Hatpastorns likpredikan

Detta är något av ett smått mytomspunnet band i min värld. Det enda jag egentligen känner till om dem baseras på en artikel i OKEJ från någon gång i slutet av 80-talet. Någon i gruppen hade lyckats få tag på IRON MAIDEN-illustratörens Derek Riggs hemliga telefonnummer. Planen var att övertala nämnda konstnär att kludda ihop ett omslag till den betydligt mindre kända svenska gruppen. På något sätt lyckades de och resultatet kan beskådas på skivan ”Atomic winter” från 1988.

Det är makalöst fult.

Hur den låter vet jag inte. Däremot sitter jag i skrivande stund och lyssnar igenom uppföljaren, ”Nothing left to fear”, vilken släpptes tre år senare. Vad som möter mina öron är ett ganska välljudande sammelsurium av åttiotalshårdrock med tillhörande King Diamond-falsett, CANDLEMASS-inspirerad doom, folkmusik och möjligen URIAH HEEP. Kanske inte så mycket att verkligen hetsa upp sig över, men jag får ändå säga att den har något visst. Kan dock förstå att bandet fick finna sig i att hamna i skymundan, då tidpunkten för sådan här musik får antas varit den olyckligaste.

Texterna bjuder dock på en del storartad underhållning. Vissa skivor mår helt enkelt bäst av att låta dem vara otryckta i det tillhörande häftet, men här vore det synd på så rara ärtor. Hellre än att på ett halvdant vis försöka beskriva några av historierna, låter jag första versen i ”Sirens in the dark” tala för sig själv:

In 1682 there was nothing they could do.
A ship full of people sank to the bottom.
Sirens – in the dark.
A laugh of joy, the seaman is their toy.

Jag vet inte om det bara är jag som är miljöskadad, men av någon anledning ser jag detta som en invitation till ett möjligt illustrationssamarbete mellan Kris Verwimp och Tom of Finland.

Hade inte Tom tragiskt avlidit i alltför tidig ålder hade jag likt DESTINY snokat reda på hans nummer och ringt redan idag.

/Heidenhammer

Det är lite med den här skivan som med TORMENTORs ”Recipe Ferrum” – man låtsas helt enkelt om att den inte existerar. För att förstå vilken nivå vi befinner oss på kan jag berätta att inte ens jag köpte den här skivan trots att den reades ut i Härnösand någon gång 1996. Det ska då sägas att jag försvarat VENOM och dess medlemmars musikaliska förehavanden genom eld och vatten och att det, album släppta efter 1997 till trots, fortsätter att vara mitt absoluta favoritband alla kategorier.

Nyinspelningar är ett känsligt ämne. I en podcast pratade vi om verk som vi faktiskt skulle vilja höra med andra ljud, musiker, producenter och ljudbilder än de som står till buds. Om jag minns rätt kunde vi enas om ett par, tre stycken som skulle kunna behöva en uppfräschning då låtmaterialet torde vara tillräckligt starkt för att genomgå en sonisk plastikkirurgi. IMMORTALs ”Blizzard beasts” är ett av albumen.

När det kommer till VENOM … ja, jag vet inte vart jag ska börja. Kanske med att jag inte är genomgående skeptisk till grejen ifråga. En av de första skivor jag köpte, ”Old, new, borrowed and blue” innehöll nyinspelningar av gamla klassiker med den dåvarande vokalisten/basisten Tony Dolan på sång, vilket jag faktiskt tycker gav ett visst existensberättigande till idén. Lite som när AC/DC släppte sin dubbelmacka ”Live” 1992, på vilken man för första gången på skiva kunde höra hur gamla Bon Scott-låtar gjorde sig med skrikhalsen Brian Johnson bakom mikrofonen.

Nåja. Tydligen tyckte den gamle VENOM-vrålaren Cronos år 1995 att om hans gamla bandkamrater kunde, då kunde han också göra samma sak. På skivan ”Venom” hörs resultatet. Och … ja. Herre Satan. Jag har aldrig stött på den här skivan utom i Härnösand och i Dr Panzrams skivsamling. Det är därifrån jag hämtat det exemplar jag nu har i min ägo. Om ni tänker er en Amiga 500-programmerad robot som med ”… And justice for all”-torr knasterproduktion sprakar fram buskisversioner av gamla VENOM-hits och blandar dessa med över/efterblivna låtar hopsnickrade av Cronos under hans AOR-period på åttiotalet, på vissa ställen ackompanjerade av fejkade liveljud … då har ni hittat rätt. Det är som en mardröm.

På vissa sätt ger detta en olycksbådande vink om vad som skulle komma att bli VENOM efter att Abaddon till sist lämnat skutan i slutet av nittiotalet. Att den samlade originalsättningen lyckades knåpa ihop ”Cast in stone” 1997 får ses som en märklig lyckträff. Men även där insisterade de på att i den medföljande bonusskivan få med ett gäng nyinspelningar av de gamla dängorna. Det lät nästan lika illa som här. Att en annorlunda line-up – med Tony Dolan och andregitarristen Al Barnes -bara fem år tidigare kunde ge ut vitala album och med lite jävlaranamma få gamla dängor att låta okej i studion framstår som nästintill obegripligt.

Tänk, att jag skulle skriva dessa ord. Om självaste Cronos. Mannen vars basspel var det som fick mig att börja med instrumentet ifråga. Vars röst fick mig att börja growla. Vars låtar fick mig att dyrka döden och Djävulen.

Jag fattar ingenting.

/Heidenhammer

Trots att CARCASS tillhört mina absoluta favoritband valde jag kategoriskt att aldrig kolla upp den här skivan. Förmodligen hade den förblivit ohörd för mina öron om inte vår Hovbaron bestämt sig för att under en fyllekväll spela upp den från pärm till pärm – något jag kommer att vara evigt tacksam för.

Bill Steer må ha bett om ursäkt för ”Swansong” i efterhand, men jag förstår i ärlighetens namn inte varför. Själv var jag en av dem som verkligen gillade den, även om den trist nog inte direkt lät som ”Heartwork”. Kanske skulle den släppts under annat namn. Kanske var det den som var BLACKSTARs riktiga debut, då både Walker, trummisen Ken Owen och den andregitarrist som medverkade på ”Swansong”, Carlos Regardas, kom att utgöra stommen i detta kortlivade projekt.

Ja, det låter ganska likt ”Swansong”, om än med en klart rockigare framtoning. Men till skillnad från Bill Steers bedövande tråkiga sjuttiotalsflummande som han runkade fram efter CARCASS under namnet FIREBIRD, är detta riktigt bra. När klåpare bestämmer sig för att blanda death metal och rock blir resultatet ungefär lika bra som jordgubbar och torsk, men på något sätt blir ”Barbed wire soul” en ytterst välsmakande historia. De använder till och med blås i form av saxofon utan att det låter idiotiskt. Förutom i låt nummer åtta, ”Waste of space”, vilken i sina stunder verkar ha tagit inspiration från soundtracket till sextiotalsversionen av ”Batman” och X-RAY SPEX.

Då Ken Owen tragiskt nog drabbades av en hjärnblödning år 1999 fick skivan aldrig någon uppföljare. Synd, då jag blir genuint nyfiken på hur den hade blivit. Varför den kombinerade debuten och svanesången (raggadish) dock blev så oförtjänt förbisedd vet jag inte, men jag antar att den bedrövliga paketeringen kan ha med saken att göra. Hade det inte stått Peaceville på skivan hade jag varit övertygad om att Invasion Records varit framme och snabbt spytt fram ett Photoshopinferno vars enda blickpunkt är ett strykfult brinnande pentagram som inte ens har vett nog att vara upp- och nedvänt. Trist är också att texterna lyser med sin frånvaro i häftet, då Walkers texter i mitt tycke bara blev bättre och bättre med åren.

Bläddra inte förbi den när ni hittar den i reabacken!

/Heidenhammer

Hatpastorn här. Jag tänkte inte bli långrandig utan jag tänkte mest bara hälsa er välkomna till denna alfabetsresa i Heidenhammers skivsamling. Ni som har lyssnat på poddarna och läst denna Likpredikan vet att när man väl gläntat på den gode Heidenhammers skräckkabinett till albumkollektion finns det ingen väg tillbaka. Vad ni däremot kanske inte visste är att Hammaren rotat rejält i REA-backarna den senaste månaden och införskaffat lite drygt 300 nya alster av varierande kvalitet. Det jag sett kan inte bli osett.

Mycket nöje.

/Hatpastorn

THE ABYSS “Summon the Beast”

Lite av ett bortglömt band, ändå vet alla vilket man menar när man nämner HYPOCRISYs sidoprojekt. Konstellationen bestod av samma medlemmar, med skillnaden att Lars Szöke och Peter Tägtgren bytte plats med varandra. Ja, och att Mikael Hedlund också fick tillfälle att spela gitarr istället för bas.

Jag är säkert inte den enda som undrar varför de inte gjorde samma sak i själva huvudbandet. I intervjuer har Tägtgren berättat om hur han egentligen är en bättre trummis än Szöke, och att den sistnämnde i sin tur är bättre på att hantera gitarren än Peter. Hur det står till med gitarrplinkandet vet jag inte, men att herr Tägtgren är en avsevärt bättre trumdunkare än Szöke är uppenbart. Lars trumspel fullkomligt saboterade HYPOCRISYs tidiga skivor till den grad att jag aldrig kunde ta bandet på riktigt allvar. Inte ens när han till sist tackade för sig gick det att helt närma sig bandet. Kanske hade det sett fånigt ut med en sjungande trummis, vad vet jag? Jag gjorde samma sak i ett av de otaliga band jag harvade i under mina tonår. Kunde ABSU, kunde väl jag.

Nåväl. Från högtalarna surrar ett stycke extremt tidstypisk black metal, vars närmsta referenspunkt kan sägas vara MARDUK. Faktum är att jag inte hade tvivlat en sekund om någon under nittiotalets mitt krängt in skivan i en CD-spelare, slagit på och hävdat att det var Norrköpingbandets senaste alster. Lika lite som jag hade tvivlat på att HECATE ENTHRONEDs ”A slaughter of innocence” hade sagts vara CRADLE OF FILTHs uppföljare till ”The principle of evil made flesh”.

THE ABYSS klämde ur sig två album, varav jag har båda. Jag vet inte varför, men det är något med dem som tilltalar mig trots att jag för mitt liv inte kan hitta något som helst originellt med musiken i fråga. Jag köpte dem inte ens på nittiotalet utan långt senare. Kanske är det för att det skapas någon slags nostalgi inte för själva låtarna, utan enbart för hur det låter. Något som jag normalt aldrig gör, då jag alltid tyckt att band som inte förmår göra originell musik inte har något existensberättigande.

Sedan hade de också vett att hålla speltiden på skivan kort. 28 minuter fördelade på åtta låtar. Det känns skönt såhär efter 78 minuter ILDJARN.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer