Hatpastorns likpredikan

Utbildning på jobbet i samband med att man fått en ny granne som tycker det är rimligt att spela BASSHUNTER och Björn Rosenström på styv kuling dygnet runt har gjort att undertecknad legat lågt på inläggsfronten på senaste. Nu är dock grannen tystad för gott och utbildningen närmar sig sitt slut så det är dags att äntligen få kavla upp ärmarna och få något gjort.

Idag är det nämligen dags att få stifta bekantskap med gudinnan från Karpaterna. Anar ni oråd? Skyll inte på mig, skyll på herr Void. Det var han som tipsade mig.

När det kommer till suspekt kvinnfolk inom svartmetallen har vi under resans gång fått stifta bekantskap med både det ena och det andra. Vem kan exempelvis glömma Vivian Black eller det finska stjärnskottet Possessed Demoness? Det senaste fyndet på den blödande himlen är Petra ”Carpathian Goddess” Krejcarová, drivande kraft bakom FORTIS NATURA. Fröken Petra har musikaliskt puttrat på sedan 1995 i diverse olika projekt. Jag har inte kollat upp samtliga, men den handfull band jag hört var inte det bästa jag hört i hela mitt liv. För er snuskhumrar rekommenderas dock ett besök på hennes hemsida. Där finns det i runda slänga en miljard bilder av lättklädd öststatskaraktär. Känner ni att ni har för mycket fritid kan ni även kolla upp hennes gamla musikprojekt. Detta är inte obligatoriskt. Lite kul kuriosa är att hon varit modell i livsstilsmagasinet Grimoire Of  Exalted Deeds. Alla som läst den publikationen förstår allvaret.

http://www.petrakrejcarova.wz.cz/

Nu när de hormonstinna tonåringarna lämnat denna Likpredikan för att ägna sig åt skamfylld självbefläckelse så kan vi andra fortsätta med dagens aktiviteter. Då Youtube är lite kinkig angående åldersgräns så kan ni behöva logga in på ert konto för att kunna kika på filmen. Var inte oroliga för att det ska dyka upp något naket eller stötande. Eller, det är väl en tolkningsfråga. Det finns fler än ett sätt att vara stötande på. Koka en kopp kaffe och kolla på videon så tar vi och dissekerar vad vi just sett sedan.

Ja, vad säger ni?

Mycket har man ju sett i sina dagar, men detta lämnar i alla fall mig med en hel del frågor. Om vi börjar med det musikaliska så är hela låten byggd av vad jag brukar kalla för oriff. Hur förklarar jag då bäst vad ett oriff är? Tja, riff som egentligen inte är riff utan mer en ljudmatta som hjärnan i sporadiska fall uppfattar som en melodi. Det är ett oriff. Att lägga sura osångslingor på ett oriff är aldrig en fin idé. Att det tog mig fem genomlyssningar innan jag begrep att hon sjöng på engelska är givetvis även det ett varningstecken. Att låten är omöjlig att komma ihåg skyller jag på oarrangemanget. Jag har dock hört värre.

Själva videopresentationen då? Att drälla omkring i tjeckiska vattendrag samtidigt som man har händerna fyllda med bröst är något gudinnan från Karpaterna behärskar. Vi bjuds även på lustiga huvudbonader och det obligatoriska viftandet med svärd köpta på glesbygdsmarknader. Jag saknar liksminket, men får å andra sidan en rejält tilltagen dos läpp-penna av tidig 90-talskaraktär. I en nanosekund får vi även se en lockig blyg basist och en glad svart hund. Med största sannolikhet är det någon av dem som spelat in och redigerat videon. På omdömeslöshetsskalan ligger denna skapelse farligt högt, men man har ju sett värre. Jag känner rent spontant att skämskudden inte använts tillräckligt. Det ska vi ändra på. Första gången jag såg FORTIS NATURAs video tänkte jag direkt på en video som den amerikanska popprinssessan Courtney Stodden gjort. Tematiskt är de väldigt lika. Blont hår, bensprattel, monumental omdömeslöshet och en hund. Fröken Stoddens snutt är bara en minut och trettioåtta sekunder lång, men om någon av er lyckas ta er igenom hela stycket utan att skrika eller gömma ansiktet i händerna får ni en fin present. Lyssna gärna på texten.

Jag skämtar inte.

Visst blir man nästan lite imponerad. På lite drygt nittio sekunder lyckas Courtney åsamka mer lidande än alla DSBM-band på planeten tillsammans.

Nä, nu ska jag sätta mig och göra klart specialen om vilket hus i KING DIAMOND-mytologin vi i förintelseförsamlingen helst skulle vilja bo i.

På återseende.

/Hatpastorn

Tydligen var idén om att välja vilket skivomslag man helst ville semestra i ett populärt inslag på denna livsstilsblogg. Det kan bero på flera anledningar.

Antingen är samtliga läsare och utövare av de svarta konsterna egentligen goda medborgare som indoktrinerats in i den skandinaviska lutherska moralen, vilken fostrat samhällets stöttepelare till att inse sanningen i Karl-Bertil Jonssons årliga uttalande om att ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund på vilken samhället vilar. Och därför lärt sig uppskatta det sanna värdet i en välförtjänt semester för att sedan komma tillbaka med laddade batterier, taggade inför att ta sig an de uppgifter chefen är beredd att lägga på de av jobbmuskler numera välsvarvade axlarna.

Eller också är det precis tvärtom. De ”arbeten” våra läsare och de så kallade musiker vi skriver om utövat sträcker sig möjligen till att masa sig ur soffan för att med nöd och näppe orka fylla i en ansökningsblankett för socialbidrag, eller möjligen ett sommarjobb som tillhandahålls av en släkting till familjen. Eskapism blir egentligen ett opassande ord att använda för dessa människors vardag, då förmodligen inte en enda dag utspelat sig i vad ”normala” människor skulle kalla för verkligheten. Därför blir drömmen om boende i ett skivomslag en logisk fortsättning på dagen efter att favoritseriens slutvinjett ebbat ut i den ostädade lägenheten.

Vad vet jag?

Skulle vi fortsätta på det senare temat, blir åtminstone en del påstådda sysslor i black metal-världen begripligare. En gång, i ett forum på ett community för länge sedan, ställde en yngling en fråga jag än idag inte vet om den var allvarligt menad. Den löd i alla fall: ”varför är så många svartmetallare adliga?”. Han tänkte då givetvis på alla de lords som levde rövare i de otaliga band som haft turen att inneha medlemmar från det brittiska överhuset. Undrar just vad Sir Anthony Hopkins eller Sir Elton John skulle säga om de befann sig öga mot öga med självaste Baron von Abaddon under en mangling av Labors senaste budgetproposition. Nåja, efter Mick Jaggers dubbning till riddare borde väl fältet vara fritt för andra spelare att äntra den politiska arenan.

Men vad är då egentligen en lord, eller en adlig? Enligt stora boken om Kronblom – Gunnar Perssons serie som gick varm i den eminenta tidningen 91:an (jag planerar själv att sjösätta seriesatsningen 88:an Axelmaktsson) är just nämnde Kronblom att räkna som adlig, då han är en friherre – i den meningen att han helt enkelt slipper arbeta, vilket var adelns privilegium gentemot resten av befolkningen. Och om man läst om svenska musikers intima förhållande med myndigheter som A-kassan och Socialkontoret, ställs ju detta med adel i ett nytt ljus.

OK, detta kanske var ett sidospår. Vad jag egentligen skulle komma till var mina egna val i denna debatt. Jag väljer att ansluta mig till kontorsarbetarna, som högaktningsfullt skiter i semester. Jag vill inte ha någon jävla Lasse Åberg-kryssning till Paradisbadet, jag vill ha skrivbordskneget som Heks i OBTAINED ENSLAVEMENT sitter på.

Först och främst: vad är det egentligen han sitter och jobbar med? Och varför har karln inte sett till att skaffa en fungerande lampa? Alla som jobbat med någon form av pappersexercis vet att det är att be om spränghuvudvärk att sitta och försöka läsa finstilt i dokument som uppenbarligen har en pikant doft av mögel utan att vara utrustad med vettig belysning. Möjligen kan jag tänka mig att ett alltför starkt lysrör tidigare ställt till det för den gode Heks, då skenet verkar ha varit av skadlig UV-karaktär. Hur förklarar man annars att halva chipspannan fått en solariebehandling medan resten av ansiktet antagit samma färg som en KOL-sjuk man i sina sämsta år? Sjukt oergonomisk stol verkar han skaffat sig, också.

Men OK, att jobba dag och natt i det där utrymmet skulle nog ta musten ur den bäste. Så jag erkänner – även kontorsråttorna i Helvetet behöver nog en paus för att orka med resten av evigheten. Skulle jag då välja ett skivomslag att semestra i, finns det egentligen inget annat alternativ än LAKE OF TEARS ”A Crimson Cosmos”. Ett omslag som ser ut precis som skivan låter, för övrigt.

Alltså, vem fan skulle inte vilja rida runt på den där mekaniska grodan? Ju mer jag tänker på det, står det klart att detta egentligen måste vara en broschyr för en nöjespark efter apokalypsen. Vilken attraktion den riktiga biljettmagneten kan tänkas vara vet jag inte, jag kan helt enkelt inte bestämma mig. Den flygande robottorsken måste vara alla norrmäns våta dröm. Svanskeppet måste vara det KATATONIA egentligen besjöng i sin saligt underskattade hitlåt ”Love of the swan”. Eller är det en gås? Efter en stunds skakig färd är det dags att bli spådd av en märklig herre i skägg, dumstrut och en pyjamas med stjärnor och halvmånar. Förmodligen är det smygreklam för en algerisk utbrytarrepublik. Vad de två andra herrarna egentligen pysslar med vet jag inte, men prästen till vänster kan möjligen extraknäcka som mindre professionell mänsklig GPS. Tyvärr verkar matutbudet i parken vara lite snålt, men stekt svamp verkar tillhandahållas i överflöd.

Och, om min karriär skulle ta fart och skjuta i höjden efter år av harvande på dåligt upplysta kontor och unkna replokaler, är det inte utan att jag skulle vilja ha en livvakt till förfogande – man vet inte vad galna fans och usurpatorer kan ta sig till. Så mitt tredje skivomslagsval blir helt enkelt vilken personlig bodyguard som skulle värna om min säkerhet.

Vargbabianen från WOLFs debutplatta, så klart. Ingen skulle våga närma sig.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Skärtorsdag. Rent logiskt borde denna dag tillägnas usel DSBM. Som vi alla vet är den genren en tårfylld kittel som man kan sleva upp en hel del stinkande sörja ur. Dessvärre är jag inte på humör att utforska den genren mer än nödvändigt. Om ni undrar varför det varit sparsmakat med inlägg på senaste tiden så beror det på att undertecknad varit i Europa och dyrkat död. Eftersom mitt senaste resereportage blev ganska lyckat så är det väl hög tid att göra något liknande en gång till.

Återigen hade det här med bilder varit trevligt, men då min mobilkamera fortfarande är lika medioker får jag beskriva händelser och platser så gott som möjligt. Då detta inlägg är av det lite längre slaget så rekommenderar jag att ni brygger er en kopp kaffe innan ni sätter igång.

Nu far vi.

Förra torsdagen bar det iväg. 03:00 närmare bestämt. Som förberedelse inför resan hade vi laddat med matförgiftning, ryggpaj och ogiltiga pass. Uppförsbacken var där och den skulle bara bli brantare. Efter att ha kört i cirka tjugo minuter bestämde vi oss för att stanna på en nattöppen mack för att kolla lufttrycket och lite annat viktigt. Framför oss på parkeringen på macken stod en bil knökfull med kriminella element som trots den stränga kylan bestämt sig för att tvätta bilen med kallvatten. Man kunde inte annat än att skaka på huvudet. Det dröjde cirka två minuter innan farbror Blå kom och tog hand om dem så tydligen hade de härjat på en bra stund innan de bestämde sig för att tvätta bilen när det var femton minusgrader och snålblåst. Vi bemötte händelsen med en axelryckning och fortsatte vår färd mot Skavsta, en plats allmänt känd som ”Helvetet på Jorden”. Under resan diskuterade vi hur mycket rimligare allting hade varit om Ryan Air etablerat sig i Sundsvall. En och annan fakirresa hade kunnat lindras. Förutom Skavsta så tror jag att det är Skellefteå som är närmaste Ryan Air-destination. En flygplats som jag skämtsamt brukar kalla för RenSkavsta.

Efter en grabbnäve timmar var vi då framme vid flygplatsen. På poliskontoret byttes kontanter mot ljusdyrkande rosa temporära pass och vi var nu redo för allt. Incheckningen gick hur smidigt som helst och vips befann man sig väntandes på planet med en kall pilsner och en kycklingsmörgås för ofördelaktigt pris i näven. I vanliga fall brukar det aldrig gå så smidigt. När det kommer till att hamna hos nitisk personal som vill en ont är jag stormästare. En favorit var när den tyska tullen valde att klippa upp patronerna på mitt patronbälte för att kolla om det var krut i dem.

Anledningen till att vi överhuvudtaget befann oss på denna resa var en festival i Lissabon. Lissabon ligger som de flesta vet i Portugal. Vårt flygplan landade efter fyra timmar i Malaga. Det ligger i Spanien. Till på köpet hade man fått Orups gamla örhänge ”Magaluf” på hjärnan. Fråga mig inte varför, men den dånade likt en orkan i skallen. Anledningen till detta logistiska frågetecken fick vi aldrig riktigt svar på men eftersom Spanien bjöd på knallsol och nitton plusgrader så kunde jag inte brytt mig mindre, särskilt inte då det inte varit bra väder i Sundsvall på två år. När man stått och uppskattat värmen en stund dök vår chaufför/arrangör/merchsnubbe José upp och det var dags att sätta sig i hans rymliga minibuss för avresa mot Portugal. Klockan 21:00 var vi framme och med framme menar jag inte framme som i Lissabon utan framme någon helt annanstans. Vi var förvisso i Portugal, men i en helt annan stad som jag givetvis inte minns namnet på. Efter att ha rest i sisådär arton timmar så var skallen lite mosig. Huset vi stannat vid tillhörde någon av arrangörerna och detta var lite av ett palats. Ni vet de där husen som rapartister bor i på ”MTV Cribs”, där skulle vi stanna och käka grillat. Rena guldet. Vi var dock inte ensamma utan snubbarna från holländska DOOD var även där. Jävligt trevliga lirare. Efter att ha inmundigat ett par skålpund kött var det dags att glida vidare till vårt lägenhetshotell för övernattning. Innan vi for var vi dock tvungna att fråga vad månadshyran för det gigantiska lyxhuset egentligen var.

400 Euro.

Med munnar gapande likt Munchs ”Skriet” for vi mot natthärbärget under tystnad.

Lägenhetshotellet var både rymligt och fräscht och en god natts sömn var exakt vad man behövde efter att ha suttit och rest i nästan ett dygn. Plånboksröven var legendarisk och eftersom man snusat konstant var elefanthuden under läppen av kataklysmisk karaktär

Vi vaknade utsövda på fredagsmorgon och då vi blivit lovade både strandhäng och sightseeing i Lissabon var humöret på topp. Efter en snabb frukost kastade vi oss in i bilen och förväntade oss att vår slutdestination skulle ligga ett stenkast bort. Det gjorde den inte. Fyra-fem timmar senare rann man ur bilen, men nu var vi fan framme. Först ut var en tripp till Mosteiro dos Jerónimos, ett hyfsat matigt kloster som påbörjades i slutet på 1400-talet och stod klart runt 1600-talets början. Inte direkt ett hafsbygge. Enligt uppgift så gick det åt en och annan slav för att bygga stället och inuti ligger en hel drös med gamla kungar och annat fint folk begravda. Ska ni resa till Lissabon rekommenderas en titt. Utanför klostret kryllade det av suspekt folk som försökte pracka på oss solglasögon och annat tjafs. Såhär i efterhand hade det nog varit klokt att köpa ett par brillor då Lissabon är topp ett världens ljusaste stad. Särskilt för ett svenskt mullvadsas som bara sett mörker det senaste halvåret. Efter klostret drog vi en snabb sväng till presidentpalatset som var härligt pråligt. Avslutningsvis gick vi ner till The Padrão dos Descobrimentos, ännu ett maffigt monument över Portugals kändaste sjöfarare. Portugiserna kan det där med statyer och lull-lull. De påminner en hel del om Lyckselebor i den bemärkelsen.

Nu var man svenskt vrålhungrig så vi bestämde oss för att besöka en tjusig uteservering. Maten var utsökt och portionerna rejält tilltagna. Något som kändes lite udda då portugiserna är ett ganska litet folk. Varför de hade så enorma portioner fick vi emellertid svar på senare under resan. Vi var fem personer som öste på med varmrätter, efterrätter, pilsner, läskeblask och rödtjut. Slutnotan gick på sjuhundra spänn. Helt sjukt. När vi var i Paris sist blåste vi tiotusen på mat på två dagar. För den summan kan man nog äta sig monumentalt smällfet i Portugal. Nu kanske ni undrar varför jag bara yrar om mat och turistattraktioner. Tja, att vara ute på turné och liknande handlar som jag tidigare sagt väldigt lite om just musik. Däremot kan jag faktiskt smälla in lite livsnödvändig information så att ni inte tröttnar. När INQUISITION spelade in magnifika ”Ominous doctrines of the perpetual mystical macrocosm” så spelade de faktiskt in den med bas. För er dårar som missat INQUISITION så är de kända för att bara köra på gura, trummor och sång. Givetvis tog de bort all bas eftersom det enligt uppgift lät helt fel, däremot hade det varit genuint intressant att höra skillnaden. Jag ska gräva och se om jag kan få fram någon låt med bas så ni kan får höra. En annan sak jag fick lära mig var att Antifa orsakat stora problem i både Tyskland och Österrike på senaste. Genom bombhot och annat härligt har det stoppat spelningar med både döds och svartmetallband. Att nittionio procent av banden INTE är våldsnazister verkar inte spela någon roll. Funkade inte bombhoten så gick de till media som gjorde reportage om att vissa arrangörer bjöd in nazister. Återigen utan att bry sig om huruvida banden har de åsikterna eller inte och eftersom många arrangörer inte har möjlighet eller pengar att ta den striden avbokar de istället för att kämpa. Grymt värdelöst. Är det någon ute i läsekretsen som råkat ut för detta på senaste när ni varit ute och spelat? I längden kan detta bli ett stort problem då många turnéer bygger på att man spelar en hel del i Tyskland då det är där man vanligtvis får bäst pröjs. Man får väl se hur detta utvecklas, förhoppningsvis löser det sig.

Mätta och belåtna var det nu i alla fall dags att bege sig till stranden. Vi snackar kilometerlånga stränder med finkornig sand. I kör muttrade vi buttert över orättvisan att portugiserna kammade hem högvinsten när det kommer till klimat. Vi försökte även intala oss att detta var ungefär som Stavreviken. Det gick skitdåligt. Några timmar senare blev vi tvingade mot bilens generella riktning. Det var dags att uppsöka spelstället.

Klubben var riktigt bra med stora backstageutrymmen. Väggarna i backstageområdet hade tapetserats med turnéaffischer och liknande så det var nästan som att gå omkring i ett museum. Jag skämtar inte när jag säger att jag roade mig i minst tre timmar med att bara går runt och glo. Det finns många märkliga band här i världen. Att för en gångs skull få se något annat på väggarna än kukar och felaktigt konstruerade pentagram ritade med tusch var uppfriskande. Snubbarna i DOOD dök upp igen och vi fortsatte att snacka. Det visade sig att basisten även var insyltad i DARK FORTRESS och HATE MEDITATION där han spelade synt. Trumslagaren knegade på trumaffär och han berättade för mig att NECROPHAGIST med största sannolikhet aldrig kommer att släppa en ny platta. Tydligen hade de börjat på en uppföljare till ”Epitaph” men då hade Muhammed bestämt sig för att skaffa en sjusträngad gitarr och ville utforska den. ”Epitaph” släpptes 2004. Faktum är att jag kom så bra överens med killarna att jag fick en gratis T-shirt och fri sprit. Vi kom faktiskt till det stadiet att jag stödköpte deras kassett. Alltid lika trevligt att träffa vettigt folk när man är ute, men borta vid horisonten började orosmolnen hopa sig …

I sann portugisisk anda var allting legendariskt försenat så det första bandet klev på cirka tre timmar efter utsatt tid. Dessa ynglingar kallade sig WANDERER och spelade ruffig speed metal. Hade de haft en bättre trummis och en mer potent vokalist hade detta faktiskt kunna bli något. Energin och melodierna var det inget större fel på. Dessutom hade basisten en rejält tilltagen tangorabatt som var så nihilistisk att man bara ville köpa blint. En positiv överraskning. I vanliga fall brukar ju de första banden inte vara något att hänga i julgranen.

Näst på tur var ALCHEMIST, en portugisisk trio bestående av gamla rävar som spelade något som lät som en blandning av CELTIC FROST och norskt 90-tal. Jag applåderade så det sved i handflatorna. Jag har ingen aning om hur de låter på skiva, men live var de ruskigt bra.

Efter ALCHEMIST var det då dags för DOOD, eller ”Dude” som amerikanen Blake från NACHTMYSTIUM och HATE MEDITATION roat kallat grabbarna. Jag stod med kassett och T-shirt i hand och väntade spänt. Trummisen jobbade som sagt på trumaffär, ägde dyra pedaler och kände diverse europeiska supertrummisar. Basisten spelade i hyfsat välkända orkestrar och det övriga manskapet hade rimlig musiksmak efter vad jag fått veta under våra samtal. Jag var peppad. Jag var redo att bli överkörd. Jag ville så gärna att detta skulle vara bra. De började spela och …

Plötsligt befann jag mig på hotellrummet som låg i närheten av klubben med ansiktet begravt i handflatorna medan mina bandkamrater skrattade hånfullt åt mig. DOOD hade varit bedrövliga. Tydligen hade detta varit deras första spelning och då kan man förstå att det kan bli lite stelt. Men detta … ja, vad ska man säga? De första två låtarna var nonchalant ljudande svartmetall i samma liga som VARGSANG, fast absolut inte lika bra. Låt tre var en lugnare bit som faktiskt var riktigt vass. Efter det spårade det ur rejält. Ingen kunde låtarna, scennärvaron var högst bristfällig och låtmaterialet haltande likt Jack Nicholson i slutet på ”The Shining”. När de skulle få igång publiken med att klösa av SATYRICONs ”The wolfpack” kollapsade hela universum. För det första är det alltid märkligt när band kör covers från den senaste skivan och för det andra var det mer en slakt än en cover. Faktum är att det tog ett par minuter innan man fattade vad de egentligen spelade. Efter ”The wolfpack” lirade de en sista egenkomponerad bit och klev av under tystnad. Med under tystnad menar jag inte att det var bandet som var tyst utan hela lokalen var tyst som graven. Obehagligt. Däremot ska pluspoäng delas ut till gitarristen. Han anade snabbt vart det hela var på väg så han körde med total fuck off-attityd. Hans stil var att fylla överläppen med luft och sedan lite skönt avslappnat promenera runt på scenen och såga som en vettvilling på gitarren. När man scendebuterar kan man ju tycka att det ska tillbringas en hel del tid i replokalen. Tydligen inte. Jävligt trist, särskilt eftersom de var så sjukt trevliga. Bättre lycka nästa gång.

Den natten sov jag riktigt dåligt. Dels snarkade min gitarrspelande bandkamrat som ett odjur. Dels var det en tupp som bodde ett stenkast från hotellet som tyckte att det var en kanonidé att gala som en storidiot var femte sekund. Dels var det allehanda fyllskallar från festivalen som löpte amok i korridorerna och dels var jag fortfarande helt ställd efter DOOD-giget. När jag vaknade på morgonen hade mina bandkamrater kommit tillbaka efter en kulinarisk utflykt. Den lätta grönheten i deras ansikten gjorde att jag hoppade över restaurangen de ätit lunch på. En snabb dusch och ett brandtal över min kolossala hunger gjorde att vi återigen var på väg ut. Vi befann oss inte direkt centralt så att hitta ett bra matställe visade sig vara omöjligt. När vi vandrat omkring i någon timme utan att hitta något av intresse började paniken att smyga sig på. Till slut fann vi en liten närbutik där man kunde köpa chips och vatten för fördelaktiga priser. Slokörat knatade vi tillbaka till hotellet och på vägen skämtade vi om att anledningen till att de hade så stora portioner var att när man väl hittat något att förtära måste man äta som en varg för man vet inte när man får dinera nästa gång. TV-apparaten på hotellrummet bjöd på någon underbart svettig fantasyserie vid namn ”Legend of the seeker” som jag lyckats undvika. Vi snackar tighta röda läderkläder, Xena-doftande specialeffekter och lesbiska undertoner. Böckerna serien bygger på har jag missat, men jag antar att TV-serien inte gör dem rättvisa. I ren taktik somnade jag med min lekamen fylld med chips.

Väl vaken igen var det dags för rond två i kampen om att finna ett bra matställe. Tack och lov hittade vi en större mataffär som hade take away-krubb så vi tog vår mikrovågsvarma föda och satte oss på en bänk i solskenet. Livskvalitén klev upp flera snäpp. Efter det blev det mer hotell och mer sömn. Som ni hör är det hårda bud att vara ute på vift. Runt 21:00 begav vi oss till klubben och satte oss backstage. En viss skitnödighet började göra sig tillkänna så jag begav mig mot sanitetsanläggningen för en analevakuering. För det första fanns det inget skithuspapper, men det var det minsta problemet. Det största problemet var att toalettringen låg upp och ner på golvet i en ocean av piss. Tydligen hade folket gett upp så hårt att de numera bara pissade in genom dörren mer än de siktade på själva toaletten. Jag knep ihop ringmuskeln och traskade tillbaka till logen. I ren taktik skippade jag maten som det bjöds på. Okokt ris och bläckfisk.

Tiden gick. Och gick. Och gick. Klockan 04:00 var vi tillbaka på hotellet. Efter en rejäl försening hade man äntligen fått mosa portugiserna. Nu var det dags för dusch då vi var tvungna att fara mot flygplatsen 06:00. Jag slog på duschen samtidigt som jag försökte slå bort liksminket från ansiktet med hjälp av handfatet. Efter fem minuter var duschvattnet fortfarande iskallt. Av orsaker bortom mitt förstånd stängde hotellet nämligen av varmvattnet på natten. Jag klev ut ur badrummet och möttes av idel trötta blickar. Väskor packades och klockan 05:00 lade man sig i sängen med liksmink, svett och hat droppandes från kroppen. Tuppen vrålade högre än någonsin.

06:00 var det återigen dags att sätta sig i denna minibuss som man genom åren spenderat obehagligt mycket tid i. Nu kanske ni tror att vi skulle ta flyget som gick från Lissabon? Självklart inte. Malaga då? Är du galen. Madrid då? Barcelona? Nej. Nej. Nej.

Spelar man i Lissabon är det tydligen absolut rimligast att man flyger hem från …

Frankrike.

Vet ni hur långt det är? Det vet ingen, förutom jag då. Resan tog drygt tolv timmar, däremot sov man nästan hela vägen så det var inte så jävligt. Förutom då att man var galet sliten i kroppen. Att sittsova i tolv timmar ett par timmar efter man just klivit av en scen gör inte susen för ens lekamen. Återigen försökte vi få klarhet i varför resan bokats på detta sätt, men vi fick inget vettigt svar. Att besöka fyra länder på en dag om man inkluderar Sverige kändes emellertid lite exotiskt.

Incheckningen i Frankrike gick problemfritt, dessvärre minns jag inte vad staden hette då jag var legendariskt disorienterad. Det är faktiskt ett under att jag minns att det var Frankrike. Under hela resan hade vi drabbats av diverse mindre missöden. Det är för många att skriva om. Det var allt från oväntade svallvågor ner i skorna till att kliva i hundskit till att tappa bort solglasögonen till att behöva sätta sig på damtoaletten för att det är det enda stället det finns papper på och få utskällningar av små ettriga portugisiska tanter. Att man även klämde könsdelarna när man lite smidigt skulle skutta in i minibussen gjorde att man slutligen fick användning av TKUs gamla braktitel ”Pang på pungen i Portugal”. På flygplatsen i Frankrike skedde det dock en händelse som gjorde att jag bara gav upp och tjöt av skratt. När man är i ett land där valutan stavas Euro så dröjer det en minut innan börsen är till bredden fylld med totalt värdelösa mynt. Min vän och kollega Hellkvist bestämde sig för att råda bot på detta genom att göra sig av med merparten av sina mynt i en kaffeautomat. Han hade totalt sju Euro i mynt och stoppade möget i myntfacket, tryckte på knappen där det på utrikiska stod ”kaffe” och … ingenting hände. Han tryckte igen. Ingenting. Han tryckte på ”Retur”. Ingenting. Han tryckte på ”Retur” igen.

Jackpot.

Från att ha haft sju Euro i mynt hade han nu tio Euro i mynt och myntfacket var nu på väg att explodera. I missmod stoppade han börsen i bakfickan och i samlad tropp ställde vi oss i kön för att vänta på planet. Flygplan är ju nämligen tacksamma ställen att göra sig av med mynt på.

Planet kom, vi satte oss tillrätta. Det första kabinpersonalen meddelar i högtalarna är att detta var en ”Cashfree flight”, man fick alltså bara betala med kort. Samtidigt som jag bröt ihop av skratt hörde jag ett avgrundsvrål från Hellkvists generella riktning.

Strax efter 23:00 landade vi på Skavsta. Vädret var iskallt och blåsigt som det bara kan vara där. Vi hämtade ut vår bil och började vår fem timmar långa bilfärd hem. I bilen spelades SLIDHRs purfärska album ”Deluge” på adekvat volym. Ett album som med stor sannolikhet kommer att hamna på årsbästalistan. Kolla upp den om ni har möjlighet.

05:00 var vi hemma. Jag har inte hämtat mig än. När det kommer till att resa långa avstånd i bil tror jag att den här resan endast toppas av gången då vi panikkörde från Budapest i Ungern till Hastings i England. Däremot var det schysst att få se solen som man bara hört ryktas om de senaste åren.

/Hatpastorn

Genom årtusendena har människan gjort saker som ansetts vara omöjliga. Öknar har korsats, berg har bestigits, oceaner har seglats och djungler har kartlagts. Enligt Steve Harris har man även slagits mot dinosaurier. Texten till ”Quest for fire” är än idag IRON MAIDENs största frågetecken. Sjukt bra låt dock. Vad har då enorma prestationer och dinosaurier gemensamt med det som jag tänker skriva om idag?

Allt.

Idag tänkte jag nämligen utföra mastodontprestationen att ta några trevande steg i den bottenlösa svavelstinkande sumpmark som kallas AOR. Adult Oriented Rock. Smaka på de orden. Vad är då egentligen AOR? Ja, omdömeslös och totalt oavslappnad musikermusik av/för/med kränkta vita män som passerat femtio brukar jag bäst beskriva det som nu när jag är vuxen. När jag var ond tonåring och hade en och samma BATHORY-longsleeve på mig i ett helt år refererade jag till genren som ”kristna bögar”. Som ni förstår är detta en fruktansvärd genre. BATHORY-tröjan har jag fortfarande kvar och kvalitén på den är helt monumental. Visst är den urtvättad, men jämför man den med min gamla ARCKANUM-longsleeve där all färg försvann efter första tvätten i 40 grader är det en ofattbar skillnad. Bli inte paff om segmentet ”Hatpastorn recenserar sina gamla hårdrockströjor” dyker upp i framtiden.

Då mina kunskaper om AOR får anses som utomordentligt bristfälliga gjorde jag det lite ”lätt” för mig och surfade in på AOR-Heavens hemsida för att lära mig mer. Ett skivbolag vars namn snabbt visade sig vara en fulländad oxymoron. Gud finns inte här.

Detta var vad jag hittade innan jag skrikande kastade mig ut från balkongen.

BAI BANG är inte bara en stad i Vietnam utan även en svensk grupp bestående av mustiga solariebruna män i lustiga hattar. Enligt en recension jag fann spelar de ”gladpoppig rockmusik med en liten partyunderton”. Ironikern och cynikern inom mig har just nu elakartad andnöd. Om vi tar oss en titt på skivomslaget till deras mästerverk ”Livin’ my dream” så ser vi fyra kavata killar i snäva byxor som svävar framför en storstad som precis håller på att försvinna i en atombomsexplosion. Jag antar att bandnamnet egentligen ska lyda ”BYE BANG”. Olustigt. Jag undrar vad det är för slags dröm de lever. De kanske bara ont vill göra och en värld förstöra. Människor som tycker att black metal är en oavslappnad genre bör ta sig en närmare titt på AOR-scenen. Jösses alltså.  Här är för övrigt låtlistan på deras platta.

1. We’re united
2. Livin’ my dream
3. Come on
4. Rock on
5. Stay
6. Gonna have it all
7. Tonight
8. Rock it
9. Die for you
10. Put on her dress

Kampen mot fred och välfärd går vidare och det gör även vi.

Detta är ett typiskt AOR-omslag. Ett halvnaket tjusigt fruntimmer som gör något lite syndigt. I det här fallet håller fröken i en Jack Daniels-flaska samt stressröker. Min teori om varför hon gör detta är att upphovsmannen David Mark Pearce ser ut såhär. Öppen skjorta, halskedjor, dyr klocka som han stolt visar upp, ostyrigt hår, elak svullen uppsyn samt gitarren placerad så den påminner om en erigerad penis. Man blir faktiskt lite illa till mods. Sist jag blev illa till mods när det kommer till musik var när jag som tolvåring fiskade upp PUNGENT STENCHs platta ”Dirty rhymes and psychotronic beats” ur skivbacken på Sundsvalls skivbutik. Det omslaget skrämmer än idag vettet ur mig. Jag har inte hört en ton David Mark Pearce men jag kan gissa hur det låter. Evighetslånga gitarrsolon för att dölja undermåligt material. Gitarrerna högst i mixen. Programmerade trummor. Självklart sjunger han själv trots att han inte borde. Minst tre låtar med ordet ”love” eller ”vikings” i titeln. Allt paketerat med ett fagert fruntimmer på skivomslaget för att locka kåta gubbar till köp. Det är fan så man blir förbannad. Vi traskar vidare.

DRIVE SHE SAID. Nja, hon skrek nog snarare ”Drive” till sin väninna samt hamrade med handflatorna på instrumentpanelen när hon fick se denna bjärta duo komma spankulerandes på trottoaren. Den långa snubben längst bak har helt seriöst en skjorta som trotsar naturlagarna. Att den är uppknäppt till naveln verkar vara industristandard inom dessa kretsar. Nu kommer en seriöst menad fråga. Är det någon som någonsin, någonstans, någon gång tyckt det sett hett ut? Är det någon slags hemlig kod? Vad vill de egentligen ha sagt? Om man är vältränad kan man ju förstå att man vill visa upp sig, men den enda styrketräning AOR-folket verkar begagna sig av är när de kämpar på sig de alldeles för trånga Domus-jeansen på morgonen.  Att den håriga gnomen med lila/illafärgad skjorta försöker få plats med händerna i de minimala fickorna på sin skinnväst är nästan bedårande. Jag vet inte hur många skivor DRIVE SHE SAID har gjort men jag vet att de använt ordet ”love” mer omfattande än VON mässade ”Satan” på ”Satanic blood”. AOR kanske inte är den bästa musikgenren, men den är tammefan den roligaste. Vi åker vidare.

GRIMSTINE har fattat poängen med hur roligt AOR är. De ser åtminstone glada och lite avslappnade ut. Utan att ha hört en ton kröner jag dessa till genrens absolut bästa band. Lirarna ser faktiskt trevliga ut, något som är lika vanligt inom AOR som en bussterminal utan minst en högljudd alkis.

Mark Spiro har just släppt en skiva betitlad ”It’s a beautiful life” och vi kan ju alla se hur tokförtjust han är över den saken. Han kanske är putt över att den övermulna världen lutar åt höger eller att han glömde ta på sig en skjorta den här dagen då fotografiet togs. Vem vet? Bilden ser ut att vara tagen i Härnösand och vips fattar jag varför han ser så grinig ut. ”It’s a beautiful life”. Den titeln i samband med det här fotografiet är ren och skär briljans.

Det här är true AOR. FATE har fattat allt. Arnold Schwarzenegger i mentalsjuk skjorta till vänster. Check. Långhårig människa med armarna i kors. Check. Matte från SINS OF OMISSION/MÖRK GRYNING om tjugo år om han snöar in på snabba solglasögon och hälsovådliga skjortor. Check. Bister min, öppen skjorta, tusen halskedjor. Check. Ännu snabbare glasögon, ännu mer öppen skjorta, ännu fler halskedjor. Check.

Efter lite efterforskningar visar det sig att FATE grundades av Hank Sherman från gudomliga MERCYFUL FATE. Jag tar tillbaka allt elakt jag sagt om FATE. Förlåt. Vänta lite nu. Hank Sherman hoppade av redan 1988? Ja, då är FATE inte bara ett fruktansvärt AOR-band, de är även ett DANSKT fruktansvärt AOR-band.

WHITE WIDDOW. Märklig stavning på namnet, men det finns säkert någon bra förklaring till det. Bandfotot är emellertid fantastiskt. Längst till vänster har vi killen som sover, äter och skiter AOR. Han drar sig inte för något och han står för allt. Inklusive den där kavajen. Sjunger han om att ”fly away on the wings of destiny” så är det EXAKT vad han kommer att göra. De andra grabbarna däremot är inte lika övertygade längre. Han i lila vad-det-nu-är står bokstavligen och vacklar. Antingen sällar han sig med de övriga skeptikerna eller så går han all-in och omfamnar AOR-livsstilen fullständigt. Han har inte bestämt sig riktigt än och det ser vi tydligt på hans ansiktsuttryck. Vad som helst kan hända. Den långhåriga snubben i mitten spelar garanterat trummor i ett ganska hyfsat death metal-band som lånat en hel del från tidiga MY DYING BRIDE. Efter åratal av tjat har han gått med på att lägga trummor på WHITE WIDDOWs senaste opus ”Serenade” och nu finner han sig i den prekära situationen att han måste visa sin nuna på ett bandfoto med gruppen ifråga. Han är inte nöjd. Grabb nummer fyra gillar att spela bas, lyssna på tidiga ACCEPT samt att ha allmänt trevligt. Just nu vill han bara springa iväg och väntar bara på den stund då kille nummer tre slutligen fattar beslutet att lämna lokalen så han slipper springa själv. Sist har vi killen som låtsats gått fel och tittar in i kameran med spelad förvåning. I omklädningsrummet ligger det kilovis med absurda klädkreationer som AOR-mannen plockat fram som den här grabben vägrat ta på sig. Det kommer att bli problem i det här bandet. Sanna mina ord.

CRYONIC TEMPLE. Nä, nu vågar jag inte skriva ett ord till för den rakade gentlemannen ser ut att vilja slå ihjäl mig.

På återseende.

/Hatpastorn

Jag (mar)drömde inatt att jag tittade på en halvtimmeslång propagandafilm som fackorganisationen LO gjort i samarbete med den vansinniga människan Staffan Hildebrand. I huvudrollerna fann jag både Jerry Williams och Joey Tempest. Allting var verkligen egendomligt och sådär David Lynch-surrealistiskt som bara drömmar kan vara.

Ett problem.

Filmen finns på riktigt.

Jag anar att många av er redan sett On The Loose från 1985, men jag hade lyckats undvika den ända tills Heidenhammer tvingade mig att se den två gånger på raken. Maken till märklig rulle har jag inte sett på evigheter och då är jag ändå liraren som för en vecka sedan med egna pengar glatt betalade för en DVD-utgåva av Aliens VS Avatars. Filmen, On The Loose inte Aliens VS Avatars även om det hade varit ganska hysteriskt, handlar om en hopplös människa vid namn Peter som jobbar som svetsare. Med ”jobba” menar jag att han inte kan utföra någonting utan att ställa till med en smärre undergång, en av höjdpunkterna är när han lyckas bränna Jerry med svetsen. Denna Peter, spelad av Thomas Fryk, är tillsammans med en tjej vid namn Nina och han är en lika god pojkvän som han är svetsare. EUROPE ska komma och spela i staden och Peter är både peppad och sjukligt svartsjuk då Nina har ett osunt förhållande till Joey Tempest. Mellan raderna kan man läsa att Joey har ”Rocked the night” med Nina vid ett tidigare möte. Joey Tempest är för övrigt så självgod i filmen att han får ärkesvinet Karlsson på taket att framstå som en komapatient. Nina och Peter går på konserten, allt spårar ur och Peter hamnar i bråk. Utan att förhäva mig kan jag påstå att slagsmålsscenerna inte direkt är i John Woo-klass. Vår hjälte har nu inte bara skämt ut sig på jobbet upprepade gånger, han har även ställt till det med Nina samt med världsstjärnorna i EUROPE. Hur löser då sig dessa problem? På jobbfronten håller Jerry Williams ett brandtal för Peter om fackföreningarnas förträfflighet och han brister även tidigare i filmen ut i sång. Enligt Heidenhammer ställde Jerry Williams upp gratis på ett villkor och det var att han ville sjunga ”Working class hero” från pärm till pärm. Det fick han och detta är ett typexempel på när det engelska uttrycket ”Mindblown” inte alltid räcker till. Jerrys tal får dock Peter på bättre tankar, men jag antar att han i framtiden fortfarande kommer att utsätta sina arbetskamrater för direkt livsfara genom att bara finnas till. EUROPE sluter han fred med genom att laga deras turnébuss som lite lägligt brakat ihop. Joey berättar då för Peter vilken bra tjej han har och vips har Peter och Ninas förhållande lappats ihop. Dock bör jag tillägga att Joeys attityd under det samtalet inte känns helt OK. Medan jag skämskuddade mig igenom spektaklet fick jag upp sinnesbilder av Joey och Nina som fick A Serbian Film att framstå som en lättsam bagatell. Filmen slutar med att Peter står i snömodden och kollar när EUROPE far iväg i sin turnébuss samtidigt som ”On the loose” spelas på högsta volym.

Just. Wow.

Här är filmen i sin helhet så ni kan uppleva den själva. Ta fram chipsen, läsken och numret till doktor Kevorkian och kör hårt.

Kevorkian dog tyvärr 2011 så jag tror en signal till Philip Nitschke passar bättre.

Jag skulle kunna gå an i evigheter om Staffan Hildebrands uselhet i allmänhet och On The Loose i synnerhet, men vi måste dra en gräns någonstans. Nu kanske uppmärksamma läsare undrar varför jag yrar om EUROPE när jag i vanliga fall skriver om svartmetall. Det ska jag tala om. När Heidenhammer visade mig denna cineastiska vederstyggelse väcktes en idé om att dubba om den här filmen och låta den handla om något helt annat. Typ att OLD MANS CHILD kommer till staden och att Peter, i vår version känd som Emperor Nightnoctum, hamnar i helt andra trångmål. Tanken var … ja, god var väl att ta i men det fanns potential till något riktigt efterblivet. Problemet var som vanligt tidsbrist även om jag önskar att vi skulle kunna ro ihop projektet i framtiden bara man lyckades få tid att plita ihop ett bra manus. Dock har filmen fastnat i mitt medvetande så jag var helt enkelt tvungen att skriva någonting om den innan jag kollapsade. Därav detta inlägg.

Jag önskar av hela mitt väsen att LO gör en ny propagandafilm i samma klass. Jag har en hel del spännande uppslag. Vad sägs om en film om den unge och förvirrade asfaltsläggaren Hansi som tillsammans med sin flickvän Berith väntar på att SABATON ska komma till deras hemstad Sunne för att riva av en hejdundrandes show. Mellan låtarna står vokalisten i pilotbrillor och skottsäker väst och propagerar för sänkt A-kassa. Sedan spelar de ”Carolus Rex”-plattan från pärm till pärm samtidigt som ungdomarna står och fistbangar utan en tanke på morgondagen.

Eller vänta, den filmen har ju redan gjorts.

Åsa-Nisse Flyger I Luften.

/Hatpastorn

Inom en snar framtid kommer min och Heidenhammers artikelserie om vilket hus i King Diamond-mytologin man helst skulle vilja bo i. Utan att överdriva så kan jag säga att de inläggen kommer att bli legendariskt djuplodande då vi gick ner på atomnivå och när jag säger atomnivå så menar jag verkligen det. När man på fullaste allvar sitter och räknar ut vad driftskostnaderna skulle vara om man valde att bo i kyrkan han sjunger om på ”House of God” vet man att det gått för långt. Detta inlägg får därför ses som en inkörsport till lite tyngre grejer som komma skall.

När Heidenhammer föreslog det här segmentet så placerade sig mina ögonbryn uppe vid hårfästet och alla som passerat den ädla åldern av trettio kan raskt räkna ut att det är hyfsat högt upp. När jag väl idisslat vad människan faktiskt sagt höll jag med om att det skulle vara en kul idé. Vad innebär då hela den här ”flyttar in”-grejen egentligen? Jo, det ska jag tala om. Tanken är att man ska välja tre svart eller dödsmetallrelaterade skivomslag som man skulle vilja bo i och motivera varför. Vid en första anblick så ter sig denna idé en smula märklig, men faktum är att dina val säger mer om dig som person än du kan ana. Hjärnskrynklare skulle faktiskt kunna skrota sina Rorschachtest och köra den här varianten istället.

När jag då fick frågan om vilka tre omslag jag skulle vilja bo i föll mina tankar direkt på omslaget till EMPERORs ”In the nightside eclipse”. Jag menar, vem vill inte bo där? Sedan började jag tänka efter och det var väl där som det spårade ur. Först och främst. Hur fan tar man sig till jobbet? Man lär ju knappast kunna ta bilen och går man finns det en hundraprocentig chans att man blir knullmördad av bruna orcher med spetsiga hattar. Ett annat stressmoment är ju liemannen som cirkulerar ett stenkast från ens bostad. Den dåliga stämningen som uppstår när man har främmande och måste förklara att det är döden själv som planlöst dundrar omkring ute på gården lär vara legendarisk. Sedan har man ju en hel del frågor gällande planlösningen på det där tornet som man bor i. Nä, ”In the nightside eclipse” går tyvärr bort.

Det var nu det blev svårt. Riktigt svårt. Så svårt att när jag senast surrade med Heidenhammer kom vi överens om att vi skulle välja ett omslag att bo i och två man skulle kunna tänka sig att semestra i. Uppenbarligen kryllar det inte precis av omslag inom de extremare musikstilarna som man kan tänkas flytta in i på en mer permanent basis. Nu sitter det garanterat någon där ute i världen som vill visa sig på styva linan och säga att den vill bo i omslaget till typ ”Butchered at birth” eller liknande. Släpp sargen. Å andra sidan skulle jag hemskt gärna vilja göra ett studiebesök i ”Gallery of suicide”-omslaget. Ett skivomslag och ett textkoncept som gjorde att jag verkligen ville lära mig att uppskatta CANNIBAL CORPSE. Tyvärr gick det åt skogen, men bilderna och textkonceptet känns fortfarande fräcka. En guidad tur genom ett gigantiskt palats där folk tar livet av sig på alla möjliga och omöjliga sätt känns ju kanske spontant inte som någon nöjessemester, men nyfiken är man i alla fall. MORTIIS tidiga omslag där han helt sonika nöp konstverk av John Bauer vore kul att besöka, fast å andra sidan räcker det med att kliva utanför dörren här i Sundsvall så får man natur kastat i ansiktet. Om man går åt rätt håll vill säga. Går man åt fel håll finns det bara tung industri som spyr ut godsaker ur skorstenarna. ”Stargate”-omslaget vill jag emellertid besöka bara för att se spektaklet med egna ögon. Sedan vet jag inte om MORTIIS skulle räknas rent genremässigt. Ja, såvida man inte hänvisar till det som Per Sinding-Larsen sade på bästa sändningstid i något musikprogram han hade på SVT:

Nu spelar ju inte MORTIIS black metal utan han spelar death metal.

Jag skrattade rått.

Mot bättre vetande. Här kommer mina tre val. Det första vill jag bo i och de två andra kan jag tänka mig att semestra i.

1. LAKE OF TEARS – ”Neonai”.

Först tänkte jag välja ”A crimson cosmos” med samma band men det är något med färgen på himlen som gör att jag får begynnande migrän. Sedan så känns ”Neonai”-omslaget betydligt mera kravlöst. Jag menar, hur många problem kan man egentligen ha om man bor i en svamp och tillbringar sina dagar med att rida på kråkor tillsammans med enorma färgglada harar. Till och med solen ser kontent ut. Frågan är dock om jag skulle vilja bo där året runt. Man lär bli lite mätt på att spendera dagarna med att bara flumma omkring. Fast å andra sidan misstänker jag att det skulle ta ett bra tag innan man tröttnade på kråkflygning.  Nu finns det garanterat någon ornitolog/viktigpetter ute i läsarkretsen som vill påminna mig om att det där är korpar och inte kråkor och att LAKE OF TEARS knappast spelar döds eller black. Visst, det går lika bra det för då föreställer omslaget ett somrigt Blashyrkh och vips kammar jag in några svartmetallpoäng och kan hävda att LAKE OF TEARS är ett black metal-band. Gränsryttare säger ni. Geni säger jag.

”Neonai”, kom igen. Vem vill inte bo här? Alla är välkomna.

2. SUMMONING – ”Old mornings dawn”.

En tältsemester i denna skönhet skulle ju inte sitta fel. Att det är sjukt stenigt och svårframkomligt skiter vi i. Då min hud reagerar på sol som vatten reagerar på en Mogwai känns både solmängden och temperaturen rimlig. Myggratiot kan vara farligt högt, men det kan omöjligt vara värre än vad det var i Lycksele 1989. Året då det var så mycket mygg att man inte kunde andas om man var dum nog att ge sig ut i skogen. Då var det jävligt roligt att bli tvingad på fisketur av farföräldrarna till något svartvatten mitt ute i skogen. Mört, mygg, människoförakt. Där snackar vi ohelig treenighet.

Bara man slipper myggen vore dock SUMMONING-omslaget rena drömmen att semestra i. Tjusig natur och inte en människa i sikte. Fantastiskt. Ibland behöver det inte vara så förbannat avancerat. Varför ratade jag då MORTIIS men valde SUMMONING? Det har jag ingen aning om men jag antar att eftersom jag lyssnade på de sistnämnda innan jag satte igång att skriva kan det haft en viss inverkan. Tur att jag inte lyssnade på TROLLs ”Drep de kristne”. Den byn vill man ju knappast sätta sin fot i. Inte nog med att det kryllar av kristna bönder, visar man sig utomhus blir ens lekamen ramponerad av beväpnade hårdrockstroll. Jag betackar mig.

3. RESURRECTION – ”Embalmed existance”.

Jag är verkligen inget större fan av RESURRECTION, snackar vi death metal ingen brydde sig om lyssnar jag mycket hellre på galet underskattade BRUTALITY. Däremot uppskattar jag omslagsartisten Dan Seagrave och därför valde jag att ta detta omslag från hans hemsida och på så sätt slipper man trötta logotyper och trista typsnitt. Detta är inte ett av hans snyggaste verk men i det här fallet rör det sig om semester och här vill man ju utan tvekan spendera ett par månader med att bara strosa omkring och kolla på alla sevärdheter. HP Lovecraft möter HR Giger, som gammal rollspelsnörd gör man i brallan av bara tanken. Sedan verkar det vara sådär skönt folktomt. Blir semestern lyckad skulle jag nog kunna tänka mig att bo i det här omslaget.

Handsken är kastad. Nu väntar jag med spänning på vilka skivomslag doktorn och herr Hammer väljer.

På återseende.

/Hatpastorn

Jag antar att de flesta av er redan är medvetna om det nya bandet STILLAs existens. Detta är inte speciellt förvånande då gruppen ståtar med folk från BERGRAVEN, DE ARMA och kanske framförallt ARMAGEDDA. Den tredje mars släpps deras första giv vid namn ”Till stilla falla”, ett alster jag lyssnat kopiöst mycket på de senaste veckorna då bolaget Nordvis var bussiga nog att skicka mig ett promoexemplar. Med tanke på att det är många som är intresserade av detta skivsläpp så tänkte jag ge mina åsikter om albumet. Det är så sällan jag faktiskt får skriva om något bra på denna Likpredikan och efter min vistelse tillsammans med Phallusifer – The Immoral Code behöver jag rensa ur systemet innan jag ger mig i kast med något annat vansinnesprojekt.

Det första som slår en när man avnjuter ”Till stilla falla” är hur pass genomarbetad den är. Gitarr och basarbetet påminner om en mix mellan ENTHRALs debut ”Prophecies of the dying”, VED BUENS ENDEs magiska ”Written in waters” och TULUS tre första släpp i allmänhet, men ”Evil 1999” i synnerhet. Det är komplext, atmosfäriskt och skruvat, men samtidigt högst minnesvärt. Då gitarrerna oftast rör sig i de ljusare regionerna får basen gott om plats att lägga till sin egen prägel. Tänk er Fenriz klassiska baslir på DÖDHEIMSGARDs ”Kronet til konge” fast med kompetensen hos ULVERs gamla fyrsträngsspecialist Skoll. När det kommer till sången så är det givetvis ARMAGEDDAs gamla näktergal A. Pettersson som sköter den biten och det är nu det blir lite märkligt. I vanliga fall brukar hans röst vara det som man fokuserar på när man lyssnar på musik han varit insyltad i. I fallet STILLA händer det så pass mycket på strängfronten att sången hamnar i skymundan trots att han sjunger ruskigt bra. Ingen kan ju låta som en folkmordisk vinalkis så hårt och komma undan med det som han. Faktum är att det inte direkt kryllar av sångpartier på skivan. Personligen tycker jag det är skönt med plattor där sångaren har vett att hålla käften emellanåt, är musiken tillräckligt intressant behöver man inte ha så mycket av den varan. Där har vi ett tydligt problem med ”nyare” black metal eller vad man ska kalla det. Det är sång hela tiden då banden är rädda för att låta musiken tala för sig själv. Det och att baskaggarna ligger högst i mixen. STILLA har tack och lov fattat poängen. Trummorna, som är rimligt mixade bör tilläggas, sköts av J. Marklund som bland annat bankat skinn i LIK, GRIFTESKYMFNING och WHIRLING. Han sköter sitt jobb med bravur och behärskar både norskgrindet, BURZUM-fyrtakten och VED BUENS ENDE-mecket. Mer behöver ingen kunna.

”Till stilla falla” består av sex spår. ”Tidlösa vindar”, ”Aldrig döden minnas…”, ”Askormen”, ”Hinsides dagen”, ”Allt är åter” och ”Till stilla falla”. Samtliga slagdängor är av den längre sorten där fokus ligger mer på en allmän upplevelse än refrängkavalkader. Ni som orkat läsa mina årsbästalistor vet att jag dyrkar den sortens svartmetall. Varje gång man lyssnar igenom plattan lägger man märke till nya detaljer och får nya favoritpartier. Detta gör att albumet håller i en evighet. Jag vet att jag i överflöd refererat till gamla norska guldplattor under denna genomgång, men det kan inte hjälpas. Inte för att STILLA lånat några riff från nämnda band utan mest för att atmosfären är densamma. Det var ett bra tag sedan jag avnjöt en skiva som gav mig den där nostalgiska känslan utan få den beska smaken av riffstöld i vrångstrupen. Det lyfter jag på (Vit)hatten för.

När man lyssnar på STILLA är det omöjligt att inte tänka på medlemmarnas ordinarie åtaganden. BERGRAVEN var exempelvis det där bandet som inte fick den uppmärksamhet de/han förtjänade. ”Dödsvisioner” från 2007 och ”Till makabert väsen” från 2009 är fantastiska. Däremot kan man inte uttala bandnamnet utan att låta som en idiot. Uttalas det BERG-RAVEN, BERG-REJVEN eller BÄR-GRAVEN? Ingen vet. Senaste skivan kom som sagt 2009 och med lite tur så kanske han släpper nytt snart. Å andra sidan så blev STILLA så pass lyckat att jag gärna väntar några år till. Snackar vi ARMAGEDDA så var de så fiffiga att de lade ner verksamheten när de var som bäst. Även om jag skulle uppskatta en återförening så vet jag att mina förväntningar kommer att vara orimliga. Jag hoppas verkligen att detta inte blir någon dagslända utan att de satsar på det här. Samtliga medlemmar är involverade i betydligt mindre intressanta projekt så det vore dödssynd och blodskam om de inte satsade helhjärtat på detta.

Nu över till det negativa. Skivomslaget. Jag vet att detta är att famla efter halmstrån men i min värld är ett omslag fortfarande något viktigt. Visst, det är ganska snyggt och jag begriper vad de är ute efter, men ett svartvitt foto på ett gammalt hus har gjorts alldeles för många gånger. Det kändes extremt fattigt redan när DRÅPSNATT gjorde det 2010. Jag anar att många kommer att bläddra förbi detta i skivbacken utan att ens registrera vad de sett. Jävligt trist då ”Till stilla falla” tillhör det bästa jag hört på länge. Något som är av yttersta vikt att veta är att albumet gör sig absolut bäst när man lyssnar från pärm till pärm och verkligen absorberar in musiken. Att stresslyssna på enstaka spår från exempelvis Youtube gör inte helhetskonceptet rättvisa, även om man givetvis får en fingervisning om hur det låter. Därför tänker jag inte bifoga någon låt för lyssning i detta inlägg. ”Till stilla falla” kräver din fulla uppmärksamhet och den kräver många genomlyssningar för att man ska upptäcka all fjällmagi. Belöningen när man gör den uppoffringen är legendarisk.

Vill ni veta mer och eventuellt höra ett par smakprov så rekommenderar jag att ni glider in på Nordvis hemsida www.nordvis.com.

Det känns helt sjukt att jag faktiskt skrivit om något riktigt bra för en gångs skull. Snacka om att komma fram till en oas i den pestsmittade stenöken som kallas urusel black metal. Tyvärr är det min lott här i livet att ständigt befinna sig på en Golgatavandring i dessa öde landskap så jag vinkar återigen adjö och ser vart jag hamnar nästa gång. Enligt kartan så är Indonesien nästa mål. Jag vill verkligen inte.

På återseende.

/Hatpastorn

Runt 2006 nåddes ännu en milstolpe inom svartmetallen. Tyvärr var det en milstolpe jag lyfte på benet och urinerade på likt en antiklerikal löptik. Det var nämligen då Phallusifer – The Immoral Code såg världens ljus. Ringer det ingen klocka? Nä, projektet blev väl inte direkt någon succé och såhär i efterhand är det nog få som vill prata om det. Det var i alla fall världens första black metal-porrfilm.

Ja, ni läste rätt. Detta klassiska pressmeddelande från Karnal Film Productions säger egentligen allt.

Phallusifer – The immoral code is something never done before: Hardcore porn with hints of S&M and Satanic imagery starring the Harlot Queen as herself and a frontman of a known black metal band whose identity will remain anonymous, and the soundtrack is mainly comprised of decadent black metal music,” including KILL (Sweden), NECRODAEMON (Germany), THUS DEFILED (U.K.), ANIMA DAMNATA (Poland) and FILII NIGRANTIUM INFERNALIUM (Portugal). ”Phallusifer – The Immoral Code” contains over 65 minutes of film, including extra scenes and a trailer. The footage contains artistic editing and enhanced images with satanic symbolism, according to the director (who is the frontman/axeman of yet another black metal band and who wishes to remain anonymous for the time being).

Innan detta pressmeddelande dök upp på nätet vill jag minnas att det var lite surr i underjorden gällande filmprojektet. Många band blev tillfrågade om de ville bidra med musik till filmen och uppenbarligen var det några som faktiskt gjorde det. Snacket gick även att det var den forne sångaren och basisten Sabathan från ENTHRONED som skulle nakenbrottas på film. Innan vi går vidare. Lyssna på detta. Skulle ni vilja höra den här sångaren stöna på film?

Vem regissören, eller vad man nu ska detta det för, var har jag faktiskt ingen aning om men det vet säkert någon av er i läsekretsen. Min gissning är att det var någon annan oanständig belgare typ Nornagest, även han från ENTHRONED. Det eller någon tjomme från ARKHON INFAUSTUS. Eller någon som senare kom att spela i DIAPSIQUIR. Var det förresten någon som hann se musikvideon de sistnämnda spelade in innan den blev bryskt borttagen från Youtube? DET var en jävla resa.

Skit samma.

Detta var alltså 2006. Jag vill minnas att filmen släpptes och att det sedan blev väldigt tyst. Inte tyst som i ja-detta-var-ju-ingen-höjdare-tyst utan tyst som i tyst-tyst. Filmens existens försvann ur mitt medvetande tills bara för något år sedan då jag satt och roade mig med att komma på porrfilmstitlar och koncept. Vad sägs exempelvis om den Tarantino/Hans Scheike-doftande vampyrsadorullen Från Dask Till Dån? Eller den sjukt nischade shemale/scat-rullen Tom Tits Exkrement? Inte det? Något mer familjevänligt kanske? Tja, äventyrsrullen In Diana Jones har ju makalöst nog inte gjorts och för de minsta har vi alltid Kåtbockarna Bruse. Ja, mycket kan man säga om dessa titlar men efter att ha sett Phallusifer – The Immoral Code kan jag på fullaste allvar säga att de är betydligt mer potenta.

Innan jag gjorde det aktiva valet att genomlida sextiofem minuter belgiskt hårdrocksknull så tänkte jag att i bästa fall är detta åtminstone lite småkul. Det var det inte. Denna film består av två segment. Det första är en evighetslång soloscen med The Harlot Queen där hon pillar sig själv på kebaben och stundtals sölar ned sig med stearin. Det andra är en trist samlagsscen med risig svartmetall i bakgrunden.

Det är allt.

Ibland trixar de till det och inverterar färgerna så det ser ut som kodad betal-TV.

Wow.

Man hade ju förväntat sig något mer. Att snubben inte ens har corpse paint på sig gör mig nästan förbannad.  Det hade trots allt varit lite kul. Och med ”lite kul” menar jag såklart att det hade varit helt hysteriskt.

Slutbetyget blir ”högst oförargligt”. Jag hade väntat mig något i stil med August Underground möter Max Hardcore men jag fick Heavy Metal Parking Lot möter Mike Beck. Nä, det är faktiskt vänare än så. Anslagstavlan möter Text-TV. Detta är ett skolexempel på när något faller pladask mellan två stolar. De som vill kolla på hårdkokt vuxenfilm kommer att gäspa och de som är ute efter svartmetallen kommer att slå på en riktig skiva efter cirka två minuter när nyhetens behag är över.

Av förklarliga skäl kan jag inte visa er några klipp ifrån filmen och trailern har sedan länge blivit förvisad från Youtube. Det jag kan bjuda på är den här länken där ni i en förkortad version kan streama spektaklet. På utrikiska brukar man kalla följande material för ”Not safe for work”.

http://www.xvideos.com/video822048/phallusifer_-_the_immoral_code_black_metal_porn_

Jag känner mig faktiskt lite snuvad på konfekten. När man hör konceptet black metal-porrfilm så tänker man ju direkt att detta måste vara något i hästväg. Jaja, bättre lycka nästa gång.

På återseende.

/Hatpastorn

Det är måndag. Det är ödesmånaden februari. Vad passar då bättre än att låta sin lekamen ligga i soffan samtidigt som man avnjuter riktigt genomhyfsad black metal.

För en sisådär tio-tolv år sedan stod jag och bläddrade i vinylbacken på Metal Store i Sundsvall och fiskade av en ren slump upp en gatefoldvinyl som såg högst intressant ut. Omslaget var en Sagan Om Ringen-minnande historia vilket innebar att hjärnan viskade ”köp köp köp”. Dock bör tilläggas att den bifogade bilden måste vara från någon CD-version. Vinylversionen är hundra gånger svartare och på så sätt betydligt råare.”The first possession” som albumet hette visade sig i alla fall vara släppt av End All Life Productions, bolaget man faktiskt kunde köpa blint ifrån, och nu vrålade hjärnan ”KÖP KÖP KÖP”.

Självfallet köpte jag den blint. Limiterad till trehundratrettiotre exemplar. Jag har nummer trehundratvå. Inte precis något att skryta över, men jag är faktiskt riktigt nöjd över att jag lyckades nypa den här karamellen.

Väl hemma i bostaden dechiffrerade jag vad bandet egentligen hette. Detta må låta en smula märkligt då man inte brukar köpa något med ett band man inte ens vet vad de heter, men jag visste instinktivt att detta skulle bli bra. Logon är som ni ser minst sagt urtjusig, men vid en första anblick är den relativt svårtydd, lägg därtill att ordet WARLOGHE inte direkt är det vanligaste namnet. Denna grupp visade sig bestå av två arga finnar. Eorl Thoth Tyrannus på stränginstrument och sång samt Morath Worlock på trummor, eller ”wardrums of Satan” som det står på baksidan av albumet. Uppmärksamma läsare kanske kan lista ut att han nog ska heta ”Morath Warlock” istället för ”Morath Worlock”. På skivan står det dock ”Worlock” och det är den jag utgår ifrån. Riktigt uppmärksamma läsare har nog även märkt att den första liraren kanske ska heta ”Earl Thoth Tyrannus” istället för ”Eorl Thoth Tyrannus”. Det hade varit rimligt, men kom nu ihåg att det är black metal vi snackar om och här får man trots alla regler och restriktioner göra lite som man vill. Det är svartmetallens absolut största styrka och svaghet. Något jag tänkte komma in på lite närmare i framtida inlägg.

Försiktigt tog jag ur LP-skivan ur fodralet och placerade den på min vinylspelare. Sida A hette för övrigt ”Glorification” och sida B hette ”Conflagration”. Alla band som döper A och B-sidan till något hejigt får automatiskt pluspoäng i min bok. Jag satte nålen mot skivan, kastade mig iväg till soffan och väntade mig det bästa.

Ljudbilden, åh vilken underbar smekning. Det daltades inte med vare sig dist, diskant eller delay. Virvelljudet var sådär underbart småirriterande och självfallet försvinner den nästan helt när Morath Worlock ger sig på lite högre hastigheter en längre stund. Det finns en musikalisk term för det fenomenet som kallas ”tjejmara på virveln”. Jag älskar det. Triggad virvel kan studsa åt helvete. Vem bryr sig om virveln när man befinner sig i en tromb av diskant och människoförakt. Att de även struntat i att micka upp pukorna tyder på hyfs och god ton. Rent musikaliskt är det inga överraskningar. Vi snackar hyfsat rå black metal av skandinaviskt snitt. Att grabbarna lånat i stort sett alla sina riff av ett annat band vid namn DARKTHRONE gör ingenting. Även andra halvan av ISENGARDs ”Höstmörke” verkar ha gått varm hemma hos finländarna. Smart.

”The first possession” är inget mästerverk, är man ute efter något originellt bör man leta någon annanstans. Vill man däremot spisa ett alster som ger en exakt det man vill ha så är det här rena guldet. Som bevis på det ger jag er slagdängan ”Black metal hell”.

En annan sak som jag uppskattar med WARLOGHE är att de inte spelade i tusen andra band eller släppte hejdlöst med skivor. Mellan 1995 och 2003 blev det blott två fullängdare, en EP, en split och en demo. Inga konstigheter. Däremot gjorde de misstaget att ta in snubben från SATANIC WARMASTER på bas en kort sväng. Tack och lov var han bara med på en EP.

WARLOGHE fick aldrig den uppmärksamhet de kanske förtjänade och ska jag vara helt ärlig gör det ingenting. Finnarnas musik är inte för alla men för oss som fattar grejen är det här en undergroundjuvel man ska vårda ömt.

På återseende.

/Hatpastorn

När det kommer till artister man uppskattar brukar man vanligtvis tycka att de släpper alldeles för få skivor med alldeles för långt mellanrum. Att behöva vänta en smärre evighet på nytt material är något man blivit väldigt van vid genom åren. Ta bara SUMMONING som exempel, där har jag stått och stampat i tamburen sedan 2006 och frustat efter en ny giv. Nu verkar ”Old mornings dawn” faktiskt behaga dyka upp om ett par månader, den som väntar på något gott som det så fint heter. Faktum är att med ålderns visdom har jag lärt mig att det är bättre att band släpper plattor med minst två års mellanrum. På så sätt hinner man lyssna in sig på alstret plus att man i lugn och ro kan förbereda sig på nya stordåd. Ibland tar det en bra stund innan man är klar med ett album, ett gott exempel på det är att jag fortfarande inte lyssnat mig mätt på KATATONIAs ”Viva emptiness” och har på så sätt inte riktigt kunna insupa de senare alstren. Att ”Viva emptiness” släpptes 2003 betyder ingenting. Allt efter 1997 räknar jag som en ny skiva.

Detta för mig till en lyxproblematik som började dyka upp i mitten på 2000-talet: Band som släpper onödigt många skivor inom en vansinnigt kort tidsperiod. 2004 blev jag introducerad för en grupp vid namn XASTHUR av min gode kamrat kantor Aronsson. Han tyckte jag skulle slå ett gult getöra till debutplattan ”Nocturnal poisoning” och sagt och gjort gjorde jag det. Trots att bandet, eller enmansbandet om man vill vara på det humöret, var ifrån USA så uppskattade jag vad jag hörde. Låtarna var sådär härligt röriga och atmosfären var minst sagt tilltalande. Däremot begrep jag snabbt att detta var ett verk man var tvungen att verkligen lyssna in sig på och då albumet inte direkt var något man kunde slå på varje dag så tog det ett par år innan jag kände mig redo att kolla upp om herr Malefic släppt någon uppföljare.

Det hade han.

2006 hade dåren hävt ur sig fyra fullängdare, två EPs, fyra splitskivor och inte att förglömma, en demo. Jag tittade på hans diskografi, suckade djupt och började fundera på vart fan man skulle börja. Det slutade med att jag sket fullständigt i XASTHUR och till dags dato har snubben i runda slängar släppt tjugosex alster. Nu lade han tack och lov projektet i malpåsen för bara något år sedan så det är kanske dags att jag tar tag i XASTHUR igen, men innerst inne vet jag att jag inte kommer att orka. Jag nöjer mig med första plattan.

2008 ramlade jag över en samlingsskiva från Pulverized Records där jag hittade ett band med det unkna namnet HELLVETO. Varningsklockorna borde ha dånat, men låten på samlingsskivan, ”Gdy umiera świt” för er som är intresserade, var inte alls oäven så jag bestämde mig för att kolla upp om detta band, eller enmansband om man vill vara på det humöret, hade släppt något mer.

Det hade han.

Sedan starten 1995 hade människan släppt fem demos, en EP, två splitskivor, fyra samlingsalbum och jag skämtar inte nu, elva fullängdare. Då har jag inte ens räknat in hans medverkan i BLAKAGIR, WINDS OF GARDEN och SARKEL. Förutom SARKEL är även de banden soloprojekt. Han kan ju uppenbarligen inte ha några kompisar. Observera att detta var 2008 och jag kan påstå att han anno 2013 inte direkt lugnat ner sig när det kommer till komponerande. Det hela slutade i alla fall med att det enda jag hört med HELLVETO är den där låten som fanns med på samlingsplattan. Jag orkade bara inte ta på mig storstövlarna och vandra ut i den musikaliska gyttja som kallas HELLVETO för att kolla om allt var lika bra. Vem vet, allt han gjort kanske är rena guldet. Jag tvivlar.

Något år senare ramlade jag av misstag över ZEBULON KOSTED på MySpace. Vet ni hur många alster det bandet, eller enmansbandet om man vill vara på det humöret, har släppt? Det vet ingen. Det enda jag vet är att jag avskyr allt han gjort och då har jag knappt hört en ton ZEBULON KOSTED. Min instinkt sa mig dock att det här vansinnet måste upphöra och det nu. Jordens plastreserver kommer att ta slut bara för att någon fåntratt anser att varje ton han tar på sitt instrument prompt måste spridas likt vinterkräksjukan.

När jag tänkte den tanken 2009 hade jag emellertid aldrig hört talas om ett visst franskt band, eller enmansband om man vill vara på det humöret, vid namn ZARACH ‘BAAL’ THARAGH. Den upptäckten kom någon månad senare.

Återigen knöt jag mina händer och uttalade den bön som jag så många gånger tidigare gjort. Herre Satan, låt tomheten komma och krossa hoppets tyranni.

Sedan starten 2000 har syltlöken fisit ur sig etthundra demos, tre samlingsplattor, en samlingsbox, femtiotre split-skivor och två fullängdare. Med största sannolikhet är det fler alster, men jag blev snöblind av att försöka räkna eländet. Kan ni klandra mig? För att göra ont värre har fransosen även lirat i TRETTIOFYRA andra projekt och även där är jag rädd att jag tagit i i underkant. Hans fru och hans dotter har även de sina respektive musikprojekt. Självklart. Kan ni tänka er hur det ser ut hemma hos dem? Kan ni tänka er hur det låter hemma hos dem?

Hur låter då ZARACH ‘BAAL’ THARAGH? Fruktansvärt. Undertecknad bifogar en av hans bättre låtar vid namn ”Chaos”. Givetvis finns det folk som dyrkar skiten.

Det som gör mig mest imponerad är att karlsloken faktiskt orkar döpa sina alster och jag tror att han vid det här laget faktiskt skrivit varenda låttitel som finns. Ni som funderar på att starta ett band kan ju skippa låttitlarna redan nu, ZARACH ‘BAAL’ THARAGH har redan tagit dem allihop. Sedan har vi alla dessa miljontals omslag han filat ihop.

Jösses.

All denna plast, allt papper som går åt till omslagen. Vill man vara klimatsmart så tar man på sig lönnmördarkostymen och rensar upp bland dessa individer. På så sätt kan man med gott samvete bränna ner några regnskogar bara för skojs skull.

Det som är mest obehagligt är att jag bara skrapat på ytan när det kommer till artister som släpper för många skivor. Tar vi Finland som exempel finns det ju inte en enda konstellation där som inte släppt minst fyrtio alster och har medlemmar som spelar i tusen andra band. Tror ni mig inte? Kolla in HORNA. Spana sedan in alla finska grupper som har koppling till HORNA och kolla hur många alster de i sin tur släppt. Ni kommer att förtvivla. Samtidigt gnider Kamprad sina händer för han vet att nittionio procent av alla bokhyllor av märket ”Billy” som säljs införskaffas av hårdrockare som desperat försöker få ordning på sina prylar. Tro mig, jag har sex stycken själv. Tack och lov är de inte bara fyllda med dassig finsk svartmetall.

På återseende.

/Hatpastorn