Heidenhammer ger sig ut i djungeln och beskådar udda fåglar. Del 1.
Destruction, ‘The Least Successful Human Cannonball’, 1998.
I den här artikelserien i ornitologi hade jag tänkt göra en variant på ett tidigare upplägg. Jag har förut behandlat märkliga och bespottade skivor genom att ställa dem mot varandra under rubriken ‘Hatmatchen’. Detta sätt att närma sig skivor på har dock visat sig inte bara extremt tidskrävande utan också fullkomligt utmattande – och då inte på det där bra sättet, som man blir av en genomlyssning av femton skivor utgivna på Sleaszy Rider Records. Måttet var rågat när jag hade tagit mig igenom, och nedtecknat reaktionen på, Iron Maidens två senaste skivor för att sedan upptäcka att det samlade dokumentet försvunnit i såväl cyberrymden som från den hårddisk jag sparade eländet på. Bara tanken på att tröska mig igenom ‘The Final Frontier’ och ‘Book Of Souls’ igen gör mig mer eländig än den halvnakne ynglingen på omslaget till Abyssic Hates ‘Suicidal Emotions’.
Istället gör jag det hela på ett enklare vis. Jag ska undersöka de där skivorna i olika bands respektive backkataloger som antingen bespottats, förträngts eller helt enkelt glömts bort. En del av dem är ökända, andra sannolikt relativt okända. Förste man till rakning? Destruction.
Först och främst: Destruction är ett sådant där band jag har otroligt svårt att veta vad jag egentligen tycker om. Under flera år förstod jag inte hypen kring dem för fem öre, trots att jag högaktade andra tyska thrashband som Sodom, Kreator och Holy Moses. Jag kunde för mitt liv inte begripa varför Destruction sattes på en piedestal högre än Babels torn, eller varför så många framstående musiker påstod sig vara influerade av dem. Det jag hörde lät bara trist, och det blev inte bättre med deras pseudocomeback kring millennieskiftet.
Men plötsligt hände något. Jag hade nästan glömt bort de plattor jag trots allt införskaffat med dem, men bestämde mig för att ge en samlingsskiva med dem ytterligare en chans. Och då blev saker och ting klarare. Sicket rens! Dock blev det mest ett roligt konstaterande som inte föranledde vidare lyssning. Något år senare var jag på House of Metal i Umeå. På scenen stod plötsligt de där tyskarna, och jag bänkade mig en stund för att ta in upplevelsen. Dessvärre lät det för jävligt. Kanske såg de andra i publiken något jag inte gjorde, men för mig framstod de åldrade germanerna bara som klåpare. Taffligt, otajt och fullständigt charmlöst. Och sedan dess har jag inte brytt mig dem.
Förrän nu. Och det för att Pastorn beslutade sig för att visa mig något jag var helt ovetande om – Destructions mellanperiod, under vilken sångaren och gitarristen Schmier hade lämnat skutan och det resterande manskapet bestämt sig för att spela … något annat. Men under samma namn. Sättningen höll för två EP-utgåvor och en fullängdare. Det är den vi ska stifta närmare bekantskap med nu.
Omslaget såg fan inte klokt ut. Den klassiska loggan var utbytt. Och titeln … ja. ‘Mad Butcher’ kanske inte är världens bästa titel, men den är i alla fall bättre än ‘The Least Successful Human Cannonball’. Vi pratar om en fullängdare som släpptes 1998, men vars estetik skrek MTV-alternativmusik från fem år dessförinnan. Om något band som typ Jackyl eller Landlords fått ur sig något liknande hade nog ingen varit förvånad. Men Destruction … ja. Lite förhandsresearch visar att detta är den sista utgåvan med vokalisten Thomas Rosenmerkel. Epoken kallas för ”Neo-Destruction” och är numera inte ens en del av Destructions officiella biografi. Fegt, säger jag. Gabriel Fischer står i alla fall för att ‘Cold Lake’ är en Celtic Frost-platta.
OK, så vi går rakt på sak och lyssnar på hur detta egentligen låter. Och tja … i mina öron är det nog lite av ett antiklimax. Vi kan snabbt konstatera att det finns väldigt få, om ens några tillstymmelser till thrash. Snarast är det väl någon slags ganska ordinär pseudogrooveorienterad historia. På sina ställen påminner det om ett mindre kompetent System Of A Down, fast utan finesser.
Hade jag varit ett större fan av gruppen hade såklart chocken varit betydligt större. Jag antar att man kan säga att den här musiken har ungefär lika mycket med klassiska Destruction att göra som Mötley Crües självbetitlade fullängdare från 1994 har med ‘Shout At The Devil’. Det största frågetecknet är väl varför den här skivan alls släpptes under namnet Destruction? I Mötley Crües fall ska det varit något så enkelt som att skivbolaget vägrade ge ifrån sig sitt etablerade varumärke, men det framstår som tämligen besynnerligt att Destruction vid det här tillfället torde varit en mindre guldkalv för Brain Butcher Compact, som nu släppte den. (Undrar just vad det bolaget gör idag?)
Det låter onekligen väldigt mycket nittiotal, men inte som något band jag direkt kan sätta fingret på. Primus? Faith No More? Pantera? Inte vet jag, jag har aldrig gillat något av de där gängen. Men skulle man slänga ned samtliga i en gryta och krydda med en skopa bikarbonat och valfritt skitband som fick rotation på Headbanger’s Ball under nittiotalets mitt, typ Circus Of Power, och övervintrade hårdrockare som försöker återskapa och återföda sig själva genom att klippa av armarna på sina flanellskjortor, så kommer vi nog ganska nära. Det är inte direkt klumpigt framfört, mest bara enerverande. Ingenting fastnar, då det varken finns riff, melodier eller energi. De två, näst sista låtarna visar dock prov på lite akustiskt plinkande och någon slags försök till chant eller strupsång, av alla saker. Det låter faktiskt ganska bra, hur konstigt det än må låta. Texterna är inte heller direkt usla, men rätt malplacerade i sammanhanget. Och life metal så det förslår.
Final judgment? Tja, det låter precis som ett hårdrocksband med identitetskris. Det ena extraordinära med hela grejen är väl att det är just Destruction, antar jag.
Tack för kaffet.
// Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 
Kommentera