Hatpastorns likpredikan

Tydligen var idén om att välja vilket skivomslag man helst ville semestra i ett populärt inslag på denna livsstilsblogg. Det kan bero på flera anledningar.

Antingen är samtliga läsare och utövare av de svarta konsterna egentligen goda medborgare som indoktrinerats in i den skandinaviska lutherska moralen, vilken fostrat samhällets stöttepelare till att inse sanningen i Karl-Bertil Jonssons årliga uttalande om att ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund på vilken samhället vilar. Och därför lärt sig uppskatta det sanna värdet i en välförtjänt semester för att sedan komma tillbaka med laddade batterier, taggade inför att ta sig an de uppgifter chefen är beredd att lägga på de av jobbmuskler numera välsvarvade axlarna.

Eller också är det precis tvärtom. De ”arbeten” våra läsare och de så kallade musiker vi skriver om utövat sträcker sig möjligen till att masa sig ur soffan för att med nöd och näppe orka fylla i en ansökningsblankett för socialbidrag, eller möjligen ett sommarjobb som tillhandahålls av en släkting till familjen. Eskapism blir egentligen ett opassande ord att använda för dessa människors vardag, då förmodligen inte en enda dag utspelat sig i vad ”normala” människor skulle kalla för verkligheten. Därför blir drömmen om boende i ett skivomslag en logisk fortsättning på dagen efter att favoritseriens slutvinjett ebbat ut i den ostädade lägenheten.

Vad vet jag?

Skulle vi fortsätta på det senare temat, blir åtminstone en del påstådda sysslor i black metal-världen begripligare. En gång, i ett forum på ett community för länge sedan, ställde en yngling en fråga jag än idag inte vet om den var allvarligt menad. Den löd i alla fall: ”varför är så många svartmetallare adliga?”. Han tänkte då givetvis på alla de lords som levde rövare i de otaliga band som haft turen att inneha medlemmar från det brittiska överhuset. Undrar just vad Sir Anthony Hopkins eller Sir Elton John skulle säga om de befann sig öga mot öga med självaste Baron von Abaddon under en mangling av Labors senaste budgetproposition. Nåja, efter Mick Jaggers dubbning till riddare borde väl fältet vara fritt för andra spelare att äntra den politiska arenan.

Men vad är då egentligen en lord, eller en adlig? Enligt stora boken om Kronblom – Gunnar Perssons serie som gick varm i den eminenta tidningen 91:an (jag planerar själv att sjösätta seriesatsningen 88:an Axelmaktsson) är just nämnde Kronblom att räkna som adlig, då han är en friherre – i den meningen att han helt enkelt slipper arbeta, vilket var adelns privilegium gentemot resten av befolkningen. Och om man läst om svenska musikers intima förhållande med myndigheter som A-kassan och Socialkontoret, ställs ju detta med adel i ett nytt ljus.

OK, detta kanske var ett sidospår. Vad jag egentligen skulle komma till var mina egna val i denna debatt. Jag väljer att ansluta mig till kontorsarbetarna, som högaktningsfullt skiter i semester. Jag vill inte ha någon jävla Lasse Åberg-kryssning till Paradisbadet, jag vill ha skrivbordskneget som Heks i OBTAINED ENSLAVEMENT sitter på.

Först och främst: vad är det egentligen han sitter och jobbar med? Och varför har karln inte sett till att skaffa en fungerande lampa? Alla som jobbat med någon form av pappersexercis vet att det är att be om spränghuvudvärk att sitta och försöka läsa finstilt i dokument som uppenbarligen har en pikant doft av mögel utan att vara utrustad med vettig belysning. Möjligen kan jag tänka mig att ett alltför starkt lysrör tidigare ställt till det för den gode Heks, då skenet verkar ha varit av skadlig UV-karaktär. Hur förklarar man annars att halva chipspannan fått en solariebehandling medan resten av ansiktet antagit samma färg som en KOL-sjuk man i sina sämsta år? Sjukt oergonomisk stol verkar han skaffat sig, också.

Men OK, att jobba dag och natt i det där utrymmet skulle nog ta musten ur den bäste. Så jag erkänner – även kontorsråttorna i Helvetet behöver nog en paus för att orka med resten av evigheten. Skulle jag då välja ett skivomslag att semestra i, finns det egentligen inget annat alternativ än LAKE OF TEARS ”A Crimson Cosmos”. Ett omslag som ser ut precis som skivan låter, för övrigt.

Alltså, vem fan skulle inte vilja rida runt på den där mekaniska grodan? Ju mer jag tänker på det, står det klart att detta egentligen måste vara en broschyr för en nöjespark efter apokalypsen. Vilken attraktion den riktiga biljettmagneten kan tänkas vara vet jag inte, jag kan helt enkelt inte bestämma mig. Den flygande robottorsken måste vara alla norrmäns våta dröm. Svanskeppet måste vara det KATATONIA egentligen besjöng i sin saligt underskattade hitlåt ”Love of the swan”. Eller är det en gås? Efter en stunds skakig färd är det dags att bli spådd av en märklig herre i skägg, dumstrut och en pyjamas med stjärnor och halvmånar. Förmodligen är det smygreklam för en algerisk utbrytarrepublik. Vad de två andra herrarna egentligen pysslar med vet jag inte, men prästen till vänster kan möjligen extraknäcka som mindre professionell mänsklig GPS. Tyvärr verkar matutbudet i parken vara lite snålt, men stekt svamp verkar tillhandahållas i överflöd.

Och, om min karriär skulle ta fart och skjuta i höjden efter år av harvande på dåligt upplysta kontor och unkna replokaler, är det inte utan att jag skulle vilja ha en livvakt till förfogande – man vet inte vad galna fans och usurpatorer kan ta sig till. Så mitt tredje skivomslagsval blir helt enkelt vilken personlig bodyguard som skulle värna om min säkerhet.

Vargbabianen från WOLFs debutplatta, så klart. Ingen skulle våga närma sig.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

This entry was posted on 2 april, 2013 at 4:57 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.