Hatpastorns likpredikan

Kära Församling.

Eftersom vi skyr sommarens livsbejakande ljus så kan vi inget annat än att i vår inverterade helgedoms orgiesalar/ritualrum stärka våra svarta själar med dödsbön, fallna ungdomar, samt demoniska invokationer och underjordisk vädjan. Detta för att stimulera våra perversa lustar inför hösten då nattens mörker och kyla kommer att föra en annan sorts terror med sig, den som det viskas om i höstens kala grenar och kalla vindar och i de fördömda själarnas ångestsång.

I början på augusti kommer Förintelseförsamlingen och deras Jehovabespottande Hatpastor att återkomma med sin tredje Likpredikan.

Amen.

Med andra ord, vi har semester. Däremot tänkte vi lägga upp ett nytt ”kortare” inlägg varje fredag fram till säsongsstarten för att stilla den värsta hungern.  Avslutningsvis tänkte jag, Hatpastorn, att bjuda på ett boktips. Boken hittades under ett besök på en loppmarknad i Brunflo. Hela universum exploderade.

Dyrka döden.

/Förintelseförsamlingen

Idag ska vi få stifta bekantskap med Heidenhammers skivsamling och det är en Golgatavandring utan dess like kan jag lova. Faktum är att någonting i mig brast efter den här kvällen och jag kunde knappt lyssna på musik överhuvudtaget. En mycket obehaglig känsla. En och en halv månad uppe i obygden gjorde dock susen för psyket så nu är man redo att återigen kasta sig över ny och gammal musik igen.

Varde mörker.

/Hatpastorn

Heidenhammer här. En gång i tiden läste jag på universitetet tillsammans med en australiensare. Eller närmare bestämt, en tasmaner. Det sägs att Australien kallas för ”the land down under” på grund av att det är det närmaste man kommer helvetet utan att bli bränd. Vad detta säger om Tasmanien som då ligger söder om den forna straffkolonin vet jag inte, men det bådar inte gott. Hur som helst, lät då denna helvetets ambassadör förföra mig med en hembrygd specialitet, som han mer eller mindre tvingade på mig under vad som kändes som ett pistolhot. Vegemite. (Om det låter bekant, beror det förmodligen på att produkten omnämns i den gamla rökaren ”Down under” av bandet MEN AT WORK i denna Australiens inofficiella nationalsång.) Det smakade obeskrivligt illa. Vad det är för något? Jo, det var Australiens sätt att lösa bristen på vitamin B under andra världskriget.  Detta vitamin återfanns nämligen i öl, varpå man sonika skrapade lös det klägg som fanns kvar i botten på tunnorna för att sedan göra smörgåspålägg av det. Voila.

Vad i helvete har detta att göra med min skivsamling? Allt. När makarna Pastor bestämde sig för att invadera det nya kyffe jag och min sambo nu förfogar över, bestämde de sig för att göra samma sak, rent musikaliskt. Kalla det en tarmskrapning av mina redan dammiga hyllor, för att sedan göra en riktigt rutten pastej av det, redo att smetas in i öronkanalerna likt en viral svamp, beredd att förtära allt i sin väg.

Som ARCKANUM en gång skaldade på det bejublade verket ”Kostogher”: Bedrövelse och ve.

SKEPTICISM ”Lead and Aether”

Det här beskrev jag en gång i tiden som ”olidligt dåligt”. Av någon störd anledning tyckte jag att titeln på skivan var ”nyskapande”. Varför inte spindelkänslan ringde likt en domedagsbasun i huvudet redan då kan man undra. Finsk funeral doom av absolut värsta sort rör det sig om i alla fall, och om du lyckas ta dig igenom en tiondel av valfritt stycke på eländet har du gjort dig förtjänt av … en tupplur, antar jag.

Hatpastorn: Modo vs HV71 med en dammsugare på sång som i snigelfart tolkar PUISSANCE. Vad i helvete är detta för något? Och varför tar låten aldrig slut?

L Hekatesson: Detta är ju onekligen en centraldammsugare. Eller en riktig jävla vrålalkis klockan fyra på morgonen. Jag fick lite Dirk McStride-vibbar av detta.

Fru Hammer: Var du rädd att Östersundspubliken skulle uppfatta BLOODLINE på det här viset?

Heidenhammer: Gratulerar. Efter en och en halv minut har ni lyckats göra en van Helsing. Det tog sammanlagt 90 sekunder att glömma bort att det ens var en skiva på i bakgrunden, och då återstår över 70 minuter av eländet. En given höjdare på nästa firmafest.

SKELETON OF GOD ”S/T”

Alla som känner till det här bandet räcker upp en hand. Jag läste om dem 1995 i franska Peardrop Mag, där det omnämndes som ”extravagant death metal”. Bandnamnet fastnade dock, av förklarliga skäl kan tyckas, och därför inhandlade jag magplasket på Skivboden i Sundsvall fem år senare. Fan vet varför. Bandet väljer också oortodoxt nog att trycka tacklistan på omslaget till skivan, och då menar jag inte i bookleten, utan på den första sidan – bredvid bandnamn och skivtitel.

Fru Hammer: Märkvärdigt. Det låter som ett par klappande pinnar. Extravagant, kan man ju också kalla det.

L Hekatesson: Någon form av modern konst? Det är något fel med ljudet.

Hatpastorn: Jag gillar att kaggarna låter som att skivan hoppar. Nä, detta var fruktansvärt dåligt. Hur kunde du betala pengar för detta? Bandnamnet var ju inte direkt topp ett världens bästa bandnamn. Jag är mållös.

SIKSAKUBUR ”Back to vengeance/The carnage”

Jag tror att jag någon gång i kommentarsfältet skrivit att vi i församlingen tidigt var ute med att uppskatta den indonesiska scenen, varpå jag köpte denna dubbelmacka med ett för mig tidigare totalt okänt band från landet. Jag har efteråt alltid tyckt att bandnamnet låter som en svordom en sagofigur skulle haspla ur sig när han eller hon blir irriterad. Faktum var att det var mycket nära att en sådan karaktär blev verklighet en gång i tiden, men tyvärr uteblev lanseringen.

Hatpastorn: Det är soundtracket till Mortal Kombat. Nja, efter introt: inte alls tokigt. Överjävlig trummis. Alltså på ett bra sätt. Att han är bra alltså. Shit, man är inne på typ tredje plattan och redan nu vet man varken ut eller in. Jag var alltså inte ironisk. Trummisen är bra.

L Hekatesson: Global fussball, OK. Helt OK.

Fru Hammer: Det sötaste bandfoto jag sett, tror jag. Jag har aldrig sett så smala ben i hela mitt liv haha.

Hatpastorn: Haha, ja de där benen doftade DSBM lång väg.

SCYTHE ”Poetry of illusions”

Ja, vad ska man säga om tyska SCYTHE egentligen? Äger skivan, det gör jag ju men jag har inget vidare försvar till varför den införskaffades.

Hatpastorn: Lite ALGAION-doftande. Blandat med något annat. Börjar ana oråd. Är det här ett band man faktiskt hört talas om?

L Hekatesson: Lite melodi, i alla fall. Eller: nu blev det lite mer slumpmässigt plinkande. Det var något som lät såhär när jag gick i nian.

Fru Hammer: Vårshowen?

ULVER ” Themes…”

Kommentarer överflödiga. Denna skiva fick jag av Dr Panzram. Gratis.

Fru Hammer: De har också det där ljudet som kommer från leksaken med plaströr och gummiboll.

Hatpastorn: Det här trodde man skulle bli världens bästa skiva. Det blev det inte. Jag minns första gången jag fick höra denna, jag fick seriöst feber för att det var så jävla dåligt. Alla som säger att de gillar nyare ULVER ljuger.

L Hekatesson: Låter som bakgrundsmusiken till Lilja 4-ever när de super. Sundsvallsgrått. En manlig Björk.

Hatpastorn: Väl rutet. Detta är soundtracket till Dannes kiosk ute i Matfors. Blodskam och hor. TVI!

MOURNING SIGN ”Alienor”

Detta band var med på en av världens bästa samlingsskivor så självfallet köptes detta blint. Tyvärr höll den väl kanske inte hela vägen. Självfallet finns inget från ”Alienor”-plattan utlagt på nätet så ni får nöja er med en dänga från demon. Demon var för övrigt mycket bättre varpå kommentarerna kan ses en smula orättvisa.

Fru Hammer: Åååååh, måste man ha en åsikt varje gång? I det här fallet är det enklare att beskriva hur luft ser ut än att beskriva musiken. Så identitetslöst.

L Hekatesson: Mediokert.

Hatpastorn: Har jag blivit helt galen eller var inte det här så tokigt? Eller? Det började ju OK.

(Cirka nittio sekunder senare)

Hatpastorn: Byyyyyyt lååååt!

TYRANT “Under the dark mystic sky”

Japansk black metal som inte är helt oäven. Jag ser detta som ett av mina större REA-backsfynd.

Fru Hammer: Omslaget ser ut som ett korallrev.

Hatpastorn: Det här var faktiskt riktigt bra. Eller har det brunnit totalt för mig nu? Härligt rörig black metal.

Heidenhammer: Japanskt. Släppt på Pulverized.

Hatpastorn: Det är TYRANT! Hyfsat hajpade då det begav sig och för en gångs skull är det ganska välförtjänt. Fy fan vad de såg ut, dock. Asiater och corpse paint är en olustig kombination.

Och här gav en upprörd Heidenhammer upp för att helt sonika sätta sig i soffan och dricka sprit och äta dillchips varpå jag, Hatpastorn, blev tvungen att sätta spaden i den gödselstack som kallas Heidenhammers skivsamling. Nu ska vi se om herr Hammer kan känna igen sina egna skivor när jag spelar upp dem.

Nu kör vi.

DIE VERBANNTEN KINDER EVAS ”ST”

Åh, så jag njöt när jag fick se den här skivan i Heidenhammers samling. Inte ens jag köpte något med dessa österrikare när det begav sig. Det säger allt.

Heidenhammer: Trolltyg i tomteskogen. Det här blir jobbigt. Cold Meat Industry som gjort ett samarbete med panflöjtsindianer på stan.

Fru Hammer: “Listen to your heart”! Är det inte det?

Alla: Ja, jo…

Heidenhammer: Jag tror jag vet vilka det här är… DIE VERBANNTEN KINDER EVAS.

L Hekatesson: Jag väntar in godsakerna.

Heidenhammer: Alltså, det här är inget intro, hela skivan låter såhär.

L Hekatesson: Flickvänner på sång är en sak, men pojkvänner på rensång är fan ännu värre.

MOURN IN SILENCE “Light of misery”

När jag grävde fram den här plattan spydde jag litegrann i min mun. Trots att jag aldrig hört talas om gruppen innan visste jag instinktivt att det här var något i hästväg. Jag bläddrade i bookleten och det jag fann…

Hatpastorn: Heidenhammer, varför har du italiensk life metal i samlingen?

Heidenhammer: Hur vet jag att du inte lagt dit den?

L Hekatesson: Är det NOCTURNAL RITES? Power metal utan power.

Fru Hammer: HAHAHA!

Heidenhammer: Synten ger ifrån sig ljud bara hundar kan höra.

Fru Hammer: Den liknar en mygga när man ska sova. Vad elegant snubben i mitten såg ut på bandfotot.

L Hekatesson: Han till vänster ser ut som Mona Lisa i corpse paint. Han har något vidrigt i ögonen och hånler lite fint. Lätt obehagligt.

Fru Hammer: När man köper en skiva kollar man väl åtminstone på både framsidan och baksidan?

Heidenhammer: *Suck* Ja, jo.

VESPERS DESCENT “Three faces of Eve”

Jag har rotat runt i skivbackar i hela mitt liv och det som verkligen skärrar mig med Heidenhammers skivsamling är att det finns så många plattor där som jag ALDRIG sett eller ens hört talas om förut. VESPERS DESCENT är ett typexempel. Inget från ”Three faces of Eve” finns att finna på Youtube, däremot hittade jag en nyinspelning av en låt från just den skivan som lät en smula bättre.

L Hekatesson: Det här hade kunnat vara en riktigt sunkig CARCASS-låt.

Heidenhammer: Nu lugnar vi ner oss.

Fru Hammer: Jag gillar att allt i din skivsamling är antingen skitbra eller rådåligt. Det här var inte skitbra.

Heidenhammer: Ett helt svenskt decennium lät såhär.

Hatpastorn: Men det här ju din egen skiva, borde du inte veta vilka det är?

Heidenhammer: Bara för att jag äger den behöver jag ju för fan aldrig lyssna på den. Det här kan vara allt.

Fru Hammer: Det här låter inte som något du skulle dra på.

Heidenhammer: Nä, jag hatar sådan här musik. Smackrocks-metal. Vilka fan är det?

Fru Hammer: Titta omslaget! Snubben som tecknat Karl-Bertil Jonssons julafton har ritat det.

BELFEGOR ”The work of destruction”

Detta album har jag sett vid tidigare tillfällen, men aldrig tagit mig för att lyssna på det tack vare det vederstyggliga skivomslaget. Ett klokt val. Kul att de gjort en musikvideo iallafall.

Heidenhammer: Det här låter som när man möter en boss i TV-spelet Duck Tales, fast med dubbla kaggar.

L Hekatesson: Jag tycker det låter som en skiva som hakat upp sig fast med sång.

Fru Hammer: Ja, trummorna var ju allt annat än bra.

Heidenhammer: Men, det här var väl inte så dåligt? Vänta! Det är ju BELFEGOR!

Fru Hammer: Att du jublar över att känna igen en skiva i din egen skivsamling är helt otroligt.

Hatpastorn: Observera att detta inte är BELPHEGOR med ”PH” utan det andra BELFEGOR.

Heidenhammer: BELFEGOR med ”F”, där ser man. Det bra BELFEGOR alltså. Det råa BELFEGOR.

Hatpastorn: Du är hopplös.

COURAGEOUS ”Inertia”

Jag ger 500 spänn till den som ärligen kan säga att de hört en låt med det här bandet.

L Hekatesson: Festival-metal klockan 13:00 sista dagen. Kebaben lockar mer vid denna tidpunkt. Tänk er en nördig tävling där publiken ska rösta med applåder och det är bara en stackars flickvän som står längst fram och jublar medan resten av publiken skriker ”buuu”.

Heidenhammer: Ja, man riktigt ser hur festivalpubliken sakta går bort från scenen för att göra något betydligt roligare. TBV-understött givetvis. De kan spela men har ingen aning om hur man skriver en låt. Är det 2 TON PREDATOR?

Fru Hammer: Din skivsamling alltså… Idén till omslaget hade jag älskat för över tio år sedan. Lite vingar, en bur och …

Heidenhammer: Akta dig för vad du säger. Det finns inget sätt du kan ta dig levande ur detta. Jag tycker det ser ut som frigående höns med kattlinser.

COLD MOON ”Carnivorous lunar activities”

Rimlig skivtitel.

Heidenhammer: Trummisen sackade efter tre sekunder.

L Hekatesson: ALICE COOPER?

Heidenhammer: Vad sa du nu? Alice är tuffast på den här jorden, det ska ni ha klart för er. Jag tror att det här är bandet som INTE fick spela på Smack-rocken.

Hatpastorn: Skivan heter, och jag skämtar inte nu, “Carnivorous lunar activities”.

Fru Hammer: Eeeeeh…

Heidenhammer: Shit, som könsrock utan kön.

Eftersom Heidenhammer inte kunde gissa sig till banden i sin egen skivsamling så valde han att gå tillbaka till skivhögen och plåga oss andra istället. Jag, Hatpastorn, blev här avskedad från DJ-jobbet.

CHALICE ”Chronicles of dysphoria”

Om detta hade varit pre-SVARTSYN CHALICE hade jag jublat. Nu blev det inte så. Jag vet heller inte varför jag äger en miljard skivor med band från Australien.

L Hekatesson: Det är Lunds luciatåg. Det som visas klockan fyra på morgonen och man tvingades äta torra lussekatter till frukost. Det här skulle gå fett hem på hippiefestivalen Urkult.

Hatpastorn: Ja, det måste varit ett rent helvete.

Fru Hammer: Tror faktiskt jag skulle kunna gilla det här. Någon gång. Fast det känns lite väl mycket lajvrollspel.

L Hekatesson: Som Urkult med andra ord…

Fru Hammer: Ja. Eller, rollspelare som är fina i kanten.

Heidenhammer: Känns låten igen? Det är ”Solveigs sang” av Edvard Grieg. Också inspelad av STORM.

Hatpastorn: Och varför gör ett australiensiskt band en cover på den?

Heidenhammer: Ja, det är här det blir riktigt konstigt.

CENOTAPH ”Puked genital purulency”

Hur kan man inte köpa en skiva med turkiska CENOTAPH?

Hatpastorn: Turkiska BRÖTLERS?

L Hekatesson: Det här var ju SVINBRA! Hade jag hört det här när jag gick i gymnasiet hade jag kissat på mig av förtjusning. Det här är ju bra på riktigt.

Fru Hammer: Med låttitlar som ”Mutilated genitalia in lack of resurrection under effective punch”, ”Paralysed, clitoridectamimized, spreadeagled, molested cadaver” och ”Ex-feminine promiscuous masculine’s solidified klitoris swallowed by vermins in coffins” antar jag att författarna hade Tourettes syndrom för att komma på dem.

Hatpastorn: Sådan här musik hör man bara i bussar till och från spelningar i Mexiko. På riktigt.

L Hekatesson: Och i vår bil. jag fick precis skivan. Hur kan du inte tycka att det här är bra?

Hatpastorn: God jul önskar livet.

CEMETARY ” Black vanity”

CEMETARY har avhandlats många gånger förr, men är det inte ganska fantastiskt att de stavade fel på sitt eget bandnamn. Varför jag äger den här skivan? Även solen har sina fläckar.

Hatpastorn: Det här kan bara vara SUNDOWN. Inget annat band är så här sunkigt. Eller CEMETARY. Sur life goth av absolut värsta sort. Att ingen satte ner foten när sången skulle läggas är för mig obegripligt. Jag köpte deras platta ”Sundown” en gång i tiden i tron att det skulle vara något helt annat. Den bytte jag mot en promo med tyska NIGHT IN GALES. Snacka om ur askan i elden.

Heidenhammer: Rätt.

Fru Hammer: Finns det inget barnprogram som låter typ exakt såhär?

Heidenhammer: Det stämmer, det är … fan … Alfons Åberg!

HEIDENREICH ”Trance of an unholy union”

I boxen jag fick av Panzram – innehållandes det totala bottenskrapet I hans skivsamling – återfanns det här, tillsammans med PECCATUM och ULVERs “Themes …”

Hatpastorn: Det doftar PUISSANCE. Introt alltså …

Heidenhammer: Kusligt. Det är faktiskt rätt. En massa sundsvallsmänniskor är tydligen tackade i bookleten. Undrar om Kraath känner till att han är med på den?

Hatpastorn: Det är alltså HEIDENREICH. Nu är man ju i zonen. Att gissa rätt på något i din samling är i det närmaste omöjligt.

Fru Hammer: Det här bandfotot liknar inget annat jag tidigare sett. Tjejen ser ut att vara inklippt, och bilden är uppenbarligen tagen när hon sitter på café.

Hatpastorn: Han i brynja och ringbrynjekeps utan skärm går heller inte av för hackor. Jag ville så desperat att det här bandet skulle vara bra. ABIGOR är ett av världens bästa band, men när det vankas sidoprojekt är det bäst att man duckar.

L Hekatesson: Varenda intro låter som intron på min Soff-i-proppskiva.

RAVENTHRONE ”Malice in Wonderland”

Inga kommentarer.

L Hekatesson: Ja! Är det den där holländska vampyren Odin?

Heidenhammer: Beklagar. Vi är kvar i Österrike.

Hatpastorn: Det här var ju duktigt svulstigt. Kan bara vara RAVENTHRONE.

Heidenhammer: Rätt.

Fru Hammer: På något sjukt vis föredrar jag sådan här sång, framför den där skitnödiga CEMETARY-sången.

Hatpastorn: Ok, jag erkänner. Jag tycker det här är ganska bra. Och med ganska bra menar jag att jag hade köpt skivan om jag hittat den.

Heidenhammer: Ja, ska sanningen fram är det här inte alltför dåligt.

Hatpastorn: Jag ville betala pengar för det här när det begav sig, men jag hittade som sagt aldrig skivan.

Heidenhammer: Du kan få den här plattan om du vill.

Hatpastorn: Schabladooo! Inget ont som inte för något gott med sig. Är det här så bra som jag vill få det till eller är det i jämförelse med allt annat det här låter som rent guld? Jag vet varken ut eller in längre.

Fru Hammer: (kommenterar bookleten) Det här ser ut som ett smutsigt tryne.

Hatpastorn: Jo, den är lite BÖKIG att läsa. Tack Göteborg!

Jag vet inte om det var min urusla Göteborgsvits eller om Heidenhammer bara gav upp för nu överlät han återigen DJ-jobbet åt mig. Vi ska se om herr Hammer kan lista ut vilka skivor han äger den här gången.

NITBERG/VOLKOTEN ”Hammer härte”

Detta alster såg ju onekligen rått ut och jag blev paff över att det var så pass bra som det var. Extra kul att lura in Heidenhammer i NSBM-fällan, en genre han avskyr av hela sitt väsen.

Heidenhammer: Det kan bara vara australiensiska THE FUROR. Stadiet man kommer till när man bara vet att det är australiensiska THE FUROR vill man ALDRIG komma till.

Hatpastorn: Det är varken THE FUROR från Australien eller FUROR från Argentina.

Heidenhammer: Kuken.

Fru Hammer: Kul att låten började i grannens lägenhet.

Heidenhammer: Ja, man behöver inte höra riffen så länge det är rätt stämning. Det här var fan det råaste. Sångaren har jävlar i mig blivit instängd i sångbåset. Skitbra.

Hatpastorn: Heiden, varför sjunger han som du gör? Är det här något projekt du hållit hemligt för mig?

Heidenhammer: Det här är det bästa. Han låter ju förbannad i alla fall. Tänk att höra den här rösten när man ringer kundtjänst.

Fru Hammer: Jag gillar att sångaren låter som att han verkligen talar om något för någon.

Heidenhammer: Shit, det här är ju NITBERG. Rysk NSBM, det här får du fan inte skriva att jag tycker är bra.

Fru Hammer: Därför att det här är vad du egentligen gillar när du är ensam i lägenheten?

PATHOGEN ”Bloodline”

Jag tappade seriöst livslusten när jag lyfte upp den här ur högen. Inte helt otippat visade det sig vara ännu ett band från Australien.

L Hekatesson: Är det trettioförsta gången vi hör det här introt den här kvällen?

Heidenhammer: Jag märkte seriöst inte ens att musiken var på.

Fru Hammer: För tio år sedan hade jag kunnat lyssna på det här.

Heidenhammer: Allvarligt?

Fru Hammer: Ja, sådär lite lättsmält. Lite 2001.

Heidenhammer: Lättsmält …

L Hekatesson: … som härsket smör på tungan. Lät inte OPETH typ såhär?

Heidenhammer: Akustiska frisyrer och så vidare. Jag har för övrigt sett filmen Festival så jag behöver aldrig åka på festival.

Fru Hammer: Det här är helt OK. Inget som direkt upprör.

Heidenhammer: Om någon kan nynna ett riff från den här skivan får ni tusen spänn.

Fru Hammer: Tja, jag behöver pengar.

Heidenhammer: Ja, vem kan nynna ett riff?

Fru Hammer: Dodoodii dodododo.

Heidenhammer: Nice try.

PANDEMONIC “The authors of nightfear”

Titeln och skivomslaget utstrålade en så total hopplöshet att jag blev alldeles till mig när jag rotade fram denna antijuvel ur herr Hammers samling. Tyvärr är det ingen som bemödat sig med att lägga upp möget på Youtube, men å andra sidan vet ni exakt hur det här låter när jag säger följande: trött thrash från Upplands Väsby.

Heidenhammer: Trollhättandöds från 2002?

L Hekatesson: Sångaren lyssnar på OBITUARY iallafall.

Fru Hammer: Ja, det var ju lite eget. Sången alltså.

Heidenhammer: Åh, vilken stressig musik.

Hatpastorn: Det är ju din skiva som du betalt för med egna pengar! Ledtråd. De har det fulaste skivomslaget någonsin.

Fru Hammer: Jämfört med skivomslaget är det här nästan för bra.

Heidenhammer: Jag tror bandet blev ganska besviket när skivbolaget prackade på dem det här omslaget. För sakens ordning bör sägas att jag INTE betalt pengar för det här.

Fru Hammer: Kan bolaget verkligen göra så?

Hatpastorn/Heidenhammer: Ooooh ja.

L Hekatesson: Omslaget luktar black metal från Polen.

Hatpastorn: Sant. Det hade passat bättre till ett rått polskt NSBM-band vid namn LYKANTROPIC SIEGRUNE eller liknande.

IBRIDOMA ”Lady of darkness”

Att detta gäng gjort en musikvideo ser jag som en välsignelse.

Hatpastorn: Jag är djupt imponerad över att du har så mycket skrot i din samling, men detta måste vara det värsta.

Heidenhammer: Det är italienska IBRIDOMA.

L Hekatesson: Är det en tjej eller kille på sång?

Hatpastorn: Av ALLA skivor i din samling. Hur fan kan du gissa rätt på det här?

Heidenhammer: Av alla skivor jag ”fick” var det här den sämsta.

Fru Hammer: Och den här gick varmast?

Heidenhammer: Can you blame me?

L Hekatesson: Vad är det här ens för genre?

Fru Hammer: Vore det här någon man kände hade man tänkt att den här snubben sjunger hyfsat tonrätt ibland. Inte varenda ton är falsk, men det är bra nära hela tiden. Nu känner man honom inte och… ja, ni anar väl vart det här är på väg.

Heidenhammer: Och här kommer balladen. ”Cool rain”. Eller något liknande.

Hatpastorn: Ibland blir jag bara så förbannat trött..

RADIGOST “Nocturne”

Ännu ett band INGEN hört talas om tidigare

L Hekatesson: Cher eller meatloaf?

Heidenhammer: Greklands eurovisionbidrag.

Fru Hammer: Lite trött.

Heidenhammer: Det var nog ljudteknikern med och då är vi bara på introt än så länge. Skön ONKEL KÅNKEL-dist.

L Hekatesson: Varför sänks alltid musiken EFTER introt?

JENNIE TEBLER ”Silwerwing”

Ska sanningen fram vill jag minnas att jag tyckte den här skivan var ganska OK när den kom. Däremot har den inte åldrats med behag.

Heidenhammer: Kuken, jag trodde jag hade gömt den här!

L Hekatesson: Är det TRIBAL INK?

Fru Hammer: Hahaha! Har du lyssnat mycket på den här?

Heidenhammer: Ingen kommentar och du, herr Pastor, är uppenbarligen ute efter att förstöra mitt liv. Han som spelar gitarr är ingen mindre än Quorthon. På sång har vi hans syrra. Det är inte det sämsta, men man hade ju förväntat sig något helt annat.

Fru Hammer: Jag gillar inte alls det här.

L Hekatesson: Hon har garanterat en klänning av krossad sammet. Jag kan inte riktigt tycka illa om det här, men jag kan inte kategorisera det.

Ja, såhär höll vi på exakt hela natten och då har vi bara skrapat på ytan. Nästa skivrazzia kommer att ske hemma hos Dr panzram.

/Heidenhammer & Hatpastorn

/Förintelseförsamlingen

Ett av livets stora samtalsämnen är varför det ständigt saknas vettiga arvtagare till forna tiders hjältar. Varför finns det exempelvis inga nya sångare som är i klass med Ronnie James Dio eller Bruce Dickinson? Nu är förvisso Bruce Dickinson inte riktigt klar med att vara Bruce Dickinson, men ni fattar vad jag menar. Om man är pessimistiskt lagd skulle man kunna häva ur sig att allt var bättre förr. Det finns emellertid hopp, eller vad man nu kan kalla det. När det gäller återväxten av kvinnliga svartmetallmusikanter av den lite mer bisarra sorten finns det en hel del att hämta. Vivian Black, Belita Adair och Lillith med två ”l” kan pusta ut. Framtiden är tryggad.

Idag ska vi stifta bekantskap med två nya stjärnskott. Possessed Demoness från ANGUISHED och Evil Lucifera från finurligt betitlade EVIL LUCIFERA. Finland möter Italien i en hård kamp om vem som ska axla denna oheliga trios mantel.

Rond ett. Skivomslag.

Ett tilltalande albumkonvolut är aldrig fy skam, men vilken av dessa två kombattanter, eller combat-tanter om man så vill, är det egentligen som lyckats bäst? Vi börjar med Possessed Demoness, som jag fortsättningsvis kommer att kalla PD då jag vill skona bokstaven ”s” på mitt arma tangentbord.

Ett blekt arsle och en begynnande kobenthet är vad man får kastat i ansiktet när man slänger ett gult getöga på detta omslag. Jag äger faktiskt denna platta i fysiskt format, men till mitt försvar kan jag säga att jag fick den för recension. Skivtiteln är lite småkul, man lär bli hyfsat ”Cold” om man springer omkring i det finska urmörkret iklädd endast stringtrosor och kängor. Undertecknad har sett vackrare omslag, men det kunde ha varit värre. Pluspoäng för det simplistiska tänket. En röv i mörkret liksom. Ass pimeässä.

Evil Lucifera gör sitt bästa för att toppa detta genom att visa ändalykten framför en gigantisk gödselstack där fåglar cirkulerar i hotfullt majestät. Pluspoäng för originalitet! Tyvärr får jag lite väl stora Invasion Records-vibbar av detta konstverk och denna rond går till PD. Svartvita skivomslag är aldrig fel. Glöm aldrig det gott folk. Glöm aldrig det.

Rond två. Promofotografier.

PD knäböjer på en finsk gråsten och räcker åt tungan åt himlen. Esoteriskt. Notera hennes tatuering på armen där hon tatuerat in en bild på sig själv där hon iförd full corpsepaint även där räcker ut tungan. Fiffigt. Klädseln ser noll procent bekväm ut vilket är industristandard när det handlar om adekvat svartmetallkostymering. I likhet med hennes skivomslag är fotografiet inte bra, men det hade som sagt kunnat vara sju resor värre…

… och sju resor värre blev det. En näslös italienska med spännande ögonbryn i årtusendets minst trovärdiga Photoshopkreation är vad allas vår Evil Lucifera kontrar med. Jag är mållös. Rond två går till PD. Det finska folket jublar.

Rond tre. Det rent musikaliska.

När PD skrev och spelade in albumet ”Cold” var grundidén inte alls tokig. Simplistisk black metal i den gamla skolan med stundtals medryckande melodier. Vi har hört det tusen gånger förr, men det behöver inte alls vara något negativt. Det stora problemet är sången och den är det gott om. Vill ni höra hur det låter när en byxlös finländska imiterar Dani från CRADLE OF FILTH i fyrtio minuter är ”Cold” världshistoriens bästa platta.

Evil Lucifera anser att primitiv svartmetall är trams och bejakar istället sitt hemlands kulturarv. Landet som gav oss RHAPSODY, LABYRINTH och WONDERLAND. Det är inte direkt ont om syntar och pompösa arrangemang när fröken Evil kacklar fram sin ologiskt arrangerade black metal. Till hennes försvar så sjunger hon betydligt bättre än sin finska kollega. Jag antar att om man gillar band som ANOREXIA NERVOSA så borde man gilla det här med. Personligen vet jag inte riktigt vad som är värst så denna rond blir oavgjord och inga poäng delas ut.

Rond fyra. Musikvideoduellen.

PD har såvitt jag vet inte gjort någon musikvideo med sitt projekt ANGUISHED och det kan vi väl vara glada över. Evil Lucifera var dock helt oblyg när hon gav sig ut på promenad i den italienska naturen tillsammans med en videokamera från sent 80-tal. Vill ni svimma av förvåning kan ni ju kolla in kommentarerna på hennes Youtube-video. 498 gillar, 2 gillar inte och lovorden i kommentarsfältet går inte av för hackor. Är det jag eller har hela världen blivit komplett jävla galen? Denna video är usel och hennes läppsynk är i paritet med hennes Photoshopkunskaper. Under all kritik. Själva låten då? Usel. Ronden går dock till Evil Lucifera och ställningen är 2-1 till PD.

Vinnare av tävlingen är då Possessed Demoness så det är alltså Evil Lucifera som i logikens namn får axla Vivian Blacks, Belita Adairs och Lilliths mantel. Stort grattis till Finland som kom undan med en hårsmån denna gång. Avslutningsvis ramlade jag över en rätt festlig sak när jag forskade om Evil Lucifera. Innan hon gick solo så lirade hon i ett bedrövligt band vid namn SEDUCENT EVIL. Jag vet att det blivit lite väl många bandfotoanalyser på senaste, men den här kan jag inte låta bli att kommentera.

Till vänster har vi ett stycke livs levande ”lörvpöse” som Stånk-Tommy skulle ha uttryckt det. Vad många däremot inte vet är att han dessutom är italiensk stormästare i tyg. Bakom honom står en Team Jacob-anhängare och luftrunkar samtidigt som han försöker hålla balansen efter att i berått mod klättrat upp på en italiensk dynghög för att dölja att han är lång som en äggkartong. I mitten finner vi fröken Evil i åtsmitande skinnkjol som med armarna måttar hur mycket den här fotoidén suger. Italiens längsta man då? Jo, han finns mycket riktigt representerad i form av titanen med elefantben som med mystisk kroppshållning stövlar in från höger och ser genuint sur ut. Sist men minst har vi en käck filur med legofrisyr och ärtig gitarr. En brokig skara människor.

Det finns en liten risk att nästa inlägg kan dröja ett tag då jag ska upp till Mensträsk och rasera telefonstolpar. Internetkulturen kan bli lidande. Jag ska dock göra mitt bästa för att hålla sidan uppdaterad.

Mensträsk. Topp ett världens mest genomtänkta ortsnamn.

På återseende.

/Hatpastorn

Då det var skärtorsdag igår hade det varit rimligt att under ordvitsarnas oheliga fana panga upp ännu en artikel om den minst sagt märkliga DSBM-scenen. Jag funderade även på att skriva om gången då MAYHEM beställt nya t-shirts och de visade sig vara chockrosa istället för läckert röda. Skär-torsdag. Hänger ni med? Till slut bestämde jag mig för en helt annan sak.

Minns ni Vivian Black, Belita Adair (SATANIC CORPSE) och/eller Lillilth med två ”l” från LULLABY? Denna förtappade trio har på senare tid fått sällskap av en ny ung generation och det var dem jag tänkte göra er bekanta med under rubriken ”Stjärt-torsdag”.

Tyvärr blev detta Göteborgsinfekterade tänk till och med för mycket för mig så ni får avvakta några dagar innan ni får stifta gemenskap med dessa donnor. Under tiden hade vi i Förintelseförsamlingen tänkt bjuda på något helt annat.

Vad är väl en påskhelg utan en trevlig liten matinéfilm man kan kura ihop sig i soffan och kika på medan magen är i totalt uppror efter en diet bestående av kokta ägg, vedervärdigt snask och besk marsipan?

Fira Jesu död. Här kommer Likpredikanten.

/Hatpastorn

Om ni undrar varför det inte kommit upp ett rykande färskt inlägg denna vecka så beror det bland annat på att jag suttit strandsatt i Östersund på grund av en hängig Audi. Tysk ingenjörskonst, jo jag tackar jag. Som tur var kunde jag och Hatpastorinnan bo hemma hos herr och fru Heidenhammer. I samband med detta besök fick jag även tillfälle att göra en rejäl skivsamlingsrazzia hemma hos den gode herr Hammer.

Herre Satan.

Då Heidenhammer är guden på att gå lös i REA-backarna visste jag att det skulle finnas mycket skrot, men inte ens i min vildaste fantasi trodde jag att det skulle vara så pass illa. Till hans försvar bör dock tilläggas att han en gång i tiden fick en hel kasse med plattor från en skivbutik i Uppsala då de var totalt omöjliga att sälja.

Jag förstår dem.

Vi lyssnade på så mycket dålig musik att vi till slut inte längre visste vad som var bra och vad som var dåligt. En olustig känsla. Då vi gick igenom så pass många plattor kommer arbetet att bli omfattande. Därför tänkte jag höra med er i läsekretsen hur ni vill få det serverat.

Då de flesta inläggen i denna Likpredikan är hyfsat långa har Heidenhammer länge propsat på att dela upp dem. Personligen hyser jag en viss aversion gentemot ”fortsättning följer”-konceptet då hela min barndom bestod av att läsa Kalle Anka-tidningar där den sista delen i varje maffig skattjakt ALLTID saknades. Nu tänkte jag kolla med er hur ni vill ha det. Vill ni ha mastodontinlägg eller kortare avsnitt ni kan snaska på hela veckan? Gör er röst hörd i kommentarsfältet.

Nu tänkte jag sätta mig och tänka antiklerikala tankar samt scanna in några fler fanzines.

På återseende.

/Hatpastorn

Idag tänkte jag att vi skulle spexa till det lite och spana in vad motståndarlaget pysslar med. Dagens tema är nämligen life metal och ROYAL ANGUISH är bandet ni kommer att få stifta närmare bekantskap med. För er som inte känner till dessa ljusdyrkare sedan tidigare härstammar gruppen från USA och de har spridit den falska herrens ord sedan 1991. Detta gör faktiskt konstellationen dubbelt så gammal som den genomsnittliga HYPOTHERMIA-lyssnaren. Tolka det som ni vill. Med bedrövliga släpp som exempelvis ”Shocking the priest” och ”Tales of sullen eyes” i bagaget är ROYAL ANGUISH ett gäng som inte drar sig för något. Vill ni bryta fastan med en osmaklig soppa av kristen svartgothdöds paketerat av skivbolaget Fear Dark Records är detta något för er. Vi andra kan under tiden inventera i tjära och fjäder- förrådet alternativt trycka upp intoleranta anti-flyers.

Varför just ROYAL ANGUISH? Jo, för att jag har haft en av deras låtar på hjärnan exakt hela veckan. Om ni visste hur surrealistiskt det är att ha en låt med en Kristusorkester malandes i skallen medan man leder djur till slakt skulle ni … ja, inte vet jag. Märkligt är det i alla fall. Anledningen till att detta musikstycke klamrat sig fast i mitt medvetande är att jag råkade ramla över en av deras musikvideor på Youtube. Givetvis var jag tvungen att kolla på den ett par gånger för mycket varpå eländet hamrades in i skallen på mig. Detta inlägg kan ses som ren exorcism. Innan vi kastar oss in i hetluften tänkte jag i långa drag redogöra för innehållet så ni i alla fall har ett val om ni vill kolla på smörjan eller inte.

Som den pedagog jag är börjar jag med att beskriva medlemmarna. På gruffsång och gitarr finner vi en halvfigur med ett försök till ett grekortodoxt skägg som varken kan sova, springa eller se tuff ut framför en kamera. Att snubbla är dock något han behärskar till fullo. Främst när han planterar sitt tryne i gyttjan framför en lakansbeprydd gestalt. Hans ansikte kommer ni att få se en hel del av. På sologitarr har vi en eyelinerbeprydd Jean-Luc Picard från Star Trek. Han ser man inte så mycket av, förutom när han spelar sina fantastiskt sura och ljusdyrkande solon. På tal om sol, bakom pianot hittar vi solsystemets grinigaste snubbe som tar varje tillfälle i akt att blänga surt in i kameran medan bockskägget fladdrar hotfullt ovanför tangenterna. Den som kan hålla sig för skratt varje gång han visas i bild med mungiporna nere vid fotknölarna saknar all sorts form av humor. Trummisen består mest av hår så han/hon/den/det kan vi skita fullständigt i. Någon som däremot syns hela tiden är fruntimret som sjunger. Självfallet står hon och headbangar sådär hopplöst som bara tjejer i könskvoterade gothband kan göra. Ni vet, slänga med huvudet lite nonchalant från sida till sida medan man vickar på lillstjärten. Ungefär som AMON AMARTH gör. I övrigt är hon mest bara brunhårig samt använder munnen på ett egendomligt vis. Det kan vara jag som jobbat med djur för länge, men det ser faktiskt ut som att hon idisslar när hon sjunger.

Basisten …

Ja, är det någon som gör mig genuint förbannad i ROYAL ANGUISH så är det fåntratten som sköter instrumentet med de fyra strängarna. Ni vet det där instrumentet man egentligen bara använder två strängar på. Om ens det. Innan ni trycker på ”play”, föreställ er detta: tänk er utseendet på ett valfritt krokantansikte från COAL CHAMBER efter en ofrivillig helkväll med Mr Manrape, ett storpack lättsaltade krabbkön och en helbutelj handsprit. EXAKT så ser han ut. Karln har ett förargelseväckande utseende och förtjänar obestridligen att slås i kallt stål. Ibland kan jag komma på mig själv med att slå på videon bara för att kunna reta upp mig på hans uppenbarelse. Han är smuts.

Vi lämnar medlemmarna och går över till själva videon. Ja, någon direkt handling tror jag inte att den har. Om man inte räknar med skäggläckrot som ömsom sover, ömsom springer och ömsom krälar i stoftet. Det kanske finns en handling men då dilettanten som gjorde videon tyckte att det var betydligt roligare att klippa likt en frisör på lettiskt fultjack än att faktiskt skapa något vettigt lämnar jag den frågan därhän.

Själva låten då? Den är fruktansvärt dålig och är ett typexempel på hur kasst det blir när ett band är demokratiskt. Allt är med. På en gång. Samtidigt. Ljudbilden stinker studiecirkel lång väg. Vill ni veta hur sticket i låten går? Doff doff doff doff, doddelidoddelidoddelidoddeli. Att undertecknad ens lyckats få detta på hjärnan är imponerande. Jag har inte luskat ut vilka som skrivit vad, men en sak vet jag. Allt som är dåligt är basisten ansvarig för. Han är smuts.

God natt.

/Hatpastorn

 

 

 

 

När det kommer till det musikaliska träsk som kallas NSBM är det svårt att veta vart man ska börja. För enkelhetens skull så blir NOKTURNAL MORTUM första band till rakning. Inte för att de var först, de hoppade på bandvagnen relativt sent, utan för att det är en konstellation jag avskyr av hela mitt väsen. Nu kanske ni undrar varför? Det finns ju betydligt sämre band att hacka på. Ja, ni har helt rätt. Det finns sämre grupper, men finns det ett band som för mig representerar svartmetallens totala död i slutet på 90-talet är det just NOKTURNAL MORTUM. Tillåt mig utveckla detta lite närmare.

Svartmetallscenen i slutet på 90-talet var som vi alla vet ingen höjdare. Om black metal mellan 1992 och 1995 är filmen Highlander 1 så är black metal mellan 1998 och en bra bit framåt Highlander 5: The source.

Ni fattar allvaret.

1998 var jag helt matt. Det släpptes knappt något vettigt alls och alla de gamla banden som varit bra hade antingen lagt ner verksamheten eller blivit så satans märkvärdiga att deras nya musik var totalt olyssningsbar. En dag damp Nuclear Blast-katalogen ner i min brevlåda och jag fick veta att det nya svarta var ett gäng från Ukraina som hette NOKTURNAL MORTUM. I en enorm annons salufördes de som ”a mix between DIMMU BORGIR and CRADLE OF FILTH”. Nuclear Blast gjorde även en stor sak av att de var från just Ukraina samt att de hade inte bara en, utan två keyboardister. Jo, jag tackar jag.

Självfallet skrattade jag hånfullt och bestämde mig för att den här fällan skulle jag ALDRIG falla i. Några dagar senare damp ett paket från Ginza ner på hallmattan och där fanns NOKTURNAL MORTUMs debutplatta ”Goat horns”. Jag vet faktiskt inte varför jag beställde den, men jag antar att det fanns en brinnande desperation att kanske, bara kanske, skulle den här skivan i alla fall vara helt OK. Om inte annat är det ett solklart tecken på en grav hjärnskada.

Jag slungade in skivan i stereon och det lät exakt som jag anade att det skulle göra. Blöt medioker svartmetall med svaga sånginsatser, mystisk produktion och tonvis med tidstypiska syntmattor av det mer obehagliga slaget. Jag visste nu att svartmetallen var död. Inte för all framtid, men för en lång tid framöver. När jag fick höra det här partiet var måttet definitivt rågat.

Jag stängde av smörjan och arkiverade CD-skivan i samlingen under bokstaven ”N”. ”N” som i ”Nej tack”. Där fick den stanna. Jag plågade inte ens min bekantskapskrets med den och DET är ett tecken på att en platta är riktigt sunkig.

Efter det sket jag fullständigt i allt bandet hade för sig.

Ända tills 2002 då jag gjorde det enorma misstaget att skapa en användare på Helgon.net, som det hette på den tiden. Allt var frid och fröjd tills jag fick veta att det fanns ett black metal-forum på denna sida. Lyckligt ovetande navigerade jag mig fram, klickade på länken till det specifika forumet och…

Plötsligt exploderade hela universum.

Den nivå av hjärndödhet jag fick se folk spy ur sig gör mig än idag helt mörkrädd. En glad yngling frågade vad det var för skillnad mellan LP och vinyl. En annan undrade hur det kom sig att så många inom black metal-genren var adliga. Stackaren trodde alltså att alla som kallade sig ”Lord” och ”Count” gjorde det på riktigt. Jag fick även veta att allt jag kallat black metal inte alls var black metal. Det var norsecore, en benämning dummare än något annat jag hört. Det värsta var dock Wikipedia-satanisterna samt ynglingarna som överdoserat på anus.com. Dessa genomruttna as, som mer eller mindre var födda på 90-talet bör tilläggas, hade åsikter om black metal, genren jag dyrkar över allt annat, som fick mig att allvarligt fundera på att bränna hela min skivsamling. Givetvis spydde de på DIMMU BORGIR med motiveringen att de blivit så melodiska och att deras tidiga alster minsann var så mycket råare.

Lyssna på ”For all tid”. Den som påstår att det alstret är en rå och omelodisk historia har samma existensberättigande som en illaluktande flytning. För att tydligöra detta så bifogar jag slagdängan ”Stien”. I slutet finner vi för övrigt ett parti som kommer att analyseras närmare under nästa black metal-turkhits.

Det fanns dock något som alla i detta vederstyggliga forum hyllade till skyarna. NOKTURNAL MORTUM. Jag höll seriöst på att få en hjärnblödning. Hur man kunde gilla detta och samtidigt spy galla över DIMMU BORGIR var för mig totalt obegripligt. Till slut fann jag svaret. NOKTURNAL MORTUM var visst ett NSBM-band, den senaste trenden som kidsen svalde utan en tanke på tarmsystemet. Det lustiga är att när NOKTURNAL MORTUM släppte sina två första alster på Nuclear Blasts underkatalog Radiation så var det ingen som ens knystade om att detta skulle vara just NSBM. Tyskar är som vi alla vet hyfsat känsliga när det gäller dylika saker och hade Nuclear Blast ens anat att ukrainarna var nationalsocialister är jag övertygad om att de aldrig släppt deras två första album. Jag kan dock ha fel. Nä, det har jag fan inte. Nuclear Blast skulle aldrig ha vågat. Å andra sidan så blev DIMMU BORGIR upplockade på Nuclear Blast trots att de släppt en skiva på No Colours SAMT uttryckt sig hyfsat osmidigt i diverse intervjuer. Jag låter detta vara osagt men när NOKTURNAL MORTUM släppte sina två första alster hörde jag som sagt inte så mycket som ett pip från något håll att de delade Rob Darkens livsåskådning.

Som ni kanske förstår så var NSBM-trenden enorm efter millennieskiftet. Inte helt oförståligt. Folk jagar hela tiden det mest extrema och då svartmetallen kändes hyfsat ofarlig så blev den genast lite mer spännande då det flörtades med extrema politiska åsikter. Detta kommer jag återkomma till lite närmare i framtida manifest. Tro inte att NSBM är en genre man betar av i en ynka artikel. Nä, det finns stoff för flera år framöver. Om ni visste hur många timmar jag och Dr Panzram diskuterat exempelvis Capricornus trumspel samt introt till GRAVELANDs ”In the glare of burning churches” skulle ni springa skrikande.

Skit samma.

Det dröjde tack och lov ända tills 2008 innan jag kom i kontakt med NOKTURNAL MORTUM igen. Jag surrade med Dark Forces-Lars om just black metal och ämnet gled in på dessa satans ukrainare. Han lovade emellertid dyrt och heligt att de ryckte upp sig rejält efter debutplattan och att jag borde kolla in ”NeChrist”, deras tredje album som släpptes 1999. Med viss skepsis införskaffade jag den och …

Ja, exploderade inte universum så exploderade i alla fall jag i en skrattattack av kataklysmisk karaktär. Den första låten, ”The funeral wind born in Oriana”, stoltserar nämligen med ett avgrundslikt intro. Om man satte en blind man i ett rum och slog på brasiliansk fjärtporr för att sedan smyga på denna platta skulle han omöjligen kunna höra skillnaden. ”Funeral wind”. Jojo. Hur resten av skivan låter har jag seriöst inte den blekaste aning om. Jag stängde av i samma ögonblick som de fisit klart.

Sammanfattningsvis är NOKTURNAL MORTUM gruppen som startade som en medioker DIMMU BORGIR-klon, blev NSBM som genom ett trollslag och släppte en platta som bokstavligen skiter dig rätt i örat. Numera verkar de distanserat sig från hela NSBM-prylen, de är inte ens stämplade som det på metal-archives längre utan för närvarande kallas deras tonkonst ”folk symphonic black metal”. Folk fortsätter att höja skiten till skyarna. Jag vill bara skrika. Oavsett deras politiska tro så spelar de utstuderad svartmetall med synt. Varken mer eller mindre. Ingen brydde sig förrän dagen då de helt plötsligt var ett uttalat NS-band. Tro mig. Få sprang till skivbutiken när ”Goat horns” släpptes. Låt er inte luras av att albumet har ett snittbetyg på 90 % av 100 % möjliga på metal-archives. Allt är bara svarta stinkande lögner skrivna från 2004 och framåt.

Jag är fan alldeles svettig och då har jag inte ens börjat med att redogöra för mina åsikter gällande deras otaliga sidoprojekt.

På återseende.

/Hatpastorn

PS. Tyckte ni att introt på ”NeChrist” lät bekant?

/Förintelseförsamlingen

Dr Panzram skickade mig denna hemmasnickrade juvel och bad mig skriva några rader om det behövdes. En bild säger mer än tusen ord. Imorgon blir det ett vansinnesinlägg där ni bland annat kommer att få läsa om en colombiansk Dio utan överläpp, glada frisyrtyskar som gnager på en gitarr samt aggressiva svenskar som djuphavsfiskar i grumliga vatten. Vad denna oheliga treenighet kan ha gemensamt kan ni börja fundera på redan nu.

På återseende.

/Hatpastorn