Hatpastorns likpredikan

När det kommer till det musikaliska träsk som kallas NSBM är det svårt att veta vart man ska börja. För enkelhetens skull så blir NOKTURNAL MORTUM första band till rakning. Inte för att de var först, de hoppade på bandvagnen relativt sent, utan för att det är en konstellation jag avskyr av hela mitt väsen. Nu kanske ni undrar varför? Det finns ju betydligt sämre band att hacka på. Ja, ni har helt rätt. Det finns sämre grupper, men finns det ett band som för mig representerar svartmetallens totala död i slutet på 90-talet är det just NOKTURNAL MORTUM. Tillåt mig utveckla detta lite närmare.

Svartmetallscenen i slutet på 90-talet var som vi alla vet ingen höjdare. Om black metal mellan 1992 och 1995 är filmen Highlander 1 så är black metal mellan 1998 och en bra bit framåt Highlander 5: The source.

Ni fattar allvaret.

1998 var jag helt matt. Det släpptes knappt något vettigt alls och alla de gamla banden som varit bra hade antingen lagt ner verksamheten eller blivit så satans märkvärdiga att deras nya musik var totalt olyssningsbar. En dag damp Nuclear Blast-katalogen ner i min brevlåda och jag fick veta att det nya svarta var ett gäng från Ukraina som hette NOKTURNAL MORTUM. I en enorm annons salufördes de som ”a mix between DIMMU BORGIR and CRADLE OF FILTH”. Nuclear Blast gjorde även en stor sak av att de var från just Ukraina samt att de hade inte bara en, utan två keyboardister. Jo, jag tackar jag.

Självfallet skrattade jag hånfullt och bestämde mig för att den här fällan skulle jag ALDRIG falla i. Några dagar senare damp ett paket från Ginza ner på hallmattan och där fanns NOKTURNAL MORTUMs debutplatta ”Goat horns”. Jag vet faktiskt inte varför jag beställde den, men jag antar att det fanns en brinnande desperation att kanske, bara kanske, skulle den här skivan i alla fall vara helt OK. Om inte annat är det ett solklart tecken på en grav hjärnskada.

Jag slungade in skivan i stereon och det lät exakt som jag anade att det skulle göra. Blöt medioker svartmetall med svaga sånginsatser, mystisk produktion och tonvis med tidstypiska syntmattor av det mer obehagliga slaget. Jag visste nu att svartmetallen var död. Inte för all framtid, men för en lång tid framöver. När jag fick höra det här partiet var måttet definitivt rågat.

Jag stängde av smörjan och arkiverade CD-skivan i samlingen under bokstaven ”N”. ”N” som i ”Nej tack”. Där fick den stanna. Jag plågade inte ens min bekantskapskrets med den och DET är ett tecken på att en platta är riktigt sunkig.

Efter det sket jag fullständigt i allt bandet hade för sig.

Ända tills 2002 då jag gjorde det enorma misstaget att skapa en användare på Helgon.net, som det hette på den tiden. Allt var frid och fröjd tills jag fick veta att det fanns ett black metal-forum på denna sida. Lyckligt ovetande navigerade jag mig fram, klickade på länken till det specifika forumet och…

Plötsligt exploderade hela universum.

Den nivå av hjärndödhet jag fick se folk spy ur sig gör mig än idag helt mörkrädd. En glad yngling frågade vad det var för skillnad mellan LP och vinyl. En annan undrade hur det kom sig att så många inom black metal-genren var adliga. Stackaren trodde alltså att alla som kallade sig ”Lord” och ”Count” gjorde det på riktigt. Jag fick även veta att allt jag kallat black metal inte alls var black metal. Det var norsecore, en benämning dummare än något annat jag hört. Det värsta var dock Wikipedia-satanisterna samt ynglingarna som överdoserat på anus.com. Dessa genomruttna as, som mer eller mindre var födda på 90-talet bör tilläggas, hade åsikter om black metal, genren jag dyrkar över allt annat, som fick mig att allvarligt fundera på att bränna hela min skivsamling. Givetvis spydde de på DIMMU BORGIR med motiveringen att de blivit så melodiska och att deras tidiga alster minsann var så mycket råare.

Lyssna på ”For all tid”. Den som påstår att det alstret är en rå och omelodisk historia har samma existensberättigande som en illaluktande flytning. För att tydligöra detta så bifogar jag slagdängan ”Stien”. I slutet finner vi för övrigt ett parti som kommer att analyseras närmare under nästa black metal-turkhits.

Det fanns dock något som alla i detta vederstyggliga forum hyllade till skyarna. NOKTURNAL MORTUM. Jag höll seriöst på att få en hjärnblödning. Hur man kunde gilla detta och samtidigt spy galla över DIMMU BORGIR var för mig totalt obegripligt. Till slut fann jag svaret. NOKTURNAL MORTUM var visst ett NSBM-band, den senaste trenden som kidsen svalde utan en tanke på tarmsystemet. Det lustiga är att när NOKTURNAL MORTUM släppte sina två första alster på Nuclear Blasts underkatalog Radiation så var det ingen som ens knystade om att detta skulle vara just NSBM. Tyskar är som vi alla vet hyfsat känsliga när det gäller dylika saker och hade Nuclear Blast ens anat att ukrainarna var nationalsocialister är jag övertygad om att de aldrig släppt deras två första album. Jag kan dock ha fel. Nä, det har jag fan inte. Nuclear Blast skulle aldrig ha vågat. Å andra sidan så blev DIMMU BORGIR upplockade på Nuclear Blast trots att de släppt en skiva på No Colours SAMT uttryckt sig hyfsat osmidigt i diverse intervjuer. Jag låter detta vara osagt men när NOKTURNAL MORTUM släppte sina två första alster hörde jag som sagt inte så mycket som ett pip från något håll att de delade Rob Darkens livsåskådning.

Som ni kanske förstår så var NSBM-trenden enorm efter millennieskiftet. Inte helt oförståligt. Folk jagar hela tiden det mest extrema och då svartmetallen kändes hyfsat ofarlig så blev den genast lite mer spännande då det flörtades med extrema politiska åsikter. Detta kommer jag återkomma till lite närmare i framtida manifest. Tro inte att NSBM är en genre man betar av i en ynka artikel. Nä, det finns stoff för flera år framöver. Om ni visste hur många timmar jag och Dr Panzram diskuterat exempelvis Capricornus trumspel samt introt till GRAVELANDs ”In the glare of burning churches” skulle ni springa skrikande.

Skit samma.

Det dröjde tack och lov ända tills 2008 innan jag kom i kontakt med NOKTURNAL MORTUM igen. Jag surrade med Dark Forces-Lars om just black metal och ämnet gled in på dessa satans ukrainare. Han lovade emellertid dyrt och heligt att de ryckte upp sig rejält efter debutplattan och att jag borde kolla in ”NeChrist”, deras tredje album som släpptes 1999. Med viss skepsis införskaffade jag den och …

Ja, exploderade inte universum så exploderade i alla fall jag i en skrattattack av kataklysmisk karaktär. Den första låten, ”The funeral wind born in Oriana”, stoltserar nämligen med ett avgrundslikt intro. Om man satte en blind man i ett rum och slog på brasiliansk fjärtporr för att sedan smyga på denna platta skulle han omöjligen kunna höra skillnaden. ”Funeral wind”. Jojo. Hur resten av skivan låter har jag seriöst inte den blekaste aning om. Jag stängde av i samma ögonblick som de fisit klart.

Sammanfattningsvis är NOKTURNAL MORTUM gruppen som startade som en medioker DIMMU BORGIR-klon, blev NSBM som genom ett trollslag och släppte en platta som bokstavligen skiter dig rätt i örat. Numera verkar de distanserat sig från hela NSBM-prylen, de är inte ens stämplade som det på metal-archives längre utan för närvarande kallas deras tonkonst ”folk symphonic black metal”. Folk fortsätter att höja skiten till skyarna. Jag vill bara skrika. Oavsett deras politiska tro så spelar de utstuderad svartmetall med synt. Varken mer eller mindre. Ingen brydde sig förrän dagen då de helt plötsligt var ett uttalat NS-band. Tro mig. Få sprang till skivbutiken när ”Goat horns” släpptes. Låt er inte luras av att albumet har ett snittbetyg på 90 % av 100 % möjliga på metal-archives. Allt är bara svarta stinkande lögner skrivna från 2004 och framåt.

Jag är fan alldeles svettig och då har jag inte ens börjat med att redogöra för mina åsikter gällande deras otaliga sidoprojekt.

På återseende.

/Hatpastorn

PS. Tyckte ni att introt på ”NeChrist” lät bekant?

This entry was posted on 17 mars, 2012 at 7:50 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.