Hatpastorns likpredikan

När det norska MAYHEM-coverbandet MAYHEM släppte ”Ordo Ad Chao” blev måttet lite väl rågat för min smak. Jag köpte den skivan blint, liksom jag gjort med de andra albumen MAYHEM släppt post ”De Mysteriis Dom Sathanas” och redan efter första genomlyssningen var jag så upprörd att venerna i pannan var tjocka likt rötterna på asken Yggdrasil. Sedan den dagen har jag jobbat på den mest omfattande sågningen i den musikjournalistiska historien.

Till slut blev jag dock tvungen att ge upp, det tog slut på synonymer på nyckelord såsom ”usel”, ”kuk”, ”katastrof”, ”fiasko” och ”uppstötning” och hur mycket jag än skrev nådde jag aldrig någon själslig katharsis. Jag kastade hela recensionen i sopkorgen för att aldrig mera ägna den en tanke.

Jag är fullt medveten om att det finns folk som säger sig gilla den plattan men för mig som är uppvuxen med ”De Mysteriis Dom Sathanas” blev det musikaliska sveket helt enkelt för stort. Hade det varit någon annan grupp hade jag kanske inte brytt mig, men nu är det faktiskt MAYHEM vi snackar om. Eller resterna utav MAYHEM kanske jag ska säga. Heidenhammer sammanfattade detta helt briljant för en tid sedan när han i vredesmod värmde en kopp kaffe i mikrovågsugnen. Ponera att Lemmy i MOTÖRHEAD viker hädan och de resterande medlemmarna tar in en ny frontman som skriver all ny musik. Den nya låtskrivaren passar även på att totalt ändra bandets sound. Är det fortfarande MOTÖRHEAD då? Knappast. Det blir mer som ett varumärke typ Disney som tröskar på och förvrider ursprungskonceptet tills man knappt känner igen det man en gång lärt sig att dyrka.

Dr Panzram har på ett makalöst sätt lyckats fånga denna besvikelse i följande stycke videokonst och efter att ha sett den ett flertal gånger känns allting mycket bättre. Det kommer att produceras fler filmer med liknande karaktär här på bloggen i framtiden.

Mycket nöje.

http://www.vimeo.com/15396879

/Hatpastorn

Idag fick jag ett länktips som resulterade i att jag sprutlackerade hela min kontorsplats med kaffe. Att försöka förklara humorn i detta för högst oförstående arbetskollegor vars musiksmak och musikintresse är utav starkt tvivelaktig karaktär var ungefär som att försöka lära ANTHRAX att inte spela life-metal. Omöjligt.

Wikipedia brukar förvisso bjuda på en hel del tveksamheter men detta tar priset. Jag klistrar in hela faktarutan här så den finns för allmän beskådning. Det känns nämligen som att dessa uppgifter kommer att ändras inom en relativt snar framtid.

Varsågoda, här kommer Wikipedias faktaruta om Jim Berger ifrån ABRUPTUM, WAR, VONDUR och OPHTHALAMIA.

Jim Berger

From Wikipedia, the free encyclopediaJump to: navigation, search

For other people of the same name, see James Berger (disambiguation).

Jim Berger is a Swedish black metal singer who goes by the stage name All. His original project was Abruptum. He also performed in many side-projects including Ophthalamia, Vondur, War, usually with Tony Särkkä.

He has expressed disbelief in the holocaust, claiming it to be American propaganda, as the user with alias ”pop metal” in the Swedish movie community Filmtipset [1]. The ”Filmtipset” Jim Berger isn’t the same as ”All”. The fact that in the holocaust really took place is what he liked. He is also a midget.

http://en.wikipedia.org/wiki/Jim_Berger

Makalöst.

/Hatpastorn

Alla som någonsin har stått på en scen och framfört Djävulens musik har upplevt variationer på nedanstående scenario.

Under soundchecken står du förtvivlat och gestikulerar till ljudteknikern då baskaggen ger ifrån sig samma ljud som när man släpper en kotte på fuktig mossa och du vet att om du inte kan höra kaggen kommer det att bli en NARGAROTH-stinkande spelning. Du får ögonkontakt med den retarderade lokale ljudteknikern, pekar med hela armen mot kaggen, pekar sedan resolut mot din monitor och avslutar med att vifta med handen uppåt för att markera att du vill ha högre volym på kaggen i din monitor. Ett barn skulle förstå denna charad, det är inte precis Gäster med Gester vi pratar om när Jarl Borssén med diverse kroppsdelar ska gestikulera ordet trombocytaggregation. Ljudmaestron dyker ner bakom sitt mixerbord, tittar efter en stunds rattande fram och ger dig tummen upp. Kommunikationen har fungerat.

Trodde du.

Efter att trumslagaren räknat in och ni dundrar igång med er intoleranta Satansmusik märker du att ljudet på kaggen blivit om möjligt ännu lägre. Hängpuka nummer 2 kan du dock höra väldigt väl, så väl att det är det enda du hör. Förtvivlat tittar du dig omkring och ser att dina medmusikanter har liknande dilemman. Trummisen verkar bara höra sin egen virvel och försöker lösa detta genom att i rent hat grinda ännu hårdare och snabbare. Bassisten smyger längre och längre bak på scenen för att kunna lyssna till utljudet på sin stärkare och står sedan resten utav spelningen och låtsas vara bassisten i JUDAS PRIEST som ingen vet vad han heter eller hur han ser ut. Gitarristerna varvar desperata svajbomber med skoningslöst sågande i E i hopp om att någon utav dem ska ha någon sorts hum om vart, när och hur de är i låten. Själv börjar du kackla nyckelord såsom ”Kill”, ”Die” och ”Satan” frenetiskt i mikrofonen i tron att publiken inte ska märka att ni är ute på djupt vatten.

Detta hände för övrigt nyss nämnda NARGAROTH när jag beskådade det spektaklet i Holland för några år sedan. De har förresten ingen bas live utan kör med en gitarrist som spelar svartmetallgitarr och en gitarrist som spelar dödsmetallgitarr. Obs, detta är inget skämt. När undertecknad frågade ena strängspelaren efter deras minst sagt undermåliga gig varför de inte hade någon bassist fick jag det svaret varpå en pinsam tystnad uppstod. Ska jag vara helt ärligt tyckte jag lite synd om snubben, ungefär på samma sätt som man tycker synd om vuxna människor som måste ha på sig hjälm inomhus.

Summan utav detta, förutom att NARGAROTH är ett band vars existensberättigande jag starkt ifrågasätter, är att ljudtekniker är jordens avskum. Extrem musik har funnits i för många år för att det ska vara acceptabelt att ljudet i 9 fall utav 10 låter som ett distat vattenfall. Det finns givetvis undantag, konstellationer som har möjligheten att ha med sig en egen ljudkonstnär brukar kunna fisa ur sig ett acceptabelt ljud. Det är de lokala talangerna som är problemet. Jag vet många spelställen som folk kategoriskt undviker att gå till då de vet att ljudet kommer vara så dåligt att man hellre lyssnar på VITHATTEN-demon i en Fiat Punto som kör 140 kilometer i timmen mellan Gräsmyr och Vännäs med trasigt avgassystem.

Att som musiker ha dåligt ljud på scen är en sak. Förhoppningsvis är man tillräckligt repad, nykter och professionell för att kunna framföra ett gig utan att höra ett skvatt. En skröna jag skrattat gott åt genom åren är den om Micke ifrån LORD BELIAL när han i fyllan och villan nickade till mitt under ett grind. Att som batterist somna under en spelning är en fantastisk prestation. Personligen brukar jag också somna när jag lyssnar på LORD BELIAL men det är en annan historia. Att stå i publiken och beskåda en spelning där ljudet är katastrofalt är bara tröttsamt och slöseri med tid, pengar och energi.

I Mexiko träffade jag på en högst suspekt snubbe som skulle sköta ljudet på 3 spelningar. Fåntratten var flera meter lång, gick som en tecknad figur och bar gigantiska solglasögon 24 timmar per dygn. Han var lika bra på att tala engelska som ett kärleksbarn mellan ett hisschakt och en näve blomjord och var allmänt hopplös. Hans specialitet var att ta sångmikrofonen och vifta den lakoniskt mot trummikrofonerna samtidigt som han upprepade mantrat ”Hola, Hola, Dos, Eeeeey” in absurdum tills rundgången tjöt. Soundcheck tog minst 3 timmar per dag.

I Finspång lyckades det lokala förbandet elda upp alla monitorer under första låten då ljudteknikern uppenbart var ifrån en annan planet. Gruppen som spelade tafflig heavy metal hade för övrigt ingen sångare den kvällen eftersom han inte fick gå dit för sin mamma då vi norrlänningar verkade så farliga. Efterfesten var legendarisk då Finspångsgrabbarna i ASHES dök upp för att sedan sitta nakna i sin replokal och borra sönder sina egna skivor.

I en håla i Tyskland som jag tror hette Solingen valde ljudteknikern att röka enorma mängder jazztobak samt vinkla PA-högtalarna mot varandra så rundgången tjöt konstant likt en gråkall vind i Härnösand. När det aggressivt påpekades vilket genomruttet as/fullkomlig idiot han var så gick budskapet inte ända fram då han likt många andra tyskar såg det engelska språket som något högst onödigt att kunna. Det var då som det stora vemodet rullade in.

I Italien lyckades klåparen bakom mixerbordet elda upp 2 monitorer samt orsaka en rundgång som fick samtliga i lokalen att få obotliga hörselskador. Hans engelska var för övrigt ännu sämre än tyskens jag nyss nämnde så han fick ha en bisarr italienare med GRAVELAND-skjorta och RHAPSODY-doftande frisyr som tolk. Slår man upp ordet språkförbistring i nationalencyklopedin så ser man en bild på 2 italienare samt en drös upprörda norrlänningar som pekar med hela handen. Samma kväll tvingades jag för övrigt genomlida en dryg timmes uppträdande med sällsynt trista FORGOTTEN TOMB. De ansåg att stämapparat var något som helst skulle lämnas hemma så gitarrerna var så sura att tänderna krullade sig i käften.

Jag skulle kunna fortsätta att räkna upp exempel i all evighet men jag tror att ni förstår poängen. Året är 2010 och det finns fortfarande ljudtekniker som ser ut som ett frågetecken när man påpekar att monitorerna på scenen inte ens är påslagna. Vad är problemet? Min personliga teori är att många rockklubbar sätter ut följande annons i lokaltidningen.

LJUDTEKNIKER SÖKES

Ingen tidigare erfarenhet behövs.

Vi söker dig som saknar all sorts form utav utbildning inom detta område. Kan du justera volymen på din TV är du överkvalificerad. Du bör ha social kompetens likt en skendöd lök samt lyssna på allt annat än hård musik . Helst ska du inte lyssna på musik överhuvudtaget.

Du ska inte kunna hantera stress, däremot krävs det att du ska vara totalt immun mot råd och tips ifrån folk som faktiskt kan något.

Behärskar du inte det engelska språket är det ett plus. Om du är blind, döv och stum är det mycket meriterande.

Arbetet kommer oftast att ske kvälls och nattetid men du behöver inte stanna kvar på din plats när väl bandet börjat spela. Däremot är det av högsta vikt att du stänger av hela ljudsystemet när DU tror att bandet har spelat klart. Allra helst bör detta ske när publiken ropar efter extranummer och bandet kommer ut på scenen igen.

Kom ihåg att det är DU som är stjärnan och att grupperna som kommer dit för att spela ska var ytterst tacksamma att de ens får vistas i samma lokal som dig. Var absolut inte blyg att äta upp bandens mat och kanske framförallt dricka upp deras pilsner.

Välkommen med din ansökan.

/Hatpastorn

Jag hatar egentligen listor eftersom jag vet att samma sekund som detta inlägg postas så kommer jag att komma på en hel drös andra plattor som skulle platsat bättre. Därför är det ingen direkt lista utan bara 11 plattor som jag hade skyhöga förväntningar på men som på ett eller annat sätt bara lyckades få mig på dåligt humör. Varför 11 skivor istället för det mer logiska valet 10? Jo, jag gillar helt enkelt att gå lite för långt.

(Ett fint pris tilldelas den som vet varifrån jag stulit den sloganen.)

Om ni undrar varför MAYHEM och DISSECTION inte finns med i detta inlägg så beror det helt enkelt på att de 2 plutonerna förtjänar betydligt större uppmärksamhet och jag kommer att återkomma vid ett senare tillfälle där jag sätter tänderna i allt MAYHEM släppt post ”De Mysteriis…” samt mina tankar om ”Reinkaos”.

1. ULVER – ”Themes From William Blake’s The Marriage of Heaven and Hell”.

Denna skiva har Heidenhammer beskrivit så bra tidigare i denna blogg men jag kan inte låta bli att ge min åsikt om den. ULVERs första platta ”Bergtatt” är ett litet mästerverk som jag anser är lika bra idag som när jag hörde den för första gången. Deras andra giv ”Kveldssanger” har sina brister och har väl kanske inte åldrats med behag men den spisas likväl relativt frekvent när man vill kamma sig i en akustisk frisyr och känna sig lite smygpretentiös. ”Nattens Madrigal” är en orgie i nordisk mordisk svartmetall när den är som ljuvast. Salmonella-rått ljud, episka slingor, intolerant trumspel och hänsynslös sång.

Efter denna trio utan Bumba hade jag sinnessjuka förväntningar på ULVERs fjärde platta. I min fantasi skulle den låta som en blandning utav de tre första släppen och på så sätt vara världens bästa skiva. Jag minns det som igår när den släpptes. En polare till mig, för övrigt en utav få som jag känner som varit nära att snubbla ner i en aktiv vulkan, hade åkt ner till människobyn (Stockholm) och köpt vaxet. Väl hemma ringde han mig varpå jag löpte likt en kenyansk tik till hans föräldrahem där vi i samlad trupp satte oss på hans pojkrum för att avnjuta denna förmodat fantastiska skiva. 1 timme och 40 minuter senare, ja det är en dubbel-cd, satt vi som 2 fågelholkar och undrade vad som just skett. Min polare som betalat pengar för skivan försökte förtvivlat intala sig att den kunde växa med lyssningarna och att det fanns ett par bra basgångar. Den växte INTE med lyssningarna och albumen som släpptes efter har jag haft ett så svagt intresse för att det är nästan sjukligt. Jag minns INGENTING ifrån ”Themes From William Blake’s The Marriage of Heaven and Hell” och i ärlighetens namn är det nog lika bra.

2. MARDUK – ”Nightwing”.

”Heaven Shall Burn…” är i mitt tycke en utav de absolut bästa svenska svartmetallskivorna som gjorts. Produktion, låtmaterial, instrumenthantering och sång osar glöd, död och nybakat bröd. Trion ”Glorification”, ”Live in Germania” och ”Here´s No Peace” brydde jag mig inte ett skit om. Jag ville bara ha en ny platta att spisa, covers, liveupptagningar och gammalt skåpmaterial har jag aldrig varit intresserad utav oavsett vilket band det gäller. När ”Nightwing” till slut stod rykande färsk nere hos den lokale skivhandlaren var peppet stort så jag nöp ett exemplar och knatade bort till disken och bad att få lyssna på den. Med lurarna på skallen började man analysera konvolutet medan musiken startade.

Omslaget var verkligen jättefult, nog för att MARDUK aldrig haft ett snyggt skivomslag men detta var något i hästväg. En fånig demon med tveksamt kön som klamrar sig fast i en gigantisk badring på ett pixligt hav vore inte mitt första alternativ men tydligen var de toppnöjda med den bilden. Bandfotot kändes även det noll procent engagerat då plutonen stod klädda i sin egen merchandise med corpse paint som måste tagit max 2 minuter att kladda på. Fredrik Anderssons svarta streck nere vid munnen var så skeva att man nästan blev åksjuk när man beskådade eländet. Allt såg så satans trött ut och tyvärr avspeglade det sig även i musiken. Legion som sjungit så armhåren rest sig på ”Heaven Shall Burn…” lät helt slut och även om skivan har ett par starka bitar så var helhetsintrycket att de måste tappat sugen när de spelade in ”Nightwing”.

3. EMPEROR – ”IX Equilibrium”.

Jösses Amalia vilken besvikelse detta var. Det enda som toppar denna skiva gällande besvikelser var när jag var liten och önskade mig He-Mans borg över allt annat. Under julgranen fanns ett gigantiskt paket och undertecknad var fullständigt övertygad om att i denna kvadratiskt utformade tingest fanns Castle Fucking Greyskull. För att suga lite extra på karamellen så sparade jag detta paket till sist och när omslagspapperet till sist börjades rivas bort så var man i sjunde himlen. He-Mans borg liksom.

När jag slet upp kartongen och tittade ner i lådan så fanns där ingen borg, däremot fanns där en blå bävernylonsoverall.

Efter den dagen började jag dyrka döden.

”IX Equilibrium”, ja vafan ska man säga egentligen? Heidenhammer beskrev den så bra tidigare att det inte finns mycket att tillägga även om jag lätt skulle kunna skriva en avhandling på 20 sidor om varför jag hatar den skivan.

4. LIMBONIC ART – ”The Ultimate Death Worship”.

LIMBONIC ART är ett utav mina absoluta favoritband. Debuten ”Moon in the Scorpio” har jag lyssnat på så många gånger att jag kan varenda textrad, vartenda trumslag och varenda detalj utantill och likväl fortsätter jag lyssna på den med samma passion. Andra given ” In Abhorrence Dementia” var ännu en succé och även om den inte är lika tillgänglig som debuten håller jag den som en utav de bästa norska släppen genom alla tider. ”Epitome of Illusions” var helt OK för att vara återinspelad skåpmat och ”Ad Noctum – Dynasty of Death” var ett så kompakt mörker utav ursinne och vansinne att man baxnade. Behöver jag ens säga att förväntningarna inför ”The Ultimate Death Worship” var enorma? Jag sprang fan hem ifrån skivhandlaren för att njuta utav detta släpp men efteråt kändes det bara tomt och innehållslöst. Ljudet var märkligt, låtarna tilltalade mig inte alls även om det fanns bra partier och atmosfären från de tidigare verken var som bortblåst. Det kändes verkligen som de tappat sugen och mycket riktigt lade de ner verksamheten inte långt därefter.

Deras släpp efter comebacken var OK, inte mer. Senaste given ”Phantasmagoria” där Daemon sköter allt själv då Morpheus verkar trivas bättre i MAYHEM-coverbandet MAYHEM var dock inte alls så pjåkig. Ett steg i helt rätt riktning iallafall.

5. BATHORY – ”Octagon”.

Jag sitter helt seriöst och garvar bara jag tänker på den vederstyggelsen. Vad tänkte han egentligen? Visst, ”Requiem” var inte precis någon rökare i krysset men kom igen.

”Octagon”…

När jag var en liten valp bandade en utav mina polare av actionrullen ”Octagon” med Chuck Norris ifrån Kanal 5, eller TV5 Nordic eller vad fan den nu hette i forntiden, då hans familj bodde i ett hus där de hade kabel-TV som på den tiden var lite utav en helig graal för oss betong-kids. Ingen utav oss hade sett underverket men vi visste att den innehöll ninjas och Chuck Norris och vad mer kan man egentligen begära? När vi bullat upp med chips och läsk skickades VHS-kassetten in i videon och föreställningen kunde börja. Till vår stora förvåning hade ljudet försvunnit någonstans i etern så vi avnjöt ”Octagon” utan ljud och filmen sög då extra hårt. EXAKT så känns det att lyssna på BATHORYs ”Octagon”. Man tror att det ska bli bra men det blir bara tighta pungkrossarjeans som slutar under armhålorna, ökentorra läppar och pinsam tystnad utav alltihop. Bara tanken på vad som skulle kunna hända om man tittar på ”Octagon” samtidigt som man lyssnar på ”Octagon” ger mig stora skälvan.

Undrar om det finns någon på denna planet som gillar den här skivan på riktigt. Det skulle vara högst intressant att utföra en psykologisk utvärdering på den människan.

6. TORMENTOR – ”Recipe Ferrum! 777”.

Likt en tyst global överenskommelse talar man inte högt om det här vaxet. Man kan likna detta fenomen vid ett barn som blundar för att något otäckt ska försvinna typ en fyllgubbe på gatan. Hur hårt jag än blundar kommer jag dock aldrig glömma den fallgrop jag klev i när jag glad i hågen såg att TORMENTOR minsann släppt ett nytt vax. Jag älskar debuten ”Anno Domini” då den verkligen har allt och lite till. ”Recipe Ferrum! 777” har ingenting och lite utav allt. Ska man nämna någonting positivt om detta så kan jag utan att förhäva mig säga att den låter som inget annat jag hört förut.

Har ni inte lyssnat på detta verk så rekommenderar jag er att kolla upp den snarast. Garanterat asgarv utlovas. Vad fan tänkte de egentligen? Jag undrar hur många det var som tänkte ”Shit, en ny TORMENTOR-skiva” och köpte den blint bara för att sedan stirra skräcken i vitögat och sedan aldrig mer prata om den.

7. SATYRICON – ”Rebel Extravaganza”.

Man vet att ett band är på väg att surna likt mjölk som befunnit sig i Johannes Brosts helveteskäftar när gruppen ifråga börjar peta ur sig poänglösa mini-CD´s istället för en ny fullängdsskiva. ”Megiddo” och ”Intermezzo II” kan mycket väl vara de 2 mest poänglösa skivsläppen i världshistorien. När lyssnade du sist på ”Intermezzo II”?

Just det.

Jag har inget alls emot konceptet mini-CD. Tvärtom. När det görs på rätt sätt som i fallet med ZYKLON-Bs legendariska ”Blood Must Be Shed” så fungerar formatet finfint. När banden börjar fylla ut en mini-CD med intron, outron, poänglösa remixer, alternativa mixar, töntiga covers och så vidare hamnar de snabbt på väldigt djupt vatten. Det enda undantaget är MELEK-TAUS som med sin ”Expulsion From The Realms Of Light – Encircled By Fire” lyckats med konststycket att få just introt och outrot som skivans enda räddande faktor. Resten utav materialet lämnar en hel del att önska.

När ”Rebel Extravaganza” till slut kom ut på marknaden visste jag att den inte skulle falla mig i smaken. Magin från de 3 första albumen var som bortblåst och den här skivan markerar tydligt den norska svartmetallens död.

8. EMPEROR/THORNS – ”Thorns Vs. Emperor”.

1999 var ett satans skitår. SATYRICON släppte nyss nämnda ”Rebel Extravaganza” och EMPEROR släppte inte bara ”IX Equilibrium” utan även denna split vars blotta existens gör mig alldeles matt, snacka om dubbelfel! Jag dyrkar tidiga EMPEROR och jag dyrkar THORNS. När jag fick se att dessa 2 giganter skulle släppa en split-skiva som dessutom hade ett fantastiskt tjusigt skivkonvolut hoppade man fan jämfota utav ren förtjusning. Ni som hört detta album vet att den inte bara är totalt olyssningsbar utan den är även helt poänglös. Enda skälet till att äga den är för att kunna sitta och blötstirra på omslaget och önska att den kunnat låta på ett helt annat sätt.

Kort efter jag hörde denna platta släpptes ”IX Equilibrium” och jämfotadansen förvandlades återigen till en helt annan akrobatisk övning.

Den patenterade hatvolten.

9. THRONE OF AHAZ – ”On Twilight Enthroned”.

Debuten ”Nifelheim” är en galet true platta som tyvärr föll lite i glömska då den blev helt legendariskt försenad på grund utav No Fashion Records sedvanliga tramserier. Hade den släppts i rimlig tid, fan vet hur många mansåldrar advance-kassetten fanns ute innan skivan kom, hade den gjort ett betydligt större avtryck i scenen.

Uppföljaren ”On Twilight Enthroned” brydde sig ingen om. Det enda man brukar diskutera är det horribla skivomslaget som föreställer…

Ja, vad föreställer det egentligen?

Det ser ut som en elaking som sitter på en tron bland molnen men eftersom omslaget är så mörkt skulle det lika gärna kunna vara en katedralformad hiss med en stor insekt som kliver ut och säger hej. Den som kan nynna eller ens minnas en melodi ifrån denna skiva vinner ett fint pris.

10. DÖDHEIMSGARD – ”666 International”.

Oj, vilken skräll att även denna skiva släpptes 1999. Ett synnerligen mörkt år i Norges musikhistoria. Debuten ”Kronet Til Konge” är norsk svartmetall när den är som bäst. Uppföljaren ”Monumental Possession” går inte heller den av för hackor även om lyriken får …AND OCEANS texter att framstå som begripliga. Efter detta började det gå utför. Rejält.

Poänglös mini-CD innan fullängdssläpp – Check.

Totalt musikaliskt lappkast – Check.

Det nya norska moderna soundet – Check.

Futuristiskt artsy-fartsy skivkonvolut – Check.

Putslustiga artistnamn och färggrann corpse paint – Check.

Suga enorma mängder otvättat albatrosskön – Check.

Varför gick det så snett för norrmännen i slutet på 90-talet?

11. DARKTHRONE – ”Ravishing Grimness”.

Gissa vilket år denna skiva släpptes? I 3 år väntade man på att legendarerna i DARKTHRONE skulle släppa ett nytt fantastiskt opus och vad fick man? Ett trött, oinspirerat mög till album som inte gjorde mig kontent för 5 öre. När jag dyrkade döden i Danmark strax efter millennieskiftet träffade jag på fruntimren som drev fanzinet Metal Poisoning. Den ena var märkligare än den andre och när den utav dem som såg ut som en varulv började skryta om att när hon minsann började lyssna på svartmetall ”in early 1999” tänkte jag bara ”stackars sate”. Den andra tjejen som inte såg ut som en varulv hade för övrigt torgskräck. Stor humor uppstår när en sådan individ befinner sig på ett spelställe.

Danskar…

/Hatpastorn

En trend som tack och lov nästan helt försvunnit är tribute-skivor. I slutet på 90-talet så exploderade detta svavelosande helvete då skivbolagen, märkligt nog oftast de svenska, fick för sig att risiga covers på kända artister var det som gick hem i stugorna. Värst blev det när det skulle göras döds och blackmetal-versioner utav klassiska band såsom METALLICA, MERCYFUL FATE, IRON MAIDEN och så vidare. Vill ni garanterat få mig på dåligt humör så kan ni exempelvis skicka in DARK FUNERALs cover på KING DIAMONDs ”The Trial” i CD-spelaren då det är en utav de absolut dummaste inspelningarna jag hört. Någonsin. IN AETERNUMs sällsynt trötta version utav klassiska ”Abigail” gör mig för övrigt gråhårig.

Jag vill minnas att många tyckte att SENTENCEDs cover på IRON MAIDENs ”The Trooper” var hysteriskt bra då sångaren lite putslustigt vrålade sig igenom den. Personligen ansåg jag att detta var ett helgerån utav sällan skådat motstycke. Att ta en utav planetens bästa hårdrockslåtar och låta ett finskt fyllo tjuta sig igenom den på knagglig engelska är inte precis vad jag ville ha. Säg mig förresten EN grupp som gjort en genuint bra cover på IRON MAIDEN och ni vinner ett fint pris.

Skivbolaget Black Suns hyllningsskivor till METALLICA vågar jag knappt ens gå in på. USLA sånginsatser, tunt studiefrämjarljud och när IMPIOUS grindade sig igenom det akustiska introt till ”One” blev jag så upprörd att jag satte vetelängden i vrångstrupen. Vissa grupper ska man inte göra covers på, så är det bara. Däremot har jag alltid velat höra MORBID ANGEL tolka ”The Thing That Should Not Be”. Tänk er ett ultrapeppat MORBID ANGEL runt 1993 sätta tänderna i den kolossen. Slutresultatet hade kunnat bli legendariskt.

Legendarisk blev inte hyllningen till nyss nämnda MORBID ANGEL. Jösses vilken trist och fegspelande platta det är.  Till och med omslaget är så blaskigt att man glömmer bort vad det föreställer medan man tittar på det. ”Tyrants of the Abyss”. Pyttsan.

EMPEROR var ett utav extremt få band som kom undan med hedern i behåll i denna veva då de hyllade BATHORY och MERCYFUL FATE på ett kunnigt, välljudande och respektfullt vis. Om fler artister gjort som dem så hade slutresultatet inte alls blivit lika stinkande som en skendöd melon som befunnit sig ute på balkongen i en plastpåse ett par dagar för länge. En stor anledning till att jag inte finner dessa plattor ett dugg upplyftande är att i 9 fall utav 10 så verkar de medverkande konstellationerna inte bry sig ett smack. Att stå och lattja i replokalen är en sak, att låta sin Paul Speckmann-trötta tramsversion utav BATHORYs ”13 Candles” gå i tryck och bevaras åt eftervärlden är en helt annan. Ta en lyssning på Hellspawns tribute-skiva till just BATHORY och ni kommer förstå exakt vad jag menar.

Trenden med dylika alster tog dock ett abrupt slut då Nuclear Blast, bolaget som inte precis är kända för god smak, släppte en tribute-skiva till ABBA.

Kom igen.

En satans hyllningsskiva till ABBA. Vem fan köpte den? Att höra MORGANA LEFAY stöta könet till ”Voulez-Vous”, THERION fisa sig igenom ”Summer Night City” och sällsynt pinsamma SINERGY slakta ”Gimme! Gimme! Gimme!” fick iallafall mig att vässa kniven och låta BURZUM snurra några extra varv på vinylspelaren.

När Chuck ifrån DEATH dog gick en rysning över min ryggrad då jag befarade att det skulle komma tonvis med skivor där mediokra band slaktade hans klassiska toner. Märkligt nog har jag bara hört EN sådan skiva och det kändaste bandet där var tjeckiska TORTHARRY eller Tårt-Harry som undertecknad brukar kalla dem när man vill vitsa till det. Deras version utav ”Pull the Plug” var inte helt oäven men helt poänglös. Jag skulle i och för sig hellre lyssna på den versionen till Ragnarök än att höra hyfsat intetsägande CALLENISH CIRCLE spela den en gång till. Varje kväll i en månads tid såg jag dessa stelopererade holländare slakta den låten live och efter det kan jag inte lyssna på originalet utan att känna en bitter smak utav skit i käften. När sångaren lite nonchalant sade åt publiken att de kunde bilda en mosh-pit samtidigt som han höll sin trådlösa dildomikrofon mellan fingrarna som bara dansbandssångare gör ville jag bara döda. Självklart var det INGEN som röjde i publiken.

Usch.

Vad är egentligen vitsen med dylika skivor? Originalet är ju alltid bättre. Varför lyssna på 20 låtar där samtliga har varierande ljudbild, glöden är lika med noll och paketeringen gräslig när du helt enkelt bara kan lyssna på originalet? Vill man verkligen höra GARDENIAN tröska sig igenom ett gammalt örhänge med SEPULTURA? Vill man verkligen höra BLACK QUEEN tolka BURZUM på ett sätt man inte trodde var möjligt? Vill man verkligen höra DIMMU BORGIR tolka ACCEPT på ett sätt som får Udo att verka heterosexuell?

Nä, nu ska jag fylla på kaffekoppen och sätta mig på balkongen och dyrka döden.

Förresten, en öppen fråga till er läsare. Hur kommer det sig att varje gång man spanar in baksidan på alla de hyllningsskivor till BURZUM som finns så känner man igen max 2 band? Resten är så obskyra att de knappt ens existerar. En sak kan man dock vara hundra procent säker på och det är att samtliga bidrag kommer att suga. Hårt.

/Hatpastorn

I veckan var min norske kamrat Heidenhammer på besök i stan och eftersom värmen ute var legendarisk satt vi och svalkade oss på balkongen genom att diskutera de viktiga sakerna här i livet.

Black metal.

Likt tusen gånger förr satt vi och beklagade oss över den norska scenens förfall och dagens otaliga struntband. Likt 2 griniga gamla gubbar bläddrade vi igenom nya fanzines och insåg ganska kvickt att i stort sett ingenting har skett de senaste 15 åren förutom att bandnamnen blivit ännu dummare. CHAINSAWTAN, har ni hört något så fånigt? Ett frossande i det förflutna tog fart men det tog inte lång stund innan vi insåg att allt INTE var bättre förr. Kommer ni ihåg på 90-talets andra hälft då No Fashion, Black Mark, Black Sun och en hel drös andra skivbolag vräkte ur sig svensk melodisk döds? Skivorna var inte usla men oftast så fantastiskt uddlösa och mediokra att man blev gråhårig. Sällan hade originalen, oftast DISSECTION, kopierats så skamlöst.

Nedanstående text är tagen när jag och Heidenhammer satt på min balkong och namedroppade gamla svenska band med tveksamt existensberättigande och sade det första som poppade upp i våra kloka skallar.

ABLAZE MY SORROW

Heidenhammer – Ablaze My Fart.

Hatpastorn – Första skivan är det bra riv i men på andra skivan, där Bruce Willis står i lågor på omslaget, hände något. Jag vill minnas att No Fashion slog på stora trumman för den plattan så jag blev minst sagt paff när jag lyssnade på den och möttes utav falsettskrik, lökiga texter och pizzakartongsfladdrande dubbelkaggar. Usch.

EBONY TEARS

Heidenhammer – Vad är det för jävla bandnamn egentligen?

Hatpastorn – Tecknade kattmänniskor som skivomslag på en skiva som heter ”Tortura Insomnia” känns inte helt rätt. De hade ett bra riff på andra skivan dock. Sidoprojektet DOG FACED GODS är nog det mest skamlösa MESHUGGAH-rip off jag hört.

SACRILEGE

Heidenhammer – Är den någon som vet NÅGOT om detta band efter deras debut?

Hatpastorn – Sångaren sjöng väldigt ljust vill jag minnas, annars är det blankt.

A CANAROUS QUINTET

Heidenhammer – Deras debut går på 450 NOK på Neseblod. Jag blir så trött. En kanariefågels kvintett.

Hatpastorn – Bara barbershop-logon var rolig. Bra sång på debutskivan dock utav den gamle slöjdläraren Mårten.

THE ANCIENTS REBIRTH

Heidenhammer – Få bandnamn har på allvar gjort mig så trött.

Hatpastorn – Har tydligen återförenats. Wow. De hade dock en ganska ettrig ridecymbal på deras sista giv.

Heidenhammer – Nu får du för fan ta och ge dig.

WITHOUT GRIEF

Heidenhammer – Jag bara stammar av ren förbannelse. INGET band har gjort mig mer förbannad än just WITHOUT GRIEF.

Hatpastorn – Haha!

LOBOTOMY

Heidenhammer – No Fashions enda genuina dödsband. Fungerade bra?

Hatpastorn – De må ha hållit på sedan 1800-talet men vem brydde sig? När slog någon på deras skiva ”Kill” senast?

RUNEMAGICK

Heidenhammer – HAHAHA!!!

Hatpastorn – Jag lyssnade på debuten på den lokala skivbutiken en gång. Den hade en tecknad krigare på omslaget. Det är det enda jag minns.

A MIND CONFUSED

Heidenhammer – Förvirring var ordet, för vitsen med det här bandet gick förlorad innan skämtet ens kläcktes.

Hatpastorn – Jag blandar alltid ihop dem med INTO THE SUNLESS MERIDIAN då de släpptes på samma bolag. INTO THE SUNLESS MERIDIAN var ju ingen höjdare precis.

GRIEF OF EMERALD

Heidenhammer – Det dummaste bandnamnet jag vet. Någon måste ha tänkt att det inte finns några bandnamn kvar. En idiotisk halvsidesannons i Close-Up och bonusbanorna i Sonic the Hedgehog är det enda jag associerar GRIEF OF EMERALD med.

Hatpastorn – Glöm inte sidoprojektet AUTHOR OF PAIN. Det bandfotot har fått mig att skratta så många gånger.

IN THY DREAMS

Heidenhammer – IN THY DREAMS, fy fan. Lifemetal av absolut VÄRSTA sort.

Hatpastorn – Vad är det med svenska band och kvasipoetiska bandnamn egentligen? ”I dina drömmar” låter som något Harry Brandelius hade kunnat knorra ur sig.

VINTERLAND

Heidenhammer – Hej mitt vinterland, nu är jag här.

Hatpastorn – Kidsen verkar dyrka detta. Med andra ord var de INTE med på tiden det begav sig då melodisk svartdöds ifrån No Fashion anno slutet på 90-talet var det absolut tröttaste man kunde spisa. Låten ”A Winter Breeze” innehåller dock ett bra riff.

Heidenhammer – Du säger det…

NOCTES

Heidenhammer – Jag blir så trött.

Hatpastorn – Jag måste ha varit miljonär en gång i tiden för jag äger oroväckande många utav de skivor vi rabblat upp. Givetvis äger jag bägge NOCTES-plattorna med. Debuten var inte så illa vill jag minnas även om texterna som behandlade fjärilar och fan vet allt lämnade en hel del att önska. Sångaren Johan Lönn ritade för övrigt HAIMADs logotyp. Johans tinnitus var även ett utav skälen till att bandet lade ner. De hade även ett tjusigt fruntimmer vid namn Åsa på bas. Varför vet jag detta?

Heidenhammer – (Lämnar balkongen för att gå in och fylla på kaffe).

AUBERON

Heidenhammer – De ville så gärna.

Hatpastorn – Ett legendariskt strul med Black Mark Productions hade de iallafall.

EVERDAWN

Heidenhammer – Poems burn the CD-R. Det gjorde nog få andra, för jag har aldrig påträffat den här skivan hemma hos NÅGON som inte haft personliga kopplingar till Luleå.

Hatpastorn – Nu när du säger det så stämmer det verkligen.

UNMOORED

Heidenhammer – Av alla de djävulska pissiga anemiska skitband som funnits… Om man kan mäta folk efter deras musiksmak undrar jag hur folk som gillade den här skiten ser ut, beter sig och i vilken dynghög den genomsnittlige UNMOOORED-lyssnaren befinner sig.

Hatpastorn – HAHAHA!!!

TORCHBEARER

Heidenhammer – Egentligen som UNMOORED fast så poänglöst att man inte ens kan bli riktigt förbannad. Gratulerar till ett bandnamn som får UNMOORED att verka mer spännande.

Hatpastorn – Jag lyssnade på debuten men jag kan inte påstå att jag minns något.

ANATA

Heidenhammer – Anata och Televinken.

Hatpastorn – Deras trummis lirade in debuten med ryggskott. En annan utav deras trummisar, kan det ha varit Pedal-Conny ifrån ROTINJECTED månne, jobbade på kärnkraftverk. Värdefull kunskap. På debutskivan finns det ett grymt bra riff.

Heidenhammer – Du är ju utvecklingsstörd.

HYPOCRITE

Heidenhammer – Vad tänkte du med när du betalade pengar för deras debutskiva?

Hatpastorn – Till mitt försvar kan jag säga att jag hittade den i en begagnat-låda för 30 spänn. När bandet intervjuades i Grimoire Of Exalted Deeds så bad journalisten för övrigt att intervjuoffret skulle låtsas vara Peter ifrån HYPOCRISY istället. På riktigt.

EMBRACED

Heidenhammer – En utav keyBoratisterna hade en flickvän som i Exilen-chatten gjorde en STOR poäng av att den bättre hälften lirade i det här pissbandet. Vad det säger om den sämre hälften vet jag inte riktigt, men smickrande är det inte.

Hatpastorn – Att ha som sellingpoint att ha 2 syntare i bandet samt att Åsa Svanö gav bandet ”MVG i harmonilära” i Close-Up says it all. THE EMBRACED och EMBRACING var inte så kul de heller.

INTERLUDIUM: Nej, det här är inte ett band, men väl ett statement. Efter att vi hållit på så här länge märkte vi att listan kunde gå på ad infinitum, särskilt då vi kom till det stadiet då vi började namedroppa band som släppt plattor på Invasion Records. Som ett experiment valde vi att öppna valfri Close-Up ifrån det senare 90-talet för att hitta tio liknande band till.

Sagt och gjort: nummer 25 (nov/dec 1997) lockade med ALGAION och THEORY IN PRACTICE på omslaget. Ta ett djupt andetag…

Heidenhammer – Angående THEORY IN PRACTICE… alltså, att försöka locka med att vara ett ”MESHUGGAH-band” gick inte hem i min värld och förmodligen inte hos någon annan heller. Och då har jag inte ens berört sidoprojektet MUTANT…

Hatpastorn – MUTANT var ju inte helt oävna, synd att trummaskinen var lite väl ambitiöst programmerad. Det lustiga är att gitarristen aldrig hade hört svartmetall så Henrik spelade upp lite DARK FUNERAL för honom så han skulle få ett hum om hur det skulle låta.

Heidenhammer – Detta är inget skämt; efter 20 sidor kunde jag gräva upp mer dynga än jag ens vågat fantisera om. En tung annons från Hammerheart dekoreras med oumbärliga köp såsom NOCTURNAL BREEDs ”Aggressor” och LOST IN MISERYs ”Carousel of Misery”. Tidningen försökte tydligen värva eventuella prenumeranter med gratis-CD:n ”The Coming of Chaos” med SACRAMENTUM (Wow!). Tveksamma akter på Black Mark i form av DIVINE SIN, FLESHCRAWL, EDGE OF SANITYs ”Cryptic” och PATHOS (vilka i helvete var DE?) orkar jag faktiskt inte ens gå in på. Tribute-skivan till MERCYFUL FATE innehåller fantastiska akter som just SACRAMENTUM, LORD BELIAL, ARCH ENEMY och GARDENIAN …

GARDENIAN…

Hatpastorn – Av alla bandnamn jag NÅGONSIN…

Heidenhammer – Få band har gjort mig så matt som det här. Minns att Listenable records hypade sitt nya ”fynd” till skyarna. Ingen vet varför. Förmodligen inte ens de själva. En gång fick jag 50 gratisskivor av Skivbörsen i Uppsala som tydligen var helt omöjliga att sälja. Däribland GARDENIAN.

I slutet utav tidningen uppnås ett CRESCENDO när vi avslutar med artikeln ”Göteborg – i närbild”. Här presenteras inte mindre än 21 band varav högst fyra kan sägas haft något slags existensberättigande. Vilka stenar artikelförfattaren var tvungen att vända på för att hitta alla de akter som annars nämns i ord kan vi inte svara på, men vissa av Pandoras chokladaskar bör tydligen hållits stängda… vi tar tre band härifrån.

DIMENSION ZERO

Heidenhammer – Blandar av någon anledning jämt ihop de här med usla DEAD SILENT SLUMBER. Vet inte varför förutom att de lämnade så obetydliga spår i historien att inte ens Dan Brown skulle orka fantisera ihop en bok om det.

Hatpastorn – Korten på bordet – det spelade INGEN roll vilken jävla line-up de hade. Musiken var bara för intetsägande för min smak.

DIABOLIQUE

Heidenhammer – Inte ens när jag var 16 år gammal och helt betagen av Wåhlins omslag kunde jag på något sätt ta till mig kloakdoften debuten spred i pojkrummet. Inte ens NATTVINDENS GRAAAAAAT lyckades värre med sina sånginsatser.

Hatpastorn – Egentligen borde jag skriva en hel DIABOLIQUE-special. Man ville så gärna, men sedan kom sången … Vad tänkte han med? Varför sade ingen stopp? Finns det någon levande varelse som tycker att han på riktigt sjunger bra?

CARDINAL SIN

Heidenhammer – Det här bandet visade för första gången att beteckningen ”All-star band” inte var att lita på. Aldrig hade förväntningarna varit högre och aldrig hade slutresultatet varit så stinkande.

Hatpastorn – Jag minns ingenting. Helt seriöst, jag minns INGENTING. Jag försökte lyssna in mig på deras debut då den verkade högst intressant då det var Zwetsloots nya band och eftersom de bästa DISSECTION-bitarna skrevs utav Jon och John tillsammans. Trist på ett lovande projekt.

Efter att tidningen lästs ut och kaffet druckits upp spred sig en stilla melankoli ute på balkongen. Heidenhammer gick hem till Dr. Panzram för att rippa en gammal kassett och själv började jag laga middag. Medan maten puttrade på spisen gick jag till min skivsamling och lät blicken vandra över skivryggarna.

Helvete vad mycket skrot man köpt genom åren.

/Hatpastorn och Heidenhammer.

Då Hatpastorn åkte på vad man brukar kalla en manlig förkylning de sista dagarna på europasvängen så har denna vecka tillbringats i sängen med ett starkt skapelseförakt som enda sällskap. När man ringer vårdcentralen och förklarar symptomen feber, lungpaj, bihåleproblem och hosta med medföljande HP Lovecraft-liknande uppkastningar och blir nekad att träffa en läkare utan tillbeds att köpa NÄSSPRAY så inser man att Sverige är ett satans U-land! I övrigt var resan en riktig höjdare och man har träffat mycket trevligt folk och botaniserat bland oheligt mycket obskyr musik.

Som mjukstart tänkte jag lite kvickt skriva några ord om en del utav de plutoner jag stött på under resans gång.

Först ut är INQUISITION och denna duo går verkligen inte av för hackor. Under åren har undertecknad sett dessa gamla Colombianer en handfull gånger och varje gång har jag tänkt ”Shit, det går inte att bli mer true än så här”. Eftersom de bara är 2 pers live kan man tänka sig att ljudet blir en smula fattigt. Icke. Varje gång har ljudet varit på topp och upplevelsen magisk. Ni som inte hört INQUISITION tidigare har här en rejäl juvel att upptäcka. Om ni tänker er hur IMMORTAL hade låtit om de utvecklats åt det mer råa hållet efter ”Pure Holocaust” så kommer ni bra nära. Just ”Pure Holocaust” är en utav gruppens stora inspirationskällor fick jag veta då man spenderade en natt i ett rökigt backstageområde i Berlin tillsammans med sångaren/gitarristen Dagon. Jag fick även veta att snubben som blir ihjälknullad utav en häst i den klassiska Internetfilmen bodde på samma gata som Dagon och jobbade på Boeing. På Boeing har man som policy att på deras hemsida ha en lista över de i personalen som dött och en kommentar gällande dödsorsak. Under hästmannens namn stod det dock ingenting. Onödigt vetande säger ni. Livsnödvändig fakta säger Hatpastorn.

I Berlin bjöd de iallafall på 3 nya låtar ifrån deras kommande album och det lät otroligt lovande. En naturlig utveckling utav den makalösa plattan ”Nefarious Dismal Orations” och det blir ett givet köp då den släpps. I övrigt bjöd de på hits ifrån samtliga alster och det är alltid ett sant nöje att se Incubus smattra bakom trummorna då han har en utav de mest oortodoxa spelstilar jag sett. Likt en jockey på en stridshäst dundrar han fram bakom cymbalerna och piskar ridecymbalen för att ekipaget ska gå fortare. Har ni möjlighet att se dessa lirare live så rekommenderar jag er varmt att se dem. Folks kommentarer efter att ha sett dem brukar låta ”Om IMMORTAL fortfarande vore bra hade de låtit såhär” och ”Det här var fan det absolut råaste jag sett”.

Avslutningsvis kan jag nämna att INQUISITION spelar in sina skivor live. 2 dagar brukar det ta. Imponerande.

Belgiska ENTHRONED har aldrig imponerat nämnvärt på mig. Trots det äger jag bandets 3 första alster. ”Towards the Skullthrone of Satan” är dock en riktigt tung titel och den skivan köptes mycket tack vare den. Med mycket tack vare menar jag givetvis att det var det enda skälet till att den införskaffades. Live var de lite utav en besvikelse. Det var lite väl mycket lattja runt och heja på folk man känner i publiken och jeansväst för att jag skulle kunna uppskatta det till fullo. Som detalj kan jag nämna deras nya trummis som satt backstage och värmde upp i 3 timmar. Efter en sådan uppladdning hade man på känn att man skulle bevittna en rensfest utan dess like men åter blev man besviken. Visst, han spelade helt klanderfritt men totalt utan passion. Jag vill se en trummis som dyrkar döden och slår hårt. Inte någon skolboksfanatiker som ser ut att tillverka en Fabergéägg bakom pukorna.

Även de körde låtar ifrån de flesta plattorna i sin diskografi även om det var bidragen ifrån de 3 första albumen som gick hem bäst bland publiken. Många utav deras andra bitar lät mest som något NAGLFAR ifrån Umeå skrotat i mitten på 90-talet.

Tyskland och svartmetall är i regel en lika god kombination som bålgetingar och adamsäpplen men det finns en handfull konstellationer som är mördande bra. DARKENED NOCTURN SLAUGHTERCULT är ett utav de banden och förutom ett fantastiskt rått bandnamn så har de även en lika rå kvinna på gitarr och sång. Undertecknad har haft det stora nöjet att träffa dessa satansdyrkare ett flertal gånger under årens lopp och förutom att de är ett genuint trevligt gäng så är de oftast mördande bra live med. Första gången jag bevittnade dem live var 2002 på klubben Hagalaz i Tyskland och de hade så mycket nitar på sig att de spelade av strängar i parti och minut. En magisk afton. Litauensiska förbandet OBTEST lämnade dock inget större intryck. Att medlemmarna hade ringbrynjor på sig såg rätt fräckt ut i 2 låtar sedan såg de ut som ett gäng puckelryggar som förtvivlat försökte ösa i alldeles för tunga scenkläder. Namnet OBTEST får mig osökt att tänka på OB-test. Gratis tamponger ist krieg. Backstage-utrymmet på Hagalaz måste även det nämnas. Krossade fönster, skitiga madrasser samt en gloria utav blod och hjärnsubstans på väggen efter att någon deprimerad tysk valt att ända sitt liv där.

Ack, det glamorösa rockstjärnelivet.

Även denna gång var DNS riktigt bra live och de har utvecklats en hel del de senaste åren. Onielar är en hejdundrande frontkvinna och de levererade återigen hits ifrån hela deras bakkatalog. Tyvärr framförde de inte låten ”… To Necromancy” ifrån superskivan ”Hora Nocturna”. Anledningen till detta var att de inte ansåg att det var rätt atmosfär. Sjukt true sagt.

Spanska THE SOMBERLAIN ville väldigt mycket men tyvärr så var detta inte alls något vidare. Det är inte OK att anno 2010 stjäla riff ifrån MAYHEMs epos ”Freezing Moon” RAKT AV. Till spanjorernas fördel kan dock nämnas att de är det enda bandet jag någonsin sett live som lyckats framföra VENOMs ”Black Metal” hundra gånger mer otight än originalet. En rolig anekdot är att de var sena till första giget på grund utav att de blivit stoppade utav den lokala ordningsmakten då de hade bilen full med människoskallar. Lustigt nog blev skallarna bara konfiskerade, antar att Spanien inte har samma griftefridslagar som Sverige.

KULT ifrån Italien är ett härligt gäng. Sist jag såg dem var de helt utomjordiskt otighta och hade helt underbara mellansnack rörande sataniska spjut och fan vet allt. Denna gång hade de verkligen ryckt upp sig och levererade en fin dos hederlig svartmetall. Frontmannen bör nämnas då han gav allt under deras gig för att sedan ställa sig i publiken och röja hårdast utav alla åt resten utav banden som spelade samma kväll. Imponerande. Samma frontman lyckades för övrigt lura i mig någon lokal specialitet som innebar att svepa ett dricksglas sprit och en starköl på nolltid. Det var startskottet för en utav de mest legendariska blandfyllor jag haft och såhär en evighet senare känner jag fortfarande ett stort förakt för konceptet alkohol.

Slår man upp orden ”lokalt förband” i nationalencyklopedin så hittar man en bild på spanska RAZE. Pittoresk gubbthrash med en frontman som rörde sig likt en blandning utav Robert Gustavsson när han imiterar en stridstupp och en stelnackad matador. Det går faktiskt inte i ord beskriva hur detta såg ut men rent musikaliskt var detta inte alls fy skam. En dos hejig thrash kan vara precis vad man behöver ibland. Rent visuellt lämnade RAZE dock en hel del att önska.

VOMITORY har jag sett nästan 30 gånger live och i Portugal var första gången jag faktiskt hörde vad de spelade. Det finns hopp för ljudteknikerna även om det är litet. Konceptet odugliga ljudtekniker är något jag kommer att skriva en rykande avhandling om så snart som möjligt. VOMITORY levererade iallafall en riktigt bra spelning. Ultrakompetent svensk döds som sitter som en sportkeps är alltid hundra gånger bättre än bajsnödig teknisk matematikdöds med grodsång och uppstämd virvel.

Norska AURA NOIR överraskade faktiskt. De lät EXAKT som på skiva vilket inte kan sägas om speciellt många andra band. Personligen anser jag att norrbaggarnas enda riktigt bra platta är ”Black Thrash Attack” ifrån 1997 och då merparten ifrån nyss nämnda skiva framfördes live stod man nöjd och lufttrummade likt en teckensspråkslärare på crack.

THUNDRA, även de norrmän, är ett typexempel på ett band jag inte brydde mig ett dugg om. Enda gången jag brukar ge THUNDRA en tanke är när jag spisar ENSLAVEDs opus ”Eld” då trummisen Harald Helgeson även spelade med just THUNDRA någon gång i forntiden. Varför vet jag detta? Ibland önskar man att man hade lika lätt att komma ihåg tyska verb som risig svartmetall. Hursomhelst var spelningen sådär. Lätt anemisk norsk pagan metal med en sångare som har norra Europas största ICS Vortex-komplex.

Om du känner ett starkt sug efter ungersk dödsblack med trombon där halva bandet heter Attila i förnamn kan du kika upp I, DIVINE. Detta band bildades utav de medlemmar som fick foten ifrån inte alls oävna SEAR BLISS. Folk snackar om att finländare dricker mycket sprit. Ungrare får finnar att framstå som pingstvänner. Punkt.

IMPIETY spelar musik jag i 9 fall utav 10 inte förstår någonting utav då stressig war/black är en genre jag är mycket selektiv inom. Live är de dock riktigt bra och Shyaithan, som i dagsläget är den enda i bandet ifrån Singapore, är en utav de trevligaste snubbarna jag träffat på vägarna någonsin. Folk som snackar om att de har problem med medlemmar har inget att komma med om man jämför med de problem IMPIETY haft genom åren. Som exempel kan nämnas trummisen Tremor som spelar som en gud men gjorde det aktiva valet att rymma ifrån militärtjänstgöringen i Singapore vilket innebär att han inte har något pass. Vill han ha ett pass måste han sitta 2 år på kåken. När Shyaithan for till Japan och stannade där i 2 månader för att öva med en helt ny line-up fick han det underbara beskedet efter ett par dagar in i den turnén att japanerna inte alls tyckte det var så roligt att turnera och de hoppade av. En annan line-up var han tvungen att spöa upp då de fick storhetsvansinne. Avslutningsvis måste jag nämna bandets gamla bassist som var son till någon högt uppsatt borgmästare och hade personliga tjänare. Att ha personliga tjänare med sig på en turné måste vara det absolut skönaste som finns.

Österrikiska MISANTHROPIC MIGHT gillade att dricka huvudbandens öl och att drälla i logen. Hur de lät live har jag ingen aning om då jag missade deras spelning då jag valde att dricka en läsk och surra lite skit med Andreas ifrån kanonbandet OBSCURE ANACHRONISM. Deras nya epos kommer att släppas på W.T. C och alla som gillar bra svartmetall med intressant lyrik bör kolla upp dem snarast.

Ja, detta var ett axplock utav trevligt folk man träffat på vägarna. Det har varit lite snålt med uppdateringar på senaste men det ska det bli ordning på snart då semestern är inom räckhåll. Åh, denna ljuva fritid. Då ska jag äntligen lyssna igenom den hög med skivor man fått under resan för att se om man hittar några nya oslipade diamanter.

/Hatpastorn

Då eder Hatpastor ger sig ut på de europeiska vägarna i 3 veckor för att sprida död och ondska så kommer det inte att bli någon större aktivitet på bloggen såvida jag inte kommer över en dator på någon slovensk vägkrog. Det ska bli skönt att lämna obygden ett tag och insupa atmosfären på diverse suspekta klubbar och finna nytt stoff att skriva om. Att gå lös bland kassettlådorna i Rumänien borde resultera i ett antal upprörda utlägg. En annan sak jag tänkte förkovra mig i är konceptet lokala förband. Detta är nästan en genre i sig själv då lokala förband har en tendens att kunna framföra de mest bisarra tongångarna.

En mycket god gammal vapendragare till mig tipsade förresten om det ryska bandet TRELLEBORG. Bara namnet fick mig att dra rejält på smilbanden och med bestämda steg dundrade jag in på gruppens Myspace för att få mig en dos vederstygglig folk-metal. Tro inte på fan att jag hamnade rätt i fällan igen. I likhet med ARKONA som jag teoretiskt borde avsky så var TRELLEBORG, trots det urbota fåniga namnet, inte helt oävna. Låten ”Gunbjorn (Birth of Skerriz)” har gått ett par varv på repeat nu och trots att frontmannen lider utav ett extremt ICS Vortex-komplex och att de stulit partier rakt av ifrån DIMMU BORGIR och BORKNAGAR så sitter jag likväl och stampar takten. Detta kan i och för sig bero på att Hatpastorn för tillfället svävar mellan liv och död i en klassisk manlig förkylning. Plutonens övriga låtar lämnar dock en hel del att önska. Usch.

I början på maj är jag åter tillbaka och förutom rapporter ifrån Europas mörkaste musikaliska skrymslen så vankas det fler bandfotokatastrofer, en djupdykning i gamla fanzines, en total redogörelse för en utav världens sämsta kompilationer vid namn Encyclopedia Pestilentia, en skrämmande rapport om grekiska BATHORY-covers, textanalyser, fler skivomslagssnack, en krönika om exakt när den norska svartmetallscenen fick fnatt, botaniserande i den georgiska pagan metal-scenen, en topplista över de råaste demokassetterna som någonsin spelats in, en Rob Darken-special samt massa annat matnyttigt. Jag började för övrigt att skriva på ett vansinnesmanifest där jag skulle kröna det band som har ordet ”goat” i bandnamnet som är mest true men efter 9 sidor gav jag bara upp.  Det blev helt enkelt för mycket finskt tornadorens.

Mina kumpaner Dr. Panzram och Heidenhammer har även de en hel del intressant på gång. Den gode doktorn har bland annat forskat i när, hur och varför uttrycket ”necro” blev ett allmängiltigt uttryck och Heidenhammer har lovat att plita ihop fler upprörda krönikor gällande gamla bra konstellationer som surnat likt mjölk i Gobiöknen.

På återseende!

/Hatpastorn

Tycke och smak är ett högst suspekt fenomen. Man tror att man har bra koll på vad man gillar eller inte gillar, men ibland dyker det upp något som man på papperet borde sky likt pesten men likväl sitter man och dumflinar och nickar gillande. Min relation till glättig folkmusik inom extrem-genren är ungefär som min relation till CSN. Spänd. Jag har länge drivit en hatkampanj gentemot alla finska band som står i djurhudar på bandfotona och släpper 3 fullängdare per år. Jag har skrattat högst åt NOKTURNAL MORTUM och deras tarvliga tivolimusik och jag kommer att återkomma till det bandet senare i denna publikation. Folk som gillar NOKTURNAL MORTUM är samma människor som skrattar rått åt DIMMU BORGIR och liknande band. I jämförelse med dessa Ukrainare framstår DIMMU BORGIR som VON. Jag har även fnyst likt Joakim Von Anka efter ett nederlag mot rivalen Guld-Ivar Flinthjärta åt Napalm Records som återigen vänt kappan efter vinden och kontrakterat ALLA plutoner i den genren.

Likt förbannat sitter undertecknad och vickar på lillstjärten åt ARKONA. Ni hörde rätt, jag sitter på fullaste allvar och lyssnar på ARKONA utan en tillstymmelse till ironi i kroppen. Dessa ryssar är själva essensen utav hurtig knätofsmetall, givetvis släppt på tidigare nämna Napalm Records.

Jag hör ju att detta platsar bättre i Eurovision Song Contest än i min skivspelare men det hjälps inte. I en stund utav total panik lyssnade jag igenom plattor med TYR, FOLKEARTH och KORPIKLAANI för att undersöka om jag blivit så galen att jag börjat uppskatta de akterna med. Det hade jag inte. De sistnämnda finnpajsarna är fortfarande lika kräkframkallande klämkäcka som alltid.

Nu bör dock tilläggas att jag inte plöjt igenom hela diskografin med ARKONA utan mest fastnat vid en låt vid namn ”Yarilo” ifrån deras senaste giv ”Goi, Rode, Goi!”. Skivtiteln ska enligt uppgift lyda ”Hail, Rod, Hail” och handlar om universums farsa i slavisk mytologi eller något annat hejigt. För en nanosekund trodde undertecknad att de hyllade Rod Stewart.

Då ”Yarilo” är blott 2 minuter och 30 sekunder lång så tänkte jag i ord försöka bena ut den här ryska belugan.

Redan efter 2 sekunder inser man vart den här låten är på väg. Pumpande bas, taktfasta kaggar och fantastiskt rödkindade flöjtar. Elgitarren kliver in likt en myskstinkande karlakarl i en novell skriven utav Margit Sandemo och innan man hinner hämta frisk luft drar dragspelsinfernot igång. Vi har nu kommit 13 sekunder in i låten gott folk.

I denna lajvrollspelarnas favoritlåt börjar en rysk madam att sjunga och platsar inte detta i Eurovision så är mitt namn för evigt Janne Lucas. Ryska är dock ett dunderspråk, jag fattar ingenting men håller med om allt som sjungs.

Strax innan minutstrecket återgår hela rasket till introt igen men istället för flöjtar som styr melodin så startar en balalajkaduell utav galaktiska mått. Drygt 10 sekunder senare matas det dubbla kaggar och sångerskan vrålar ryska obsceniteter som får eder Hatpastor att gömma sig strykrädd bakom krukväxterna. Återigen är det bevisat att Angela Gossow inte tillhör toppskiktet utav kvinnliga vrålapor.

1:17 slår klockan då ett andfått dragspelstutande håller låda medan näktergalen vrålar ”Hundar fattar fattar får”. Detta får mig osökt att tänka på en recension i tidningen Grimoire Of Exalted Deeds gällande VINTERSORG och hans debutverk ”Hedniskhjärtad”. Inledningen på den sågningen löd:

”Helga, bring in the cows...”

När informationen om att hundar uppenbarligen förstår sig på får sjunkit in blir det ompa ompa på trummorna igen och elgitarrerna pumpar frenetiskt vidare. Jag undrar förresten om det var så här HP Lovecraft föreställde sig Azathoths flöjt och trumspel. När balalajkorna återigen gör entré kan man för en stund pusta ut och stålsätta sig inför nästa soniska attack. Det blir dock en ganska snäll offensiv då första versen återkommer med den skillnaden att trummisen spelar dubbla kaggar. Efter en regelrätt schlageravslutning är låten över och tystnaden är tryckande.

Vad i hela helvetet hände just?

Det är sällan man känner sig totalt överkörd utav en låt men jag är mer matt efter att ha lyssnat på 150 sekunder ARKONA än efter att ha plöjt igenom en hel diskografi med SADISTIK EXEKUTION. Detta till trots spelas låten om och om igen i ett uppenbart självskadebeteende.

Det finns ingen bättre förklaring än att ARKONA tog mig med mina musikaliska byxor nere vid fotknölarna. Nu måste jag lägga mig och vila en stund, tanken på hur det ser ut på ryska diskon när denna tonsatta anomalitet spelas gör mig en smula rädd.

http://www.youtube.com/watch?v=Zl13dNSIwAw

/Hatpastorn