Hatpastorns likpredikan

Alla som någonsin har stått på en scen och framfört Djävulens musik har upplevt variationer på nedanstående scenario.

Under soundchecken står du förtvivlat och gestikulerar till ljudteknikern då baskaggen ger ifrån sig samma ljud som när man släpper en kotte på fuktig mossa och du vet att om du inte kan höra kaggen kommer det att bli en NARGAROTH-stinkande spelning. Du får ögonkontakt med den retarderade lokale ljudteknikern, pekar med hela armen mot kaggen, pekar sedan resolut mot din monitor och avslutar med att vifta med handen uppåt för att markera att du vill ha högre volym på kaggen i din monitor. Ett barn skulle förstå denna charad, det är inte precis Gäster med Gester vi pratar om när Jarl Borssén med diverse kroppsdelar ska gestikulera ordet trombocytaggregation. Ljudmaestron dyker ner bakom sitt mixerbord, tittar efter en stunds rattande fram och ger dig tummen upp. Kommunikationen har fungerat.

Trodde du.

Efter att trumslagaren räknat in och ni dundrar igång med er intoleranta Satansmusik märker du att ljudet på kaggen blivit om möjligt ännu lägre. Hängpuka nummer 2 kan du dock höra väldigt väl, så väl att det är det enda du hör. Förtvivlat tittar du dig omkring och ser att dina medmusikanter har liknande dilemman. Trummisen verkar bara höra sin egen virvel och försöker lösa detta genom att i rent hat grinda ännu hårdare och snabbare. Bassisten smyger längre och längre bak på scenen för att kunna lyssna till utljudet på sin stärkare och står sedan resten utav spelningen och låtsas vara bassisten i JUDAS PRIEST som ingen vet vad han heter eller hur han ser ut. Gitarristerna varvar desperata svajbomber med skoningslöst sågande i E i hopp om att någon utav dem ska ha någon sorts hum om vart, när och hur de är i låten. Själv börjar du kackla nyckelord såsom ”Kill”, ”Die” och ”Satan” frenetiskt i mikrofonen i tron att publiken inte ska märka att ni är ute på djupt vatten.

Detta hände för övrigt nyss nämnda NARGAROTH när jag beskådade det spektaklet i Holland för några år sedan. De har förresten ingen bas live utan kör med en gitarrist som spelar svartmetallgitarr och en gitarrist som spelar dödsmetallgitarr. Obs, detta är inget skämt. När undertecknad frågade ena strängspelaren efter deras minst sagt undermåliga gig varför de inte hade någon bassist fick jag det svaret varpå en pinsam tystnad uppstod. Ska jag vara helt ärligt tyckte jag lite synd om snubben, ungefär på samma sätt som man tycker synd om vuxna människor som måste ha på sig hjälm inomhus.

Summan utav detta, förutom att NARGAROTH är ett band vars existensberättigande jag starkt ifrågasätter, är att ljudtekniker är jordens avskum. Extrem musik har funnits i för många år för att det ska vara acceptabelt att ljudet i 9 fall utav 10 låter som ett distat vattenfall. Det finns givetvis undantag, konstellationer som har möjligheten att ha med sig en egen ljudkonstnär brukar kunna fisa ur sig ett acceptabelt ljud. Det är de lokala talangerna som är problemet. Jag vet många spelställen som folk kategoriskt undviker att gå till då de vet att ljudet kommer vara så dåligt att man hellre lyssnar på VITHATTEN-demon i en Fiat Punto som kör 140 kilometer i timmen mellan Gräsmyr och Vännäs med trasigt avgassystem.

Att som musiker ha dåligt ljud på scen är en sak. Förhoppningsvis är man tillräckligt repad, nykter och professionell för att kunna framföra ett gig utan att höra ett skvatt. En skröna jag skrattat gott åt genom åren är den om Micke ifrån LORD BELIAL när han i fyllan och villan nickade till mitt under ett grind. Att som batterist somna under en spelning är en fantastisk prestation. Personligen brukar jag också somna när jag lyssnar på LORD BELIAL men det är en annan historia. Att stå i publiken och beskåda en spelning där ljudet är katastrofalt är bara tröttsamt och slöseri med tid, pengar och energi.

I Mexiko träffade jag på en högst suspekt snubbe som skulle sköta ljudet på 3 spelningar. Fåntratten var flera meter lång, gick som en tecknad figur och bar gigantiska solglasögon 24 timmar per dygn. Han var lika bra på att tala engelska som ett kärleksbarn mellan ett hisschakt och en näve blomjord och var allmänt hopplös. Hans specialitet var att ta sångmikrofonen och vifta den lakoniskt mot trummikrofonerna samtidigt som han upprepade mantrat ”Hola, Hola, Dos, Eeeeey” in absurdum tills rundgången tjöt. Soundcheck tog minst 3 timmar per dag.

I Finspång lyckades det lokala förbandet elda upp alla monitorer under första låten då ljudteknikern uppenbart var ifrån en annan planet. Gruppen som spelade tafflig heavy metal hade för övrigt ingen sångare den kvällen eftersom han inte fick gå dit för sin mamma då vi norrlänningar verkade så farliga. Efterfesten var legendarisk då Finspångsgrabbarna i ASHES dök upp för att sedan sitta nakna i sin replokal och borra sönder sina egna skivor.

I en håla i Tyskland som jag tror hette Solingen valde ljudteknikern att röka enorma mängder jazztobak samt vinkla PA-högtalarna mot varandra så rundgången tjöt konstant likt en gråkall vind i Härnösand. När det aggressivt påpekades vilket genomruttet as/fullkomlig idiot han var så gick budskapet inte ända fram då han likt många andra tyskar såg det engelska språket som något högst onödigt att kunna. Det var då som det stora vemodet rullade in.

I Italien lyckades klåparen bakom mixerbordet elda upp 2 monitorer samt orsaka en rundgång som fick samtliga i lokalen att få obotliga hörselskador. Hans engelska var för övrigt ännu sämre än tyskens jag nyss nämnde så han fick ha en bisarr italienare med GRAVELAND-skjorta och RHAPSODY-doftande frisyr som tolk. Slår man upp ordet språkförbistring i nationalencyklopedin så ser man en bild på 2 italienare samt en drös upprörda norrlänningar som pekar med hela handen. Samma kväll tvingades jag för övrigt genomlida en dryg timmes uppträdande med sällsynt trista FORGOTTEN TOMB. De ansåg att stämapparat var något som helst skulle lämnas hemma så gitarrerna var så sura att tänderna krullade sig i käften.

Jag skulle kunna fortsätta att räkna upp exempel i all evighet men jag tror att ni förstår poängen. Året är 2010 och det finns fortfarande ljudtekniker som ser ut som ett frågetecken när man påpekar att monitorerna på scenen inte ens är påslagna. Vad är problemet? Min personliga teori är att många rockklubbar sätter ut följande annons i lokaltidningen.

LJUDTEKNIKER SÖKES

Ingen tidigare erfarenhet behövs.

Vi söker dig som saknar all sorts form utav utbildning inom detta område. Kan du justera volymen på din TV är du överkvalificerad. Du bör ha social kompetens likt en skendöd lök samt lyssna på allt annat än hård musik . Helst ska du inte lyssna på musik överhuvudtaget.

Du ska inte kunna hantera stress, däremot krävs det att du ska vara totalt immun mot råd och tips ifrån folk som faktiskt kan något.

Behärskar du inte det engelska språket är det ett plus. Om du är blind, döv och stum är det mycket meriterande.

Arbetet kommer oftast att ske kvälls och nattetid men du behöver inte stanna kvar på din plats när väl bandet börjat spela. Däremot är det av högsta vikt att du stänger av hela ljudsystemet när DU tror att bandet har spelat klart. Allra helst bör detta ske när publiken ropar efter extranummer och bandet kommer ut på scenen igen.

Kom ihåg att det är DU som är stjärnan och att grupperna som kommer dit för att spela ska var ytterst tacksamma att de ens får vistas i samma lokal som dig. Var absolut inte blyg att äta upp bandens mat och kanske framförallt dricka upp deras pilsner.

Välkommen med din ansökan.

/Hatpastorn

This entry was posted on 5 september, 2010 at 9:55 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.