöter jag ihop med Dima och ytterligare en svartklädd gestalt vars namn jag aldrig uppfattade på grund av hans kraftiga läspande.

Väl inne i lokalen hörs ett överjävligt muller från en minimal scen. Förvisso lär man sig att detta är ett land man aldrig slutar förvånas av, men att ENSLAVED efter snart 20 års trogen tjänst ska spela i ett utrymme mindre än Ungdomens Hus i Uppsala känns ändå lite småmärkligt.

Nåja. Tydligen är det brötdödsbandet RIGORISM från Kostroma som agerar förrätt på kvällens meny. För att vara helt ärlig fattar jag inte om det är soundcheck som pågår eller om de börjat spela på riktigt. Scennärvaron hos medlemmarna är så nära absolut nollpunkt man kan komma, men just då jag börjar önska mig någon annanstans långt borta inser jag att det faktiskt inte låter så tokigt trots allt. ”Ljudteknikern” gör sitt bästa för att få bort varje tillstymmelse till tramsigheter som riff, toner och ackord, men mitt i kakofonin – som egentligen har mer gemensamt med den MERZBOW-konsert jag bevittnade i Oslo 2001 än med death metal – begriper jag att detta faktiskt är riktigt bra och konstaterar återigen att även om rysk svartmetall må vara ett tvivelaktigt kapitel i musikhistorien verkar dödsscenen i alla fall leva väl och frodas.

Efter manglet går jag med ett helvetestjut ringande i vänsterörat för att hälsa på Mischa, dagen till ära iförd vikingahjälm av plysch samt en ENSLAVED-huvtröja. Med sig har han en säck med påmålad DARKTHRONE-logga, till brädden fylld av skivor med ryska metalband. Jag blir upplyst om att detta är hans distro. Jag erbjuder mig att köpa ett ex av SEPTORYs ”World War Chaos”, men hindras då jag blir lovad ett gratisex av specialutgåvan i stället, som present. Jag tackar och lovar att skicka ett gäng skivor med mitt eget band som tack.

Efter öl, cigaretter och diskussioner om nordgermanska språk, svensk 90-talssatanism och livet i allmänhet är det dock dags för ENSLAVED att dra igång. Tack och lov visar det sig att de får härja på en närliggande större scen av fullt acceptabel standard.

Med korten på bordet har jag inte varit något större fan av det här bandet på många år – faktiskt inte sedan 1997, det vill säga strax innan de släppte magplasket ”Eld”. Med risk för att åka på en Karl-Alfredsnyting av Pastorn står jag fast vid att den plattan är en katastrof på alla sätt och vis. Hur en guldplatta som ”Frost” kunde följas upp av något så mördande trist övergår än i dag mitt förstånd. Vill även minnas att den salufördes med devisen ”the most ENSLAVED-ish album up to date!” av Osmose Productions. Om nu det stämde låter jag vara osagt, men i alla fall …

I och med ”Eld” sprack ENSLAVEDs aktie likt en valutaspekulation i Sydostasien. Det efterföljande albumet ”Blodhemn” är jag idag benägen att framhålla som lite av en bortglömd juvel, men när den dök upp 1998 var det Photoshopdoftande drakskeppet på konvolutet redan skadeskjutet och verkade mest vänta på att som sin svenska vikinga/neo-folkkollega NORDMAN förlisa på en öde ö för att aldrig hitta hem igen.

Sedan tappade jag intresset, men likväl har jag alltid haft någon slags respekt för herrarna Kjellson och Björnson då de i mina ögon alltid, mer än andra, tagit sitt koncept på allvar. På gott och ont.

Med ett tidigare brinnande amatörintresse för asamytologi och runologi gillade jag alltid att bandet för varje skiva fördjupade sig i detta utan att hamna på tröttsamma villovägar. Varken tveksamma politiska sådana eller knätofsar låg i deras väg utan enbart ett vidareutvecklande av de ämnen de anammat. Problemet har väl snarare, åtminstone i mitt tycke, varit att ju mer intressant lyriken blev, desto tråkigare blev själva musiken. Progg har aldrig varit min grej, och än värre är det när detta blandas med metal. Originalitet är inte alltid lika med kvalitet, och i ärlighetens namn vet jag inte om jag tycker att det är värst originellt heller. Att ha som sellingpoint att man förenar black metal med PINK FLOYD är inget som pockar på uppmärksamheten. Själv tycker jag mest att folk konstaterat att det kanske är en cool sak att göra, men när det kommer till sin spets är det ändå ganska ointressant.

Hur som helst kan jag inte låta bli att tycka att det jag hör denna kväll faktiskt svänger utav bara helvete. Den spelstil de lagt sig till med, komplett med en perfekt mixad keyboard, fungerar utmärkt i högtalare som förmodligen sett sina bästa dagar för länge sedan. Tror faktiskt att de tillför den där lilla extra krispigheten som saknats på bandets senare utgåvor och skapar en råhet som gnager skönt i hörselgångarna. Att soundet annars är bra soft nu för tiden gör liksom inget, då balansen är i det närmaste perfekt mellan tunggung och rasp.

Då jag inte följt utvecklingen nämnvärt kan jag inte uttala mig om vilka låtar som spelades, förutom att de utannonserade några nya låtar från ”Axioma Ethica Odini” (en titel jag anser luktar väl mycket pretention och DIMMU BORGIR), samt ”Isa” som slutspår. De gamla numren representeras av ”Allfadr Odin” … och ett extranummer i form av en tio minuters lång version av ”Slaget i skogen bortenfor”. När denna väl drog i gång var jag nästan benägen att fälla några nostalgiska tårar.

Att däremot inte spela en endaste låt från ”Frost” … vad är det för jävla fasoner?

Hinner som hastigast med att byta några ord på norska med Ivar och keyboardspelaren Herbrand och skåla i hemgjort ryskt körsbärsvin, sötare än jordgubbssaft, innan det är dags att återigen försvinna ut i den barska vinternatten då kollektivtrafiken håller på att ge upp för kvällen.

Positivt överraskad. Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Efter lite drygt 100 inlägg är det hög tid att jag slår ett slag för något bra för en gångs skull. Om inte annat måste jag ta en paus i min OVERDETH-analys. Jag har hört mycket konstigt i mitt liv men OVERDETH, ja där har vi ett band som verkligen fått mig att ifrågasätta vad jag egentligen håller på med.

Första tipset tillägnar jag er som är intresserade av black metal av det lite mer obskyra och dekadenta slaget. Vi snackar kassettbolaget Bolvärk. Bolvärk är en underkatalog till Styggelse, en etikett som oljudsfrälsta lär vara bekant med sedan tidigare.

Bolvärk har främst gjort sig kända för att göra oheligt snygga återsläpp av mer eller mindre klassiska demokassetter. Vi har exempelvis CHAMBRE NOIRs ”Sodomize the dead for Satan”, NAUTHIS ”The almighty” samt den kommande EGREGORI-samlingen som jag kommer att återkomma till lite närmare i en separat artikel.

För er som tycker att det här låter lovande men som inte vill lägga alla ägg i samma korg rekommenderar jag att ni kollar upp samlingskassetten ”Tala i avskurna tungor”. Den sammanfattar mer än väl bolagets agenda. Minns ni filmen ”Super-8” med Nicholas Cage? Kommer ni ihåg när han rotade runt bland diverse omoraliskt bild och videomaterial på den där undergroundmarknaden? Vid ett av borden fanns det en låda som det helt enkelt bara stod ”Way beyond” på. I den lådan kunde man faktiskt hittat ”Tala i avskurna tungor”-tapen.

Förutom kändare akter såsom NIDSANG, DÖDFÖDD, ALFARMANIA och SEGES FINDERE finner vi här även band som är så obskyra att de knappt ens finns. Vi snackar konstellationer såsom BATTLEGOAT, FLOODED CHURCH OF ASMODEUS, BLAPHEMOUS SEXFAGO och BARNBORDELLEN.

Allt som allt bjuds vi på 24 låtar komplett vansinne och mörker. Det medföljande texthäftet är för övrigt ett typexempel på hur en booklet ska utformas. Drygt 30 sidor kollagegalenskap signerat Sundsvallssonen K. Olsson. Är ni intresserade av detta och bor i närheten av människobyn så kolla in följande:

Kulturföreningen Järnskogen & Styggelse presenterar:

FREDAGEN DEN 6 MAJ 2011

ROSLAGSGATAN 21, STOCKHOLM

INTRÄDE 80 KRONOR – TID: 19.00-01.00

Industriellt oljud framfört av:

ALFARMANIA (Sundsvall)

IRM (Norrköping)

BESTIALIZER (Stockholm)

KHMER NOIR (Göteborg)

O (f.d. Rännstensungar – Stockholm)

HÄNDER SOM VÅRDAR (Stockholm)

+ hemlig gäst

Utställning med konst av:

Joel Danielsson (Stockholm)

Martin Bladh (Norrköping)

Kristian Olsson (Sundsvall)

Visning av kortfilmer från bl.a. Kristian Olsson & Martin Bladh.

Försäljning av kassetter och skivor.

Releasefest för Alfarmania 10″, IRM 2CD samt ett stort antal utgåvor från kassettbolagen Styggelse och Bolvärk med bl.a. Bestializer, Blood Ov Thee Christ, O, Khmer Noir, Egregori, Venator och Alfarmania.

Mer information kommer snart. Kontakt via info@alfarmania.se

Nästa tips kommer att tilltala er som föredrar dödens metall. To The Death är ett bolag som alltid hållit hög klass på både det musikaliska planet och det rent förpackningsmässiga. Deras släpp av tragiskt förbisedda SORCERYs tidiga diskografi fick mig dock att sätta kaffet i halsen. Spana in detta:

“Unholy Creations” features all the bands demos up to 1993 including the never before released “Maculated Life” demo, the track “Pandemonium” from the first version of the “Ancient Creation” demo and the one-of track “Inhabitants” from the 1997 VOD compilation, also a rare rehearsal from the short period as Sorcery’s Malediction.

All track remastered from original tapes.

Also included is a 24 A5 page booklet with extensive band-history, lyrics and memorabilia.

The deluxe version (100 copies) is packed in a heavy black wooden-box with etched logo and also includes the 2010 demo “Master of the Chains” on cassette,  t-shirt, handnumbered poster and patch… ‘nuff said!

Inte övertygad? Kolla in förpackningen.

To The Deaths kommande mastodontsläpp av Förintelseförsamlingsfavoriterna SARCASM kommer att avhandlas på dessa sidor när tiden är inne så det kan ni hålla utkik efter.

 To The Death

Det tredje och sista tipset innan jag återgår till att plåga mig med ”King Arthurs final battle” gäller även det en sann kulturgärning. ALGAION-Kamijo har roat sig med att överföra gamla VHS-band till digitalt format och via Youtubekanalen ”GrimWideo” finner vi klassiska livespelningar med bland annat SORHIN, MALIGN, NAGLFAR, WATAIN och PROFANATICA. Dessa har tidigare bara kunnat beskådas om man ägde en kopia av en kopia av en kopia av originalkassetten så är ni intresserade av en rejäl laddning nostalgi så är det bara att klicka på länken. NAGLFAR-klippet är förresten taget från deras gig i Sundsvall. Lokalpatriotism ist krieg.

GrimWideo

Så, nu ska jag återgå till OVERDETH. Bandet som fick WYVERNs ”The ancient sword”-demo att framstå som ”Keeper of the seven keys”.

På återseende.

/Hatpastorn