Hatpastorns likpredikan

Jag vet inte hur stora Left Hand Solution faktiskt var i resten av Sverige. Det är ett lokalt doom-/goth-band som en gång i tiden hade Jörgen Fahlberg från The Kristet Utseende på sång. Efter några omstöpningar av lineupen så släppte de 1993 sin andra demo ”Falling” och detta måste nog vara den första demo som jag någonsin köpte. ”Falling” gick varm och jag blev ett stort fan av bandet i fråga.

Jag var speciellt imponerad över hur en tjej kunde sjunga så hårt och mörkt, sedan var låtarna väldigt trallvänliga. Ett tag efter inköpet av denna demokassett befann jag mig på en trädslöjdslektion. Där hade det börjat en ny hjälpreda/stödlärare. När han presenterade sig så föll min haka till golvet, Jocke Mårdstam… kunde det vara så att gitarristen i just Left Hand Solution skulle vara min lärare? Jag ogillar generellt att smyga in omotiverade engelska uttryck i text men jag kan inte säga något annat än att jag blev starstruck. Det faktum att vi kom från samma lilla stad och att oddsen är inte är så där otroligt låga att detta skulle inträffa kunde jag väl kanske inte greppa då, det hände till och med ytterligare en gång under min skolgång då gitarristen i Darklands jobbade som extralärare i musik på min högstadieskola. Allt jag visste var att det var en, i min värld, livs levande rockstjärna som stod framför mig i långt svart hår och en T-shirt med Danzigs berömda skalle på bröstet.

Självklart gjorde jag allt för att lära känna Jocke och det gick väldigt bra vill jag påstå då Jocke är en av de trevligaste personer jag känner. Det blev mycket snack om musik och jag tjatade mycket på honom att han skulle spela in massa plattor på kassett till mig vilken han konsekvent vägrade att göra med ursäkten att om han gjorde det till mig så skulle ”alla” vara på honom om detta. Jag tror inte riktigt att han förstod att det var nog i stort sett bara jag som hade någorlunda lika musiksmak som honom på vår skola. Jag tjatade även att de skulle spela på skolan med Left Hand Solution i något format, vilket de faktiskt gjorde en gång. Vet ni var den unga Bödeln befann sig då? Jo, i fjällen med sin familj och åkte slalom, fy fan så jävla life metal! Jag kommer ihåg när jag kom hem från denna resa i fjällens domäner och klasskamraterna berättade att Jocke och hans band spelat i gympasalen medan jag var borta. Detta är något som jag fortfarande kan bli upprörd över, jag missade en spelning jag tjatade om i flera månader och jag vill så här i efterhand påstå att det var lite av min förtjänst att spelningen faktiskt ​gick av stapeln (om du läser detta Jocke och vill påstå något annat så vill jag inte höra, låt mig leva i min megalomani).​

Left Hand Solution släppte senare en demo, en MCD och två album för att sedan i mitten av 00-talet ha gått på lågvarv. Jag gillar allt de släppt men just ”Falling” har en speciell plats i mitt hjärta.

//Bure Bödel

Året var 1988, jag var tio år gammal och livet glittrade i nostalgins skymningsröda sken. Jag sitter på min klasskompis Krilles rum och fipplar med hans Amiga 500. Det var sommar och vi borde väl egentligen varit ute och byggt barkbåtar, täljt sälgpipor eller puttat runt på ett hjul/kadaver med en pinne. Men problemet var att ingen av de aktiviteterna hade en chans mot hans rykande färska kopia av ninjaspelet ”Shinobi” (om du tycker att det är vanligt med piratkopior idag, ta då en titt i en gammal diskettlåda nästa gång du får chansen).

Det var bara vi och hans tre år äldre bror Sebastian hemma och eftersom vi var ett par småglin så var det som bäst att vi höll oss på vår kant och han på sin (nu när jag läser detta så ser jag att detta börjar likna ett kapitel i någons självbiografi där författaren berättar om sin första homosexuella förälskelse). Vi sitter vid Krilles skrivbord och försöker desperat att få vår pixliga ninja att parera och eliminera huliganer och allmänt slödder. Under tiden har Sebastian, garanterat efter att syrligt ha poängterat alla våra tillkortakommanden, suttit och tryckt i sitt av hårdrock och tonårsodörer marinerade pojkrum och på högsta tänkbara volym lyssnat på vad som för mig mest lät som om en säck med katter skulle vara inblandade i en förödande flygkrasch.

Visst fan hade jag hört metal förr!

På dagis gick man ju runt och högljutt proklamerade ”Vinet under täcket” och ”Aj wanna raak” (samma dagis genomgick även en kort med intensiv Herreys-mani) och inte långt efter det så fick vi stifta bekantskap med Sveriges och USAs nya nationalsånger i form av The Final Countown och Heavens on Fire. Så visst hade jag hört metal förr, men jag hade aldrig ”lyssnat” på det. Så där satt vi nu som så många gånger förr, mitt i den slentrianmässiga svenska villaområdeallmogen, men så bytte Sebbe skiva och allt jag trodde mig veta om världen ställdes på ända… Första minuterna så reagerade jag inte nämnvärt då det mullrade på som vanligt genom väggen, men så plötsligt var det något som reste sig ur kakofonin, något som lät som änglarnas sång, syndarnas klagan och *insert-vitsig-liknelse-här*.

Det var med andra ord det coolaste gitarrsolot någonsin!

Jag frös till is, jag kunde se rummet från ovan, Krille pratade, men jag kunde inte höra vad han sa. En elektrisk omvälvande känsla slog som en behaglig pungspark rakt i mellangärdet och gick likt en tjackrysning genom min unga, men ack så värdelösa lekamen. Jag föll djupare och djupare in i en längtande trans, en längtan som snabbt slog en helnelson på min vilja. Jag släppte allt jag höll för händerna och ställde mig upp på ren reflex och gick sedan bestämt genom vardagsrummet och utan att knacka på (en dödsynd), så kliver jag rakt in i Sebastians rum och innan han hinner vädra sitt missnöje så kräver jag att få höra vad han lyssnade på. Han fann sig snabbt från chocken, lutade sig tillbaka och försökte låta så arrogant och hård som möjligt när han sa att:

– Det här är ”I´m Alive” från ”Keeper of the Seven Keys pt. 1” med det tyska speed metal bandet Helloween.

Jag lyssnar några sekunder, vänder på klacken, går ner för trappen och ut på deras gård, sedan springer jag genom skogar och ängar för att komma hem så fort som möjligt. Till min mors stora förtret så slänger jag upp ytterdörren och med skorna på (ännu en dödsynd) stormar jag uppför trappen till min fars musikrum, drar ut en låda och tar första bästa 90-minutersbandet jag kunde hitta och sedan sprang jag lika snabbt tillbaka till bröderna Nilssons residens.

Efter vad som kändes som att lyssna på en Eminenz-låt så var kopieringen äntligen klar. Sebastian förklarade att han valt bort en smäktande ballad för att han tyckte att den bara var ”en massa mjukt fjoll” och hade där istället slängt in en låt som hette ”Starlight” från deras första självbetitlade mini-lp.

Det är egentligen otroligt att jag minns denna 30 år gamla trivia för jag stod på helspänn och bara väntade på mitt tillfälle att kunna få tacka för mig, så jag kunde ta mig hem igen och kasta mig in i denna nya sköna värld som jag just upptäckt.

Året var 1988, jag var tio år gammal och livet var redan på väg utför.

/Dr Panzram

Om man är född innan millennieskiftet är sannolikheten ganska stor att ens musiksamling tog sina första stapplande steg med hjälp av audiokassetter. Så var det så klart även för min del. Till skillnad från Pastorn kan jag dock tyvärr inte skryta med att min första kassett var något med Iron Maiden. Inte heller min första LP eller första CD. Även i dessa format lyckades Pastorn debutera med Iron Maiden. Jag … ja, min första kassett var Europes ‘The Final Countdown’, 1987. Min första LP var Europes självbetitlade historia, vilken jag fick tag i 1988. Samma år, besynnerligt nog, fick jag även min första CD. Såhär i efterhand känns det faktiskt av två anledningar skitmärkligt att min käre far bestämde sig för att inhandla en CD-spelare, vilka vid den tidpunkten var långt ifrån standardinslag i hemmen. Den första anledningen består av att mina föräldrar normalt var extremt skeptiska till ny teknik för egen del. Som ett exempel kan det nämnas att de, efter intensiv övertalning, införskaffade en VHS-spelare så sent som 1992. Innan dess var det Moviebox som gällde om det skulle spisas video. Den andra anledningen är att de också ytterst sällan lyssnade på musik överhuvudtaget. Jaja, min första CD. Det var Europes ‘Wings Of Tomorrow’. Någon gång under 1988 släpptes för övrigt uppföljaren till ‘The Final Countdown’, det vill säga ‘Out Of This World’. Den hade jag, när jag tänker efter, också på kassett. Nu ska ju det här inlägget inte handla vare sig om Europe eller om Iron Maiden, men ändå. Någonstans ska man ju börja.

Jag märker att det är svårt att skriva om just kassetter utan att upprepa mycket av Pastorns tidigare inlägg i ämnet, då jag hade kunnat kopiera texten om Commodore 64-spel och liknande rakt av. Däremot hade jag ingen kompis vars bror påstods vara norrländsk mästare i Tae Kwon Do. Jag ska dock försöka karva in lite originalitet i mina kontemplationer om formatet i fråga.

Jag vet att jag vid tidigare tillfällen berättat om en mystisk skiv- och bokaffär i Härnösand, där jag växte upp. Den låg inne i det lokala ”köpcentret”. En mycket generös beskrivning av vad som egentligen var en estetisk våldtäkt av en stadskärna, i form av ett hiskeligt modernistiskt – eller snarare brutalistiskt – komplex i vilket man sprängt in en handfull affärer och sedan gett namnet Prisma.

På tal om brutalism, inhandlade jag i nämnda affär en hel del brutala stycken musik. Inget konstigt i det. Vad som däremot var konstigt, var att affären verkade få regelbundna sändningar med skivor från House of Kicks. Konstigt därför att ingen – och då menar jag detta nästan helt bokstavligt – förutom jag behagade köpa dem. Enorma mängder skivor blev således bara liggande ute i affären och fick till sist reas ut för en spottstyver. Inte ens då köpte någon dem. Förutom jag, då. Varför de här sändningarna bara fick fortsätta utan att någon sade stopp och belägg övergår verkligen mitt förstånd. Det blev inte mindre besynnerligt av att samtliga skivor som dök upp hade fått individuella, handskrivna beskrivningar av det musikaliska innehållet i form av klisterlappar fasttejpade på omslagen. Vem som skrev dem vet jag heller inte.

Det tog dock en stund innan de började reas ut. Innan dess fick man vackert punga ut ungefär hundrafemtio kronor för varje nyförvärv. Mycket pengar på den tiden för en person på fjorton-femton år med tillhörande svartfärgad page/mittbena och för stora bandtröjor. Men en ljusglimt uppenbarade sig i mörkret i form av den här affärens besynnerliga policy när det gällde bytesrätt på sålda varor. Man fick nämligen byta en skiva en gång om man ångrade sitt köp. Ja, fråga mig inte varför. De föredrog detta krångliga sätt att bedriva varuhandel istället för att, som de flesta skivnasare brukade göra, förse potentiella kunder med en CD-spelare och ett par hörlurar i vilka man kunde provlyssna på eventuella köp.

Detta ledde ju såklart i praktiken till att jag på detta vis fördubblade min samling med utgivna album. Man köpte en skiva, spelade av den, och gick sedan och bytte den. Två för en, kan man kanske säga. Samtidigt blev man ju tvungen att vara lite strategisk och först köpa den skiva som var av mindre intresse än den man slutligen skulle få i CD-format. Därför inhandlades Lord Belials ‘Kiss The Goat’, som spelades av på kassett, för att bytas ut mot Wrong Again Records första samlingsskiva.

De flesta av de här kassetterna har jag faktiskt kvar. Luciferions ‘Demonication’, Paradise Losts ‘Gothic’, Broken Hopes ‘Repulsive Conception’, Cannibal Corpses ‘The Bleeding’, Limbonic Arts ‘Moon In The Scorpio’, Dimmu Borgirs ‘For All Tid’ … ja, och så vidare. Det kan ju också tilläggas att några av de här bytena i efterhand inte var värst lyckade. Jobbigast var det när jag hade köpt Isengards ‘Vinterskugge’ och likt förbannat kände ett tvång att byta bort den enkom för att få ytterligare ett tillskott i samlingen. Det var med smolk i de skräckslagna skrikens bägare jag spelade av den för att sedan byta in den mot … ja, vad vet jag, Hypocrisys ‘Abducted’. Eller något.

Detta för in mig på en tanke om originalformat, och folk som har svårt att förstå vitsen i att vilja ha fysiska skivor istället för att lyssna på dem via Spotify eller liknande. Jag har generellt inget emot streaminglyssnande alls. På den här punkten är jag och Pastorn lika, också till det faktum att vi båda har betydligt mer till övers för Spotify än en egen hårddisk med rippat material. Fan vet varför. Jag hade tusentals rippade skivor på mina gamla datorer, men mp3-filer kändes väldigt mycket tråkigare än att lyssna via streaming. Märkligt. För övrigt har vi båda samma fäbless för CD framför vinyl. Något man tydligen inte ska tycka, men med några få undantag hamnade vi båda i konklusionen att vinyl ofta känns som en efterhandskonstruktion när det gäller black metal. Ganska bisarrt egentligen, med tanke på att vinyl alls inte var ett utdött format – och ofta, faktiskt, billigare än CD – när vi växte upp. Det var bara det att CD kändes … tja, mer slutgiltigt?

Icke desto mindre, tänker jag på de eventuella läsare som verkligen inte förstår vitsen med fysiska format. Vi är olika, inte mer med den saken, men samtidigt blir jag nyfiken på om ni heller inte såg någon skillnad på album som var avspelade på kassett jämte de faktiska skivorna – som hade omslag och var upptryckta antingen på CD eller vinyl? Eller, för den delen, som originalkassetter?

Jag var aldrig någon tapetrader. Inte i dess egentliga mening. Det kändes lite som att det inte riktigt behövdes. Jag började lyssna på black metal i form av Venom strax innan jag fyllde tretton, och i ungefär ett år framåt efter det lyssnade jag nästan enkom på det bandet och såg till att skrapa ihop så många skivor med dem som det bara gick. Först när jag började närma mig fjortonårsdagen kom det här med death metal och andra vågens svartmetall in i bilden. Det innebar i sin tur att jag i två års tid, innan jag började gymnasiet och dagligen pendlade till Sundsvall, fick inhämta djävulsmusik och kunskaper därom på egen hand. Men det räckte, då samlingsskivor (WAR Records! Osmoses ‘World Domination’! Nuclear Blasts ‘Death … Is Just The Beginning’!), sporadiska visningar på MTV och liknande utgjorde en rätt stabil bas. Och visst hade jag lite brevkompisar, eller vad man nu ska säga, som jag bytte musik med – men då främst blandband och i vissa fall lite mer obskyra saker.

Kanske ansåg jag helt enkelt mig inte ha tillräckligt med musik för att börja tapetrada. Sannolikt hade det dock inte varit några problem då jag köpte demokassetter, fanzines och skivor på distans av människor som hade egen distro och som satt på rejäla samlingar och var inne i gamet. Jag undrar därför, såhär i efterhand, om det berodde på att avspelningar av album inte kändes i närheten lika roliga att ha i kontrast med de faktiska originalverken – trots att de kassetter jag hade låg mig extremt varmt om hjärtat. Även om det inte var riktiga skivor, var de som sagt serious business. Jag var i det närmaste autistisk när det gällde att skriva ned låttitlar på de ibland hemsnickrade omslagen. Än idag skriker jag inombords när jag tittar på min kassett med Cannibal Corpses ‘Tomb Of The Mutilated’ och ser att en av titlarna inte till fullo rymdes på en rad och därför får ta upp plats även på den nedanför. Och om jag någon gång stavade fel, på säg låttitel nummer sexton in alles, slängde jag skiten och startade om på nytt. Det här var serious business. Trots det bleknade kassetterna i jämförelse med de ”äkta” verken, oavsett hur bra kvalitén på avspelningen än var.

Vad vet jag. Kanske är det också därför som jag aldrig varit värst upptagen med att samla på mig promoskivor heller, då de känns såpass fattiga i jämförelse. Utan att ha reflekterat över det tidigare märkte jag att både jag och Pastorn efter att ha inhandlat över femhundra skivor gemensamt på den senaste skivmarknaden att vi kontrasterar promoskivor mot vad vi kallar för ”riktiga” skivor – det vill säga ordinarie släpp. Detta trots att promovarianterna ibland är betydligt mer sällsynta och ekonomiskt sett mer värdefulla.

Kassetter. Avspelningar. Nu känner jag att jag bara måste slå på min gamla avspelning av King Diamonds ‘The Graveyard’. En mycket speciell kassett då jag skrev av samtliga texter för hand då någon kopiator inte fanns tillhanda. En sådan hade underlättat saker och ting.

Åh, vilka minnen.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Temamånad, spännande. När Pastorn la fram idén så fick jag tänka några minuter på vad jag skulle skriva om. Det finns många kassetter som spelat stor roll i mitt liv, men det är få som jag faktiskt har någon form av historia att associera dem till.

Till slut kom jag på att jag har en smått underhållande anekdot om ett kassettband som jag kan dela med mig utav.

Runt 91-92 fick jag en plastpåse med massa hemmainspelade kassettband av en släkting. Jag minns inte så jättemycket av själva innehållet förutom just en kassett. På ena sidan stod det skrivet ”Black Sabbath – Live at Last” och även om jag vid denna tidpunkt inte var så superinsatt i just detta band så kände jag såklart till dem. Jag hade mer lyssnat på band som Twisted Sister, Alice Cooper och Kiss under de tidiga åren. Jag gissar att det var just igenkänningsfaktorn som gjorde att jag började lyssna på denna kassett bland de kanske 20-30 som hamnat i min ägo. Jag blev helt förbluffad över detta album, det lät som inget som jag någonsin hört förut, det lät inte ens som jag hade fått för mig att detta band skulle låta. Det var tungt och hårt, jag var förälskad efter första lyssningen. Månaderna gick och jag lyssnade med jämna mellanrum på denna kassett, jag tog dessutom med bandet till klassdiscon på ”Roliga timmen” och försökte få mina klasskompisar att förstå storheten. Det gick väl inte så där jättebra dock.

Kanske ett eller två år senare köpte min lillebror ”Live at Last” på CD och när jag såg detta blev jag eld och lågor. Jag tog med CDn in i köket och sa åt min far att jag hade något att spela upp för honom. När han såg vad jag ville spela upp för honom så sa han föga imponerat att han visste såklart vilka Black Sabbath var. Det var nog så att han till och med hade ”Sabbath Bloody Sabbath” på vinyl någonstans. Jag slängde in CDn i spelaren och peppen var total, sedan ridå. Jag förstod inte alls vad det var jag lyssnade på, detta lät inte alls som musiken på min kassett. Förbryllat kliade jag mig i huvudet och det kändes som jag befann mig i någon form av alternativ verklighet. Vad fan handlade detta om, varför lät det inte som inspelningen som den jag hade i min ägo? Jag försökte förklara för pappa att såhär ska det inte alls låta, men han berättade att det var just precis såhär detta band lät.

Min föräldrar skilde sig när jag var rätt ung så när detta utspelade sig kunde jag inte ta fram kassetten då den fanns hemma hos min mor så jag fick låta alla frågor vila tills jag åkte tillbaka till min mor. När jag efter några dagar kunde försöka lösa mysteriet så undersökte jag den plastbit som höll på att ge mig gråa hår innan jag ens blivit tonåring. Mycket riktigt stod det ”Black Sabbath – Live at Last” skrivit men hur kunde det då inte vara samma inspelning som den på CDn? Till slut kom tanken till mig att jag kanske skulle lyssna på andra sidan och döm av min förvåning, musiken som kom ur mina högtalare lät som CDn hemma hos pappa. Jag plockade ur kassetten ur stereon och läste vad som stod skrivet på andra sidan som inte borde vara Black Sabbath.

Carcass – ”Necroticism”.

Nu började jag förstå vad det hela handlade om. Min släkting hade blandat ihop sidorna när han skulle skriva vad som fanns på varje sida. Det betydde att jag alltså hade lyssnat på Carcass tredje album under en längre tid i tron att jag lyssnat på Black Sabbath! Detta var min första kontakt med death metal.

/Bure Bödel

Det är temamånad här på Hatpastorns Likpredikan. I en hel månad ska grotta vi ner oss i kassetter i alla dess färger och former. Jag är fan överladdad och var så in i helvete nöjd med namnet kasseptember. De övriga i församlingen mottog  dock namnet med en viss iskyla. Måhända låter ordtrolleriet bättre i mitt huvud än det ser ut i skrift. Skit i det, kasseptember är det som gäller.

Jag älskar kassetter. Vilket fantastiskt format. Hela min uppväxt på 80-talet var synonymt med dessa små underverk. Commodore 64. Jag hade i runda slängar en miljard spel. Många piratkopierade på kassett. På den tiden var det här med piratkopiering en rätt smal sak. Man tog en kassett med spel på, sedan spelade man av den på en tom kassett. Barnsligt enkelt. Självklart hade jag en hel del originalkassetter med. Problemet med Commodore 64 var att även om man köpte originalspel så fanns det en stor chans att spelet ändå inte fungerade. Visst, man kunde hålla på och justera tonhuvudet med en liten skruvmejsel, men jag fick det aldrig att fungera. Men! Vilka minnen. Way of the exploding fist, The last ninja, Bop n rumble, Midnight resistance, UN Squadron, Subterranea, Beyond the ice palace, Barbarian, High noon, Mission elevator, Rampage, Jet set Willy, Operation Wolf, Rambo, Batman. Listan är oändlig. Fantastiska spel med fantastisk musik. Givetvis fanns det en hel del skit med då det rådde total anarki gällande publicering av spel. Alla fick vara med och någon direkt speltestning fanns inte så det var inte ovanligt att vissa spel helt enkelt inte gick att klara på grund av buggar eller att spelet inte var färdigt. Ett starkt minne är ett He-Manspel som helt enkelt bara slutar vid en bergvägg. Kokilskan. Sedan delar jag och Dr Panzram ett särdeles mörkt minne gällande ett spel vid namn The curse of Sherwood. Ni som tycker att Dark Souls är ett utmanande spel. Tjena. Försök då manövrera en liten ful jävel i vit dumstrut genom ett kolsvart dödsträsk utan karta.

Mellan 1986 och 1989 var min låtsasbrorsa ofta barnvakt åt mig av oklar anledning. Han hade exakt alla diagnoser och introducerade mig för allsköns videovåld då hans familj hade en VHS-spelare OCH kabel-TV. När jag var sex år körde han en double feature bestående av Poltergeist och Hajen. Den där scenen i Poltergeist när det vankas likmaskar i ansiktet är än idag inpräntad i min hjärna. Helvete så otäckt. Och spännande. Mina språkkunskaper var såklart bristfälliga och jag hann oftast inte läsa översättningarna så min låtsasbrorsa brukade köra en sammanfattning då som då alltmedan filmerna gick. Mest hittade han bara på. Kommer ni förresten ihåg produktionsbolaget Belisarius? I slutet på exempelvis Airwolf ser man Belisarius-logon skriven i sten. Äh, jag visar istället:

Min låtsasbrorsa lurade i mig att Belisarius var namnet på den grymmaste dinosauriefilmen som gjorts. Mycket råare än Godzilla. Sedan hittade han på en spektakulär handling. Det var inte förrän ganska många år senare som jag faktiskt förstod att hela Belisarius-historien var ett komplett ljug. Än idag blir jag dock djupt nostalgisk när jag ser produktionsbolagets logotyp träda fram.

Min låtsasbror var även overkligt bortskämd då hans föräldrar … ja, det här med ADHD och alla andra bokstäver var inte lika väldokumenterat på 80-talet så de kväste hans raseriutbrott med gåvor. Atari, Commodore 64, He-Mangubbar en masse och skivor och serietidningar. Någonstans runt 1987-88 introducerade han mig för ett amerikanskt band vid namn Guns N Roses. Jag gillade såklart vad jag hörde, men jag kunde inte koncentrera mig på någonting annat än hans T-shirt som hade det snyggaste trycket jag någonsin sett. Han förklarade myndigt att bandet han hade en T-shirt med hette Iron Maiden. Utan att ha hört en ton blev jag världens största fan.  Han spelade av några Guns N Roses-låtar på en kassett som jag fick med mig hem. Snällt såklart, men jag hade hellre önskat att han fyllt den till bredden med Iron Maiden.

I skolan pratade jag vitt och brett om Iron Maiden. Min klasskompis Lars berättade på rasten att hans brorsa hade några Iron Maiden-skivor som jag kunde spela av. Jag höll fan på att svimma. Efter skolan sprang vi hem till Lars och dundrade in på hans brorsas rum. Det rummet är än idag det coolaste jag sett. På dörren satt en enorm plansch på Freddy Krueger, sängen hade en INBYGGD klockradio och det var tapetserat med de fränaste affischerna man sett. Pantrar, hårdrocksband, lättklädda damer. Enligt Lars var hans brorsa även norrlandsmästare i taekwondo. Jag hängde med Lars ända upp till högstadiet och det lustiga är att jag ALDRIG sett hans bror. Han existerar ju uppenbarligen då han hade ett eget rum och att Lars och jag var livrädd för honom, men det finns något både roligt och märkligt i att aldrig ha sett människan med egna ögon.

Skivan jag spelade av den dagen hette ”Powerslave”. Herregud vilken religiös upplevelse. ”Aces high” liksom, jag höll på att börja gråta. Väl hemma gick den här kassetten varm. Så pass varm att när jag i vuxen ålder lyssnar på den på CD får jag en overklighetskänsla när det inte bryts mitt i ”The duellists” och när det inte svajar till rejält i ”Back in the village”. Sedan …  sista låten. Jag darrar fan. ”Rime of the ancient mariner”. Världens bästa låt. Det var Iron Maidens ”Powerslave” som gjorde mig till hårdrockare. Tätt följd av Iron Maidens ”Killers” och Metallicas ”Master of puppets”. Det var även min låtsasbror som introducerade mig för döds och black några år senare. Mer om det vid ett annat tillfälle.

Kassetter. Ett format som fyllde min barndom med både spel och musik. Lägg därtill kassetterna med Tintin och Stjärnornas Krig. Ni vet Stjärnornas Krig där Chewbacca heter Tuggback och Millennium Falcon Årtusende Falken. Helvete vilket mäkt. Jag har kvar de flesta kassetterna än idag. Heidenhammer är dock den som vinner. Han har ALLA Tintin-kassetter. Det är fan respekt. Fantomenkassetten är även den sjukt tung. De skrattande piraterna och fingret. Gastkramande äventyr.

När man blev äldre hängde kassetterna med, om än med tyngre innehåll. En av mina första demos var Left Hand Solutions ”Falling” från 1993. Lokal doom. Råbra givetvis. Sundsvall Underground-kassetten från 1994 gick även den varm. Darklands, TGU (pre-The Kristet Utseende), Skaplig Fraktur. Nostalgiskt sprängstoff. Mellan typ 1988 och 1998 härskade även blandbanden i mitt liv. Helvete vad mycket musik man upptäckte och avnjöt på dessa hemmasnickrade samlingsvolymer. Ett välplanerat blandband, man blir glad. Än idag. Lägg därtill alla skivor man bandade av i sann piratkopieringsanda. En av mina största utmaningar rent layoutmässigt var när jag bandade av Mob 47s ”Garanterat mangel” åt en polare och tog på mig uppgiften att medelst bläckpenna skriva ner alla titlarna. Ja, det är 87 låtar. En annan höjdare var när jag kopierade Bal-Sagoths ”Starfire burning upon the ice veiled throne of Ultima Thule” av min polare Rasmus och det var dags att plita ner titlarna. OS i karpaltunnelsyndrom. Ett lustigt fenomen gällande denna piratkopieringsfrossa är musiker som klagar över illegal nedladdning när de har 300 kassetter i samlingen med avspelade skivor från ungdomen.

När det blev standard för i stort sett alla att ha en dator med CD-brännare dog mycket av det här ut. Blandskivor i all ära, men det är inte samma sak. Sedan finns det något sorgligt och fattigt med en piratkopierad CD-skiva. Visst, man har all musik och ljudkvalitén är i stort sett densamma som på originalskivan men … det känns inte rätt. När Internet och hela MP3-boomen kom blev det ännu fattigare. En skiva i digitalt format på en hårddisk liksom. Smidigt och lättillgängligt, men helt utan charm. Streamingtjänster som Spotify är dock lite bättre. Fråga mig inte varför, men det känns bättre med Spotify än en hårddisk fullmatad med musik. Nackdelen med denna lättillgänglighet är lättillgängligheten. Oftast lyssnar man inte på hela skivor utan bara på de låtar som fångar ens uppmärksamhet vid första lyssningen. På så vis missar man de där monumentala låtarna som växer fram efter upprepade lyssningar. Å andra sidan anser många att de inte har tid att lyssna in sig eftersom det finns så mycket man kan välja på som är bra på första vändan. Är inte det rätt otroligt? Vi lever i en värld där i stort sett all musik, film, spel och underhållning finns ett knapptryck bort. Inte konstigt att alla är deprimerade och utbrända.

När kassetten förklarades död levde den vidare i skuggorna. Black metal, death metal, noise, industri, ambient, dansband. Idag är kassetten mer levande än någonsin. Många vill få det till att massa hipsters kommer och drar formatet i smutsen. Äh, jag tycker inte vi ska vara så dömande. Även om man tillfälligt kan få spader av att se en tvättäkta fullblodshipster vara inne och stöka på ens subkulturella territorium får man ändå säga att de för mycket gott med sig. Finöl, märkvärdiga hamburgare, retrospel och ett uppsving i både vinyl, VHS och kassett-sfären. Man får ta det onda med det goda. Däremot blir jag FULLKOMLIGT JÄVLA GALEN när det kommer till prissättningen på begagnade varor. Såhär är det. En begagnad CD ska kosta max 50 kr. Det är sedan gammalt. En femtiolapp och vips är du ägare till någon mellanplatta med Hades som du egentligen inte ens vill ha. Det är så det ska gå till. Vad ska du ha för den där plattan med Isvind? Jadu, ska vi säga en femtiolapp? Taget. Inte något jävla vad skaru ha för Thy Grief-plattan ja sju miljarder Euro tack.

CD. 50 kr.

Nu gled jag i sedvanlig ordning från ämnet, men kassetter. Fan vad jag älskar kassetter. Ljudet, formen, lukten. ”Dance of December souls” på solvarm kassett i en SAAB 900. Extas. Morbid Noizz. Mystic Productions. Jag saliverar. Nu är det kasseptember och denna månad kommer vara en hyllning till ett format som format alla som haft en rimlig uppväxt. Och kom inte dragandes med något snack om Minidisc. Där är dörren. Ut. Det blir tidig lunch för dig. Som vanligt. Ut. Vi är en för mycket här inne nu. Lunch. Nu. Ensam. Som vanligt. Ut.

Minidisc …

Vilken jävla idiot.

På återseende.

/Hatpastorn

Deicide. Ett av favoritbanden. Debuten, liksom. Och sedan … ‘Legion’ är fortfarande en av de skivor jag skattar allra högst i min samling, och en av de alster som ger mig exakt samma adrenalinrush som när jag först hörde den vid fjorton års ålder. Det vill säga närapå tjugofyra år sedan. Uppföljaren, ‘Once Upon The Cross’, från 1995, blev snabbt lite av en favorit även den, trots att den saknade renset och intensiteten från föregångaren.

Sedan tappade jag lite av intresset. Även om jag kommit att uppskatta 1997 års ‘Serpents Of The Light’ i hög grad i efterhand, tyckte jag att magin var lite försvunnen när den väl dök upp. Ljudet var sämre, och även om där stundom fanns rejält med drag kändes mycket som en tråkigare upprepning av ‘Once Upon The Cross’. Sedan följde en liveskiva, och … ja, ni som vet, ni vet. Plattorna ‘Insineratehymn’ och ‘In Torment In Hell’ gavs enligt bandet självt ut enkom för att uppfylla det kontraktskrav som hade undertecknats med skivbolaget Roadrunner. Skivorna fick inget vidare mottagande, allra minst av mig. Under och efter dem blev Deicide alltmer bara något i periferin.

Såhär på senare år har jag, precis som med ‘Serpents Of The Light’, omvärderat många av skivorna efter ‘In Torment In Hell’. 2004 års ‘Scars Of The Crucifix’ är faktiskt svinbra. Sedan har kvaliteten på följande verk varit alltjämt hög, även om det inte riktigt når fornstora dagar. Men med tanke på att senare album ändå växt med tiden, kan då tiden dessutom vara inne för att få ett nytt perspektiv på mellanplattorna som i stort sett ingen ville kännas vid då de dök upp – ens bandet självt? Häng med.

Vi börjar. Insineratehymn. Från år 2000.

Det var onekligen ett bra tag sedan jag lyssnade igenom den här skivan. Den första reaktionen jag får nu är att det faktiskt, åtminstone initialt, låter bra mycket bättre än jag mindes det. Med det sagt, är det ändå ett rejält kliv nedåt jämfört med föregångaren. Första låten, ”Bible Basher” har lite av ett fejkcatchy riff och refräng. Det rullar vidare in i låt två, ”Forever Hate You”, och jag nickar med lite sådär i förbifarten. Men plötsligt händer något. Låten stannar av och går ned i ett av de sämst utförda breakdownförsök jag någonsin hört. Plötsligt låter det inte Deicide längre, utan … ja, säg Jungle Rot istället.

Deicide må ha varit bra trötta på sitt skivbolag vid det här laget, men det är ingen ursäkt. Jag antar att det på någon nivå får anses som halvmodigt att medvetet sänka sin egen aktie på det här viset, men samtidigt vittnar det om en, även med Glen Benton-mått mätt, överoptimistisk arrogans. Det är lite lustigt, för om Deicide hade hållit kvar vid sin tidigare höga standard hade de regerat ovillkorligt vid den här tidpunkten. Riktigt sorgligt att de hann bli omsprungna både av Nile och Behemoth under tiden.

Nej, jag får nog ta tillbaka det jag skrev i början. Det här låter faktiskt fan så mycket tristare än vad jag hade börjat hoppas på. Att det här är samma band som satte världen i brand med sina tre första släpp – särskilt ‘Legion’ – känns lika märkligt som att det var Venom som släppte både ‘Black Metal’ och ‘Metal Black’. Sirapstjockt, och lika slött, chugga-chugga är vad som nu tramsar runt i mina högtalare och förpestar en annars ganska trevlig torsdagsnatt. Bland ytterst få saker jag märker att jag uppskattar på den här given är låttiteln ”The Gift That Keeps On Giving”. Av någon anledning.

Äh, vi går vidare.

‘In Torment In Hell’ då? Det roligaste med den här skivan, och i ärlighetens namn kanske det enda värt att verkligen ta upp, är väl det intro som inleder den. En ganska kul dialog mellan Glen Benton och vår favoritbibelpredikant Bob Larsen. Pastor Larsen deklarerar att han en dag kommer att spendera evigheten, välmående, tillsammans med herren Jesus i himlen. Benton replikerar med att han istället kommer att befinna sig i lidande i helvetet. Det är svårt att inte nicka gillande.

Med det sagt: inte ens Deicide själva försökte sig på att i intervjuer påstå att den här plattan hade något existensvärde utöver det faktum att den förlöste dem från deras skivkontrakt med Roadrunner. Glen Benton var nog brutalt ärlig när han kommenterade den med att det ”ändå inte fanns någon anledning att anstränga sig bara för att skivbolaget ska tjäna stålar på ens arbete.”

Det hörs. Jag är än så länge bara inne på låt två, ”Christ Don’t Care” (apropå det här med att inte bry sig), och jag skruvar redan på mig likt en frustande, otålig häst. Maken till knastertorrt och oengagerade ljudbild har jag nog aldrig hört. Det låter knappt ens som en demo, utan på sin höjd som en mycket tidig och omixad förproduktion.

Vilket faktiskt är riktigt synd. För här och var lyser det gamla Deicide fortfarande igenom. Jämte Immortals ‘Blizzard Beasts’ börjar jag så smått tycka att detta vore en skiva värd att spela in på nytt, om än bara för att höra hur den skulle kunna låta med ett bättre ljud och med en mer engagerad prestation bakom instrumenten. De här så kallade soloeskapaderna som bröderna Hoffman försöker sig på är direkt pinsamma i sammanhanget, och nästan ingen av den helveteseld som tidigare varit legio(n) för plutonen återfinns. Stort plus för att texterna dock fortfarande proklamerar exakt det jag vill höra, eller åtminstone förnimma, när Benton står bakom mikrofonen. En sak till: även denna skiva har en låttitel jag av någon anledning verkligen gillar, i form av ”Worry In The House Of Thieves”.

In alles? Ett bortkastat tillfälle.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Som alla vid det här laget vet var Matrixviruset en särdeles ruskig åkomma som härjade i black metal-scenen runt millennieskiftet. Norge var extra hårt drabbade, jag antar att de inte fick sina vitaminer som barn, men alla länder plågades av detta i någon form. Här kan noviserna kanske få för sig att Finland var immuna då finnarna är ett hårt folk. Själv höll jag landet under sträng uppsikt redan när Beherit släppte ”H418ov21.C” och ”Electric Doom Synthesis”, två album vi kan komma att återkomma till i senare inlägg. I övrigt verkade finnarna klarat sig utan värre blessyrer. Ja, vi har ju såklart And Oceans, men de kommer vi också återkomma till framöver.

Runt 1998-99 satt jag och bläddrade i ett hårdrocksmagasin, måste varit Terrorizer, och fick där veta att Finland begåvats med ännu ett nytt band, Trollheims Grotto. Jag skrattade så jag fes när jag såg bandnamnet. Ett par år senare bestämde jag mig för att kolla upp bandet på Internet då det där bandnamnet satt sig som en fästing på min hjärnbark. Tydligen hade tidningen stavat fel då den ”korrekta” stavningen skulle vara Trollheims Grott. Av alla jävla bandnamn. TROLLHEIMS GROTT. Internet gav mig informationen att en rykande färsk fullängdare låg på skivdiskarna. Jag klickade vidare.

Plötsligt exploderade hela universum.

Trollheims Grott som på demostadiet spelat rätt ordinär black metal hade lagom till fullängdsdebuten fått fullkomligt hjärnsläpp och inte bara omfamnat Matrixviruset utan även försökt kombinera det här viruset med sina tidigare lyriska uppslag, troll. Slutresultatet stavas ”Bizarre Troll Technology”. Jag vet. Ta några djupa andetag. Vi tar det igen. B i z a r r e t r o l l t e c h n o l o g y. Troll som pysslar med teknologi. Själva konceptet är originellt och rätt så festligt. Påminner om rollspel som Shadowrun. Som gammal rollspelsnörd väcks fantasin och man ser framför sig hur ett gäng troll skapar teknologiska underverk som mest liknar de misslyckade robotarna i RoboCop 2. Ni vet de där som ballar ur och dör rakt av eller skjuter sig själva i huvudet. Helt klart fnissigt. Hur gifter sig detta med black metal då? Ja, vi får väl se. Jag tycker vi börjar med själva lyriken. Jag väljer såklart ut de finaste bitarna.

Trollsyndicate

Mankind will collapse to feet of the Syndicate
World is undergoing a complete transformation
Mesmerized by a Troll-Merry-Go-Around
Syndicate is anomaly in humanity
A fraction in your mirror, shattered your glass icons
Superstar, supernova, consciousness fades away
A fraction in your mirror, shattered your glass icons
Superstar, supernova, consciousness fades away

Look! Syndicate Deathtroops
Feathers flying after a shotgun blast
Run and hide, cry and whine
Soon the Trolls will hunt you down

Extrem musik blir ofta beskylld för att man inte hör vad sångaren sjunger. Tack gode gud för det. Troll kan bli duktigt pajigt om man inte sköter det rätt, men hellre texter om troll som fiser kristna i munnen än kvasiintellektuellt jommel som varken handlar om eller betyder någonting. För all del, upplys mig gärna om splittrade glasikoner och trasiga badrumsspeglar. Vi kollar vidare.

Bizarre Troll Technology

Welcome to our factory!
What would you like to have?
Perhaps bizarre troll-devices
Or maybe an introduction to our industry

So if you are in the other end of the spectrum,
do you think that Syndicate is in the other?
We’ve reserved a perfect product for you.
It’ll remove thorns from your flesh in exchange for your soul!

Life has lost its meaning
Existence exists no more
Technoworld where technology is divine
And trolls can handle it very well

Troll-technology will teach you how the system works.
Syndicate commands and you obey
Theres no place where you could hide,
so work my slaves, the world is mine.

Oh yes, have you seen enough)
Do you want to test the technology of ours?
Do you believe what your eyes have seen?
Imagine all the ways
You can feel pain…
The Syndicate offers them all, only prices are the same.

So, are you as impressed as I am?
Troll-technology is far more advanced than you could believe.
Engineers of blasphemy have manufactured something for you.
Would you like to try: Crown of Thorns – deluxe2001

Bizarre Troll-technology
Bizarre Troll-technology
Bizarre Troll-technology
Bizarre Troll-technology

Detta var ju betydligt roligare och tydligare. Och dumt. Full pott för originalitet, men jag tycker fortfarande att dessa fantasier skulle passa sig bättre i ett annat forum, typ rollspel. Eller som novell. Eller en film av Jörg Buttgereit. Sedan är det spöstraff på att sjunga ordet ”deluxe” i svartmetallsammanhang. Undrar om The Crown någonsin sjöng det ordet när de ballade ut som hårdast? Hmmm, jag tänker lite såhär jag. Jag skriver en text till The Crown här och nu. Innan jag hunnit skriva klart den har de väl splittrats och återförenats fem gånger och Johan har hoppat av/kommit tillbaka nio gånger. Passa på nu grabbar!

Deathrace Demon Deluxe 2000

Yeah!
Ridin fast, explosions galore
Hide your bitches, under the floor
Total Satan, yippie ki-yay
The dark master, we obey

 Fuck yeah!

Rebel explosion 666
Pounding drums, crazy licks
Deathrace demon deluxe 2000
Devil Tipton, Satan Downing

YEAH!

In a pitch black Cadillac, step on the gas
Zazas Zazas Nasatanada Zazas razzmatazz!
My bitch at my side and a gun in my jeans
The radio is blasting Benighted Leams

Fuckin yeah!

Rebel explosion 666
Pounding drums, crazy licks
Deathrace demon deluxe 2000
Devil Tipton, Satan Downing

Choronzonic death thrash 333
I am three times three, the three folded deity
Deathrace demon deluxe 2000
Fuckin Devil Tipton, Fuckin Satan Downing

YEAH!

*mic drop*

Helgen har inte ens börjat och jag har redan vunnit. Jaja, vi kör vidare med Trollheims Grott.

Mushroomcloud Science

Humans, your destiny is here
Repent, and Syndicate will have mercy (will it??)
Brothers, Trolls, our time has come
To nuke the holy trinity!

When you are falling
Even the clouds flee from the sky
Brothers, Trolls, Syndicate
Scientists of Trollgeddon

Det kan vara jag som drabbats av tillfällig sinnesförvirring, men detta är klart intressantare än exempelvis Zyklons icke-texter på ”World ov Worms”. Trollgeddon är ett ord jag aldrig sett tidigare. Hur dumt det här än är så är det i alla fall någonting.

Electronic Genocide

In the glare of the moon
In the galactic distortions
My hybrid demons
waits my command

Electronic genocide
Future dream of mankind
Electronic genocide

Humans, rape the world
let there be a better one
Humans, believe in me
I am a machine from pits of Hell

Angel in demon, merciless, computerized
I am, and will be
Plastik messiah, synthetic saviour
for the faceless masses

Ärligt talat saknar jag trollen. Hellre troll med knasiga uppfinningar än massa cybersmörja om plast-Jesus galaktiska störningar.

Då var texterna avklarade, det finns ett par till på skivan, men de var rätt ordinära black metal-texter. Inget att direkt höja på ögonbrynen åt. Vad är det för värld vi lever i där Matrix-lyrik med troll är rimligare än reguljära Matrix-texter? Eller ja, rimligt och rimligt. De handlar i alla fall om någonting och det är originellt. Är det så jävligt att finnarna knäckte koden? Vad är det för tjommar som spelar på den här skivan egentligen? Jaha ja. Spellgoth, vi möts igen. Det kunde man ju ge sig fan på. Han spelar i ALLA band i hela världen och har således spridit mer plast omkring sig än Kina. T Nattefrost är Spellgoths brorsa, han spelar också i alla band. Hur fan har finländarna tid? Trist verkar dock bara ha spelat i Trollheims Grott. Det var ju trist. Trolldröm på bas! Hahaha! Han spelade bara på den här skivan. Antar att trolldrömmen blev till sand. Sist ut är HGG Void som tog livet av sig samma år som skivan släpptes.

Musikaliskt är det klassisk finsk millennieskiftesblack med syntar. Det är välproducerat, välspelat och på alla sätt kompetent. Tänk Algazanth, Thyrane och två första And Oceans. Inte riktigt min kopp kaffe. Som med nästan all black metal från Finland tycker jag personligen att de saknas något. Det där lilla extra. Själva känslan. De mörka gudarna ska veta att jag vill inget hellre än att gilla typ Horna för då skulle jag aldrig få slut på skivor att lyssna på. Observera att jag skrev ”nästan”, det sista jag behöver är en miljard Youtube-klipp med ”tips” om typ Sargeist och Lord Of Pagathorn. Jag har fan en hel kartong Sleaszy Rider Records-plattor att beta av. Då har man inte tid med finskt blask.

För att sammanfatta det hela, Trollheims Grott må ha drabbats av Matrix-viruset, men de lade sin egen spinn på det och rent musikaliskt skriker man inte tills man svimmar. Jag får gratulera. Nu ska jag sätta mig och fundera på hur jag enklast blir The Crowns nya textförfattare.

På återseende.

/Hatpastorn

Destruction, ‘The Least Successful Human Cannonball’, 1998.

I den här artikelserien i ornitologi hade jag tänkt göra en variant på ett tidigare upplägg. Jag har förut behandlat märkliga och bespottade skivor genom att ställa dem mot varandra under rubriken ‘Hatmatchen’. Detta sätt att närma sig skivor på har dock visat sig inte bara extremt tidskrävande utan också fullkomligt utmattande – och då inte på det där bra sättet, som man blir av en genomlyssning av femton skivor utgivna på Sleaszy Rider Records. Måttet var rågat när jag hade tagit mig igenom, och nedtecknat reaktionen på, Iron Maidens två senaste skivor för att sedan upptäcka att det samlade dokumentet försvunnit i såväl cyberrymden som från den hårddisk jag sparade eländet på. Bara tanken på att tröska mig igenom ‘The Final Frontier’ och ‘Book Of Souls’ igen gör mig mer eländig än den halvnakne ynglingen på omslaget till Abyssic Hates ‘Suicidal Emotions’.

Istället gör jag det hela på ett enklare vis. Jag ska undersöka de där skivorna i olika bands respektive backkataloger som antingen bespottats, förträngts eller helt enkelt glömts bort. En del av dem är ökända, andra sannolikt relativt okända. Förste man till rakning? Destruction.

Först och främst: Destruction är ett sådant där band jag har otroligt svårt att veta vad jag egentligen tycker om. Under flera år förstod jag inte hypen kring dem för fem öre, trots att jag högaktade andra tyska thrashband som Sodom, Kreator och Holy Moses. Jag kunde för mitt liv inte begripa varför Destruction sattes på en piedestal högre än Babels torn, eller varför så många framstående musiker påstod sig vara influerade av dem. Det jag hörde lät bara trist, och det blev inte bättre med deras pseudocomeback kring millennieskiftet.

Men plötsligt hände något. Jag hade nästan glömt bort de plattor jag trots allt införskaffat med dem, men bestämde mig för att ge en samlingsskiva med dem ytterligare en chans. Och då blev saker och ting klarare. Sicket rens! Dock blev det mest ett roligt konstaterande som inte föranledde vidare lyssning. Något år senare var jag på House of Metal i Umeå. På scenen stod plötsligt de där tyskarna, och jag bänkade mig en stund för att ta in upplevelsen. Dessvärre lät det för jävligt. Kanske såg de andra i publiken något jag inte gjorde, men för mig framstod de åldrade germanerna bara som klåpare. Taffligt, otajt och fullständigt charmlöst. Och sedan dess har jag inte brytt mig dem.

Förrän nu. Och det för att Pastorn beslutade sig för att visa mig något jag var helt ovetande om – Destructions mellanperiod, under vilken sångaren och gitarristen Schmier hade lämnat skutan och det resterande manskapet bestämt sig för att spela … något annat. Men under samma namn. Sättningen höll för två EP-utgåvor och en fullängdare. Det är den vi ska stifta närmare bekantskap med nu.

Omslaget såg fan inte klokt ut. Den klassiska loggan var utbytt. Och titeln … ja. ‘Mad Butcher’ kanske inte är världens bästa titel, men den är i alla fall bättre än ‘The Least Successful Human Cannonball’. Vi pratar om en fullängdare som släpptes 1998, men vars estetik skrek MTV-alternativmusik från fem år dessförinnan. Om något band som typ Jackyl eller Landlords fått ur sig något liknande hade nog ingen varit förvånad. Men Destruction … ja. Lite förhandsresearch visar att detta är den sista utgåvan med vokalisten Thomas Rosenmerkel. Epoken kallas för ”Neo-Destruction” och är numera inte ens en del av Destructions officiella biografi. Fegt, säger jag. Gabriel Fischer står i alla fall för att ‘Cold Lake’ är en Celtic Frost-platta.

OK, så vi går rakt på sak och lyssnar på hur detta egentligen låter. Och tja … i mina öron är det nog lite av ett antiklimax. Vi kan snabbt konstatera att det finns väldigt få, om ens några tillstymmelser till thrash. Snarast är det väl någon slags ganska ordinär pseudogrooveorienterad historia. På sina ställen påminner det om ett mindre kompetent System Of A Down, fast utan finesser.

Hade jag varit ett större fan av gruppen hade såklart chocken varit betydligt större. Jag antar att man kan säga att den här musiken har ungefär lika mycket med klassiska Destruction att göra som Mötley Crües självbetitlade fullängdare från 1994 har med ‘Shout At The Devil’. Det största frågetecknet är väl varför den här skivan alls släpptes under namnet Destruction? I Mötley Crües fall ska det varit något så enkelt som att skivbolaget vägrade ge ifrån sig sitt etablerade varumärke, men det framstår som tämligen besynnerligt att Destruction vid det här tillfället torde varit en mindre guldkalv för Brain Butcher Compact, som nu släppte den. (Undrar just vad det bolaget gör idag?)

Det låter onekligen väldigt mycket nittiotal, men inte som något band jag direkt kan sätta fingret på. Primus? Faith No More? Pantera? Inte vet jag, jag har aldrig gillat något av de där gängen. Men skulle man slänga ned samtliga i en gryta och krydda med en skopa bikarbonat och valfritt skitband som fick rotation på Headbanger’s Ball under nittiotalets mitt, typ Circus Of Power, och övervintrade hårdrockare som försöker återskapa och återföda sig själva genom att klippa av armarna på sina flanellskjortor, så kommer vi nog ganska nära. Det är inte direkt klumpigt framfört, mest bara enerverande. Ingenting fastnar, då det varken finns riff, melodier eller energi. De två, näst sista låtarna visar dock prov på lite akustiskt plinkande och någon slags försök till chant eller strupsång, av alla saker. Det låter faktiskt ganska bra, hur konstigt det än må låta. Texterna är inte heller direkt usla, men rätt malplacerade i sammanhanget. Och life metal så det förslår.

Final judgment? Tja, det låter precis som ett hårdrocksband med identitetskris. Det ena extraordinära med hela grejen är väl att det är just Destruction, antar jag.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer