Hatpastorns likpredikan

Fråga 1: vad gör egentligen en CHAIN COLLECTOR?

 

HP: När jag hör det här namnet tänker jag direkt på NETHERBIRDs skiva ”The ghost collector”. Och vad fan gör en sådan?

HH: Det är väl ganska solkart? Det refererar till den där garderoben med inspärrade spöken i Ghostbusters 1. En CHAIN COLLECTOR däremot, han … samlar mest på kedjor. Frågan är vad han sedan gör med dem?

HP: Jonas Berndt skulle kunna vara en sådan. Han spelar ”chains” på andra MÖRK GRYNING-plattan. Skulle även göra det på en platta med DIABOLICAL, men han hade inte rätt chains vid tillfället.

HH: Jag vill veta hur det ser ut i kedjesamlarens hem. Är det där bandfotona till DISMEMBERs ”Indecent and obscene” togs?

HP: Kan han möjligtvis extraknäcka som en GARDENIAN eller SOILWORKer? Om framgångssagan uteblir skulle han kunna bli en PANT COLLECTOR.

HH: Hur svårt kan det egentligen vara att samla på kedjor? Är han kleptoman? Och är de värderade och försäkrade?

HP: Mr T, det är nog en CHAIN COLLECTOR. Hans halskedjor är ju av bibliska proportioner.

HH: Kunde de bara inte döpa bandet till Mr T? Då hade det inte funnits några frågetecken.

Fråga 2: vad är egentligen en SADISTIK FOREST?

 

HH: Har det med kaktusar att göra?

HP: Jo, som vi diskuterade om igår sjunger ju MITHOTYN om ”King of the distant forest”. Först och främst, är då den skogen alltid avlägsen? Karsten Larsson, det är fan the king of the distant forest. I alla fall, efter att man tagit sig förbi den, det är då man kommer till the SADISTIK FOREST.

HH: Nej, det är då man kommer till MISANTROPICAL PAINFOREST. Strax belägen norr om HATE FOREST.

HP: Men var är då OLD FOREST och har den något att göra med DARKWOODS MY BETROTHED?

HH: Någon borde rita en karta över det här området. Vad gör egentligen kungen i den avlägsna skogen? Är han där själv, eller har han ett helt hov?

HP: Och är man då IN THE WOODS? Skogens Trell, är det en tjänare till the king of the distant forest?

HH: Onekligen. Är det förresten samma skog som FORGOTTEN WOODS? Är det genom den man måste gå för att komma till woods to eternity?

HP: Och om man då kommit beyond the great vast forest, kommer man då in i WOODS OF INFINITY?

HH: Fast vi har ju fortfarande inte blivit kloka på vad en SADISTIK FOREST egentligen är, eller var den ligger. SKOGEN, den håller sig i alla fall inom ramarna.

HH och HP (i kör): The forest is deep, and so am I.

Fråga 3. Vad kännetecknar en ABYSMAL RITUAL?

 

HP: En bedrövlig ritual. Hur går en sådan till? Folk kommer inte i tid, någon måste i väg och hämta ungarna, Kenta glömde ta med sig ett djur …

HH: Någon kommer åt ljusknappen mitt under själva mässandet, Belial Center-kåporna fattar eld …

HP: De där kåporna, ja.

HH: Jag fick ju en katalog skickad till mig från det så kallade ”ockulta företaget” Belial Center i Malmö, där de saluförde dem med argumentet att de nu inte längre tillverkas i lättantändligt material. Undrar hur många bedrövliga ritualer som krävdes innan de återkallades?

HP: Är det efter en ABYSMAL RITUAL som man morgonen därpå upplever en ABYSMAL DAWN? Hur ser en sådan ut?

HH: Det har jag upplevt. Det syftar på en baksmälla av gudomlig vrede.

HP: Det finns mörka gryningar och det finns bedrövliga gryningar.

HH: Vilken är värst?

HP: Hellre en mörk gryning som i tusen år har gått.

Fråga 4: vad gör man om man ABLAZE MY SORROW?

 

HP: Det är ett typiskt bandnamn som ser rätt coolt ut i skrift.

HH: Jo, men hur sätter man egentligen fyr på sin sorg?

HP: Det är ju det som händer på omslaget till andra skivan, där Bruce Willis står i lågor.

HH: Eller betyder det att man bränner gamla kärleksbrev av partnern som dumpade en?

HP: Ingen dum teori. Första skivan heter ju ”If emotions still burn”. 

HH: Den skivan är ju bra på riktigt. Men om man satte fyr på sorgen, och känslorna fortfarande brinner …

HP: Då har man ju inte lyckats med något. Det är nog då man känner ”Anger, hate and fury”.

HH: En av medlemmarna heter Martin Qvist. Undrar om det var en gren från SADISTIK FOREST? Första demon heter ”For bereavement we cried”. Inte ens MY DYING BRIDE, på sitt sämsta humör, hade kunnat släppa en sådan titel.

HP: Om man ABLAZE MY SORROW, gör man då det bäst i den tidiga Belial Center-kåpan?

HH: Jag tycker vi rundar av här.

Fråga 5: Vad är en DARKMOON WARRIOR?

 

HH: När BLOODLINE spelade i Holland kom det in en tjej som frågade om någon sett till förbandet, det vill säga DARKMOON WARRIOR. Vår dåvarande sångare Stoffe vänder sig då om och frågar, utan ett uns ironi i kroppen: ”Darkmoon Warrior? Who the FUCK is that?”.

HP: Haha! Jag tröttnar aldrig på den anekdoten.

HH: Det skulle ju kunna vara någon slags He-Mankaraktär. Eller någon från Action Force.

HP: Darkmoon Warrior, ja han är nog med i Cobra Commander-gänget.

HH: Darkmoon Warrior of Genghis Khan. Det är en rå kille.

Fråga 6: vad fan menar ni med … AND OCEANS?

 

HH: Det är ju taget från en turistbroschyr för vildmarksliv. SADISTIK FOREST … AND OCEANS.

HP: Och oceaner. Är det som Kenneths kennel och kebab? Eller Leffes ved och porr? Och kan det vara Skogens Trell som tryckte den där broschyren?

HH: På uppdrag från the King of the distant forest? Med största sannolikhet.

HP: Trollfan. Vad har han med det här att göra, egentligen?

HH: Trollfan? Who the FUCK is that? Eller, som en stor fantast av bandet TROLL, då?

HP: Det vet nog ingen, men AND OCEANS sjunger om honom på både demon och första plattan, Trollfan alltså. Uppenbarligen har finnarna något otalt med honom. Vem vet, de kanske bodde i den där byn som finns avbildad på omslaget till TROLLS ”Drep de kristne”.

HH: Jag tror inte ens vi ska försöka förstå vad en ”Trollstorm over nidingjuv” är.

HP: Nä, vi får nog runda av här.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Absurda huvudbonader och black metal är en ohelig duo som förekommit sedan genrens begynnelse. Det fungerade inte då, det fungerar inte idag. Likt förbannat så envisas folk med att ta på sig både det ena och det andra utan en tanke på morgondagen. Ni unga musikanter som läser dessa skrifter kan lyda följande dekret för att undvika framtida problem. När er vokalist, för det är nästan alltid sångaren, bestämmer sig för att i märkvärdighetens namn sätta ett plagg på skallen inför en fotosession så bör ni så snabbt som möjligt ge honom ett så kallat ”karateslag” över strupen så att han omedelbart slutar med dumheterna. Tror ni mig inte? Beskåda följande elva exempel så kanske ni förstår vad jag menar. Varför elva och inte tio? Jo, jag gillar ju att gå ett steg för långt. Om ni har fler hattmissöden att tillägga så går det prima att plita ner dem i kommentarsfältet.

Nu kör vi.

1. ANCIENT-Aphazels häxhatt.

Egentligen skulle den här artikeln kunna avslutas redan här. När Aphazel i sin ungdom bestämde sig för att sätta en häxhatt på skalpen måste någonting slagit slint. Detta ser ju som ni alla kan se inte riktigt klokt ut. Jag undrar om det var någon som på fullaste allvar såg den här bilden och utbrast i ett ”fan, den här snubben ser sjukt rå ut, den där ANCIENT-demon måste beställas nu”. Mopedmustaschen, kajalen runt ögonen och det hopplösa håret gjorde inte saken bättre. Ville man på den här tiden visa att man lirade black metal var det bara att ge sig ut i skogen och dyrka. Att spöka ut sig på detta vis gör bara människor som anser att storhandling av skinnloafers på Willys är livets höjdpunkt.

2. ANCIENT-Aphazels nithjälm.

Skam den som ger sig. Ända sedan ”Svartalvheim” släpptes 1994 så har den här förbannade nithjälmen följt med ANCIENT som en slags olustig maskot. Enligt diverse rykten så ska Aphazel begagnat sig av en peruk förr om åren då han var tvungen att raka av sig barret i lumpen och då kan man förstå att det behövs något som sätter fast håret på huvudet. Men å andra sidan… varför bara inte låta skallen vara kal? Så länge man inte gör som Galder gjorde på tidiga promobilder med OLD MANS CHILD så går det bra att vara hårlös. Hur gjorde Galder då kanske några nu undrar. Jo, han valde att måla huvudet så det såg ut som ett halvätet ägg. Se nedan:

Om vi återvänder till Aphazels nithjälm så kan vi väl helt enkelt bara sammanfatta det med att det inte blev särskilt lyckat.

3. ENSLAVED-Ivars läderhuva.

Alla som köpte ENSLAVEDs monumentalt underbara platta ”Frost” vet att när man vänder på skivan så vänder det sig i magen. Varför? Bilden på Ivar i suspekt läderhuva. Maken till osmickrande bild får man leta efter. Länge. Tack och lov skrotades läderhuvan ganska omgående. Däremot har den gjort comeback i andra sammanhang med lagom lyckat resultat. Vi minns väl när NIFELHEIM släppte ”Devils force” och trummisen tvingades kränga på sig denna tingest på grund av hans korthårighet. Jag minns och jag kan aldrig glömma.

4. GRAVELAND-Robs hjälm.

Egentligen hade jag kunnat skriva ”hjälmar” då Rob Darken är guden av suspekta bandfoton. Denna är emellertid min personliga favorit, hjälmen alltså. Själv lämnar jag aldrig hemmet utan en mössa som har ringbrynjepolisonger och nyvässad topp. Rob verkar göra detsamma. Dock ska Rob ha en eloge för att han åtminstone är konsekvent när det är dags för fotografering. Det är allt eller inget. Inget tjafs. Om han lade ner lika mycket tid på att få trummaskinen tajt som han lade tid på att få sin skinnkostym tajt hade jag jublat. Nä, ska sanningen fram tycker jag att GRAVELAND ska låta lite hängigt. Ett välspelat Rob Darken-projekt har inte riktigt samma je ne sais quoi och det är nog därför jag alltid föredragit albumen som Capricornus spelat trummor på. DÄR snackar vi en batterist som kör sitt race.

5. MÖRK GRYNING-Jonas kinesiska dödsmask. (Snubben till höger för er som inte såg det på en gång).

Rent tekniskt är ju detta en mask, men det skiter vi i. Jag måste få säga några ord om denna tingest innan jag sprängs. Herregud, dessa sidor har funnits i snart tre år och jag har inte sagt ett knyst om Jonas kinesiska dödsmask. Jag har velat, det ska ni veta, men jag har inte lyckats klämma in masken någonstans. Jag köpte MÖRK GRYNINGs debut när det begav sig och jag anser än idag att det är en toppenskiva. En åsikt som de lite tuffare stockholmarna inte riktigt håller med om. Varför har jag aldrig förstått, men kommentarsfältet är alltid öppet för folk som vill utveckla sitt gnäll. Grejen med den här masken är att jag inte förrän många år senare när jag träffade Jonas fick det förklarat för mig att det var just en mask. I alla dessa år hade jag varit fullkomligt övertygad om att snubben varit liksminkad och hyfsat sur och knubbig. Så var inte fallet utan det var ju en mask som gjorde att han såg rund och glad ut. Eller ja, inte glad precis men ni fattar poängen.

6. DIMMU BORGIR-Shagraths bläckfiskhjälm.

Som ni ser på bilden är Silenoz i full färd med att ge Shagrath det beryktade karateslaget över halsen, tyvärr hann fotografen trycka på knappen och bilden förevigades för all framtid. Eller ”For all tid” om man så vill. Jag har tidigare orerat om dessa fotografier så det finns inte så mycket mer att tillägga än att en bläckfiskhjälm kanske var en kul idé på ritbordet men i verkligheten blev det rådåligt. Tänk er att släpa med sig den där styggelsen, hjälmen alltså, på en månadslång turné. Pax för att inte bära den lådan! Då bär jag hellre trummisens cymbaler då jag antar att de både väger mindre och är betydligt mindre skrymmande. Lukten som hjälmen lär sprida efter en handfull gigs lär vara legendarisk.

7. DIMMU BORGIR-Stians höga hatt.

Den här hatten går way back i DIMMU BORGIRs karriär. Faktum är att jag tror Shagrath lånade den när de tog bilderna till ”Stormblåst”-plattan. Den kan dock ha varit hans från start och att han sedan lånade ut den till klaviaturmaestron Stian Aarstad när det var dags att ta promobilder till ”Enthrone darkness triumphant”. Vem som egentligen äger möget är ointressant, det som är intressant är att ingen satte ned foten och sade ”stopp”.  Såvida man inte använder denna hatt till att trolla fram kaniner med så ska den hålla sig så långt borta från allmänheten som möjligt. Varför kunde herr Aarstad inte bara bära den klassiska keyboardistkåpan för? Jag kräver svar. En festlig anekdot gällande kåpor var när Belial Center i sin katalog släppte en ny modell av sin ritualkåpa som salufördes med att den var flamsäker. Antalet gånger jag suttit och fantiserat om eldrelaterade fadäser som uppstått med den gamla modellen är oräkneliga. Tänk er att sitta på kundtjänsten på Belial Center när någon yngling ringer och skäller ut en efter noter då hans kåpa fattat eld i pojkrummet och han panikartat och vrålandes efter hjälp rusat ut i vardagsrummet där hans föräldrar suttit framför TV-apparaten. Det finns skäl till att folk blir gråhåriga i förtid. Höga hattar, lättantändliga ritualkåpor och hopplösa barn är tre av dem.

8. TERRORGOAT-Refreshing Melongoat Razorfists melonhjälm.

Vill ni lyssna på det råaste lyssnar ni på The True TERRORGOAT från Sundsvall. Denna bild nöp jag från deras förmodligen stendöda MySpace-sida och är inte helt perfekt då man inte kan se Refreshing Melongoat Razorfists melonhjälm i all sin prakt. Det kanske är lika bra då jag anar att Melongeten skulle bli hyfsat upprörd om jag petade upp några av de monumentala bandbilder detta gäng tog en gång i världen. Ni får helt sonika använda er fantasi. Hursomhelst, detta är smått genialiskt i all sin enkelhet. En melonhjälm. Med spikar i. Stanken den lär uppbringa efter ett par veckor på vägarna lär vara av rang.

9. HEIDENREICH-Thurisaz ringbrynjemössa.

Ni får ursäkta bildkvalitén men alla som äger ”Trance of an unholy union” vet vad detta handlar om. Vi snackar ringbrynjemössa framför ögonen och vi snackar modemässigt fiasko. Tänk er den där svampfrisyren, stadiet innan man kan kalla det för en page, sportgrabbarna hade när de gick i högstadiet i mitten på 90-talet fast ringbrynja. Horribelt, opraktiskt och obekvämt. ”Trance of an unholy union” är för övrigt en skiva som jag så desperat vill tycka är bra då det är ABIGOR-Peter som står vid rodret.  Faktum är att jag ska låta den gå ett par varv redan ikväll. Det kanske behövs fjorton års idogt lyssnande för att man fatta grejen.

10. MOCK-Dolks cowboyhatt.

Denna har jag pratat om tidigare men vi tar det en gång till. Cowboyhattar och svartmetall är en lika dålig kombination som tamboskap och flygande mattan på Gröna Lund. MOCK var ett band som jag trodde var bra när det begav sig. Det var norskt, det var black metal och de släppte en EP 1995. Tyvärr var det inte alls speciellt kul. Ska sanningen fram är hatten det enda jag minns och det ska ni veta, när en cowboyhatt är det enda bestående minnet av en skiva så kan ni lika gärna lyssna på något annat.

11. CRADLE OF FILTH-Danis kungakrona.

Nej.

/Hatpastorn

Nytt år, nya upptåg på dessa sidor. Innan vi drar igång med dagens inlägg vill jag bara nämna några ord om en drös skivor undertecknad av en eller annan anledning ser fram emot i år. Och med ”nämna några ord” menar jag självfallet att det blir en smärre roman. Att skriva kortfattat har aldrig riktigt varit min kopp kaffe.

Först ut är SUMMONINGs ”Old mornings dawn” som bör släppas inom en inte alls avlägsen framtid. Peppen: monumental. Senaste given ”Oathbound” släpptes 2006 och då jag mer eller mindre har deras hemsida som startsida på datorn kan jag lugnt säga att min väntan på nyheter gällande nytt material varit lång. Just ”Oathbound” var dock lite av en besvikelse. ”Northward”, ”Land of the dead” och bitar från ”Might and glory” tillhör förvisso något av det bästa man hört i hela sitt liv, men det övriga materialet saknar det där lilla extra. Min förhoppning är att deras nya giv blir en blandning av ”Let mortal heroes sing your fame” och ”Stronghold”. Det hade smakat. Till alla som anser att Tolkien och black metal är en nördig och tvivelaktig kombination har jag bara en sak att säga:

Släpp sargen.

Ett annat album jag ser fram emot är INQUISITIONs nya. Tyvärr vet jag inte när den släpps eller vad den ska heta, men då jag förmodligen träffar grabbarna i mars så tänkte jag ta mig ett snack med dem. Om det finns intresse kan jag panga upp en intervju på dessa sidor. Det är bara att hojta i kommentarsfältet om så är fallet.

Detta var då två album som jag vet ska släppas i år men det finns en hel del band som man önskar kunde göra samhället en tjänst och släppa nytt. Först och främst kan herr Söderlund gärna få släppa något med PUISSANCE, OCTINOMOS (Holocaust machine, nu tack) och PARNASSUS. Ja, varför inte något med WORSHIPPER när vi ändå är på det humöret. Sedan kan ju norska STRID få arslet ur vagnen och släppa den där fullängdaren som det snackats om de senaste hundra åren. Ska jag vara helt ärlig tror jag att den skivan, om den nu ens blir av, kommer att bli ett stort antiklimax. Det är lätt att vara kaxig när man släppt en helt OK sjua 1994. Att nästan tjugo år senare fisa ur sig en fullängdare som ska nå upp till folks förväntningar är näst intill omöjligt. När vi ändå är inne på Norge, är det bara jag som tycker att Snorre ska sluta göra märkvärdig musik till konstutställningar och istället ge oss en ny THORNS-platta? MAYHEM-coverbandet MAYHEM släpper emellertid nytt i år. Det ska bli… spännande. Jag antar att det är arbetshästen Teloch som får skriva hela plattan eftersom det övriga manskapet inte direkt är några riffsprutor. Utan att förhäva mig kan jag säga att jag inte direkt kommer att springa till skivbutiken efter en ny MAYHEM-skiva, men någonstans innerst inne finns ändå en dåres hopp. Det kan ju inte bli sämre än ”Ordo ab chao”. Eller? Vi olyckskorpar i Förintelseförsamlingen har i alla fall planerat en MAYHEM-vecka när nya albumet kommer.

Det finns självfallet fler alster jag ser fram emot men nu är det hög tid att prata om något helt annat. För en tid sedan var Heidenhammer på besök och i sedvanlig ordning spisades det en hel del musik. I framtiden funderar jag på att filma dessa möten istället då det är en mardröm att försöka hamra fram allt som skrivs på tangentbordet i realtid. Kruxet är bara att få till en bra ljudnivå där man både kan höra vad som spelas och vad som sägs. Detta utan att man gör en Hollywood-produktion av allt. Jaja, skit samma här kommer i alla fall ett låtsnack.

Uppesittarkväll/Ett enkelt samtal om KULTs ”Winds of War”.

HH: Jag hör att du fått ett ny skiva Pastorn.

HP: Ja, eller ny och ny. Jag fick den av sångaren i bandet när vi lirade på samma tillställning för några år sedan. Vi snackar italienska KULT. Jag hoppas verkligen du får spela med KULT någon gång. Det är en upplevelse.

HH: ALLA får nog spela med italienska KULT vid tillfälle.

HP: Sångaren är grym, han röjer hårdast av alla och efter avslutad spelning kliver han direkt av scenen och är front row banger resten av festivalen. Jag fattar inte hur han orkar.

HH: Med tanke på hur det låter, pratar vi alltså att han intar position kl 14:00 i bortre tältet.

HP: Haha, med stor sannolikhet.

HH: Jag tycker i och för sig inte att det här var så pjåkigt alls. Jag tror jag har hittat min ”hyfsad BM-skiva” för det här året. Puttrar på i bakgrunden. Låt sjuda i tjugo minuter och stäng sedan av plattan.

HP: Ja, jo. Så är det faktiskt. Harmlös svartmetall som ändå har sina poänger.

HH: Doftar ett riktigt jävla ”Shadowthrone”-arrangemang. Lurar ett totalt poänglöst grindparti runt hörnet?

HP: Självklart.

HH: Och ja, där kom det visst.

HP: I SATYRICONs ”Hvite Krists död” är det väl inte ett riff som återkommer i hela låten?

HH: Nej, och ändå behövs det inte. Det måste vara golvpukan som gör det. Den är åtminstone bestämd, vilket kanske är mer än vad som kan sägas om det här bandet.

HP: Fråga gärna MY OWN GRAVE vid tillfälle vad de tycker om italienska KULT. Katastrofal gemensam spelning i den italienska staden Padava som kröntes av att någon fyllskalle i KULT kastade glasflaskor i den enda duschen som fanns att tillgå i lokalen och sedan däckade raklång över soffan tillsammans med resten av grabbarna i sin orkester. Kanonmat på spelstället också, strips och pasta. Enbart.

HH: Det tappade liksom viljan efter första låten. Den där riktiga ”Scream for me Sunne”-känslan vill inte riktigt infinna sig såhär på fjärde låten.

HP: Vilken sjuk Van Helsing jag gjorde alldeles nyss. Jag satt och tänkte på helt andra saker.

HH: Fast jag vill inte döma ut detta fullkomligt. Oförarglig black metal som inte gör en fluga förnär. Catchy riff som egentligen inte är catchy.

HP: Tydligen skall gitarrerna, enligt bookleten då, vara inspelade av självaste Aphazel från ANCIENT. Man lär sig något nytt varje dag.

HH: På riktigt? Fucking Aphazel? Lustigt att de valt att ha en bild av en mörk älg på baksidan.

HP: Jodå, han tackas mycket riktigt här på sista sidan. Aphazel alltså, inte älgen. Även om det hade varit ganska kul.

HH: Stor Motalahype.

HP: Vet du att det här låter ganska likt svenska BLODSRIT?

HH: Jag sa ju det, stor Motalahype. (tittar i bookleten): De tackar någon vid namn Sonya Satyra. Oartigt att inte våga skriva ut ”SATYRICON for those killer arrangements”.

HP: Nu hör man hur sångaren vänder sig om till bandet för ett sista desperat grindvarv. Det har gått på tomgång en bra stund nu, men snart är de i mål.

HH: Lyrics by Werewolf. Det var detta vi menade med ”Werewolf training”. Ska vi sätta punkt här?

Det är nu det spårar ur då jag prompt ville köra ”gissa bandet” till både Heidenhammer och min sambos stora förskräckelse.

MAZE OF TORMENT – ”Hammers of mayhem”.

Då Youtube hatar MAZE OF TORMENT fann jag bara denna slagdänga från ”Hammers of mayhem”. Den låter ungefär som de två låtar som vi lyssnade på.

Denna hittade jag på Ginza för tio spänn. Vill minnas att deras tidiga prylar var halvschyssta. Tidstypisk slingdödsblack. Kan självfallet minnas helt fel men det var på den premissen som jag beställde albumet. När jag väl spisade skivan var det inte så mycket slingor kvar. Mest dödsthrash av modernt snitt.

HH: Lite TERROR 2000-doftande mysbyxthrash.

LH: Det låter som någon försökt sampla en helikopter men inte haft en CD så någon har stått i micken och låtit ”frrrphh frrrph”. Oooh, nu blir det lite wall of death-riffande.

HH: En hel skiva på en låt på tre minuter. Ja, energi var något de inte saknade.

LH: Modernt och amerikanskt låter det.

HH: Typ SLAYER? Är det en ny låt nu? Jag hänger inte alls med i riffandet.

LH: Lite soundtracket till Queen of the damned, fast tuffare.

HP: HAHA!

HH: Shit, vilken Van Helsing jag gjorde. Vi sitter alltså hellre och diskuterar Queen of the damned än lyssnar på riffen.

LH: Vilka riff? Jag hör bara trummorna.

HP: Jo, trummorna ligger hyfsat högt i mixen.

HH: Gaah, gitarristen kunde of course inte låta bli att riva av några snabba licks.

LH: Skandinaviskt med USA-komplex. Har inte en aning om vilka det kan vara.

HH: Jag sa ju det. Lite TERROR 2000-doftande mysbyxthrash. Alltså hur många låtar har vi lyssnat på nu? Jag gissar Trollhättan.

HP: Vi har just börjat på låt två och jag är djupt imponerad över att du minns TERROR 2000. Undrar vad de gör idag?

LH: Jag tippar Stockholm. Lät SYSTEM OF A DOWN såhär?

HH: Jag vet faktiskt inte ens vad SYSTEM OF A DOWN är… i kupén svarar vi SYSTEM OF A DOWN!

HP: Maken till pensionärer får man leta efter. Hur kan ni ens gissa att detta är SYSTEM OF A DOWN?

LH: De hade spelat på Falurocken klockan 14:00.

HH: SYSTEM OF A DOWN?

LH: Nej, det här bandet.

HH: Var inte det här SYSTEM OF A DOWN?

HP: Herregud, det är MAZE OF TORMENT och hur är det ens möjligt att ni inte hört SYSTEM OF A DOWN!?

HH: Jamen självklart är det fucking jävla MAZE OF TORMENT. På tal om MAZE OF TORMENT gick jag vilse i Ålidhem i Umeå. Det var ett djävulskt MAZE OF TORMENT. Tänk att den här skivan spelats in.

Efterdialog:

HH: Jag minns, på fullaste allvar inte en ton av den här skivan. Förutom ett par snabba licks, då.

HP: Ginza, tio spänn. Gjorde en bautabeställning med en massa plattor som man missat eller helt enkelt bara sket i. Har ju redan betalat av sig.

HH: Annars kan man ju ladda ner den …

HP: Som om man skulle orka ladda ner en nyare MAZE OF TORMENT-skiva.

LH: Det är sant. Pengar slänger man ju omkring sig. Att ladda ner skivor är ju för fan ett arbete.

HH: Stämmer. Det är alltså bara de lite hängiga banden som fortfarande säljer skivor?

LH: Analysen är komplett.

HP: Vilken konstig värld det har blivit.

SERPENT OBSCENE – ”Devastion”.

Även detta var ett Ginza-köp. Tio spänn. Hade emellertid hört SERPENT OBSCENE tidigare. Inte så tokigt, men inget man sprang till skivbutiken för. En guldtia var den dock lätt värd.

HH: Det här känner jag igen, är det en cover?

HP: Nopes, inte en cover.

HH: Jag tyckte inte alls det här var så tokigt.

LH: Som TORMENTED, fast givetvis inte lika bra.

HH: Det kanske inte håller en hel skiva, men detta var riktigt bra. Är det HYPNOSIA? Lite Växjö-thrash såhär på kvällskvisten.

HP: Nä, det är SERPENT OBSCENE.

HH: Oj, ja jag hört namnet. Är det här verkligen folk från MAZE OF TORMENT?

HP: Jag har för mig att det fanns någon koppling, jag har även för mig att det fanns någon sorts form av rivalitet mellan banden. Kan dock ha helt fel. Föredrar i alla fall SERPENT OBSCENE framför nyare MAZE OF TORMENT. Tio spänn var skivan lätt värd.

FORLORN – ”Hybernation”.

Korten på bordet. Jag köpte ”The crystal palace” när den kom. Sötare svartmetall från Norge har nog aldrig spelats in. Efter en fyra-fem låtar spyr man, men fram till dess är det demoniskt näpet. ”Hybernation” är dock helt fruktansvärd och ett solklart exempel på vad som gick snett i den norska scenen i slutet på 90-talet/början på 2000-talet. Varför köpte jag då skivan? Tio spänn hos Ginza plus att skivsamlaren i mig hatar okompletta diskografier. Något som jag borde gå till en läkare för att bota.

HH: Haha, jag hör att WEREWOLF SONATA är i farten igen.

LH: Avslappnings-CD deluxe.

HH: Det här var den dovaste produktionen jag hört på länge. Märkligt då introt var hur klart som helst. Sången är klar som en suicidal delfin som just ska stånga pannan blodig mot bassängkanten.

HP: Vad i guds namn pratar du om nu?

LH: Sångaren sjunger en låt, syntaren kör sin låt och trummisen gör lite bäst han vill.

HH: Guuuuuuuud så sövande. Om TARTAROS spelats in på 45-varv hade detta varit 33-varvsversion. Sjukt tröttsamt. Är det ett fruktansvärd samarbete mellan ON THORNS I LAY och ELEND? Är det FORLORNs ”Hibernation”?

HP: Japp. Imponerad att du plockade denna så snabbt. Jag lovar att även du äger den här.

HH: HA! Ingen kan spela diabetesblack som FORLORN.

FURZE – ”Necromanzee cogent”

Jag köpte återsläppet på ”Nekromantiskt kobent” runt 2006. Gud vet varför, jo nu vet jag. Tio spänn hos Ginza. Hade hört mycket gott om FURZE men redan efter en minut räknade jag ut att mina kamrater är lögnhalsar. Helvetiskt dålig skiva. Inte ens de mest inbitna hipsterstockholmarna kan innerst inne tycka att detta är bra.

LH: Det är Sagan Om Ringen-enterna på sång!

HH: Vad fan är en ent? Jag tycker det låter som Kjell Isaksson.

HP: Det är typ samma sak.

LH: Är det en finsk efterfest. Morfar efter en halv flaska southern? Jaha, det var tydligen introt det. Är det en galgmarsch?

HH: Marsch till galgen var fan en rå titel.

LH: Ett supernedpitchat DANZIG med världens konstigaste syntljud. Vad är detta?

HH: En gissning … Är det FENRIZ RED PLANET på fel varvtal.

HP: Njet.

HH: Hmm, är det inte lite omoraliskt att skicka in en mikrofon på ett dagcenter? Är det YGGTYRHYRKKH HIN DYSTRE? Nä, det är ABRUPTUM!

HP: Men snälla rara. Nu försöker du inte ens.

LH: Är det DEINONYCHUS-vampyrens halvbrorsas band?

HH: Det är METALLICAs ”Lulu”! Kom igen, I am the table!

HP: Det är norskt. Superkultigt, fast ingen fattar någonting.

HH: Som i Italienska KULT?

HP: Bandnamnet betyder ”att prutta” på tyska.

HH: Ah, det är FURZE. Jag kan inte begripa varför folk lyssnar på detta. Som ett sämre ABRUPTUM fast på 2000-talet. Helt obegripligt dåligt.

HP: Ja, ska jag vara ärlig så fattade jag aldrig hypen kring FURZE. Kejsarens nya kläder fast black metal.

BEHEMOTH – ”Grom”.

Detta är lite av en gammal halvfavorit. Arketypen av hyfsad black metal om man så vill. Perfekt att slå på när man vill ligga i soffan och tänka på svunna tider.

HP: OK, lite enklare nu, en gammal klassiker. Ni har hört den bägge två.

HH: När du säger klassiker kan det vara precis allt. Är det CEPHALIC CARNAGE?

LH: Lite vikingametal-romantiskt intro.

HH: Jag hatar intron. Jösses, nu började de rensa! Det lät inte fett, men tjockt.

LH: Som en skuren påsbearnaise.

HH: Inte så jävla dåligt. Hade inte förväntat mig att rösten skulle låta såhär. Jag gillar sången, lät lite udda.

HP: Du äger skivor med det här bandet. I alla fall en, det är jag säker på och nej det är inte IBRIDOMA.

LH: IBRODOMA … hahaha! Är det snubbarna som står på en klippsats i ringbrynja på omslaget? ENSLAVED!

HP: Inte så illa gissat. Faktum är att om man dricker en grogg för varje riff detta band stulit från ENSLAVEDs ”Frost” dör man inom tjugo minuter.

HH: Ah, vänta det är ANCIENT RITES.

HP: Absolut inte. Om jag säger Baal Ravenlock, vad säger ni då?

LH: Den försvunna Disneyprinsessan?

HH: Haha, ja detta är ett Disneymanus in production hell. Är det BEHEMOTH?

HP: Japp.

LH: Seriöst!?

HH: Varför blev det helt plötsligt bättre bara för att jag vet vilka det är?

HP: Därför att jag en gång i tiden lurade dig att säga positiva saker om typ MACTÄTUS och sedan dess vågar du inte säga att något är bra ända tills du får höra bandnamnet.

ANCIENT RITES – ”Dim Carcosa”.

Den här slog jag på bara för att jag hade introriffet till ”Victory or Valhalla (Last Man Standing)” på hjärnan. För övrigt det enda bra riffet på hela plattan. Äger den gör jag inte heller så jag fuskade och rev på nyss nämnda låt via Youtube. Däremot gick jag i fällan och köpte ”Fatherland” när den kom bara för att den hade ett lila plastfodral. Jag behöver hjälp.

LH: Vilket härligt delay på sången. Är det Thundercats? Pepp pepp pepp!

HH: Så många antiklimax som man upplevde när man såg tecknad film som barn. Det här är för övrigt ett riktigt jävla Hatpastorn-band.

LH: Lite Pirates of the Caribbean.

HH: MITHOTYN?

HP: Pirates of MITHOTYN. Nej.

LH: Kan det här ha spelats in när power metal var stort?

HP: Det stämmer nog ganska bra.

HH: ANCIENT RITES!

HP: Korrekt.

THE ELYSIAN FIELDS –”We, the enlightened”.

Nu får man krypa till korset men den här köpte jag faktiskt för fullpris 1998. Hade hört en låt på en samlingsskiva som lät hyfsad och uppenbarligen räckte det för att kasta pengar på detta alster. Jag önskar jag kunde säga att jag blivit visare med åren, men det har jag inte.

HH: CREMATORY-doftande. Inte skitdåligt. Varför startar man alltid i tron att det ska bli skitdåligt? Keyboardisten spelar dock i sitt eget band. Till bandets fördel var det inget KULT-arrangemang i alla fall.

HP: Det är en grekisk duo. Lika bra att jag ger er en ledtråd på en gång för detta är ganska obskyrt.

LH: Ett gift manligt par? NIGHT OVER RHODOS?

HP: Haha, jag tror du tänker på ON THORNS I LAY.

HH: Att de döpte sin första skiva till ”Sounds of a Beautiful experience” ser jag som en skymf mot allt. Hoppsan, detta förvandlades till det dummaste jag någonsin hört. Konsten att löpa amok. Det är DITT band! Hatpastorns full strike i Fasttracker 2.

HP: Hahaha, nej. Det är THE ELYSIAN FIELDS.

HH: Men… har inte jag en skiva med dem?

HP: Mycket riktigt har du det. Du har den första, den som är helt fruktansvärt usel. Den skivan som jag äger har iallafall typ fem bra riff. Jag vann.

HH: En kokong av spunnet socker, det är THE ELYSIAN FIELDS. Jag är alldeles matt.

Efter THE ELYSIAN FIELDS gav vi bara upp. Vem kan klandra oss?

/Hatpastorn

Ond jul önskar Hatpastorn, Dr Panzram och Heidenhammer.

MGLA ”With hearts toward none” 2012
När man jobbar i Oslo slås man av hur mycket av arbetskraften i byggsektorn som numera är polsk. De hade så gärna fått göra samma sak med black metal-scenen, för tydligen krävs det polacker även här för att det norska soundet ska få låta som det en gång var tänkt. Tänk vad fantastiskt märklig världen ändå har blivit. Den som hade tippat den utvecklingen 1994-95 hade blivit till evigt åtlöje.

LORD OF PAGATHORN ”The chaos spirit amongst us” Demo 1994

Det här bandet läste jag om i det litauiska zinet Evisceration redan 1995. Minns att de också var omnämnda i franska Peardrop samma år. Anledningen var denna demo, som spelades in när de båda helvetesapostlarna i bandet var blott sexton år gamla. Först i år fick jag höra den, och likt en Carlsberg var det värt att vänta på. Bonus för att bandet härstammar från Rovaniemi, samma stad i Finland som Jultomen sägs härbärgera i. Lite hemkärt, då jag under en tid hade praktik som lärare i nämnda kommun. Och ja, sådär småmysig halvtajt black metal man blir varm ända in i själen av är det som ges. Ger samma känsla som att se en TV3-film på juldagen och vandra längs Jingle Bell Lane i Tomtelandet i bandets hemort.

RAGNARÖK ”Arising Realm” 1997

OK, det är inte helt utan att rodna som jag erkänner detta. Satt i godan ro och lyssnade igenom de där gamla Blackened-samlingarna, varpå ett näpet stycke plötsligt poppade upp i mina hörlurar. Jag gick rakt i fällan, och kapitulerade omedelbart. Låten kom från detta band, som bör ses som en av Norges bäst bevarade hemligheter. Förmodligen på grund av bandets val av skivomslag, som tidigare behandlats i denna blogg.

HOLY MOSES ”Finished With the Dogs” 1987

Och på tal om att skämmas … nej, det känns inte helt OK att frivilligt påstå att man vill åka på idolträff med ett band som heter HOLY MOSES, hur klassisk ensemblen än må vara. Skit samma. På grund av namnet har jag varit ytterst försiktig med att närma mig dessa tyskar, vilka nu måste vara äldre än döden. Denna platta, från 1987, är dock svår att värja sig mot och till och med självaste Pastorn fick krypa till det inverterade korset och erkänna renset när jag spelade upp ”Current of Death” (eller ”Currennn å Desssss” om man får tro uttalet i själva låten).

THE CHASM ”The spell of retribution” 2004

Ju mer jag tänker på det, ser detta band på papperet ut att vara en fasansfull sammanslutning. Mexikansk döds brukar normalt spelas av band som heter FESTERING CLITPEEL och ha ljud som inte påminner om något annat än just … mexikansk döds. Om man då konstaterar att det inte är BRÖTLERS även denna gång, utan ett gäng som blandar heavy metal med döds, ryggar man instinktivt tillbaka och tänker på kusligheter som NIGHT IN GALES. Även detta är fel. THE CHASM är onekligen en udda fågel, för på något vis lyckas de få allt rätt. Melodiskt, men inte mjäkigt. Rått, men utan att kompromissa med riktiga riff och melodier. Märkligt. Mycket märkligt.

FETISH 69 ”Atomized” 2003
En av de vidrigaste städer jag besökt är Wien. Ändå är det därifrån både PUNGENT STENCH och FETISH 69 smugit runt och skapat dålig stämning i över två decennier. FETISH 69 hörde jag för första gången på samlingsplattan ”Death is just the Beginning II”, släppt på Nuclear Blast, där de brakade lös med sin hit ”Stomach Turner”. Jag sökte efter skivan den var hämtad från, ”Antibody” med ljus och lykta och hittade den först flera år senare när Kraath från SETHERIAL var beredd att sälja sitt exemplar. Trots att jag var mer uppspelt än Don King på tjack var upplevelsen ett antiklimax när jag väl lyssnade igenom hela verket. Tydligen hade de valt en annan produktion än den som återfanns på ”Death …” och istället kvarstod ett oerhört mjäkigt sound. Att det var Colin Richardson som agerat producent var omöjligt att begripa. Enda behållningen var att omslaget bjöd på några smakfulla verk av konstnären Hermann Nitsch.

Skit samma, på grund av besvikelsen brydde jag mig inte om dem längre, tills jag bestämde mig för att kolla in vad de gjort de senaste femton åren. Hittade den här, och det är jag glad för. Obehaglig, skum blandning mellan metal, industri och PORTISHEAD. Låter det osmakligt? Det är det också, men likväl inte utan en aptitlig bismak i såväl själ som munhåla. Rekommenderas, men glöm inte att borsta tänderna efteråt.

LAIBACH

Kommentarer överflödiga. Spelningen i St Petersburg i mars förra året är fortfarande det bästa jag någonsin bevittnat. Tänk inte på LAIBACH som enbart ett band, när det är så mycket mer.

SIMPLY DEAD ”Structure of Mind” 2000

Och på tal om att söka efter skivor med ljus och lykta … efter evighetslånga sökningar på diverse sajter hittar jag givetvis denna platta i fysiskt format på Tradera, där säljaren verkar sitta på ett helt lager. Kall ambient. Någon påstod att de låter exakt som BOARDS OF CANADA, men det har jag inte orkat kolla upp. Hörde även detta band första gången på en samlingsskiva utgiven på Fluttering Dragon Productions, kallad ”Temple of Kilowatts”. Kolla upp den om du kan, då den även innefattar spår från band som TRIPWIRE, NORTHAUNT och ONTARIO BLUE.

BLOOD REVOLT ”Indoctrine” 2010

Får väl säga att BLOOD REVOLT är lite av en bubblare, men det är svårt att förneka att den här plattan lever om av bara helvete samtidigt som det vilar en genuint obehaglig stämning över såväl låtar och texter som produktion. Alan må ha skämt ut sig med DESTRÖYER 666, men återvinner förlorad heder med det här bandet. Skulle nästan önska att de inte gör något mer, då det bara inte kan bli lika bra.

2012 har inte alls varit så tokigt när det kommer till ny musik. Inte tokigt alls. Främst är det de lite större artisterna som lyckats. Snackar vi den totala underjorden har jag inte ramlat över något som verkligen fångat mitt intresse. Det kan ha varit jag som inte orkat gräva tillräckligt djupt i gödselstacken, fast å andra sidan har vi alla en gräns. Har man hört sjutusen DSBM-band med trummaskin och högtravande titlar på svenska typ ”Konformitetens slukande mörker gav ljus till mitt tempel av apati” orkar man fan inte lyssna på ett gäng till i hopp om att nästa släpp kommer att vara helt monumentalt. Den titeln blev för övrigt lite väl bra för att inte användas. Tja, jag får väl ta mitt samhällsansvar och spela in en DSBM-demo bara för att visa kidsen vart skåpet ska stå. Tutorials är ju vansinnigt populärt så varför inte göra en själv. Då har jag något att sysselsätta mig med nu när vädret inte visar sig från sin bästa sida.

Innan vi drar igång med årsbästalistan vill jag bara lite snabbt nämna några besvikelser. ALCEST hade jag höga förväntningar på, men senaste albumet var lite väl såsigt för min smak. Kollegorna i LANTLOS likaså. Ja, jag orkar inte rota fram krumelurversionen av bokstaven ”o”. Band som envisas med att hålla på med bokstäver som kräver mer än en enkel knapptryckning på mitt tangentbord måste bekämpas. ENSLAVEDs senaste har jag inte ens orkat kolla upp. Ett oroväckande tecken då det är ett av mina favoritband, även om inget knäcker ”Frost”. Mina åsikter om VONs senaste giv då? Ja, fanns det något material som INTE behövde spelas in igen är det deras gamla prylar. Senaste given är med andra ord fullständigt poänglös. Ni minns kanske GORGOROTHs nyinspelning av ”Under the sign of hell”, i meningslöshet krossar VON det magplasket. I övrigt kan jag inte komma på några större besvikelser såhär på rak arm. Riktigt genomusla skivor har jag dock hört i överflöd men det kan vi ta vid ett annat tillfälle.

Att sätta ihop tio album är alltid lite av en mardröm eftersom det varierar efter humör. Skulle jag göra en ny lista om låt oss säga en månad skulle den se annorlunda ut.

Skit samma.

Nytt år. Ny lista. Ingen rangordning, bara tio album som gått varma detta år. Ni kan upplägget. Nu kör vi.

MGLA – ”With hearts toward none”.

Föga överraskande hamnar denna högt på listan. Föga överraskande orkar jag inte rota fram krumelurbokstaven som ska vara där istället för ett vanligt ”L”. ”Presence”, ”Mdłości” och Further down the nest” var tre monumentala släpp som gjorde mig fantastiskt sugen på en fullängdare. ”Groza” var emellertid inte alls av samma kaliber, kanske tack vare att det just var en fullängdare och inte en EP. Det höll inte hela vägen. ”With hearts toward none” håller dock hela vägen och är ett strålande exempel på att man inte behöver hålla på och krångla till det i onödan. Enkla starka låtar. Låtar man faktiskt minns. Nittiotals-black metal i sin mest okorrumperade form. Genialiskt. MGLA tillhör det bästa jag hört från Polen sedan FULLMOON släppte sin inte helt politiskt korrekta demokassett 1995. Bara det säger egentligen allt.

BURZUM – ”Umskiptar”.

En fin tradition är att låta Greven vara med på listan. Denna gång med ett minst sagt udda album. ”Umskiptar” saknar många av de element som man vanligtvis brukar förknippa med BURZUM. Det finns exempelvis inga ”snabba” partier eller dubbla baskaggar. Den raka rockskolefyrtakten används dock till fullo och det är sång i stort sett hela tiden. Vid min första genomlyssning var jag en smula skeptisk, men när låt nummer nio, ”Surtur sunnan”, spred sig i mina hörlurar fattade jag allt. Hade albumet börjat med den så tror jag faktiskt inte att jag hade kommit förbi den låten. Så bra är den. I övrigt är detta en grym humörskiva. Antingen ligger man i soffan och verkligen lyssnar från pärm till pärm på mästerverket eller så lyssnar man inte alls. Lite mera rens och lite mindre sång och jag hade jublat ännu högre. BURZUM är alltid BURZUM.

MARDUK – ”Serpent sermon”.

Detta var lite av en överraskning. MARDUK har alltid hållit hög klass, fatta att detta är deras tolfte fullängdare, men jag var övertygad om att det skulle vara svårt att toppa ”Rom: 5-12”. Kul att ha fel för en gångs skull. ”Serpent sermon” innehåller allt jag vill ha när jag lyssnar på MARDUK. Lägg därtill överdjävulskt bra sång och fantastisk lyrik. Digipakutgåvan är en smaskig historia, även om jag önskat att grabbarna lugnat ner sig med de totalt svarta sidorna. Någon fräsig bild eller symbol hade varit skönt att vila ögonen på. I övrigt finns det inte så mycket att säga. MARDUK är alltid MARDUK. Jo, en sak kan jag tillägga. Första gången jag hörde brottarrefrängen på titelspåret kunde jag för min inre syn se grabbarna i NAGLFAR lyssna på samma stycke och unisont vråla ett upprört ”KUKEN!”. Refrängen låter nämligen som något Umeåsönerna kunnat skriva i sin allra finaste stund. Den här gången hann MARDUK först.

MASTER´S HAMMER – ”Vracejte konve na místo”.

Finns det ett band som kan göra mig på gott humör är det MASTER´S HAMMER. Så fort man slår på ett album med dessa tjecker vet man att man har en jävla resa framför sig. I positiv bemärkelse bör tilläggas. OK, ”Šlágry” från 1995 var väl ingen höjdare men i övrigt så får man sitt lystmäte när det kommer till bisarr öststatsblack så fort man spisar lite mästarens hammare. Jag tänker inte ens försöka beskriva hur ”Vracejte konve na místo” låter, det enda jag kan säga är att antingen fattar man grejen eller så gör man inte det. Jag har digipakutgåvan, köp den du med. Köp en T-shirt i samma veva. Logon är som vi alla vet det snyggaste någonsin. Kul med gamla rävar som fortfarande levererar godset.

WODENSTHRONE – ”Curse”.

Förra året talade jag varmt om SKOGEN. Jag vet att grabbarna släppt ett nytt alster i år vid namn ”Eld”, men jag har tyvärr inte haft tid att lyssna in mig på den. Det lilla jag hört har dock låtit lovande. WODENSTHRONE lirar i samma liga, fast lite ruffigare och med rörigare arrangemang. Rena guldet med andra ord. Som ni kanske märkt hyser jag en förkärlek för halvrörig svartmetall i medeltempo som ibland överraskar med helt otroliga guldriff. Detta är alltså INTE något man lyssnar på i trettio sekunder på Youtube för att sedan skaffa sig en uppfattning. Detta kräver ett flertal genomlyssningar. I slutändan är det värt det när du inser att du lyssnar på ren och skär fjällmagi. ”Curse” är ett strålande exempel på ett album som många kommer att missa bara för att de inte orkar lyssna. Trist, men sant.

BEHEXEN – ”Nightside emanations”.

Efter att BEHEXEN mosat omtalat usla SATANIC WARMASTER på split-skivan de släppte 2008 visste jag att de hade något stort på gång. ”Nightside emanations” är mycket riktigt en dräpare. Ibland vill man bara bli serverad rent djävulsdyrkarvåld och på den fronten briljerar finländarna detta år. Allt från ljudbild till låtmaterial sitter som en sportkeps. ”Nightside emanations” är en giv som passar perfekt om man vill gå omkring bredbent i lägenheten och hytta hotfullt samtidigt som man utbrister i spontana grymtattacker. Uuurgh! Aaargh! Ni fattar poängen. Skivomslaget hamnar i kategorin ”fulsnyggt” och passar musiken exemplariskt då även den är fulsnygg.

BLUT AUS NORD – ”777 – Cosmosophy”.

Konstigt att det inte varit mer snack om denna då det är bland det bästa jag hört på väldigt länge. Faktum är att jag tror att detta är en giv som folk som i vanliga fall inte riktigt fattar grejen med svartmetall kan uppskatta. Som en inkörsport till lite tyngre prylar om man så vill. De två första delarna i albumtrilogin var bra, bitvis riktigt bra, men i jämförelse med del tre bleknar de. ”777 – Cosmosophy” är smått magisk. Detta är även det en skiva som låter som skivomslaget ser ut. Vrålsnyggt. Jag har förvisso inte den blekaste aning om vad det egentligen föreställer, men jag håller med om allt. Vad handlar då den här trilogin om kanske några därute i stugorna undrar. Ja, inte fan vet jag. Jag har läst samtliga texter, välskrivet men stundtals totalt obegripligt. ”Esoteriskt” brukar det kallas i annonser. Rent musikaliskt är det i alla fall inga oklarheter. Köp blint.

HORNS – “Im schein trüben kerzenlichts”.

Enligt Internet släpptes “Im schein trüben kerzenlichts” 2011, men jag fick min skiva detta år så antingen har plattan blivit försenad eller så är det jag som är ute och yrar. Hursomhelst är detta fantastiskt. Vid en första anblick kan man emellertid bli rejält fintad. Snubben bakom projektet kallar sig, utan en uns ironi i kroppen bör tilläggas, Aerzengellus von Dunkelnacht och kommer från Chile. Enligt texthäftet ska majoriteten av hitsen varit skriva på det glada nittiotalet och i tacklistan tackas bland annat gamla kompositörer som Mozart och fan vet allt. Varningsklockorna de ringa. När man väl petar in CD-skivan i spelaren uppför allt tvivel. Jösses, vilket rens. Ljudbilden: helt perfekt. Låtarna, ja det är knappast något jag minns när skivan är slut men extasen som uppstår vid lyssning går inte att ta miste på. Heidenhammer beskrev skivan på följande vis när jag spelade upp den för honom:

Men… Det här var ju rått!

För att komma från honom så är det full pott. HORNS. Köp blint.

WALLACHIA – ”Shunya”.

Ännu en glad överraskning. WALLACHIA var det där norska bandet som var bra men likt förbannat orkade jag inte kolla upp dem närmare när det begav sig. Det var ju dumt. Här snackar vi välproducerad och hyfsat melodisk norsk svartmetall i medeltempo med röriga arrangemang och arg sång och återigen har vi ett album som låter som skivomslaget ser ut. Soligt sött men samtidigt episkt smygdeppigt. Det där uttalandet saknade både rim och reson men det är faktiskt så det låter. Sitter man i soffan och käkar lussebullar och dricker kaffe passar skivan helt perfekt. Det finns en tid och plats för allt. HORNS och lussebullar fungerar inte alls. Tro mig, jag har testat. Tillfredsställ din inre rollspelsnörd och riv på lite WALLACHIA på stereon. När man passerat trettio behöver man inte vara så jävla ond jämt.

LUSTRE – ”Spirit”.

På tal om att unna sin inre rollspelsnörd något riktigt smaskigt rundar vi av med LUSTRE. Jag vet att Nachtzeit släppt en ny skiva i år vid namn ”They awoke to the scent of spring” och den är givetvis bra, men låten ”Spirit” som han släppte på Youtube i sin totala form klår allt. Varför i hela helvetet han inte släppt låten på skiva är bortom mitt förstånd. Har ni inte hört LUSTRE än låter det ungefär som en hypnotiskt repetitiv variant av SUMMONING fast med dammsugarsång. ”Spirit” är en perfekt inkörsport. Tolv minuter stämningsfull magi. Samma melodislinga i stort sett hela tiden. Har man koncentrationssvårigheter och anser att CEPHALIC CARNAGE är världens bästa band ska man med andra ord sluta läsa nu.

Ja, det var tio av de alster som släppts i år som jag uppskattar mest just nu. Plita gärna ner några av era favoriter i kommentarsfältet. Med lite tur kanske man upptäcker något bra som man missat.

På återseende.

/Hatpastorn

För varje inlägg som jag skriver klart och lägger upp på denna Likpredikan är det minst ett par manifest som arkiveras. Detta har att göra med en mängd faktorer, men oftast är det för att jag a) inte orkar skriva klart dem som i fallet med mitt öppna brev till TROLLECH b) de blir inte tillräckligt bra som i fallet med min totala biografi av bandet ANCIENT. Idag tänkte jag bjuda på några av de inlägg och idéer som jag av olika anledningar aldrig skrev klart eller blev nöjd med. I det här formatet där man samlar ihop dem tror jag att de kommer att uppskattas mer. Årsbästalistorna är för övrigt på G. Jag ogillar att skriva dylika listor, mest på grund av att man alltid glömmer något helt uppenbart och att den varierar efter humör. Vissa dagar är exempelvis HORNS från Chile det bästa man hört på evigheter och andra inte. Ni fattar poängen. Nästa år släpper i alla fall SUMMONING och INQUISITION nytt. Då vet man vilka som kommer att dela på förstaplatsen.

Från nytt till gammalt. Här kommer del 1 av Hatpastorapokryferna. Först ut är en gammal bandfotokatastrof som skrotades av två anledningar. Först tyckte jag inte den blev tillräckligt bra och sedan upptäckte jag att två av herrarna på bilden inte spelar i bandet utan bara är glada fans som poserar med bandet. Gissa vilka. Hur kunde jag då göra denna fadäs? Tja, hittar man ett bandfoto som de slaskat dit logotypen på är det lätt hänt att man tar för givet att det är bandet som faktiskt är på fotot.

STEEL WARRIOR.

Idag ska vi få stifta bekantskap med ett brasilianskt gäng vid namn STEEL WARRIOR och innan ni bläddrar ner och ser fotografiet så kom ihåg att bandet är ifrån Brasilien och de borde således se hyfsat brasilianska ut. Ungefär så här:

Valpfett och dålig corpsepaint. Se det som en ögonmassage. Nu ser dessvärre STEEL WARRIOR ut så här istället:

Längst till vänster har vi Brasiliens näst bästa Boromir-imitatör som tröstlöst försöker hålla värmen iförd shorts och BLACK FROST-linne. Om jag skulle gissa vilket land han kom ifrån skulle jag tippa på England, men det är uppenbarligen fel.  Undrar hur BLACK FROST låter? Mitt professionella antagande är att BLACK FROST borde låta som en trött blandning av CATAMENIA och STORMLORD. Syntigt och lite sådär.

En liten yvig kines med panna och solglasögon är alltid det första jag tänker på när jag hör talas om Brasilien så nästa filur passar perfekt in i sammanhanget. Jag sätter en femhundring på att snubben är helt absurt bra på att lira gitarr. Som alla vet så är asiater bäst på allt. Hittar man en film på nätet där en amerikan spelar ledmotivet till Super Mario Bros på munspel vet man att det finns minst sjutton asiater som gör det tusen gånger bättre och mer avancerat. Exempelvis genom att stoppa upp munspelet i röven samtidigt som personen jonglerar med övermogen frukt och reciterar Nietzsches ”Also sprach Zarathustra” baklänges. Det märkliga i allt detta är dock att antalet bra asiatiska band kan räknas på ena handens fingrar. Mystiskt.

En äldre gentleman med rejält tilltagen mittbena, olustiga solglasögon och igelkottsröv på hakan står näst på tur. Även han ser galet ickebrasiliansk ut. Rättelse, han ser galen OCH ickebrasiliansk ut. Faktum är att han inte passar in alls. Vad spelar han för instrument måntro? Saxofon? Basfiol? Köttflöjt? Ingen vet. Det jag vet är att han garanterat har en imponerande samling erotisk konst i källaren alldeles bredvid frysboxen med styckade kvinnolik i.

I mitten står Brasiliens bästa och gladaste Gandalf-imitatör och håller låda, fast egentligen håller han i en gigantisk midjeväska i turkos bävernylon. Samtidigt som han gör en monumental Göteborgs-pose som skulle fått självaste SACRAMENTUM att baxna. Jag saknar ord. Finns det något som ser metal ut är det just ljusa chinos som man dragit upp beyond thunderdome. Ser han då ut att komma från Brasilien? Nja, jag tvivlar på att han tillhör någon sorts form av ursprungsbefolkning. Om man inte räknar druiderna då. Allt jag kan om druider har jag lärt mig av SPINAL TAP. Ny yrar jag, men jag tror att någonting i mig brast när jag fick se magväskan.

Jag tänkte först skriva att MORBID ANGELS nya trummis står och migränkisar tack vare det starka solskenet innan jag insåg att det skulle låtit lagom rasistiskt. I övrigt finns det inte så mycket att säga förutom att han inte ser ett dugg brasiliansk ut. STEEL WARRIOR är ett band jag inte blir klok på.

Sist och kallast av alla är en skäggig lirare som även han bär magväska, denna accessoar som inte ens Torquemada hade kunnat tortera tillräckligt för att göra mig nöjd. Tja, Brasilien kanske är kallt såhär års. Utseendemässigt ser han ut att spela bas i ett irländskt thrashband typ GAMA BOMB. En grupp jag självfallet avskyr.

STEEL WARRIOR. Brasiliansk power metal. Jag vet varken ut eller in längre.

Nu över till något helt annat.

För en tid sedan fick jag ett hett tips från ingen mindre än Terrorgoat Dreamchild. Han tyckte jag skulle göra en analys av det ryska svartmetallbandet BRÅKIN BRÅK. I samma meddelande skickade han med en bild på skivomslaget till deras självbetitlade album. Jag flög baklänges. Att som svartmetallorkester norpa en bild av Norges främsta konstnär genom tiderna, Theodor Kittelsen, är alltid smart. Däremot finns det väl ett par motiv man kunnat undvika. Detta är ett av dem.

Dansande björnar, fiolspelade rävar, sjögröna ekorrar och desperata harar. Ja, är inte detta det sötaste jag någonsin sett vet inte jag. Tyvärr sket sig allt då jag inte lyckades få tag i skivan. Tydligen ska det vara instrumental och repetitiv black metal av den lite mer nonchalanta skolan. Finns det någon i läsekretsen som de facto äger albumet och kan tänka sig att dela med sig är jag evigt tacksam. Detta måste man ju bara höra. Bandnamnet BRÅKIN BRÅK öppnar för övrigt så många portar in i den helvetiska sfär som kallas Göteborgsvitsar att hjärnan vibrerar.

Kanadensiska LUST, vars bandnamn är en total oxymoron, är en konstellation som det finns en hel del att berätta om. Dessvärre så orsakade det klassiska omslaget till 2003 års ultrakalkon ”Annihilation…Resurrection” den värsta skrivkrampen jag någonsin upplevt. Ta en titt på detta skivkonvolut och säg mig sedan vart man börjar. Jag vet inte hur många nätter som började med att jag slog på datorn, startade ordbehandlingsprogrammet, klickade fram detta skivomslag och sedan bara satt och blötstirrade ut i den fjärde dimensionen. Till slut gav jag bara upp. Bilden är emellertid så pass udda att jag måste dela med mig och i det här formatet kan jag äntligen göra det.

Exakt samma fenomen inträffade när jag satt och samlade ihop material till en österrikisk svartmetallspecial som av olika anledningar aldrig blev klar. VOBISCUM hade jag hört ett par låtar med tidigare men aldrig orkat kolla upp närmare, mest bara för att de inte var speciellt bra. Plötsligt snavade jag över omslaget till deras andra fullängdare ”Christenblut” och hela universum exploderade. Flinet, torson, hopplösheten. Vart börjar man? Trummisen i VOBISCUM kallar sig Count Grimthorn (Dunkelfürst) och skrattar man inte högt när man läser det namnet är man antingen yngre än trettio eller totalt likgiltig inför konceptet humor. Som ni förstår finns det en hel del att förtälja om dessa österrikare, men det tog tvärstopp tack vare detta skivomslag.

Det får räcka för den här gången. Näst på tur är som sagt våra årsbästalistor samt vår obligatoriska julfilm.

På återseende.

/Hatpastorn

Mina första musikaliska möten med ABRUPTUMs primus motor IT skedde på Nordic Metal Compilation där ABRUPTUM bidrog med en stämningsfull bit vid namn ”De profundis mors vas consumet” och OPHTHALAMIA med en riktig bra cover på MAYHEMs gamla örhänge ”Deathcrush”. När jag senare fick möjlighet att lyssna mer på dessa band insåg jag ganska kvickt att det inte var något för mig. Själva konceptet bakom ABRUPTUM var helt genialiskt, men det rent musikaliska var inte tillräckligt tilltalande för att jag skulle köpa det. I fallet OPHTHALAMIA ansåg jag att plattorna var så pass ojämna att de inte lockade till köp. Dessutom var de hyfsat krångliga att få tag i, i alla fall här i Sundsvall. Visst, man hade kunnat beställa dem, men vid den här tidpunkten släpptes det så pass mycket bra att man var tvungen att prioritera och än idag ekar skivsamlingen tom på dessa alster.

VONDUR sket jag högaktningsfullt i. ”Striðsyfirlýsing” må ha ett skivomslag som skriker ”köp mig” men rent musikaliskt höll det inte samma klass. När deras svanesång ”The galactic rock’n’roll empire” släpptes 1998 gav nog de flesta upp. Skivan var säkert underhållande att spela in, det tvivlar jag inte en sekund på. Dessvärre är livet för kort för att lyssna på avgrundslika covers på Elvis och JUDAS PRIEST. Faktum är att jag blev hyfsat paff när skivan släpptes. Runt 1998 var det inte speciellt vanligt med ploj och lattjolajban inom svartmetallen. Särskilt inte när det gällde medlemmar som hade en viss tyngd i scenen. Varningsklockan ringde förvisso redan på debuten, men att ha Darth Vader på omslaget är smått genialiskt i all sin märklighet och överskuggade de värsta tvivlen.

WAR … ja, jag äger förvisso ”We are war” men antalet gånger jag lyssnat på den från pärm till pärm kan räknas på ena handens fingrar. Om jag inte minns helt fel så är Dr Panzram ett riktigt WAR-head, personligen är det inte min kopp kaffe. När det kommer till IT tyckte jag alltid att hans insatser som gästvokalist och textförfattare i DISSECTION och MARDUK var bäst.

När IT till slut lämnade hela svartmetallscenen bakom sig blev det ett tomrum och även om jag själv inte var något die hard-fan av något av hans projekt kändes det ändå trist.

2004 var det dags för en återkomst och projektet 8TH SIN släppte sin debutskiva ”Sinners Inc”. Jag vill minnas att flera i min bekantskapskrets var sjukt peppade på vad detta kunde vara för något. De lyssnade och sedan blev det bara …

Tyst.

Faktum är att jag inte ens såg skymten av albumet när det kom och sedan glömde jag helt enkelt bort att den ens fanns. Jag antar att skivbolaget Black Lodge inte prioriterade Sundsvall när det kom till marknadsföring. 2005 släpptes given ”Angelseed & Demonmilk”, även det ett släpp jag aldrig lyssnade på, eller ens hittade i fysiskt format. Jag hittade faktiskt inte ens en enda recension så jag hade inte den blekaste aning om var det var för slags musik. Några år senare satt jag på mitt gamla jobb och pysslade med ”administrativt arbete”, det vill säga slösurfa på Internet och bestämde mig för att navigera mig in på metal-archives för att just kolla upp 8TH SIN och lösa gåtan varför allt blev så tyst. 8TH SIN finns inte på metal-archives, såvida man inte hungrar efter holländska 8TH SIN. Ett bedrövligt band för övrigt. Efter detta sökfiasko kom väl chefen eller något annat störande moment vilket innebar att jag var tvungen att stänga ner sidan och återigen glömde jag bort the true 8TH SIN. Att projektet inte fanns på metal-archives var emellertid riktigt underligt. MORTIIS får ju vara med, DE INFERNALI likaså. AGHAST har funnits med, men blivit bortplockad. Som sagt, när det kommer till vilka artister som får vara med och inte är den sidan grymt inkonsekvent. Med tanke på vilka orkestrar IT varit inblandad i tidigare borde han fått frikort.

Hursomhelst, för inte alls längesedan öppnade jag pestkollekten, läs min brevlåda, och där låg ett mystiskt paket. Likt ett barn sockerhög på julmust slet jag upp paketet och ut ramlade 8TH SINs två första släpp. Spänningen var olidlig.

Idag är det dags att lösa mysteriet. Jag ska äntligen få höra 8TH SIN. Innan vi börjar tänkte jag först kommentera texthäftet. Det är ju ändå den man börjar med när man fått tag i en ny skiva.

På omslaget finner vi en rakad och lätt skelögd IT som leende masserar tinningarna. I bakgrunden har de placerat en massa streck, två rektangelliknande objekt och en sol. Jag antar att det ska se modernt ut. Texthäftet i övrigt är utformat i samma stil. Däremot kunde det lugnat ner sig på bandbildsfronten. Räknar man med omslaget är det inte mindre än åtta olika bilder på IT och för enkelhetens skull kan vi väl säga att alla inte blev skitbra. All musik är skriven, inspelad och producerad av en gammal räv vid namn Michael Bohlin, känd från bland annat STEEL ATTACK och BREJN DEDD. All lyrik är författad av IT. Just texter var ju alltid lite av ITs grej, därför är det lite märkligt att texterna inte står med i häftet. Om man inte räknar med några korta strofer som är placerade lite här och där förstås. De kunde ha fimpat minst fyra av bilderna och inkluderat lyriken. Att Michael, som de facto gjort i stort sett allt, inte fick vara med på bild är även det gåtfullt.

Det var bookleten, nu är det dags att höra hur det här egentligen låter. Kom ihåg att detta är första gången jag hör skivan så jag tänkte lite kort kommentera varje låt. Jag vet att detta inte kommer att låta som något av hans tidigare band, men jag går ändå in med ett öppet sinne.

1. ”Karaoke life”.

Jag hinner inte ens reflektera inför låttiteln innan jag kastas in i ett inferno av tuggande nedstämda gitarrer och pumpande datatrummor. IT sjunger på det där sättet som alla band i den här genren sjunger. Högt, tydligt och lite bajsnödigt. Vi snackar industrimetall typ ROB ZOMBIE och närbesläktade musikaliska kollegor, fast inte lika kompetent. Oj, ja detta är ju inte min genre, men jag hade förväntat mig något betydligt värre, typ DE INFERNALI.

2. ”Hello Japan”.

Nu blev det lite syntigare. IT sjunger om ”a new smell” och ”nukeman”, men jag kan höra helt fel. En trånande kvinnoröst rimmar på ”dust” och ”lust”. Gitarrerna tuggar vidare och databasen stånkar på ett genretroget vis. Ja, gillar man sådan här musik låter det i alla fall ungefär som det ska. Dessvärre rodnar jag så kinderna värker när det kommer till lyriken. Minns ni Tommy Nilssons gamla hit ”Vill du ha sex med mig?”? Tänk er den fast i ett taktfast industridoftande framtidsformat med diaboliska undertoner. Låttiteln då? Ja, det är ju inte ”Turannum bellux eventus alci exeo-sivium vitae carthaginis integra” precis.

3. ”Sometimes & Othertimes”.

Jag tror att jag räknat ut hur resten av den skivan kommer att låta. En stor nackdel är att det är för många stopp i slagdängorna. Drivet försvinner snabbt när det är syntblopp-vers-syntbloppstopp-riff-stopp-refräng och så vidare. Inte ens MARDUK hade så här många stopp i låtarna på ”Dark endless”. Fatta allvaret. Refrängerna hade även kunnat vara tydligare och fläskigare.

4. ”Trip trap”.

RAMMSTEIN-light med science fiction-syntar. Nu börjar jag irritera mig rejält på alla dessa stopp. Kan vi få en rak takt som håller i sig längre än fem sekunder? Det verkar tveksamt. Ska inte dylik musik fungera på tyska dansgolv? Årets sommarplåga ”Dansa pausa” får en helt ny innebörd. Nä, detta var det svagaste örhänget hittills. Vågar jag säga att detta var en dålig ”trip”?

Tack Göteborg!

5. ”Eastern empress”.

Det asiatiska låttiteltemat går vidare. Svepande onda syntar, suggestiv sång, gitarrerna kommer in under refrängen. Allt enligt industrimetallens ABC. Väldigt mycket sång, en del gånger fungerar det, andra inte. Bäst blir det när IT får semivråla, då låter han stundtals som en blandning av Rob Zombie och en desperat Quorthon. Låten avslutas med strofen ”You are my dark eclipse, eastern empress”. Esoteriskt.

6. ”Dreamqueen”.

De flesta låtarna verkar handla om demoniska fruntimmer och någon sorts form av sexuell aktivitet. I övrigt finns det inte så mycket att tillägga. Minns ni DOMINION CALIGULA? Tänk er det bandets mer erotiska stunder och addera industrielement. Det finns vissa grupper som helt enkelt låter Stockholm. 8TH SIN låter extremt mycket Stockholm. Kryptiskt kan tyckas, men jag kan nog inte förklara det på något annat sätt. Alla som inte kommer från den kungliga huvudstaden kommer att första EXAKT vad jag menar.

7. ”Sex FX”.

Jösses, ännu en låt som handlar om köttets lustar. Samplade piskor och samplade kvinnostön. Nu börjar jag bli jävligt mätt.

8. ”Sister”.

Åska, fågelkvitter, rymdsynt. Addera ROB ZOMBIE-riff och oceaner av sång. Repetera.

9. ”Money”.

Blippblippblippblippblipp. Tuggtuggtuggtuggtugg. Bzzzzroooooiiiiing. Bom-pang-bom-pang-bom-pang. Utz-utz-utz-utz. Sång hela tiden.

10. ”Sinners”.

Ja, jag har nog redan sagt allt som kan sägas för att beskriva detta. Lite lägre tempo på denna bit och inte lika framträdande gitarrer. I övrigt är det samma stuk som tidigare.

11. ”The eight sins, part 1”.

Tjo, sista låten! Domedagsdoftande och med ett mycket lägre tempo än tidigare. Inte helt oävet men samtidigt inget jag slår på i onödan.

Plötsligt är skivan slut och hur ska jag egentligen sammanfatta detta? Problemet med dylik musik är att min referensram är rätt snedvriden. Jag har bara hört giganterna typ NINE INCH NAILS, ROB ZOMBIE, MINISTRY, LAIBACH, RAMMSTEIN om de nu räknas och så vidare. Jämför man 8TH SIN med dessa grupper så är klasskillnaden enorm. Detta kan vara ett tydligt fall när någonting hamnar mellan två stolar. Folk som verkligen gillar industrimetall lär inte bli överdrivet imponerade och folk som gillar black och döds kommer inte att fatta grejen. För att ge er ett klipp på hur detta egentligen låter begav jag mig ut på Youtube. Problemet är att det inte var speciellt lätt att hitta något alls med dem. Brasilianska 8TH SIN, holländska 8TH SIN, en drös technoband samt NOCTURNAL RITES av alla jävla grupper dök upp. Dock inte the true 8TH SIN. Märkligt. Söker jag på ”8TH SIN Sinners Inc” blir sökresultatet ännu märkligare. Inte ens när jag testar bandnamnet och en av deras låttitlar hittar jag något. Topp ett Sveriges hemligaste band.

I brist på annat pangar jag upp ett klipp med legendariskt obskyra BREJN DEDD. Ett urgammalt band som bland annat Dan Swanö, IT och Michael Bohlin spelade i. De fanns minsann på Youtube. Jag fattar ingenting.

Tänk er den här låten fast helt tvärtom. Så låter 8TH SIN.

På återseende.

/Hatpastorn

EDIT: Stort tack till herr TK som donerade skivorna, det glömde jag förtydliga i texten.

Som Hatpastor måste man ibland ta sitt samhällsansvar och guida den lite yngre generationen så de inte begår samma misstag som man själv gjorde när man var ung. Idag tänkte jag rada upp några förhållningsregler som bör gälla i alla replokaler. Att spela i band är inte alltid friktionsfritt, men dessa regler gör så att ni slipper hamna i handgemäng redan under repetitionsstadiet. Jag har tidigare nämnt några turnétips så se detta som en tilläggskurs. Majoriteten av nedanstående fenomen har jag upplevt själv vid ett eller flera tillfällen de senaste sexton åren, de övriga har jag hört från andra musikanter. Ska sanningen fram är jag övertygad om att alla som någonsin stått i en replokal mer än en gång upplevt de flesta av dessa situationer. Tio punkter, ha papper och penna redo. Frågor på det?

Nu kör vi.

1. Att spela trummor är det överlägset roligaste instrumentet och samtidigt det mest fysiskt krävande. Därför tycker jag det är lustigt att trummisar alltid får oanade krafter MELLAN låtarna. Ponera att ni just framfört ett mangelepos av rang där trummisen slitit så att venerna i pannan ser ut som Yggdrasils rötter och svettstanken sakta spridit sig i lokalen. Just när ni övriga medlemmar ska diskutera något viktigt som exempelvis ändringar i låtstrukturer brakar helvetet löst. Ni hinner inte säga mer än ett par ord innan batteristen helt sonika bestämmer sig för dra av ett helvetiskt grind eller börjar mata pukvandringar så att marken skakar. Självfallet har samtliga, utom trumslagaren, tagit ur sina öronproppar för att bättre kunna höra varandra under diskussionen. Nu tror ni kanske att det räcker med att höja armen och hojta något för att hamrandet ska sluta. Icke. Plötsligt har alla i lokalen blivit osynliga och slamrandet upphör inte förrän samtliga musiker dundrat igång det mest djävulska missljudet för att få trummisens uppmärksamhet. När allt tystnat gör ni ett nytt försök med diskussionen. Då är det dags för ett cymbalmaraton. Detta repeteras tills ni helt enkelt bara gett upp och fortsätter med nästa låt. Hur ni löser detta är upp till er. Mord och trummaskin är ett alternativ.

2. Jag har tack och lov haft turen att spela med många begåvade trummisar och ovanstående händelse har varit hyfsat sällsynt. Däremot har jag spelat med desto fler gitarrister, särskilt förr i tiden, vars gitarrer varit besatta av helvetets alla demoner. Efter varje låt är det dags att stämma eländet och nu ska jag slå näven i bordet och berätta om något som kan förvandla den mest tålmodige till en rasande furie. Personer som stämmer gitarren i repan med ljudet på. Det ljudet kan driva vem som helst till vansinne. Det första som ni ska investera i är en stämapparat som håller käften. Problemet löst. En ännu bättre lösning är att investera i en bra gitarr som inte låter som en indisk ormtjusarafton så fort man spelat längre än fem minuter. Här är ett råd till unga musikanter. Den där sjusträngade Squiregitarren för sextonhundra spänn kan du avvakta med. Satsa på kvalité istället.

3. Att sväva ut mellan låtarna är helt OK till en viss gräns men när gitarristen, för det är alltid gitarristen, börjar spela introt till IRON MAIDENs ”Run to the hills” vet du att det här kommer att sluta i gråt och tandagnisslan. Det finns ETT band på den här planeten som kan spela introt till ”Run to the hills” och det är IRON MAIDEN. Alla andra spelar den fel, särskilt ynglingar med ostämda Squiregitarrer, vilket resulterar i att man får avnjuta ett tonanarkistiskt inferno som driver en till galenskapens rand. För att göra ont värre dröjer det kanske två sekunder innan trummisen hakar på och felaktigt börjar spela trumintrot till nyss nämnda låt. Vilket band är det enda i världen som kan spela det trumintrot på ett korrekt sätt? Rätt gissat, IRON MAIDEN. Plötsligt ansluter sig basisten i denna mardröm. Kvar står vokalisten som besvärat skruvar på sig. Här finns det två val. Antingen sätter man sig ner och läser en tidning eller så accepterar man hela situationen och peppar inför att sjunga den första versen. Vet ni vad problemet är? INGEN kan spela versen, det enda som upprepas i all evighet är introt. Detta fenomen gäller även för CARCASS gamla brakhit ”Corporal jigsore quandary” och till viss del MAYHEMs ”Freezing moon”. Det finns fler exempel men dessa är de tydligaste. För att lösa problemet svär ni en blodsed redan innan första repet att ni inte ska spela dessa bitar och om ni likt förbannat envisas så ska ni lära er hela låten. Förutom ”Run to the hills” då, den ska ni skita fullständigt i.

4. Att ha en soffa eller relaxavdelning i replokalen har sina fördelar och nackdelar. Det är lätt hänt att man fastnar i denna del då det ibland är betydligt roligare att dricka kaffe och snacka skit än att traggla låtar man egentligen kan. En gång i världen spelade jag i ett band som av geografiska anledningar nästan aldrig repade. Jag minns inte om det var inför en turné eller skivinspelning men vi var i alla fall tvungna att öva hårt för att hela situationen skulle gå ihop. Problemet var att utanför replokalen fanns det ett fullt fungerade biljardbord. I sådana förhållanden gäller det att ha disciplin. Själv blev man rätt slipad på biljard. Jag blev senare även galet rutinerad på att löda kablar på nätterna. Sådant man måste göra för att betala av ägaren till studion då man överskridit tidsschemat och alla i bandet är luspanka och skivbolaget är ett gäng oförstående italienare. Det är förresten en episod jag kanske kommer att gå in närmare på när jag släpper min kurs i hur man enklast överlever en studiovistelse.

5. Dr Panzram berättade en gång för mig en magisk anekdot om ett hårdrocksband som hade en giftorm i ett terrarium i replokalen. Det slutade med att den rymde och bet en av medlemmarna så personen blev totalförlamad. Inga ormar i replokalen alltså. En mindre regel, men likväl en viktig regel.

6. När man är ung så har man konstigt nog tid att repa jämt. Med åldern kommer förpliktelser såsom jobb och familj. Här gäller det återigen att vara disciplinerad och verkligen boka in fasta tider för annars är det lätt hänt att det aldrig blir av. För egen del har jag alltid spelat i orkestrar där det varit hyfsad ordning och reda, men jag vet inte hur många andra band som aldrig repar tack vare just usel planering. Det låter kanske självklart, men tro mig, fasta tider är att föredra. Ett annat tips på samma tema är att medlemmar som av diverse skäl inte kan dyka upp hör av sig i god tid innan. Detta tror jag främst gäller för grupper som huserar i större städer, typ Stockholm, där det kan vara grymt invecklat att ta sig till replokalen. Att åka pendeltåg, tunnelbana eller annat futuristiskt påhitt i en timme för nå slutdestination replokalen tappar snabbt sin charm när man inser att man är ensam där.

7. Basister som ska envisas med att hålla på med trix som slapping och annan funkrelaterad smörja mellan låtarna. Har man överlevt spontana trumsolon och introt till ”Run to the hills” så kan man bara be till de mörka gudarna att även basisten håller sig passiv. Spelar man black eller death metal vill man bibehålla en viss atmosfär och energi i replokalen. Ett perfekt sätt att döda den atmosfären är att klösa av något som i bästa fall låter som intromusiken till Seinfeld och i sämsta fall som en porrfilm från 70-talet. Här skulle jag för övrigt kunna hålla en lång monolog gällande den bandlösa basens totala värdelöshet, men jag sparar den till en annan gång.

Nä, korten ska fan ut på bordet och det idag. Bandlös bas i extrem metal kan studsa åt helvete. Hör jag någon som i positiva ordalag nämner Steve DiGiorgios baslir på DEATHs fantastiska ”Individual thought patterns” har jag bara en sak att säga. Blev låtarna bättre av att han tramsade runt i bakgrunden med ett ljud som låter som en sinnessvag säl? Nä, just det. När Chuck dominerar med guldriff efter guldriff blir alla som inte är totalt tondöva eller fullständigt duperade gällande den bandlösa basens förträfflighet förbannade. Att framkalla ett ljud på basen som låter som att någon åker upp eller ned i en hiss i en tecknad film är kul att höra max en gång i replokalen. På en skiva som är bra gör detta påhitt en mest bara folkmordisk.

I worship and support the war against the fretless bass.

Den enda gången i musikhistorien som den bandlösa basen gjort något av värde var när Pytten gästade ENSLAVED på låten ”Yggdrasil”. Varför funkade det kanske ni undrar? Jo, man hör inte att han spelar bandlös bas. Faktum är att man inte hör så mycket bas överhuvudtaget på ”Frost”-skivan. Smart. Min tumregel är att om basisten dyker upp med en bandlös bas i replokalen så är det inte bara basen som blir bandlös.

8. En fråga som dryftats i eoner är flickvänners vara eller inte vara i replokalen. Personligen anser jag att det är som att släppa ner Modesty Blaise i Smurfbyn. Det blir panik. Visst, det kan fungera, men det är svårt att få till en avslappnad stämning. Skräckscenariot är att alla i blind hysteri spelar introt till ”Run to the hills”, förutom basisten då som funkar järnet samtidigt som sångaren förtvivlat försöker få rätsida på allting genom att kraxa fram råa låttitlar. Ni hör ju själva.

9. Raka rör. Är det något som inte låter bra, det kan vara allt från trumkomp, riff, sångslingor och fan vet allt. Säg det. Det är bättre att spela med öppna kort från dag ett än att stå och lida i replokalen. Här gäller det självfallet att vara diplomatisk. Att till exempel säga åt trummisen att han spelar som en säck potatis när han just kämpat sig igenom en smärre rockopera är lagom kontraproduktivt. Få saker låter perfekt första gången man spelar något, men man bör ändå sätta ribban på en rimligt hög nivå. Har man skapat en miljö där alla kan dryfta sina åsikter utan att någon sätter sig på tvären likt en femåring har man lyckats. Detta är inte speciellt lätt, men i det långa loppet tjänar alla på det.

10. Obehöriga bakom trumsetet. Då trummor är det nöjsammaste instrumentet är det lätt hänt att alla vill spela på det. Låt bli. Vill ni spela trummor, kolla med trummisen först om det är OK att öva lite och gör det sedan efter avslutat rep. Är man en ung trummis med ansträngd ekonomi är det noll procent kul att se de svindyra cymbalerna bli pulveriserade av glada amatörer. Dessutom brukar de övriga i lokalen vara lagom roade av att höra någon kämpa sig igenom en rak fyrtakt med tröstlösa kaggar när ni borde göra betydligt viktigare saker. Ett enkelt råd. Låt bli trumsetet.

Tio punkter får räcka, jag tror jag behandlat de flesta av de större fasorna man bör undvika. Nu tänkte jag sätta mig och lyssna igenom ett gäng alster som jag fått skickat till mig. Vi börjar med 8TH SIN och ser vad det kan vara för spännande.

På återseende.

/Hatpastorn

Här i församlingen har vi gjort oss vana vid vissa prefix. EMINENZ-Heidenhammer, THOKK-Pastorn, EQUINOX OV THE GODS-Panzram … och så vidare. Som läsaren anar, har detta delvis att göra med vuxenmobbing och personangrepp, men också att var och en av oss lyckats med att fastna för något specifikt band ingen annan lyssnar på. Därför signerar jag detta inlägg under namnet MORNINGSTAR-Heidenhammer.

 

Jag hade vid denna tidpunkt, någon gång runt 90-talets slut, aldrig hört talas om det här bandet. Omslaget var bedrövligt, men likväl iögonfallande. Långt senare skulle jag förstå att även ABIGOR använt sig av samma bild, fast med bättre upplösning. Power to the pixels. Det lustiga är att både ABIGOR och MORNINGSTAR släppte sina respektive album 1995. Jag antar att den stora trenden det året var att stjäla bilder ur Tolkiens Bestiarium. Förutom det, hade det smått legendariska rip-offbolaget Wild Rags släppt albumet.

Jag blev förälskad när jag först såg skivan glänsa i backen på den obskyra affär som var så liten att den knappt existerade – Skivboden i Sundsvall – men innan jag hann lägga rabarber på guldklimpen hann samma klåpare som hävdat att ”DEINONYCHUS lät som BURZUM, fast bättre” före. På min inrådan, dessutom. Ilska och hat följde, men efter lite övertalning lyckades jag få honom att sälja den vidare till mig, för 2.5 gånger inköpspriset. Jävla svin. Nog för att den bara kostat honom 40 spänn, men ändå. I alla fall var den värd de 100 kr jag pungade ut, inte minst för att släppet skulle visa sig vara smått omöjligt att få tag i senare.

Ska sanningen fram är detta ett album som aldrig kommer upp i sitt rätta värde. Om keyboarden som använts till introt kostat mer än en sockerdricka blir jag förvånad, men efter denna inledande fanfar väntar något av den råaste hårdrock/thrash/BM du aldrig hört. Min gissning är att de ville spela thrash, men egentligen inte kunde. Och det gör det hela så mycket bättre. Trams som sångdubbningar och flera kanaler behövs inte – när sångaren Ari Honkonen vill skapa effekter gör han det utan flashiga studiotrick. Fan, egentligen är det svårt att i ord förklara vad som gör detta så bra, men grejen är att låtmaterialet faktiskt är fantastiskt. Ljudbilden är minst sagt primitiv, men likväl så pass robust att det inte gör något. Gitarr och bas är ibland mer än lovligt otajta, men trummorna håller allt på plats och sminkar över det värsta.

Hade MORNINGSTAR bara blivit större, hade det här prisats likt SODOMS ”In the sign of evil” eller KREATORS ”Pleasure to kill”. Men jag lyssnar då hellre hundra gånger hellre på dessa hjältar. Finlands sak är vår.

Tack för kaffet.

/MORNINGSTAR-Heidenhammer