Hatpastorns likpredikan

När det kommer till artister man uppskattar brukar man vanligtvis tycka att de släpper alldeles för få skivor med alldeles för långt mellanrum. Att behöva vänta en smärre evighet på nytt material är något man blivit väldigt van vid genom åren. Ta bara SUMMONING som exempel, där har jag stått och stampat i tamburen sedan 2006 och frustat efter en ny giv. Nu verkar ”Old mornings dawn” faktiskt behaga dyka upp om ett par månader, den som väntar på något gott som det så fint heter. Faktum är att med ålderns visdom har jag lärt mig att det är bättre att band släpper plattor med minst två års mellanrum. På så sätt hinner man lyssna in sig på alstret plus att man i lugn och ro kan förbereda sig på nya stordåd. Ibland tar det en bra stund innan man är klar med ett album, ett gott exempel på det är att jag fortfarande inte lyssnat mig mätt på KATATONIAs ”Viva emptiness” och har på så sätt inte riktigt kunna insupa de senare alstren. Att ”Viva emptiness” släpptes 2003 betyder ingenting. Allt efter 1997 räknar jag som en ny skiva.

Detta för mig till en lyxproblematik som började dyka upp i mitten på 2000-talet: Band som släpper onödigt många skivor inom en vansinnigt kort tidsperiod. 2004 blev jag introducerad för en grupp vid namn XASTHUR av min gode kamrat kantor Aronsson. Han tyckte jag skulle slå ett gult getöra till debutplattan ”Nocturnal poisoning” och sagt och gjort gjorde jag det. Trots att bandet, eller enmansbandet om man vill vara på det humöret, var ifrån USA så uppskattade jag vad jag hörde. Låtarna var sådär härligt röriga och atmosfären var minst sagt tilltalande. Däremot begrep jag snabbt att detta var ett verk man var tvungen att verkligen lyssna in sig på och då albumet inte direkt var något man kunde slå på varje dag så tog det ett par år innan jag kände mig redo att kolla upp om herr Malefic släppt någon uppföljare.

Det hade han.

2006 hade dåren hävt ur sig fyra fullängdare, två EPs, fyra splitskivor och inte att förglömma, en demo. Jag tittade på hans diskografi, suckade djupt och började fundera på vart fan man skulle börja. Det slutade med att jag sket fullständigt i XASTHUR och till dags dato har snubben i runda slängar släppt tjugosex alster. Nu lade han tack och lov projektet i malpåsen för bara något år sedan så det är kanske dags att jag tar tag i XASTHUR igen, men innerst inne vet jag att jag inte kommer att orka. Jag nöjer mig med första plattan.

2008 ramlade jag över en samlingsskiva från Pulverized Records där jag hittade ett band med det unkna namnet HELLVETO. Varningsklockorna borde ha dånat, men låten på samlingsskivan, ”Gdy umiera świt” för er som är intresserade, var inte alls oäven så jag bestämde mig för att kolla upp om detta band, eller enmansband om man vill vara på det humöret, hade släppt något mer.

Det hade han.

Sedan starten 1995 hade människan släppt fem demos, en EP, två splitskivor, fyra samlingsalbum och jag skämtar inte nu, elva fullängdare. Då har jag inte ens räknat in hans medverkan i BLAKAGIR, WINDS OF GARDEN och SARKEL. Förutom SARKEL är även de banden soloprojekt. Han kan ju uppenbarligen inte ha några kompisar. Observera att detta var 2008 och jag kan påstå att han anno 2013 inte direkt lugnat ner sig när det kommer till komponerande. Det hela slutade i alla fall med att det enda jag hört med HELLVETO är den där låten som fanns med på samlingsplattan. Jag orkade bara inte ta på mig storstövlarna och vandra ut i den musikaliska gyttja som kallas HELLVETO för att kolla om allt var lika bra. Vem vet, allt han gjort kanske är rena guldet. Jag tvivlar.

Något år senare ramlade jag av misstag över ZEBULON KOSTED på MySpace. Vet ni hur många alster det bandet, eller enmansbandet om man vill vara på det humöret, har släppt? Det vet ingen. Det enda jag vet är att jag avskyr allt han gjort och då har jag knappt hört en ton ZEBULON KOSTED. Min instinkt sa mig dock att det här vansinnet måste upphöra och det nu. Jordens plastreserver kommer att ta slut bara för att någon fåntratt anser att varje ton han tar på sitt instrument prompt måste spridas likt vinterkräksjukan.

När jag tänkte den tanken 2009 hade jag emellertid aldrig hört talas om ett visst franskt band, eller enmansband om man vill vara på det humöret, vid namn ZARACH ‘BAAL’ THARAGH. Den upptäckten kom någon månad senare.

Återigen knöt jag mina händer och uttalade den bön som jag så många gånger tidigare gjort. Herre Satan, låt tomheten komma och krossa hoppets tyranni.

Sedan starten 2000 har syltlöken fisit ur sig etthundra demos, tre samlingsplattor, en samlingsbox, femtiotre split-skivor och två fullängdare. Med största sannolikhet är det fler alster, men jag blev snöblind av att försöka räkna eländet. Kan ni klandra mig? För att göra ont värre har fransosen även lirat i TRETTIOFYRA andra projekt och även där är jag rädd att jag tagit i i underkant. Hans fru och hans dotter har även de sina respektive musikprojekt. Självklart. Kan ni tänka er hur det ser ut hemma hos dem? Kan ni tänka er hur det låter hemma hos dem?

Hur låter då ZARACH ‘BAAL’ THARAGH? Fruktansvärt. Undertecknad bifogar en av hans bättre låtar vid namn ”Chaos”. Givetvis finns det folk som dyrkar skiten.

Det som gör mig mest imponerad är att karlsloken faktiskt orkar döpa sina alster och jag tror att han vid det här laget faktiskt skrivit varenda låttitel som finns. Ni som funderar på att starta ett band kan ju skippa låttitlarna redan nu, ZARACH ‘BAAL’ THARAGH har redan tagit dem allihop. Sedan har vi alla dessa miljontals omslag han filat ihop.

Jösses.

All denna plast, allt papper som går åt till omslagen. Vill man vara klimatsmart så tar man på sig lönnmördarkostymen och rensar upp bland dessa individer. På så sätt kan man med gott samvete bränna ner några regnskogar bara för skojs skull.

Det som är mest obehagligt är att jag bara skrapat på ytan när det kommer till artister som släpper för många skivor. Tar vi Finland som exempel finns det ju inte en enda konstellation där som inte släppt minst fyrtio alster och har medlemmar som spelar i tusen andra band. Tror ni mig inte? Kolla in HORNA. Spana sedan in alla finska grupper som har koppling till HORNA och kolla hur många alster de i sin tur släppt. Ni kommer att förtvivla. Samtidigt gnider Kamprad sina händer för han vet att nittionio procent av alla bokhyllor av märket ”Billy” som säljs införskaffas av hårdrockare som desperat försöker få ordning på sina prylar. Tro mig, jag har sex stycken själv. Tack och lov är de inte bara fyllda med dassig finsk svartmetall.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 13 februari, 2013 at 2:26 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.