Hatpastorns likpredikan

För varje inlägg som jag skriver klart och lägger upp på denna Likpredikan är det minst ett par manifest som arkiveras. Detta har att göra med en mängd faktorer, men oftast är det för att jag a) inte orkar skriva klart dem som i fallet med mitt öppna brev till TROLLECH b) de blir inte tillräckligt bra som i fallet med min totala biografi av bandet ANCIENT. Idag tänkte jag bjuda på några av de inlägg och idéer som jag av olika anledningar aldrig skrev klart eller blev nöjd med. I det här formatet där man samlar ihop dem tror jag att de kommer att uppskattas mer. Årsbästalistorna är för övrigt på G. Jag ogillar att skriva dylika listor, mest på grund av att man alltid glömmer något helt uppenbart och att den varierar efter humör. Vissa dagar är exempelvis HORNS från Chile det bästa man hört på evigheter och andra inte. Ni fattar poängen. Nästa år släpper i alla fall SUMMONING och INQUISITION nytt. Då vet man vilka som kommer att dela på förstaplatsen.

Från nytt till gammalt. Här kommer del 1 av Hatpastorapokryferna. Först ut är en gammal bandfotokatastrof som skrotades av två anledningar. Först tyckte jag inte den blev tillräckligt bra och sedan upptäckte jag att två av herrarna på bilden inte spelar i bandet utan bara är glada fans som poserar med bandet. Gissa vilka. Hur kunde jag då göra denna fadäs? Tja, hittar man ett bandfoto som de slaskat dit logotypen på är det lätt hänt att man tar för givet att det är bandet som faktiskt är på fotot.

STEEL WARRIOR.

Idag ska vi få stifta bekantskap med ett brasilianskt gäng vid namn STEEL WARRIOR och innan ni bläddrar ner och ser fotografiet så kom ihåg att bandet är ifrån Brasilien och de borde således se hyfsat brasilianska ut. Ungefär så här:

Valpfett och dålig corpsepaint. Se det som en ögonmassage. Nu ser dessvärre STEEL WARRIOR ut så här istället:

Längst till vänster har vi Brasiliens näst bästa Boromir-imitatör som tröstlöst försöker hålla värmen iförd shorts och BLACK FROST-linne. Om jag skulle gissa vilket land han kom ifrån skulle jag tippa på England, men det är uppenbarligen fel.  Undrar hur BLACK FROST låter? Mitt professionella antagande är att BLACK FROST borde låta som en trött blandning av CATAMENIA och STORMLORD. Syntigt och lite sådär.

En liten yvig kines med panna och solglasögon är alltid det första jag tänker på när jag hör talas om Brasilien så nästa filur passar perfekt in i sammanhanget. Jag sätter en femhundring på att snubben är helt absurt bra på att lira gitarr. Som alla vet så är asiater bäst på allt. Hittar man en film på nätet där en amerikan spelar ledmotivet till Super Mario Bros på munspel vet man att det finns minst sjutton asiater som gör det tusen gånger bättre och mer avancerat. Exempelvis genom att stoppa upp munspelet i röven samtidigt som personen jonglerar med övermogen frukt och reciterar Nietzsches ”Also sprach Zarathustra” baklänges. Det märkliga i allt detta är dock att antalet bra asiatiska band kan räknas på ena handens fingrar. Mystiskt.

En äldre gentleman med rejält tilltagen mittbena, olustiga solglasögon och igelkottsröv på hakan står näst på tur. Även han ser galet ickebrasiliansk ut. Rättelse, han ser galen OCH ickebrasiliansk ut. Faktum är att han inte passar in alls. Vad spelar han för instrument måntro? Saxofon? Basfiol? Köttflöjt? Ingen vet. Det jag vet är att han garanterat har en imponerande samling erotisk konst i källaren alldeles bredvid frysboxen med styckade kvinnolik i.

I mitten står Brasiliens bästa och gladaste Gandalf-imitatör och håller låda, fast egentligen håller han i en gigantisk midjeväska i turkos bävernylon. Samtidigt som han gör en monumental Göteborgs-pose som skulle fått självaste SACRAMENTUM att baxna. Jag saknar ord. Finns det något som ser metal ut är det just ljusa chinos som man dragit upp beyond thunderdome. Ser han då ut att komma från Brasilien? Nja, jag tvivlar på att han tillhör någon sorts form av ursprungsbefolkning. Om man inte räknar druiderna då. Allt jag kan om druider har jag lärt mig av SPINAL TAP. Ny yrar jag, men jag tror att någonting i mig brast när jag fick se magväskan.

Jag tänkte först skriva att MORBID ANGELS nya trummis står och migränkisar tack vare det starka solskenet innan jag insåg att det skulle låtit lagom rasistiskt. I övrigt finns det inte så mycket att säga förutom att han inte ser ett dugg brasiliansk ut. STEEL WARRIOR är ett band jag inte blir klok på.

Sist och kallast av alla är en skäggig lirare som även han bär magväska, denna accessoar som inte ens Torquemada hade kunnat tortera tillräckligt för att göra mig nöjd. Tja, Brasilien kanske är kallt såhär års. Utseendemässigt ser han ut att spela bas i ett irländskt thrashband typ GAMA BOMB. En grupp jag självfallet avskyr.

STEEL WARRIOR. Brasiliansk power metal. Jag vet varken ut eller in längre.

Nu över till något helt annat.

För en tid sedan fick jag ett hett tips från ingen mindre än Terrorgoat Dreamchild. Han tyckte jag skulle göra en analys av det ryska svartmetallbandet BRÅKIN BRÅK. I samma meddelande skickade han med en bild på skivomslaget till deras självbetitlade album. Jag flög baklänges. Att som svartmetallorkester norpa en bild av Norges främsta konstnär genom tiderna, Theodor Kittelsen, är alltid smart. Däremot finns det väl ett par motiv man kunnat undvika. Detta är ett av dem.

Dansande björnar, fiolspelade rävar, sjögröna ekorrar och desperata harar. Ja, är inte detta det sötaste jag någonsin sett vet inte jag. Tyvärr sket sig allt då jag inte lyckades få tag i skivan. Tydligen ska det vara instrumental och repetitiv black metal av den lite mer nonchalanta skolan. Finns det någon i läsekretsen som de facto äger albumet och kan tänka sig att dela med sig är jag evigt tacksam. Detta måste man ju bara höra. Bandnamnet BRÅKIN BRÅK öppnar för övrigt så många portar in i den helvetiska sfär som kallas Göteborgsvitsar att hjärnan vibrerar.

Kanadensiska LUST, vars bandnamn är en total oxymoron, är en konstellation som det finns en hel del att berätta om. Dessvärre så orsakade det klassiska omslaget till 2003 års ultrakalkon ”Annihilation…Resurrection” den värsta skrivkrampen jag någonsin upplevt. Ta en titt på detta skivkonvolut och säg mig sedan vart man börjar. Jag vet inte hur många nätter som började med att jag slog på datorn, startade ordbehandlingsprogrammet, klickade fram detta skivomslag och sedan bara satt och blötstirrade ut i den fjärde dimensionen. Till slut gav jag bara upp. Bilden är emellertid så pass udda att jag måste dela med mig och i det här formatet kan jag äntligen göra det.

Exakt samma fenomen inträffade när jag satt och samlade ihop material till en österrikisk svartmetallspecial som av olika anledningar aldrig blev klar. VOBISCUM hade jag hört ett par låtar med tidigare men aldrig orkat kolla upp närmare, mest bara för att de inte var speciellt bra. Plötsligt snavade jag över omslaget till deras andra fullängdare ”Christenblut” och hela universum exploderade. Flinet, torson, hopplösheten. Vart börjar man? Trummisen i VOBISCUM kallar sig Count Grimthorn (Dunkelfürst) och skrattar man inte högt när man läser det namnet är man antingen yngre än trettio eller totalt likgiltig inför konceptet humor. Som ni förstår finns det en hel del att förtälja om dessa österrikare, men det tog tvärstopp tack vare detta skivomslag.

Det får räcka för den här gången. Näst på tur är som sagt våra årsbästalistor samt vår obligatoriska julfilm.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 12 december, 2012 at 2:59 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.