Hatpastorns likpredikan

Det är måndag. Det är ödesmånaden februari. Vad passar då bättre än att låta sin lekamen ligga i soffan samtidigt som man avnjuter riktigt genomhyfsad black metal.

För en sisådär tio-tolv år sedan stod jag och bläddrade i vinylbacken på Metal Store i Sundsvall och fiskade av en ren slump upp en gatefoldvinyl som såg högst intressant ut. Omslaget var en Sagan Om Ringen-minnande historia vilket innebar att hjärnan viskade ”köp köp köp”. Dock bör tilläggas att den bifogade bilden måste vara från någon CD-version. Vinylversionen är hundra gånger svartare och på så sätt betydligt råare.”The first possession” som albumet hette visade sig i alla fall vara släppt av End All Life Productions, bolaget man faktiskt kunde köpa blint ifrån, och nu vrålade hjärnan ”KÖP KÖP KÖP”.

Självfallet köpte jag den blint. Limiterad till trehundratrettiotre exemplar. Jag har nummer trehundratvå. Inte precis något att skryta över, men jag är faktiskt riktigt nöjd över att jag lyckades nypa den här karamellen.

Väl hemma i bostaden dechiffrerade jag vad bandet egentligen hette. Detta må låta en smula märkligt då man inte brukar köpa något med ett band man inte ens vet vad de heter, men jag visste instinktivt att detta skulle bli bra. Logon är som ni ser minst sagt urtjusig, men vid en första anblick är den relativt svårtydd, lägg därtill att ordet WARLOGHE inte direkt är det vanligaste namnet. Denna grupp visade sig bestå av två arga finnar. Eorl Thoth Tyrannus på stränginstrument och sång samt Morath Worlock på trummor, eller ”wardrums of Satan” som det står på baksidan av albumet. Uppmärksamma läsare kanske kan lista ut att han nog ska heta ”Morath Warlock” istället för ”Morath Worlock”. På skivan står det dock ”Worlock” och det är den jag utgår ifrån. Riktigt uppmärksamma läsare har nog även märkt att den första liraren kanske ska heta ”Earl Thoth Tyrannus” istället för ”Eorl Thoth Tyrannus”. Det hade varit rimligt, men kom nu ihåg att det är black metal vi snackar om och här får man trots alla regler och restriktioner göra lite som man vill. Det är svartmetallens absolut största styrka och svaghet. Något jag tänkte komma in på lite närmare i framtida inlägg.

Försiktigt tog jag ur LP-skivan ur fodralet och placerade den på min vinylspelare. Sida A hette för övrigt ”Glorification” och sida B hette ”Conflagration”. Alla band som döper A och B-sidan till något hejigt får automatiskt pluspoäng i min bok. Jag satte nålen mot skivan, kastade mig iväg till soffan och väntade mig det bästa.

Ljudbilden, åh vilken underbar smekning. Det daltades inte med vare sig dist, diskant eller delay. Virvelljudet var sådär underbart småirriterande och självfallet försvinner den nästan helt när Morath Worlock ger sig på lite högre hastigheter en längre stund. Det finns en musikalisk term för det fenomenet som kallas ”tjejmara på virveln”. Jag älskar det. Triggad virvel kan studsa åt helvete. Vem bryr sig om virveln när man befinner sig i en tromb av diskant och människoförakt. Att de även struntat i att micka upp pukorna tyder på hyfs och god ton. Rent musikaliskt är det inga överraskningar. Vi snackar hyfsat rå black metal av skandinaviskt snitt. Att grabbarna lånat i stort sett alla sina riff av ett annat band vid namn DARKTHRONE gör ingenting. Även andra halvan av ISENGARDs ”Höstmörke” verkar ha gått varm hemma hos finländarna. Smart.

”The first possession” är inget mästerverk, är man ute efter något originellt bör man leta någon annanstans. Vill man däremot spisa ett alster som ger en exakt det man vill ha så är det här rena guldet. Som bevis på det ger jag er slagdängan ”Black metal hell”.

En annan sak som jag uppskattar med WARLOGHE är att de inte spelade i tusen andra band eller släppte hejdlöst med skivor. Mellan 1995 och 2003 blev det blott två fullängdare, en EP, en split och en demo. Inga konstigheter. Däremot gjorde de misstaget att ta in snubben från SATANIC WARMASTER på bas en kort sväng. Tack och lov var han bara med på en EP.

WARLOGHE fick aldrig den uppmärksamhet de kanske förtjänade och ska jag vara helt ärlig gör det ingenting. Finnarnas musik är inte för alla men för oss som fattar grejen är det här en undergroundjuvel man ska vårda ömt.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 18 februari, 2013 at 1:53 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.