Hatpastorns likpredikan

Tycke och smak är ett högst suspekt fenomen. Man tror att man har bra koll på vad man gillar eller inte gillar, men ibland dyker det upp något som man på papperet borde sky likt pesten men likväl sitter man och dumflinar och nickar gillande. Min relation till glättig folkmusik inom extrem-genren är ungefär som min relation till CSN. Spänd. Jag har länge drivit en hatkampanj gentemot alla finska band som står i djurhudar på bandfotona och släpper 3 fullängdare per år. Jag har skrattat högst åt NOKTURNAL MORTUM och deras tarvliga tivolimusik och jag kommer att återkomma till det bandet senare i denna publikation. Folk som gillar NOKTURNAL MORTUM är samma människor som skrattar rått åt DIMMU BORGIR och liknande band. I jämförelse med dessa Ukrainare framstår DIMMU BORGIR som VON. Jag har även fnyst likt Joakim Von Anka efter ett nederlag mot rivalen Guld-Ivar Flinthjärta åt Napalm Records som återigen vänt kappan efter vinden och kontrakterat ALLA plutoner i den genren.

Likt förbannat sitter undertecknad och vickar på lillstjärten åt ARKONA. Ni hörde rätt, jag sitter på fullaste allvar och lyssnar på ARKONA utan en tillstymmelse till ironi i kroppen. Dessa ryssar är själva essensen utav hurtig knätofsmetall, givetvis släppt på tidigare nämna Napalm Records.

Jag hör ju att detta platsar bättre i Eurovision Song Contest än i min skivspelare men det hjälps inte. I en stund utav total panik lyssnade jag igenom plattor med TYR, FOLKEARTH och KORPIKLAANI för att undersöka om jag blivit så galen att jag börjat uppskatta de akterna med. Det hade jag inte. De sistnämnda finnpajsarna är fortfarande lika kräkframkallande klämkäcka som alltid.

Nu bör dock tilläggas att jag inte plöjt igenom hela diskografin med ARKONA utan mest fastnat vid en låt vid namn ”Yarilo” ifrån deras senaste giv ”Goi, Rode, Goi!”. Skivtiteln ska enligt uppgift lyda ”Hail, Rod, Hail” och handlar om universums farsa i slavisk mytologi eller något annat hejigt. För en nanosekund trodde undertecknad att de hyllade Rod Stewart.

Då ”Yarilo” är blott 2 minuter och 30 sekunder lång så tänkte jag i ord försöka bena ut den här ryska belugan.

Redan efter 2 sekunder inser man vart den här låten är på väg. Pumpande bas, taktfasta kaggar och fantastiskt rödkindade flöjtar. Elgitarren kliver in likt en myskstinkande karlakarl i en novell skriven utav Margit Sandemo och innan man hinner hämta frisk luft drar dragspelsinfernot igång. Vi har nu kommit 13 sekunder in i låten gott folk.

I denna lajvrollspelarnas favoritlåt börjar en rysk madam att sjunga och platsar inte detta i Eurovision så är mitt namn för evigt Janne Lucas. Ryska är dock ett dunderspråk, jag fattar ingenting men håller med om allt som sjungs.

Strax innan minutstrecket återgår hela rasket till introt igen men istället för flöjtar som styr melodin så startar en balalajkaduell utav galaktiska mått. Drygt 10 sekunder senare matas det dubbla kaggar och sångerskan vrålar ryska obsceniteter som får eder Hatpastor att gömma sig strykrädd bakom krukväxterna. Återigen är det bevisat att Angela Gossow inte tillhör toppskiktet utav kvinnliga vrålapor.

1:17 slår klockan då ett andfått dragspelstutande håller låda medan näktergalen vrålar ”Hundar fattar fattar får”. Detta får mig osökt att tänka på en recension i tidningen Grimoire Of Exalted Deeds gällande VINTERSORG och hans debutverk ”Hedniskhjärtad”. Inledningen på den sågningen löd:

”Helga, bring in the cows...”

När informationen om att hundar uppenbarligen förstår sig på får sjunkit in blir det ompa ompa på trummorna igen och elgitarrerna pumpar frenetiskt vidare. Jag undrar förresten om det var så här HP Lovecraft föreställde sig Azathoths flöjt och trumspel. När balalajkorna återigen gör entré kan man för en stund pusta ut och stålsätta sig inför nästa soniska attack. Det blir dock en ganska snäll offensiv då första versen återkommer med den skillnaden att trummisen spelar dubbla kaggar. Efter en regelrätt schlageravslutning är låten över och tystnaden är tryckande.

Vad i hela helvetet hände just?

Det är sällan man känner sig totalt överkörd utav en låt men jag är mer matt efter att ha lyssnat på 150 sekunder ARKONA än efter att ha plöjt igenom en hel diskografi med SADISTIK EXEKUTION. Detta till trots spelas låten om och om igen i ett uppenbart självskadebeteende.

Det finns ingen bättre förklaring än att ARKONA tog mig med mina musikaliska byxor nere vid fotknölarna. Nu måste jag lägga mig och vila en stund, tanken på hur det ser ut på ryska diskon när denna tonsatta anomalitet spelas gör mig en smula rädd.

http://www.youtube.com/watch?v=Zl13dNSIwAw

/Hatpastorn

This entry was posted on 23 februari, 2010 at 10:09 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.