Hatpastorns likpredikan

I den här overkliga hettan finns det bara en sak som kan bringa svalka till själen och det är Mortiis. Här filmat av Dr Panzram på anrika Baroeg.

1998 var som ett enda djupt andetag innan det totala magplask som var den norska musikscenens fullkomliga systemkollaps. En av skivorna från det året som fick mitt spindelsinne att pingla var Desekrators ”Metal for demons”. Jag lyssnade som hastigast på den på Skivbutiken i Sundsvall och jag gillade inte vad jag hörde. Lattjolajbanthrash av splittrad sort. Sedan kom recensionerna och de var minst sagt svala. Sedan dess har ”Metal for demons” lurat i mitt sinne i tjugo år. Av en slump låg den ute i en köp och sälj-grupp på Facebook för en tid sedan så jag slog till. Med tanke på vilka medlemmar som var med i Desekrator så kunde den väl inte vara så dålig?

Skivan kom fram och min första förvåning var att denna utgåva var släppt via Pavement Music. Jag vill minnas att det var holländska Hammerheart som släppte den. Det var iallafall Hammerheart som annonserade plattan. Suget efter Desekrator var väl för stort för ett skivbolag att hantera. Min andra förvåning uppstod när jag kollade igenom bookleten. Maken till feltryckning får man leta efter. En av tjommarnas kilometerlånga tacklista är tryckt två gånger. Jag har aldrig sett något liknande. Nu kanske ni tycker att det inte låter så konstigt. Då kan jag berätta för er att den upprepade tacklistan tar upp exakt hela bookleten förutom ett mindre lyckat bandfoto och en bild på deras logotyp. Då jag inte äger Hammerheart-utgåvan vågar jag inte svara på om den bookleten också är feltryckt. Dock finns det inga ursäkter om så är fallet.

Vilka var då Desekrator? Håll i er nu. Roy, Ivar och Grutle från Enslaved, Infernus och Tormentor från Gorgoroth, Tore från Old Funeral, Øystein från Borknagar, samt ett par tjommar till. Vilka som gjorde exakt vad är lite grumligt. Mycket tack vare en booklet som inte lämnade mycket information trots den kilometerlånga tacklistan som upprepades två gånger. Vi kan ju lugnt påstå att det inte saknades talang. Black/thrash stod på menyn och folket var hungriga. Herregud, Aura Noirs magiska ”Black thrash attack” släpptes bara något år innan och ”Deep tracts of hell” kom samma år, 1998. Tyvärr valde Desekrator att vandra lattjolajbanstigen istället för att faktiskt göra något genuint bra. Plojband är sällan roliga för någon annan än de inblandade och närmast sörjande.

Så, nu fick ni lite bakgrundsinformation. Nu lyssnar vi på plattan och ser hur den känns tjugo år senare.

”Metal for demons”

Oroväckande lattjoriff inleder innan det faktiskt drar iväg med ett rivigt thrash-riff. Relativt cool sång, mindre cool text. Det ska villigt erkännas att detta låter betydligt bättre än jag minns det. Tyvärr lider låten av Carpathian Forest-syndromet, det vill säga stopp efter EXAKT VARJE RIFF! Sedan är arrangemanget helt efterblivet. Med sådan talang bakom instrumenten kan jag inte för mitt liv begripa varför de inte kunde skriva något så enkelt som en effektiv thrash-dänga.

”Aphice”

Det börjar lite Storm-doftande med ivrig hi-hat innan det blir ett hetsigt mangel. Helt annorlunda sång på den här låten och överlag har detta väldigt lite med thrash att göra. Stoppen mellan riffen ligger kvar. Extremt irriterande. En olåt som tar slut innan den ens börjar. Med denna olåt börjar jag ana oråd.

”Overdose”

Nu blev det plötsligt Bathory av alltihop. Ny sångstil igen. Ska jag vara helt ärlig börjar detta låta mer och mer som en samlingsskiva. Inte en helt superkass låt, men när ska man egentligen ha tid att lyssna på en femte gradens Bathory-pastisch? Låten är knappt två minuter lång. Ett rimligt låtlängdsbeslut för jag börjar tappa tålamodet.

”Texas Joe”

Oroväckande låttitel och när sången drar igång är jag nära att ge upp. Någon av de inblandade försöker här låta som en amerikansk cowboy-pajas när han sjunger. Resultatet är lika fräscht som Jeff Walkers jävla countryskiva som fan är det sämsta som någonsin spelats in. Det här är ett slöseri med allas tid. Riffmaterialet är på absolut bottennivå. Svårt att kalla det här för en låt och då är det den längsta ”låten” på skivan med sina fyra minuter och åtta sekunder. Ren tortyr och då inte bra tortyr utan kass tortyr.

”Revenge of the hellhammer”

Kom igen nu för fan. Här är det lite riv igen. Det finns ju talang, varför inte utnyttja den? Slutbetyget för den här biten hamnar dessvärre på samma låga nivå som Satyricons ”Night of the triumphator”. Ja, det är faktiskt så dåligt. Om man ska spela in något för skojs skull bör man väl ändå se till att det är iallafall lite kul?

”Trommenaskinhelvete”

Jaha, en irriterande trummaskin puttrar på medan någon slår ett par ackord på gitarren och skriker. ”Trommenaskinhelvete” är den här skivans svar på Bathorys ”Sudden death”. Japp, så kasst är det. Återigen, vad ska det här vara bra för? Det är inte kul, det är inte rått, det är verkligen inte bra. Det är ingenting. Av någon anledning kommer jag att tänka på Enslaved låt ”Perkulator” som, just det, är en inspelning av en puttrande perkulator. Vad fan är det för fel på folk?!

”Take us to the pub”

Jag ger upp. Jag har försökt hålla god ton i min bedömning av ”Metal for demons”, men nu jävlar är det slutlekt. Det här förbannade missfostret till skiva är inspelad i Grieghallen. Ett slöseri med resurser. Det kan omöjligt varit kul att spela in den här smörjan. Exakt när under den här inspelningen gick det upp för grabbarna att det här var en skitdålig idé? En normalt funtad homo sapien hade tagit skivan och lagt den i en låda för att plocka fram den på någon fest max vart femte år. Nej nej, detta skulle minsann släppas. PÅ TVÅ SKIVBOLAG! Och annonseras i alla tidningar. Slå på stora trumman. Fy fan. Det finns inget värde i det här.

”Hot in the city”

Varmt är det. Jag sitter med bar torso och skriver detta och jag vet inte längre om jag svettas på grund av värmen eller den här plattans uselhet. Elva förbannade låtar som får Infernös sämsta stunder att framstå som den bästa thrashen som någonsin spelats in. Jag överdriver inte. De mörka gudarna ska veta att jag inte brukar få slut på ord när det vankas sågningar, men här är jag helt tom.

”Execution”

En av skivans bättre låtar och med bättre menar jag att jag inte vill skjuta mig själv i huvudet. Däremot studsar cyanidkapseln som en flipperkula i munhålan.

”Bergen-Belzen svinepelsen”

Jag fullkomligt hatar såna här riff. Lägg därtill världens sämsta sång. Kan det här vara den sämsta skivan som spelats in i Norge? Att den skulle vara ”recorded just for laughs” köper jag inte. Varför? Ja, därför att exakt ingen skrattar. Dålig/humoristisk musik kan vara oändligt underhållande, men när det är dåligt på den här nivån slutar allt att vara roligt. Det här är hundra procent talanglöst. Min värld har inga färger längre.

”Tormentor”

Självklart ska de avsluta med en slakt av Kreators ”Tormentor”. Snickerboa.

Herregud vilken klåparskiva det här är. Jag mindes den som usel, men det var mycket värre än jag kunde ana. Hur är det ens möjligt att så begåvade musiker och låtskrivare kunde släppa en sådan stinkande avskrädeshög till platta? Återigen, ”recorded just for laughs”. Vem skrattar? Möjligtvis Hammerheart och Pavement Music när de gick till banken för detta var en skiva som köptes blint på grund av vilka medlemmarna var. En skam. En förbannad skam är det. Det skulle inte förvåna mig om medlemmarna i efterhand försvarade sig med att de inte ville släppa skivan utan de blev tvingade av bolaget. Kom igen, visa lite ryggrad för fan. Jag tror knappast att Hammerheart och Pavement Music stod med bazookas utanför medlemmarnas hem och tvingade dem att släppa ifrån sig plattan. När man sedan läser tacklistan, två gånger bör tilläggas, finns det inte en tillstymmelse till ånger. Snarare tvärtom. Här är det party och fest och grymma riff och tuffa musiker.

1998 släpptes Enslaveds ”Blodhemn”. En skiva jag avgudar. Ja, minus låten ”Perkulator” såklart.

1998 släpptes Gorgoroths ”Destroyer”. Absolut ingen favoritskiva, men den innehåller låten ”The virginborn” som förmodligen är deras bästa låt efter ”Måneskyggens slave”.

1998 släpptes Borknagars ”The archaic course”. En skiva där däcken började vobbla, men man kan inte förneka storheten i låtar som ”Oceans rise” och ”Ad noctum”.

1998 släpptes Desekrators ”Metal for demons”. Ett skämt ingen skrattar åt.

På återseende.

/Hatpastorn

Eftersom jag har semester tänkte jag unna mig att göra något helt annorlunda, nämligen att spana in vad andra musikgenrer förutom black metal har att erbjuda. Testa något nytt, vidga sina vyer och sådan skit. Det finns otroligt mycket musik så rent teoretiskt borde jag kunna hitta några riktiga guldkorn. Musiken vi ska utforska idag är väl vad normala människor anser vara normalt. Ingen goregrind eller vegetarisk postgaze med andra ord. Och innan ni börjar pusta och frusta, nej. Detta är bara ett raskt sidosprång. Efter detta blir det primärt svartmetall för hela slanten fram tills döden oss alla tar.

Vi börjar med soul. Jag kan ingenting om soul. Förmodligen för att jag saknar själ. Den sålde jag för att få He Man-borgen i julklapp när jag var liten. Jag fick en bävernylonsoverall istället. Skönt haveri. Nåväl, lite sexig soul på sommaren. Vad kan gå fel? Nu ska vi se. Steve Wilson. Verkar vara en glad snubbe.

Oj.

Detta förändrade mitt liv. Fantastiskt gubbsjuk lyrik och toner jag inte visste fanns. Stundtals lite Oxiplegatz-doftande. Detta måste avnjutas till sista sekund då det inte finns något på denna jord som är roligare. Ska sanningen fram var det Lustre-Henke som tipsade mig om detta. En bekant till honom sökte någon låt med tjommen från Porcupine Tree som heter något likartat. Han fann detta istället. Rättelse: Nirvana. Han fann nirvana. När nyss nämnde Henrik var på besök sist gick den här låten varm. Faktum är att jag kan texten till ”Get your groove back” utantill. Det kan jag inte ens med mina egna band.

Vi kör musikvideon med.

Det här är klass. Ett nonchalant upphängt lakan och en snubbe som dryper av svett orsakat av vad jag antar är brinnande sinnessjukdom. Eller någon sorts form av blandmissbruk. Jag som faktiskt hört HELA hans platta väljer dock att tro att han svettas rent testosteron. Grabben är kåt. Och desperat. Om all soul är såhär gudomlig är jag ett fan.

Soulen avklarad. Lite av en succé. Något som verkar vara populärt är danspop med exotisk touch. Gärna med en pikant sångerska bakom mikrofonen. Jag ger mig ut på Youtube och skriver ”dance pop exotic female vocals”. Bingo. Detta måste vara bra. SEX MILJONER VISNINGAR?! Ja, majoriteten har talat. Detta måste vara det hetaste just nu.

Åh söte Jesus. Det här var surt. Miscreants cover av ”Fade to black”-surt. Det, mina damer och herrar, är surt. Om sanningen återigen ska fram blev jag presenterad den här låten av kantor Aronsson när jag torpederade en grillfest genom att spela ”Get your groove back”. Sedan var kriget i full gång. Värdinnan för festen, en kvinna som har en ängels tålamod bör tilläggas, valde att ”gå in och sminka sig” när vi hamnade på riktigt djupt vatten. Nu när jag tänker efter torpederade jag faktiskt en annan grillfest för bara någon dag sedan med Gnesas musik. Betyget från en av deltagarna löd: ”Det kryper så mycket under huden att jag vill slita av mig skinnet och kasta det till måsarna.” Needless to say drunknar jag inte i festinbjudningar.

Jag vill ändå inte räkna ut etnopopen, herregud, jag gillar ju Drudkh. Vi satsar på en manlig artist istället. Femton miljoner visningar på Youtube. Jisses.

Jag blev alldeles kall. Mot slutet när han rimmar inte helt utan rim men med stora avsaknader av reson …  mind blown. Jag vet inte vad som känns mest olustigt, att han försöker rimma ”anger” och ”danger” eller att han kallar sig ”child lover”. Indien alltså. Tanken på västerlänningar som ska hitta sig själva genom att vara påtänd på någon jävla technostrand samtidigt som det lever barn i ett Mount Everest av sopor ett stenkast bort får det fan att koka av ilska. Sedan när de kommer hem himlar de drömskt med ögonen och skanderar om hur trist och tråkigt det är att vara hemma och att man bara kan känna sann frihet i Indien. Håll gärna käften och åk tillbaka och protestera mot kastsystemet istället.

Hip Hop då. Ja, det kan väl omöjligt bli sämre än när Maniac rappade på ”Grand declaration of war”.

Det kunde det. Många anser att DSBM är rent strunt. Jag vill här gå till försvar för den genren genom att säga att ”Why must I cry” ligger betydligt högre på strunt-listan. Nu när jag tänker efter, vad fan är det med folk och att vara deprimerad i våtutrymmen? Jag har tidigare redogjort för badkarskulturen inom svartmetallen, men det verkar vara en gränsöverskridande företeelse. När den här tjommen löddrar in sig och tjuter ”Why must I cry” undrar jag varför jag måste gråta och stänger av skiten. Vilken jävla idiot.

Jag ger den här genren en chans till. TLC fanns det väl ett populärt band som hette?

Jag har nu lärt mig att chasing waterfalls inte är något jag bör syssla med. 2018, året då Hatpastorn drog tunga TLC-referenser. What a time to be alive. För att gottgöra tycker jag vi pratar om Lividitys låt ”TLC”. I deras värld stod det för ”tight little cunts”. Givetvis ett av världens sämsta band. Vad fan är det med folk egentligen? Jag åkallar mitt kraftdjur Bertil Enstöring från Skrot-Nisse för att finna inre frid och lyssnar på Ildjarn en stund.

Nu känns det lite bättre.

Vi avrundar med lite klassisk amerikansk rockmusik. Jag hatar såklart rock, men jag ska försöka hålla ett öppet sinne.

Det här gör mig så förvirrad. När jag lyssnar på det utan att kolla på videon gillar jag det. Det låter som någon bortglömd 70-talslåt från ett gammalt band som uppkallat sig efter en stad eller ett land. När jag tittar på videon ser jag bara en seriemördare med grava balansproblem framför en hysterisk greenscreen. Mark Gormley. Man blir glad. På den där grillfesten där jag blev introducerad för bland annat Gnesa blev jag även tipsad om den här Youtube-kanalen, The Uncharted Zone. Om man är som jag och älskar bisarr musik och lika bisarra musikvideos är detta en guldgruva av sällan skådad kaliber. Om inte bör man hålla sig så långt borta som möjligt.

Sammanfattningsvis kan vi väl enas om att jag aldrig mer ska bjuda på vanlig musik.

På återseende.

/Hatpastorn

King Diamond – ”House of God”

HH: OK, ska vi lyssna igenom den här en gång till, ska det inte vara förgäves. Ge mig datorjäveln, så skriver jag ned det vi säger under tiden skivan rullar.

HP: Det har gått tre minuter in i låten som ska sätta tonen på skivan och det är redan ett sådant jävla mischmasch. Man kan inte säga att det är många idéer, utan det är ju rena oidéer.

HH: Vid den här tiden kunde det här aldrig ha varit ett repande band. Jag undrar om det är det som gör att det blir så sinnessjukt osvängigt.

HP: Ja. Trummisen kan ju enbart ha fått i uppdrag att varje del, eller parti, ska spelas in bit för bit. Och det känns ju för jävligt att sitta och hacka på King Diamond, det gör man ju bara inte, men alltså … ”House of God”. Är det den tusende gången vi lyssnar på denna i hopp om att fatta grejen?

HH: Nej, det är ju inte första gången vi suckar djupt och innerligt över de här ”arrangemangen”. Det här är verkligen den ljudmässiga motsvarigheten till att sitta fast i en bilkö. Man gnisslar tänder över att det aldrig rör på sig, och när det äntligen dyker upp ett riff som det blir lite drag i, fastnar det precis lika fort och ens blodtryck exploderar.

HP: Andy La Rocques landstingsfrisyr når verkligen sin absoluta zenit på bilderna i det här texthäftet. Nu ska vi se, den här låten – ”Follow The Wolf” – får anses som en av höjdpunkterna på skivan. Det här hade ju kunnat vara en klassisk mellanlåt med King Diamond. Den innehåller en del godsaker. Det stora problemet med skivan är att nyckelordet stavas oinspirerad. Jag vill lägga en hel del skuld på trummisen, John Hebert.

HH: Jag är inte helt benägen att beskylla Hebbe Lelle för allt, då jag tror att han gör sitt jobb under strikt kontrollerade former. Jag tänker mig att han helt enkelt inte får släppa loss, för jag tycker inte att han är kass på sitt hantverk. Som här i titellåten.

HP: Den här låten är väl den man minns något av efter att man stängt av den. Resten av låtarna skulle jag inte ens under pistolhot kunna nynna ett riff från. Tänk dig att det någonstans sitter en dåre och har ”House of God” som favoritskiva med Kingen. Det finns ju folk till allt.

HH: Jag tycker det är så jävla konstigt, då jag faktiskt är en av de som försvarar och gillar ”Voodoo”. I alla fall till viss del. Även om den tenderar att bli väl långdragen och seg i slutet har den åtminstone några initiala låtar som sätter en hygglig standard. I fallet ”House of God” hittar man fan inget sådant. Om det nu finns godsaker längre fram har man redan hunnit bli alldeles för mätt för dessert.

HP: Vet du vad King Diamonds officiella hemsideadress var på den här tiden?

HH: Nej.

HP: http://www.geocities.com/SunsetStripAmphitheatre/1236/index.html

HH: Märkligt nog är det en adress som i det här sammanhanget känns påtagligt adekvat.

HP: Nu är vi på låt fem, ”Black Devil”. Tänk om skivan ändå hade börjat såhär? Även om introriffet är snott från en mellanlåt på ”The Graveyard”, har själva låten ändå något. Saken är väl också den, att den här skivan kom efter ödesåret 1999. Man väntade på att Kingen skulle komma som en svart frälsare och röja upp bland slöddret som förpestade allt, men istället för att stiga upp från underjorden med tusen stötande basuner som ackompanjemang och med apokalypsens fyra ryttare som bihang fick vi ”House of God” och Andy La Rocque i landstingsfrisyr.

HH: Jadu, i slutet av låten kvider Kingen ur sig frågan ”what’s going on?”. Det frågar även jag mig. Nu är vi halvvägs in i skivan och det är ändå verkligen ingenting som sätter sig. Det trixas lite här och där på gitarren och det är, för att citera Decomposition Zines recension av Satyricons ”The Shadowthrone”, ”ganska mycket kaggar”. Men vad hjälper det?

HP: Han gör verkligen sitt absolut yttersta för att inte spela som Mickey Dee. Det vill säga bra.

HH: King Diamonds trummisar efter den korte svenskens jour i bandet har varit några haltande kapitel. Samtidigt är det väldigt märkligt, då de i vissa fall visat att de kunnat spela med bra sväng. Tänk att det är samma trummis på ”The Spider’s Lullabye” som på ”The Graveyeard”, liksom.

HP: Visst var väl Mercyful Fate igång vid den här tiden? Man hade ju kunnat tro att musikerna i de båda banden hade kunnat ha en inbördes tävlan och velat bräcka varandra, men alltså … La Rocques bidrag på den här skivan är ju under hans värdighet. Men han kanske sparade sina bästa idéer till X-World/5 …

HH: Vi vet alla vid det här laget hur bra det brukar bli när bokstaven X får en betydande plats i bandnamnet.

HP: Här glimmar det ju lite … eller, nej. Egentligen inte. Vill man lyssna på en riktigt fin mellanplatta med King Diamond, då får man ju slå på ”Time” med Mercyful Fate.

HH: Det finns liksom inget som hjälper till heller. Hade åtminstone storyn varit bra hade det ju kunnat vara något, men i mina ögon är den här historien Kungens absolut svagaste. Delar av den skulle upprepas i Dan Browns Da Vinci-koden några år senare, men det här kan knappast sägas vara en bestseller i bookletformat. Ingenting leder överhuvudtaget någonstans.

HP: Det är den svagaste om man inte räknar ”Give Me Your Soul … Please”. Nu ropar han ”Help, help, help me”.

HH: Det vill vi också, men han låter ju oss inte. Det är lite samma syndrom som med de där besynnerliga varannanskivorna med Diabolical Masquerade, där låtarna är under all kritik, men man luras att tro att det ändå finns små förnöjsamma korn i form av ljudeffekter och tricks. Men det är som med poänglösa superhjältefilmer med CGI-effekter vars intriger knappt existerar.

HP: Vi är djupt inne i låt nummer nio men det känns som vi inte varit med om någonting. Att lyssna på en King Diamond-skiva ska vara som att bege sig ut på ett äventyr, men det här är som …

HH: Som att titta på Anslagstavlan.

HP: Det hade ju åtminstone lite tecknat. Det här … är ett slöseri med allas tid.

HH: Folk vill få det till att King Diamond hade sin svacka på nittiotalet. Jag vill nog påstå att det var år 2000 det började gå riktigt snett.

HP: Nittiotalet? Pyttsan.

HH: Kan det vara att han brände precis alla sina idéer genom att köra både med King Diamond och Mercyful Fate?

HP: Mycket sannolikt. Låt elva nu, vilken låter som en mellanhistoria av Twin Obscenity.

HH: Har du tänkt på att alla riff som glimmar till är upprepningar av riff, tagna från bättre låtar från tidigare skivor?

HP: Man hade ju kunnat önska att skivbolaget hade haft lite mer ryggrad och sagt till på skarpen.

HH: Jag gissar på att de började darra i knävecken. Massacre Records, som gav ut den här skivan, hade väl aldrig tidigare jobbat med ett band av den här kalibern tidigare. Om vi kör ett ”what if?”: hur tror du att du hade reagerat på det här om du aldrig hört King Diamond förut?

HP: Om jag bara hade hört talas om King Diamond, men inte hört själva musiken, tror jag att jag hade blivit extremt besviken och undrat om det här var allt, liksom. Det var för övrigt lite ”The Cainian Chronicle”-känsla på de två första tonerna i solot på den här låten, ”Catacomb”, förresten …

HH: Vilka halmstrån man greppar efter. Jag kan inte riktigt släppa det här med historien bakom skivan. Eller ohistorien. Över halva skivan handlar om att han träffar ett fruntimmer i en kyrkoruin som efter många låtars texter lämnar honom, och att han därefter hittar en mumifierad Jesus nere i källaren. The end. Och just ja, han hinner tydligen med att bli någon slags varulv dessförinnan.

HP: Jag tror den är lätt inspirerad av fantasyfilmen Ladyhawke med Rutger Hauer i huvudrollen. Äsch, jag sitter och försöker läsa igenom allt och bli klokare på det hela … men jag går bet. Det här är mest bara dumt och extremt ovärdigt Kim Bendix Pedersen. Lägg av, liksom.

HH: Det gör vi också, för det här är sista låten. Ett akustiskt jommel som Andy La Rocque fes ihop på fem minuter, det är King Diamonds svar på Emperors ”The Wanderer”. Trams. En rejäl stöld av Metallica, hör jag nu också …

HP: Jaha, det var visst hela skivan. Jag minns i stort sett ingenting. Såhär är det jämt, varenda gång, man försöker lyssna igenom ‘House of God’. Men jag kan ge mig fan på att förr eller senare, sitter man där igen, och tänker att genomlyssning nummer 201 kanske hjälper en att hitta en gömd juvel.

HH: Ja. Gud hjälpe oss.

Mercyful Fate – ”Dead Again”

HP: Den här skivan köpte jag när den kom, 1998. Jag lyssnade på den en halv gång och sedan aldrig igen. Då ska vi se … första låten … är det Truth Denier som är i farten och riffar, månne?

HH: De första tonerna ger mig inte mycket hopp, men riffet därefter ger mig åtminstone något.

HP: Det är redan tusen gånger bättre än ”House of God”.

HH: Jag får obehagliga vibrationer av arrangemangen som är av samma karaktär som de på ”House of God”. Jag förstår verkligen inte den här idén med att växla tempo mellan precis varje riff. Vi är tillbaka i den där hopplösa bilkön som uppenbarligen inte rört sig en millimeter. Det är som i Falling Down med Michael Douglas. Bilen står still … den rör sig … och stannar igen. Frustrationen växer och blodet kokar. Seriöst, fyra minuter in i första låten. Hur många gånger har tempot ändrats?

HP: Ja, det är åtminstone en tio-femton gånger. Men det är ändå betydligt bättre än jag mindes det.

HH: Hur är texten?

HP: Ja, det handlar om en häxprocess. Råa bananer. Helt okej.

HH: Låt två, ”The Night”. Inspirerad titel. Men det låter faktiskt alls inte så tokigt.

HP: Japp, lite skrevigt Morgana LeFay-doftande riff. Kunde varit med på samma skiva som ”To Isengard”.

HH: Ja alltså, jag gillar det egentligen, men kan de FÖR I HELVETE hålla samma tempo någon gång? Jag blir vansinnig!

HP: Äh, det här släpper jag igenom. Texten … är väl inte en av hans bästa. Den handlar om … ja, jag vet faktiskt inte. Ja. Det handlar om natten, alltså.

HH: Det är bara så det är?

HP: Ja. Jävligt bra solon för övrigt. Det låter faktiskt rätt tidlöst, överlag. Hur kan den här skivan låta såpass mycket bättre än ”House of God”? Det är ju samma studio.

HH: Det är betydligt roligare idéer än på mycket annat. ”Voodoo” är från samma år, en skiva jag har ett tvetydigt förhållande till. Är jag på rätt humör uppskattar jag den rejält, men är man däremot kinkig är det svårare.

HP: ”Since Forever”, låt tre. Handlar om att han är jättegammal och saknar en död fru. Eller nej, det är visst inget dödsfall. Det handlar om någon som varit borta en bra stund, och nu kommer tillbaka för att ta sig en vinfylla. Nu fattar jag! Det är visst han som är död, och inte tvärtom. Han sitter på sin grav som ett spöke.

HH: Kanske dags att kalla in mediet Jörgen från Förnimmelse av mord. Undrar om han kan bli besatt och börja yla i King Diamond-falsett? I ett avsnitt var han ju i Sundsvall och blev besatt av en ande, som han dessutom hävdade var berusad vid tidpunkten för dödsfallet. Som ett resultat blev även Jörgen packad när anden tog honom i besittning, vilket ledde till att Jörgen framför kameran stod och torrspydde.

HP: Var det inte du som envist hävdade att Förnimmelse av mord-Jörgen och Marduk-Mogge var lika varandra trots att den enda likheten är att bägge brukar ha uppsatt hår? Vi närmar oss ett crescendo i berättelsen då det är dags för ”The lady who cries”. Och vilket jävla oriff det drog igång med.

HH: Men de är nästan såpass dumma att det fungerar. Jag vet inte om jag gillar det, då det känns som ett par bortkastade Abstrakt Algebra-riff av sämre sort, men … ja, de ger mer avtryck än riffen på ”House of God”, i alla fall.

HP: Så mycket som han lyckats stjäla av sig själv och fått med i den här låten … det är nästan imponerande. Men hittills är jag fan chockerad över hur pigg och fräsch jag tycker den här skivan är. Den behövde visst ligga och luftas i tjugo år innan den tog skruv.

HH: Jag förstår inte riktigt din entusiasm här.

HP: Ja, alltså, det kan ju vara på grund av skivan som rullade i stereon innan denna, men jag … är revitaliserad. Låten som följer nu, ”Banshee”, har för övrigt en av de dummaste textrader jag hört. Lyssna här:

”Under our window, is the banshee
Wailing its haunted tune
Under our window is the banshee
Wailing its haunted tune, too soon.”

Kan du tänka dig hur marknadsvärdet lär sjunka på kåken om man har en banshee vrålandes utanför sovrumsfönstret? Det här är nog den King Diamond-kåk jag vill bo allra minst i.

HH: …

HP: Du ser inte alls imponerad ut. Jag kom verkligen in i en andra andning.

HH: Alltså, jag vet inte vad jag ska säga. Det låter ju som Mercyful Fate och som King Diamond. Men det låter ändå inte som Mercyful Fate och King Diamond. Eller också är det precis så det låter. Fast av senare sort, då. Kan mest konstatera att detta är tredje gången jag lyssnar igenom den här skivan och att jag faktiskt inte minns någonting alls.

HP: Men kan du tänka dig att vara på visning i den här kåken och man undrar vad fan det är som låter? Mäklaren bara ”nej alltså, det är bara den sömniga adventsbansheen som tjuter, inget att bry sig om”. Habil refräng, här … nu du, nästa låt heter ”Mandrake”. Stor besvikelse om den inte handlar om seriefiguren med samma namn.

HH: I min värld handlar den om Mandrake och att han med hypnotisk gest och med Lothar som muskelhjälp får bansheen att tro att den är en banan.

HP: King Diamond, signe dig. Texten här … ”You look so human, so different from any other plant, You look so human, that the Devil might take you for a man.”

HH: Så han TROR att han är en banan?! Eller är det en annan planta? I och för sig är väl bananen en ört, tror jag …

HP: Tydligen skriker inte bara bansheen utan även alrunan, så högt att en hundjävel kolar av på kuppen.

HH: Alltså, vad fan handlar den här historien om?

HP: ”Cover your ears … the cry of the mandrake root … no man has ever survived … the dog will surely die.” Skivan blir mycket roligare om man följer med i texterna.

HH: Jag börjar förstå hur du knäckte den här skivans Da Vinci-kod. Jag börjar tycka att det här är nästintill olidligt.

HP: Jag kan tänka mig att vi nu nått skivans turning point. Vi ska se om han tar igen det i den här låten, ”Sucking Your Blood”.

HH: Vad hette nu den där Siebenbürgenlåten? ”Att Dricka Någons Blod”? Jisses. Alltså, det är ju Mercyful Fate och jag sitter fan i mig och vrider mig i soffan.

HP: Det här var en av de sämsta vampyrtexterna jag läst, och då har jag ändå läst Celestias texter. ”Wow wow wow, sucking your blood. Wow wow WOW, sucking your blood. If you would pull the stake from my heart, if you would let me draw another card.”

HH: Håller han på och suger blod ur någon samtidigt som han redan har en stake i blodpumpen? Det här är vampyrlogik på samma nivå som när Professor Van Helsing i Bishop of Hexen skulle försöka förklara sitt artistnamn.

HP: Nu jävlar, ”Dead Again”. Titelspåret. ”Why do I keep on doing this”, sjunger han.

HH: Det kan vi alla undra. Aha, det är i den här låten han proklamerar att han svävar iväg och träffar en orkester. Tydligen den som är porträtterad på framsidan. Gud. Jag är helt slut. Mer än vad man kan säga om den här låten. ”And the song goes on and on”. Ja. Precis så är det. I över tretton minuter. Tycker du fortfarande att den här skivan är uppfriskande?

HP: Jag börjar krokna. Antar att det var någonstans där vid ”Mandrake” som hjulen började wobbla ordentligt … men det är ändå tusen gånger bättre än ”House of God”.

HH: Nej, för den var över vid det här laget.

HP: Den var fortfarande en timme lång, ska du veta. Det är för övrigt sådant här jommel, som mellanplinket i låten ”Dead Again”, som jag normalt mer förknippar med King Diamond än med Mercyful Fate. Tanken var väl att låtarna skulle vara rakare här än de med bandet King Diamond? Antar att de hade betydligt roligare när de spelade in skivan än vad lyssnaren har framför stereon. Den här låten borde väl för övrigt driva dig till vansinne vad det gäller tempoväxlingar och taktbyten.

HH: Ja, det är ju inte AC/DC direkt. Puster … hur många slut har den här låten haft nu, egentligen? Det är värre än i The Dark Knight. Givetvis kvarstår över tre minuter.

HP: Ge inte upp nu. Nu ska det tydligen trixas lite extra akustiskt. Och så drar det igång. Igen.

HH: ”Dead again”. Ja, det känns som om jag dog förut. Igen, och igen. Fy fan vad jag HATAR sådant här dravel. Det här är värre än Sleaszy Riders samlade backkatalog. Och folk hade MAGE att klaga på ”Voodoo”. Dö.

HP: Men nu då, ny låt. ”Fear”. Lite Morgana LeFay, där igen.

HH: Du säger det …  ja alltså, det låter fan så mycket bättre än den förra låten. Men jag sitter ändå nästan i fosterställning och bara väntar på ytterligare en omotiverad tempoväxling. Det är som kinesisk vattentortyr.

HP:  Fniss.

HH: Men visst finns det potential. Om det här hade varit en EP med en max fyra-fem låtar, hade det varit fullt acceptabelt. Men vad är väl en Baal på slottet?

HP: Sista låten, ”Crossroads”. Undrar om den handlar om filmen med samma namn?

HH: Jag satt, på tal om den, igår och såg på nya serien Cobra Kai. Den var inte så tokig alls.

HP: Det här var fan en jävla hit! Hur kunde inte den här låten ligga först?! Jag minns nu att när jag köpte den här skivan försökte jag ta mig igenom den från pärm till pärm, men kroknade på ”Dead Again” och tog mig aldrig vidare. Så jag har nog faktiskt aldrig hört den här låten tidigare.

HH: Ja, här har jag inget ont alls att säga. Visst är det lite av ett plagiat på ”Black Funeral”, men jag hade gärna låtit hela skivan vara på det här viset. Och jag håller med, låtordningen är verkligen helt obegriplig. På den här låten har dessutom Kingen ett jävla mycket elakare drag i pipan än tidigare.

HP: De kanske ville ge de riktiga lyssnarna en belöning. Om man orkat ta sig över den avgrund som är titelspåret väntar en skatt vid slutet.

HH: Och där tog den … abrupt slut. Jaha.

Sammanfattning:

HP: För mig var ”Dead Again” en mycket mer lättlyssnad historia än ”House of God”. Så för min del går pokalen till Mercyful Fate, utan tvivel. ”House of God” har jag gett en miljard chanser. Detta var den sista.

HH: Det var lustigt, då det för min del är precis tvärtom. Men ”House of God” flöt bara så fullkomligt obemärkt förbi att den i sammanhanget blir lite tråkigare.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Nåstrond är sedan 2016 ett avslutat kapitel och gitarristen samt sångaren Karl NE har tidigare sagt att han inte gör fler intervjuer angående det bandet, men lyckligt nog för oss så accepterade han att svara på denna intervju kring sin egen musikaliska historia och hans egen uppfattning om vad Black Metal var under nittiotalet.

Här kommer nästa upplaga av ”Här är din död”, bered er på brutalt ärliga svar.

/Bure Bödel

Jag vet att du inte är intresserad av att svara på frågor om Nåstrond längre då detta är ett avslutat kapitel i din bok, så jag ska försöka undvika det i den mån det går. Jag tänkte dock fråga hur du och Arganas lärde känna varandra och hur ni tog beslutet att starta ett band tillsammans?

För att förtydliga bakgrunden här: Nåstrond upphörde 2016 då bandet lades ner. Följande intervju gör jag alltså inte som en representant för någonting annat än mig själv som person och utifrån mina erfarenheter. Det får därmed bli en retrospektion till utvecklingen av mina egna aktiviteter och verksamhet.

Ja, var ska vi börja? Vår kontakt skedde faktiskt via en annons som jag satte upp på Bengans skivbutik vid Stigbergstorget i Göteborg 1993. Jag hade hållit på med mitt egna projekt Beleth och även spelat Black Metal med en vän sedan 1992, han var emellertid mer inne på Thrash och jag skulle säga att vi hade olika intressen hur vi ville utveckla det och jag såg här också vilka begränsningar som fanns både i teknik och i inställning. Själv ville jag styra mot mer renodlad Black Metal och skapa något extremt. Jag upplevde mig som rätt ensam i det avseendet och det var också rätt få personer som var intresserade av Black Metal i Göteborg, särskilt i jämförelse med den då mer populära genren Death Metal, där det fanns flera aktiva band och där det hölls mer regelbundna konserter, bland annat på Valvet på Första Långgatan, som var en välbesökt plats under tidigt 1990-tal. Exempelvis hade den första mer renodlade Black Metal-konserten där pinsamt få besökare. Folk tryckte mot väggarna. Kanske 20 personer totalt. Vill minnas att det måste ha varit Pagan Rites och The Ancients Rebirth som spelade där 1992 eller 1993. Det var ambitiöst av gitarristen i Pagan Rites att slå sönder sin gitarr inför en så liten och rätt oengagerad publik. Det var med andra ord få som var engagerade på ett sätt som jag själv önskade, och på sätt och vis har det udda alltid attraherat mig. När något är svårt blir det ofta också mer intressant.

Hursomhelst. Jag fick alltså kontakt med Arganas genom annonsen jag nämnde inledningsvis och vi träffades tidigt på sommaren 1993 och började spela ihop med ett par andra som en grupp. Jag har för mig att vi inledningsvis var fyra personer, men i den inspelningen vi gjorde under sommaren,  ”Moonlight over Hades”, var vi tre vill jag minnas. Inledningsvis gick vi under namnet Trident, med mig som sångare, men då vi omformades till att bestå av enbart mig och Arganas, bytte vi under hösten namn till det mer nordiskt klingande Nåstrond. Den första inspelningen i den sammansättningen var den rehearsal tape som gick under namnet ”The Black Winter” som vi i princip spelade in på en vanlig kassettbandspelare mot slutet av 1993. Även om kvalitén brister, så har inspelningen en verklig råhet och energi som många studioinspelningar saknar. Vi spelade in den i replokalen som vi kallade ”The Dungeon” på kassettens information, eftersom lokalen var ett gammalt skyddsrum precis intill Härlanda gamla fängelse, precis under en köttbutik eller om det var ett slakteri. Det var också där vi höll till fram till 1996.

Hur och när kom Death och Black Metal in i ditt liv? Kommer du ihåg vilken det första albumet i genren du lyssnade på?

Jo, det gör jag faktiskt. Och bakgrunden är att jag kring 1991 började intressera mig för först för punk och Hardcore men ganska snabbt kom in via spåret Napalm Death till en mer renodlad Death och Doom Metal, och jag minns att jag då köpte, det måste ha varit tidigt 1992, Darkthrones ”A Blaze in the Northern Sky”. Omslagets enkelhet och råhet tilltalade mig direkt. Jag hade faktiskt inte lyssnat på den före det att jag kom hem, så det var en ren chansning, men när jag väl satte på den så var det som om en ny värld öppnade sig. Känslan var något helt annat än det jag mött inom Death Metal, mycket mer kallt och primitivt, och jag föll direkt för hela attityden. Om vi kan tala om en själslig anknytning så var det just det. Den här musiken svarade på de behov som jag bar på just då.

Utbudet var ganska begränsat i skivbutikerna då, liksom plånbokens kapacitet, ska tilläggas. Ofta lyssnade man igenom en skiva ordentligt innan man valde att lägga ut för den och för att ha råd att köpa nya skivor fick man ofta sälja de som kunde undvaras. Det går inte att jämföra med hur lättillgänglig musik är idag… men nämnda LP har jag faktiskt kvar.

Vad var det som tilltalade dig med dessa genres till en början?

Det var nog den här råheten, det genuina i uttrycken och det vi skulle kunna kalla det extremistiska och kompromisslösa. Det fanns även en aura av autentisk ockultism. Death Metal var enbart musik, emedan Black Metal var en total inställning, något som jag tror är svår att förstå idag när allt är så tillgängligt. Då fanns ju inget Internet och som ung suger man upp allt som är möjligt att finna i form av fanzines och musik. Under 1992 blev det ju också flera rubriker i media om ”satanism”, och en del minns säkert kyrkbränderna, attentatet mot Therion-Christofer och i synnerhet rapporteringen kring ”greven” och händelserna i Norge. Jag tog det till mig och kanske i viss mening speglade det jag såg genom medias ögon. Tidningen Close-Up skildrade ju här också intervjuer med både Vikernes och Aarseth och det är klart att budskapen attraherade. Jag kände att jag hör hemma här. Ju extremare desto bättre. Den extrema attityden jag upplevde då kom senare att ersättas av en mer kommersiell inställning då en del personer kom att börja livnära sig på musiken. Det extrema är i princip borta idag och har ersatts med en helt ytlig inställning, där ytan är i princip allt och handling intet. Jag minns även när jag satte på Burzums debut efter att ha inhandlat den på Dolores, som jag har för mig var den enda butiken i Göteborg som tog in Deathlike Silence-produkterna, och hur den skivan också grep tag i mig på ett märkligt sätt. De förväntningar jag hade var höga och infriades till fullo. Jag kan fortfarande få någon slags märklig vällustkänsla som bottnar i detta minne när jag lyssnar på dessa skivor än idag. Kanske är det just en slags känslomässig nostalgi, ett slags själsligt klangspel som för mig tillbaka till tonåren och dess enkelhet.

Vilka musikaliska influenser hade du när Trident grundades?

Vi gjorde som sagt en inspelning: ”Moonlight over Hades” och den bär rätt tydlig inspiration, mot förmodan, av den grekiska scenen, och det finns här en viss känsla hämtad från band som Rotting Christ och Varathron. Det hörs kanske främst på trummorna och det något långsamma tempot. Den inspirationen fanns också kvar i vissa Nåstrond-låtar och jag uppskattar även den här särskilda melodiska ådran som fanns representerad i exempelvis tidiga Rotting Christ och Necromantia. Mina personliga influenser låg däremot mer åt Bathory, tidiga Immortal och Darkthrone. Kallt, hårt och nordiskt. På hösten 1993, precis i övergången mellan Trident och Nåstrond spelade vi också in ett stycke ”Wrath of the Countess” (som finns med på samlingen ”Conquering the Ages”) och som också är en uppsättning på tre personer och där jag spelar gitarr och en annan person bas, samt Arganas på trummor. Den har rätt märkbara referenser till just Bathory.

Jag har alltid ansett att du författat intressanta texter till din musik och nu när vi avklarat de musikaliska influenserna tänkte jag fråga om skaldekonsten, var hämtade du inspiration till dina texter?

Det kräver möjligtvis ett rätt brett svar, men kortfattat så cirkulerar mina texter kring frågor om att förvandlas och att transcendera, om död och odödlighet. Inspirationen till detta kommer mycket ur litteraturen i form av religiösa, ockulta och filosofiska texter, från olika mytologier och ur mitt intresse för skiftande ockulta traditioner. Jag har också alltid varit intresserad av idéhistoria, filosofi och forntida civilisationer och då inte minst antiken och Egypten, men också om olika medeltida föreställningar om trolldom, lykantropi, med mera. Bland annat har jag inspirerats av den egyptiska dödsboken och om de traditioner som funnits inom den forna egyptiska kulturen kring synen på själen och existensen. Det är också det fundamentala i min gestaltning av den nordiska mytologin, alltså synen på existens i förhållande till döden. Det är ju också i detta jag hämtat namnet Nåstrond, som är en slags förändrad variant av Nastrand eller Náströnd, som utgör ett slags mellantillstånd, det vill säga där kroppen avskiljs från själen och där Nidhögg förgör det materiella. En strand utgör mötet mellan två världar; dödens och livets värld. I detta avspeglas en fascination och utforskning av just döden som begrepp. Jag har däremot aldrig försökt att beskriva exempelvis lidande eller depression, eller framhålla döden som något egentligt ont och smärtsamt. Det känslomässiga i det avseendet, såsom det ångestfyllda, har aldrig varit intressant för mig. Istället är det själva mysteriet som är intressant. Döden är förändring och transcendens från det materiella till det immateriella, från det kausala till det akausala.

Kortfattat så handlar det alltså om det begreppet ”förvandling” och det har jag inte släppt på något sätt, då det speglar det stora arbetet och vår inre alkemi, vilket ju är grunden i ett långsiktigt magiskt arbete.

På tal om dina texter så handlade de tämligen ofta om vampyriska teman, iallafall på ’Toteslaut’. Runt samma tid som det albumet släpptes så startade vad man kan kalla en ”vampyrtrend” i Black Metal-scenen. Det gick inte att öppna ett zine utan att det välde ut kråsskjortor och löständer, var detta något du kände av eller blev beskylld att haka på?

Nej, jag upplevde nog aldrig att det fanns en sådan koppling och personligen har jag aldrig varit attraherad av ”kråsskjortor och löständer”. Det var heller inte den slags vampyr som intresserade mig, utan mina inspirationskällor var främst folkloristiska föreställningar och ett mer ockult förhållningssätt till blod som en symbol för livskraft. Den enda egentliga populärkulturella inspirationen var Werner Herzogs ”Nosferatu” från 1979. Det är nog den film som påverkat mig mest av alla och vampyren i den är mycket annorlunda från den som helst gestaltas inom populärkulturen, som i exempelvis Anne Rice verk, som jag förövrigt aldrig läst.

Jag minns att jag satt och såg ”Nosferatu” som barn. Jag var ensam och det var sent på natten. I synnerhet inledningen borrade sig djupt in i mitt inre och kanske är en källa till min senare fascination för ben och kranium. Upplevelsen var som att besöka en slags dödsvärld. Den scenen gestaltade precis det jag ville skildra senare i musiken. Den andra delen är kopplingen till de mer ockulta delarna i bland annat Temple of the Vampire, som var, eller är en order relaterad till Church of Satan. Det bör nämnas att jag personligen inte varit aktiv i någon av dessa organisationer. Tilläggas kan också göras att jag alltid fått en ”dålig smak” i munnen av Cradle of Filth och avfärdat det som kommersiellt trams. Gylve Nagell kallade vid något tillfälle den här typen av musik för ”gräddtårta” och han har helt rätt. Allt för mycket kladd och man mår bara illa. Jag tror förövrigt att just det bandet är huvudorsaken till att vampyrer blev en plötslig trend tillsammans med att det faktum att filmen ”En vampyrs bekännelse” kom ut 1994. Jämför förresten den usla filmen med ”Nosferatu” så har du skillnaden klar för dig. Sexualiserad kommersialism med Tom Cruise och Brad Pitt mot ett existentiellt bråddjup med Klaus Kinski.

Det förefaller som att du inte var vidare intresserad av att socialisera med andra svenska band utan snarare satsade på ett internationellt kontaktnät. Hur kom du till exempel i kontakt med Michael Ford från Black Funeral?

Jag har nog aldrig varit intresserad av att socialisera såsom ett primärt syfte, utan mitt intresse har i större utsträckning varit intellektuella kontakter och det har förutsatt att det funnits idémässiga samhörigheter. Musiken har i dessa avseenden kanske till och med varit sekundär. Jag utvecklade rätt tidigt ett internationellt nätverk som mer var inriktat på länder utanför Skandinavien, som Tyskland och kopplingar till band som Morke, Lacerated Gods/Opferblut och Absurd, Österrike hade också betydelse här, liksom USA. Jag minns inte exakt hur jag kom i kontakt med Michael Ford, men vi brevväxlade under flera år från 1993 och vi byggde också upp det som kom att kallas The Black Order of the Dragon. Det fanns även kopplingar här till The Sinister Order of Fenrir och då också Order of Nine Angles samt Order of the Jarls of Baelder. Det fanns något här som var långt viktigare än att producera och ge ut musik, och det var ett idémässigt och ockult arbete i syfte att förändra och utveckla oss själva och vår kultur, ja rent av styra vår civilisation tillbaka till dess ursprungliga faustiska anda av att utforska och erövra världen. I detta var vi en utpräglad anti-modern rörelse.

Är det något jag saknar från dessa år så är det nog mer utbytet och utvecklingen av ett idémässigt och ideologiskt arbete, än en ren musikalisk samhörighet. Det fanns en stark kämpaglöd och genuin övertygelse som helt saknas i dagens rörelse, en rörelse som jag betraktar som ideologiskt fattig och är helt inriktad på att synas och uppmärksammas i bruset genom att uppvisa yttre attribut, men bakom finns en rädsla om att verkligen sticka ut. Gör du det så får du smäll på fingrarna. Jag tänker exempelvis på Taake och fegheten inför grupper som AFA.

Fanns det några svenska artister/band som du kändes samhörighet med?

Faktiskt ganska få. Jag har haft en del kontakt med olika individer och under olika perioder, bland annat personer från The Black och Marduk. Annars hölls en del kontakter exempelvis Sorhin och Sigrblot, samt Fafner (tidigare Tuvenin), som jag även gjorde logotypen till. Idag har jag nog inte kontakt med någon som aktivt spelar i ett svenskt Black Metal-band. ”Scenen” känns inte särskilt inspirerande utan utgörs mest en ständig upprepning av stereotyper och det finns en rockstjärne-attityd, som i mina ögon är helt innehållslös. Jag såg exempelvis Mayhem när de var i Göteborg senast, men det kändes mest som ett företag, hjul som ska snurras, och så vidare. Det saknas inspiration helt enkelt. Jag kan uppskatta en del musikaliskt och normbrytande, som exempelvis det Kvarforth gjorde med Shining, men hela ”vågen” av DSBM har annars lämnat mig helt oförstående och oberörd. För mig har depression inget att göra med Black Metal och i synnerhet inte när det används som en gimmick. Jag är för gammal och hela emogrejen passerade förbi mig obemärkt. Det är väl just det som det är. Emos i Black Metal-kostym. Det karvades i armarna rätt friskt under tidigt 90-tal också, men inte för att få ut någon inre smärta, utan för att pröva gränser mot det extrema och antagligen för att skapa samhörighet. Det är ju därför det tillämpas uniformer i form av accepterade och inte accepterade klädkoder. En annan möjlig orsak till bristen på svenska kopplingar är att jag genomgående förhållit mig positiv till Vikernes, och särskilt efter Aarseths död var detta ett kontroversiellt ställningstagande inom Black Metal-rörelsen i Sverige, liksom min egna mer ideologiska hållning som i många avseenden sammanföll med Vikernes idéer och det som var Heathen Front. En annan orsak är säkert också de konflikter som uppstod 1994 med vissa personer som var tongivande i den svenska rörelsen.

Det ena utesluter inte det andra.

I övrigt ska tilläggas att personligen och inspirationsmässigt betydde också tidiga Abruptum en hel del för mig. Det gestaltar sig i det material jag gjorde med Beleth. Jag har alltid varit förtjust i det som varit lite mer originellt och genreöverskridande. Det kan även nämnas att jag inspirerades en hel del av industriscenen och exempelvis Brighter Death Now, vilket också framgår om du lyssnar på inledningen och avslutet av ”Toteslaut”. Intressant nog kan sägas att jag 1995 och framåt lyssnade mer på Neofolk, Noise och Industri än på Black Metal. Jag kände att det mesta var kommersialiserat och rena återupprepningar av en period som var långt mer vital och idealistisk före Aarseths död. Vid den tidpunkt ”Age of Fire” släpptes hade luften och attityden gått ur och vi slutade också repetera tillsammans, därav en period av uppehåll från och med 1996-1997.

Du verkade inte ha varit på så god fot med bland annat Swordmaster eller IT under det tidiga nittiotalet, skulle du vilja berätta hur denna dispyt uppstod?

Det känns lite utagerat nu, men det bottnade i en slags konflikt som uppstod mellan mig och Emil Nödtveidt och som egentligen var rätt barnslig nu när jag ser tillbaka. I vart fall upprinnelsen. Men det kan vara intressant att gå på djupet i saken och säga något om den här typen av agerande och hur jag upplevde det.

Jag minns att det började med att vi träffades på någon spelning på ett ställe som hette Magasinet i Göteborg och där vi bytte demoband. Därefter skulle vi hålla kontakten kom vi överens. Nu var det så att jag inte hade besvarat något brev tillräckligt snabbt och därigenom kränkt Emil och det blev någon rätt infantil ordväxling brevledes om saken.

Konflikten du nämner var mest aktuell runt 1994-1995. Min upplevelse och tolkning är att Emil använde det faktum att han hade en bror (Jon Nödtveidt) med både talang och gott renommé, för att själv få glänsa och här utnyttjade han det för att få andra att vända sig emot mig, vilket är ett typiskt mobbardrag. Plötsligt så fick jag motta mordhot, främst från den invandrade iraniern Shahin, mer känd som ”Vlad”, som jag förövrigt inte hade något personligt otalt med, samt från Tony Särkkä (It), som ju var god vän och bandkamrat med Emil. Jag har själv aldrig träffat Tony och har ingen egentlig uppfattning om honom som person. Jag minns att ”Vlad” ringde nattetid och flåsade i luren för att sedan med en förställd mörk röst säga: ”Du ska dööö…”. Sedan la han på utan att närmare förtydliga vad han menade. Han var alltid rätt teatralisk i sin karaktär, så jag tog det kanske inte allt för seriöst. Minns även att Tony ringde min mor och sa till henne att hon snart skulle finna mig i en ”träfrack”. Det blev plötsligt som en liten egen mobbarring på skolgården där förtal och hot blev helt legitima och där jag gjordes till måltavla på grund av vad som i grunden bara var ett obesvarat brev.

Det ska här tilläggas att jag aldrig uttryckt mordhot tillbaka, och anledningen till det är nog att jag inte sett någon mening med det och skulle jag nu ha avsikt att agera skulle jag givetvis inte tala om det. Istället försökte jag lugna ner situationen som jag tyckte spårade ur, men det visade sig rätt meningslöst. Jag ignorerade det hela mer eller mindre och till slut självdog väl det hela när det inte gavs mer näring. Samtidigt som jag ju fortsatte med Nåstrond gjorde det hela mig något paranoid, då jag inte kände att jag kunde lita på folk omkring mig och på personer jag tidigare haft förtroende för. Jag visste helt enkelt inte var de stod och vilka avsikter de hade. I mordrättegången (för mordet i Keillers park 1997) mot ”Vlad” och Jon framkom det ju också att det fanns planer på att lura in meningsmotståndare i en källarlägenhet på Hisingen och mörda dem, sedan om jag räknades som en sådan meningsmotståndare så sent som 1997 vet jag faktiskt inte. Andra personer var säkert mer intressanta att tortera och mörda i det avseendet. Jag minns också att jag träffade Emil vid något tillfälle, har för mig att det borde varit hösten 1994. ”Vlad” var med och han frågade om vi skulle gå iväg för att slåss. Men i själva verket gick jag och Emil iväg och småpratade och ”hängde” en stund i någon videoaffär, som om inget var konstigt alls. Har förresten för mig att det även gjordes anti-Nåstrond flyers, men jag såg dem aldrig. Vem som tillverkade dem har jag ingen aning om, men sakerna hängde säkert ihop. Minns även att jag vid ett tillfälle talade med Jon Nödtveidt om situationen, och förutsatt han var ärlig i det han sa, så var han väldigt sansad och resonabel i den skitstorm som drog över. Han deltog inte heller i mordhoten utan försökte lösa konflikten, så all heder åt Jon. Jag tycker faktiskt att det var tråkigt att den här figuren ”Vlad” kom att påverka Jon så mycket och det är lite oförklarligt, särskilt för oss som vet var den här personen kommer ifrån. ”Vlad” är eller var nämligen något så klassiskt som en mobbad kille som plötsligt får tillfälle att vara med de tuffa killarna på skolgården och nu ges chansen att mobba själv. En person som spelat en roll så länge att den blivit verklighet för honom. Att han sedan deltog i att begå ett mord visar på att han var beredd att gå över en kritisk gräns, men det var också hans agerande i form av att prata om saken, som avgjorde att de båda åkte dit och dömdes till långa fängelsestraff. Att Jon därefter förlitade sig på honom förstår jag inte alls. Det finns något både dramatiskt och tragiskt i det hela.

Formgivning och bildspråk är även något som jag förknippar dig med. Förutom designen till dina egna släpp så designade du omslaget till redan nämnda Black Funerals debutalbum samt en handfull andra omslag till diverse band. Jag gissar att du gillar att förmedla budskap lika mycket via bild som musik?

Ja, för mig har bildspråket varit minst lika viktigt som det musikaliska och jag har alltid tyckt om att gå in i den inre värld av kreativitet som uppstår både i skapandet av en bild eller i skapandet av musik. För mig handlar det just av en slags inre isolering där jag kontaktar det undermedvetna och låter det flöda ut genom mig som ett medium. Det blir ett sätt att materialisera det immateriella och akausala.

Jag har flera gånger slagits av att jag upptäcker en rad omedvetna symboler som gestaltas inför mig och som inte uppenbarats för mig förrän verket är färdigt. Den konstgenre som också inspirerat mig mest är symbolismen och det vill jag gärna också överföra på musiken, och idag utövar jag främst vad jag skulle kalla en slags symbolistisk minimalism. Idag har jag i princip helt övergivit Black Metal även om jag fortsatt lyssnar på det jag hela tiden uppskattat.

Från slutet av 90-talet till mitten av 00-talet släppte du en del musik med ett annat projekt, Det verkar som du aktivt valt att särskilja dina två musikaliska karriärer då du verkar vara betydligt mer anonym i ditt andra projekt?

Jag tror det speglar mig som person, i det att jag gestaltar och tar olika former. Black Metal gestaltar mer det råa, ungdomliga och våldsamma inom mig. Då jag nu passerar 40-strecket så framstår det mer som ett spel i att upprätthålla detta. Det klingar helt enkelt falskt. Om jag inte kan göra något genuint har jag ingen avsikt att fortsätta göra det och det är ett av skälen till att Nåstrond lades ner. Jag känner mig inte längre som mitt 15-åriga jag, med det inte sagt att jag inte avser att gestalta en mörkare del inom mig själv, men det tar nya uttryck. I detta avser jag också göra saker mer begränsat och riktat till en mindre publik och därigenom utveckla något mer krävande, mer intressant, experimentellt och mindre populärt.

I min nya gestaltning The Silent Mistery, rör jag mig mot det mer gestaltlösa och in i det rent undermedvetna, samt till det rent kroppsliga. I de inspelningar jag har gjort här har jag enbart använt rösten som ett instrument och det är en viktig del i utforskningen av det egna jaget eller självet.

I det projekt som du syftar till speglas en ljusare sida, där också förvandlingen är ett centralt tema, fast genom en inre upplysning och genom att spegla Sol-aspekten inom människan i en slags ordningens vilja mot kaos. Framväxten av detta arbete kom också av att Nåstrond tappade sin betydelse för mig i slutet av 1990-talet och att Black Metal-rörelsen förlorat sin vitalitet i mina ögon. Personligen får jag dessutom en viss avsmak av den subkulturella stil som gestaltas inom Metal-rörelsen över lag, både i attityd och genom dess yttre formspråk. Jag föredrar ordning och disciplin: strukna skjortor och putsade stövlar. Inga solkiga T-shirts med tryck eller slitna västar med bandmärken och nitar. Jag föredrar träning och både kroppslig och själslig styrka framför en slapp hållning, fylleri och missbruk. Jag ogillar också de här konformistiska dragen inom rörelsen, att den måste följa vissa regler för att godkännas av ett fåtal självutnämnda auktoriteter. I det avseendet var en sådan grupp som Tonys True Satanist Horde, eller Aarseths Svarta cirkeln, mer ett verktyg för att upprätthålla en regelstyrd konformism, eller till och med moralism, om att godkänna eller underkänna band efter ett antal kriterier och normer, mer så än ett ondskefull satanistiskt nätverk. Det är ett typiskt subkulturellt beteende och det samma skedde inom punken på tidigt 1980-tal, där man inte fick sjunga på engelska, inte fick använda syntar eller vara annat än uttalat vänster. Då höjde de självutnämnda auktoriteterna sina röster. Här gifter sig maoisterna med kyrktanterna i ett lyckligt äktenskap.

Du är sedan en tid tillbaka medlem i projektet Shibalba, ett internationellt projekt som består av bland annat Nikolaos från Archerontas. Hur korsades era vägar och vad händer med det projektet för stunden?

Det har funnits en viss kontakt bakåt i tiden, men det tog fart då jag under en period 2015-2016 delvis bodde och verkade i Grekland och där vi också träffades mer regelbundet. Det resulterade i att jag intogs i Shibalba som medlem och har varit verksam vid ett par framträdanden i Österrike, Tjeckien och Grekland, samt deltagit vid ett antal inspelningar, därav en fullängdare och ett antal samlingar och splits med bland annat Phurpa och Nam Kahr. Jag har även målat omslaget till vårt gemensamma album ”Psychostasis” liksom omslaget till Acherontas ”Amarta”, samt den split Nåstrond/Acherontas ”Chthonic Libations”, som ju också blev den sista utgåvan av Nåstrond. Nu kommer det sannolikt ett ytterligare Shibalba-alster under 2018, så det är ett fullt aktivt band.

Om du skulle lista de fem album som betytt mest för dig genom åren hur skulle en sådan lista se ut?

Det får begränsas till genre tänker jag och eftersom jag lyssnar på mycket skiftande typ av musik, som exempelvis klassisk musik, så får jag här hålla mig till traditionell Black Metal då det ju varit denna intervjus fokus. Och i valet utgår jag ifrån den grad musiken påverkat mig på vägen. Men kan också nämna ett par alster som påverkat mig på vägen som Beherit “Oath of Black Blood” och Profanaticas verk ”Weeping in Heaven/I Arose” från Masacra spliten – inte fantastiskt bra rent tekniskt, men verkligen essentiell Black Metal. Enkelt, rått och primitivt.

Med det sagt här är min lista utan inbördes ordning:

Darkthrone: ”A Blaze in the Northern Sky”

Burzum: “Debut”

Burzum: “Hvis Lyset Tar Oss”

Rotting Christ: ”Thy Mighty Contract”

Bathory: “Blood Fire Death”

………………

https://myspace.com/karlnachzehrer/music/songs

The Silent Mistery

https://thesilentmistery.bandcamp.com/

Shibalba

https://shibalbahalls.bandcamp.com/

Detta är min första krönika under Likpredikantens flagg och det som jag kommer skriva om nu är något som irriterat mig oräkneliga gånger och jag förstår att detta inlägg kan få mig att framstå som väldigt petig, pragmatisk och anal. Faktum är dock… att så är nog fallet.

Gång på gång på gång stöter jag på band som när det begav sig titulerades primärt som (melodisk) death metal av press, bolag och lyssnare, men av någon anledning numera klassas hos gemene man som black metal. Alla spår av att de skulle framfört dödens gospel är lika bortblåsta som Lars Ulrich metronom.

Jag försöker i min stilla ensamhet komma på varför det blivit så. Jag skyller främst på internet och det faktum att de flesta som anser detta mest troligt inte lyssnade på banden under deras formativa år. Dagens ungdom har inte heller fått kämpa i sitt anletes svett för att uppnå gnosis. De har inte behövt plöja igenom högar med fanzines för att försöka snappa upp information om deras favoritband utan de är av uppfattningen att Google har alla svar. Mortiis sa det rätt bra i min tidigare publicerade intervju med honom:

…er du under 35 år gammel og har en masse åsikter om en genre som ble populær når du selv var type 10 år gammel, så skal du faktisk bare holde kjeften.

Här kommer jag att lägga krokben på mig själv, men jag har alltid varit förespråkare av att black metal måste ha satanisk lyrik eller åtminstone ockult dito. Jag har bråkat otaliga gånger t.ex. på det amerikanska forumet Reddit om att band som Enslaved inte är, eller för den delen var, ett black metal-band utan viking metal. Uppfattningen idag verkar vara att black metal är en ljudbild och inte en ideologisk fråga. Jag är dock helt med på att ljudbilden spelar roll för inte fan spelar Deicide black metal och jag kan inte säga att Burzum inte heller gör det trots den stora avsaknaden av sataniska inslag så här hamnar jag i en paradoxal loop. Black metal bör vara ockult betingat, men det finns undantag erkänner även jag. Viking metal för mig är band som skriver texter om vikingar och fornsed precis som nyss nämnda Enslaved. Ett annat exempel är svenska Allegiance, ett band som delvis rent musikaliskt påminner väldigt mycket om black metal men de valde att kalla sin musik för viking/war metal just på grund av deras texters teman. Arioch sa det bra i Slayer Mag:

A band that claims to play black metal must always have satanism and nothing but satanism as the highest priority in their music and concept as well as in their personal lives.

Detta stämmer rätt bra överens med vad min sinnesbild av black metal bör vara, även om jag kan förstå att man inte kan kanalisera Djävulen fullt ut vid t.ex. dagislämningar. Det mina meningsmotståndare hävdar är dock att viking metal-band måste ha visa musikaliska egenskaper för att hamna i denna kategori, vi snackar vevliror, mungigor och knätofsar. Dessa argument faller dock rätt platt då man enligt den tesen inte kan räkna ’Hammerheart’ eller ’Twilight of the Gods’ som viking metal och att frånta detta från mannen som skapade hela den genren är kanske lite väl magstarkt. På min tid kallade vi helt enkelt dessa spelmansstämmeband för folk metal. Det enda jag egentligen kan fastställa här är att amerikaner som hittat ut på nätet ALLTID har fel oavsett ämne och forum.

Jag har inte ens kommit till banden jag vill prata om utan jag verkar på något sätt hamnat i en utläggning om vikingar och vad black metal bör vara, hur ska detta sluta? Jag tycker ändå att jag måste klargöra vad jag anser att denna genre är innan jag går vidare.

Nåväl, de band/album jag främst tänker på denna gång är Dissection, Unanimated, tidiga Sacramentum och Naglfars debut ’Vittra’. Alla dessa var, enligt mig, en del av den melodiska death metal-vågen som härjade i Sverige tidigt nittiotal. Idag benämns samtliga som black metal vilket leder till att varje gång jag stöter på detta så blir andningen snabb och pulsen börjar banka lika hårt som virveln på studioversionen av Gorgoroths  ’Revelation of Doom’. Jag förnekar inte det faktum att det finns influenser från black metal i samtliga nämnda bands musik, men black metal enligt mig och black metal i början av nittiotalet var synonymt med ’Under a Funeral Moon’, ’Burzum’ och Bathorys tidiga verk och utan att egentligen kunna något om musikteori så anser jag inte att något av banden som detta inlägg berör låter likt något av dessa exempel. Däremot ser jag betydligt fler musikaliska likheter med de tidiga plattorna från At the Gates, In Flames och Dark Tranquillity. Vi pratar slingor, melodier och ett mer avancerat spelsätt än vad t.ex. Darkthrone erbjöd oss runt denna period. Det finns såklart flera andra band vars historia reviderats, men dessa exempel är de mest klart lysande i min värld.

I min iver att bevisa att jag har rätt gick jag faktiskt så långt att jag inför denna krönika kontaktade medlemmar från alla de band jag tagit upp i texten och frågade hur de beskrev sin musik och även om svaren kanske inte blev så glasklara och självklara som jag hoppats på, så var det ingen som ansåg sina band som rena black metal-band utan de beskrivningar jag fick var ’death metal med influenser av black’, ’melodisk death/black’ och  ’Vi var inte så intresserad av att kategorisera oss’.

Anders Brolycke som spelade gitarr i Sacramentum svarade ganska klokt på min fråga om genres.

Genreindelning har alltid bara handlat om promotion när man ska försöka ge en bild av hur något låter för någon som står och håller en skiva i handen och är på väg att köpa den.

Det är svårt för mig att argumentera emot detta och jag vet att många musiker anser att det är begränsande med genres. Jag tycker ändå att det fyller en funktion för hur hade det sett ut som det inte fanns någon kategorisering alls när det kommer till musik?

Jag frågade Adde, gitarrist i Naglfar, om hur de kategoriserade ’Vittra’.

Jag är väl ärligt talat inte så brydd i huruvida folk tycker att det är en black- eller death metal-skiva. Vi själva kategoriserade det väl som death/black med mer fokus på death än black.

Inte helt nöjd med detta svar så ställde jag följdfrågan om vad han tycker om att väldigt många bortser från de, enligt mig, uppenbara melodiska dödsinfluenserna. Svaret från Adde blev väldigt kort och koncist.

Då är de ju uppenbarligen döva.

Micke Broberg, sångare i Unanimated, verkar inte heller vara så noga med genres.

Vi har väl alltid tyckt att det är någon slags melodiös black/death, eller varken eller. Vi kör vår grej och andra får kategorisera, det är mycket djupare än så för oss. Det beror ju också på om man ser till helhet eller bara musikaliskt/textmässigt. Det spelar ingen roll för mig vad man än kallar det så förändras ingenting. På 90-talet fanns det inte så många som spelade som vi, och vi klassade inte oss själva då heller. Men helt klart är att vi alltid dragit åt det mörkare hållet.

Ole Öhman som spelade trummor i Dissection från grundandet fram till 1995 ger mig dock betydligt mer vatten på min kvarn:

I början var det helt klart death metal (första demon är ju typisk för tidsandan). Sen kallade vi oss alltid death metal, det var andra som ville ge oss andra epitet. Jag tror att jag har hört 3-4 olika benämningar. Det slutade med att det blev death/black för att vi inte orkade att rätta folk. Men, Dissection är för mig death metal.

För att göra det ännu mera övertydligt så ger jag er detta citat från något nummer av Metal Zone från 1994 (alltså efter släppet av ”The Somberlain”).

Vi spelar death metal slår Jon Nödtveidt fast, och vi har inget behov av att ändra på vår musik. Bara för att vi inte låter som Entombed och har mörka, sataniska texter, och bara för att black metal är inne nu, så kallas vi för black metal. Fast egentligen spelar det inte roll vad folk kallar oss..

Om jag återknyter till varifrån denna ’missuppfattning’ kommer ifrån då. Är det internets fel? Är det ungdomars lathet? Kan det bero på att post-2000 a.y.p.s. så är dessa två genres så uppblandade att det är svårt att skilja dem åt? Beror det på att dessa band influerade en hord av band som kallade sin musik för black metal? Beror det på att jag är helt ute och cyklar? Kan det vara så att detta inte spelar någon som helst roll? Jag kommer aldrig lyckas övertala de som inte håller med mig om detta, vi kommer aldrig nå konsensus i denna fråga och den enda som far illa av detta är undertecknad. Jag kommer dock lika nitiskt fortsätta kampen om att band får rätt epitet! Mitt rätt är mer värt än ditt!

Bure Bödel

I segmentet Hoarders Of Nebulah Frost kommer jag och Heidenhammer diskutera kring skivor och skivköp då våra respektive skivsamlingar börjar nå sjuklig karaktär. I premiäravsnittet lyssnar vi på vad det grekiska skivbolaget Sleaszy Rider Records har att erbjuda. Det är en mardröm såklart. Framtida inspelningar kommer att finnas upplagda på SoundCloud, men denna hamnar på Youtube på grund av … ja, vi har fan lyssnat på över en timmes musik från Sleaszy Rider Records. Att ens orka göra något mer energikrävande än att resa sig ur soffan känns som en olympisk gren. Framtida uppladdningar kommer även ha ett större produktionsvärde, denna kom till på ett oerhört spontant sätt. Vi var tvungna att dela med oss för att försäkra oss om att det inte rörde sig om en tvåmannapsykos, så vi pangade upp en mikrofon i soffan och körde.

Utan att avslöja för mycket bjuder dagens lyssning på ett par rejäla asgarv och en extrem orkeslöshet. Ni kommer förstå varför.

Mycket nöje.

/Hatpastorn och Heidenhammer

När jag påbörjade detta projekt så knåpade jag ihop en ganska gedigen lista på personer som jag skulle vilja intervjua. En tanke som jag hade var att försöka få tag i dem som kanske inte alltid var de mest självklara valen när det kommer intervjuoffer och på något vis kan jag väl tycka att Mortiis hör dit. Alla vet att han spelade bas på de första (och enligt mig de bästa) släppen med Emperor men det var när han gick solo och skaffade sig en trollnäsa som han gjorde sig ett namn, så därav tyckte jag det kändes intressant att får höra hans version av hur det var under hans ’metal-år’.

För att det ska bli riktigt rimligt så har jag låtit bli att översätta svaren utan de presenteras här på sitt originalspråk.

För mer information om hans nuvarande förehavanden samt för att köpa skivor och merch, besök http://www.mortiis.com

/Bure Bödel

Hallå där Mortiis, hur står det till idag? Jag ska helt ärligt erkänna att jag inte har stenkoll på vad du pysslade med rent musikaliskt innan du började som basist i Emperor. Om jag har förstått rätt så ska du ha sjungit i ett death/grind/gore-band som hette Rupturence samt varit med i ett annat band som kallade sig Wilt of Belial vilket ska ha varit ett doom-band. Stämmer detta överhuvudtaget och är så fallet, vad finns det att berätta om dessa band?

Jo, det stemmer det. Rupturence var ett band jeg hadde sammen med 2 kompiser fra ungdomsskolen, typ 1990, i cirka 8-9 måneder. Trommisen gikk på en annen skole, og var vel ett år yngre enn oss eller noe, så han var vel 14, mens resten av oss var 15. Jeg var vokalisten, og prøvde så godt jeg kunne å låte som sangerene i Carcass og Xysma og den type death metal band.

Wilt of Belial var mer slow death/doom. Vi skulle egentlig hete Thou Shalt Suffer, men ingen av de andre medlemmene ville ha det navnet, så det gav jeg til Ihsahn istedet, haha! WOB ekisterte i max 3 måneder. Vi hadde samme trommis som Embryonic (pre- Thou Shalt Suffer, og der Samoth og Ihsahn spillte før Emperor).

1991 blev du som sagt medlem i Emperor, hur lärde du känna Ihsahn och Samoth och hur kommer det sig att ni började spela tillsammans?

Jeg gikk i paralell klassen med Ihsahn fram 1988-1990, og det var hans kompis, Steinar, som jeg startet Rupturence og WOB med. I sent 90 eller tidlig 91, så ble jeg mer inne på mørkere metal, og jeg hadde kjent Samoth (via Ihsahn) siden 1989 typ, og når de ville starte ett litt mer ”dark” metal band, så var jeg bokstavelig talt den eneste personen innen mils omkrets som passet inn. Emperor var jo bare 2 låter på en rehearsal tape, uten tekst eller vokal, eller band navn i 1991. Jeg hadde ett par tekster fra WOB tiden, som hette ”Forgotten Centuries” og ”Moon over Kara-Shehr”, så jeg tok med de, og litt senere kom jeg på navnet, de fikk logoen av meg også, etter at jeg fikk den i posten av en fyr fra øst europa ett sted.

Ihsahn och Samoth kom från death metal-bandet Thou Shalt Suffer, men Emperor blev ett black metal-band. Var det målet från grundandet att det skulle skilja sig från era tidigare band eller var det något ni arbetade fram under tiden ni skrev musiken.

Nå var det jo alltid Ihsahn og Samoth som lagde musikken, jeg bidro med tekster. Jeg prøvde komme med forslag til hvordan man skulle arrangere riffene de lagde, men jeg tror ikke de tok meg så seriøst, haha!

I starten var det aldri snakk om at det skulle være black metal, det var det aldri når jeg var med. Vi likte jo black metal! Men vi ville ikke kalle Emperor for det, vi syntes faktisk at black metal begynte å se for trendy ut i 1992! Nei, jeg skrev mer typ okkulte og mørke tekster. Jeg var mer inspirert av Tom Warrior, Killjoy (Necrophagia), litt typ dark fantasy og litt Bathory, kansje litt Venom også. Cronos er jo en poet!

Vad var din bild av black metal när du började experimentera med denna genre? Vad symboliserade black metal för dig 1991?

I 1991 hadde ikke alt gått til helvete enda, så black metal på den tiden handlet vel mer om ”the spirit of the underground” enn å nedkjempe kristendom og være ondskapen manifestert. Det gikk litt over styr og stell i 1992 og 1993, kan man vel si!

Jeg tror at om noe, så var det i starten en liten anti reakson på at alle 12 åringer med snørr på kinnet satt og hørte på den nye Napalm Death-platen. Og det er jo ikke noe feil med det, jeg var stor ND fan fra 1988-1990, men man ble jo så jævla fan av gamle Destruction og Hellhammer, svarte spandex, patronbelter og armløse gamle Kreator-trøyer at man ble kansje litt blind? Jeg mener, selv var man jo en 16-åring med snørr på kinnet, som hadde en masse store meninger om hva som var ”true” og ikke. Vi følte jo at det var helt jævla B å springe rundt i blåa jeans og lumberjack skjorter når man spiller metal. Det gikk liksom ikke an! Om man ikke så ut som ”Slayed Necros” eller ”Satanic Slaughter” 24 timer i døgnet, så var man ikke ”true”.

Vad lyssnade du själv på för musik under denna tid? Var det mycket musik från första vågen av black metal? Spontant upplever jag det som att ni norrmän var mer öppensinnade när det kommer till bredden av musikintag än vad vi var i Sverige.

Altså jeg ble ganske open minded ganske tidlig på 90 tallet. Man hørte jo på mye Bathory, Venom, Sodom, Destruction, Frost/Hellhammer, Rotting Christ, Master´s Hammer, Tormentor, Morbid, Treblinka, osv men samtidig så hørte jeg jo også en del på eksperimentel musikk som Tangerine Dream, Klaus Schulze, Kraftwerk, Coil, Sleep Chamber osv… Til og med Pink Floyd og Black Sabbath…Så lenge man kunne finne ett slags mørke i det. Det var jo sånn man tenkte…Men det gikk selvsagt etter hvert over til at så lenge musikken var bra, så hørte man på det. Jeg kan ikke snakke for andre, bare meg selv. Jeg tror vi hadde en del meget trangsynte mennesker blandt oss også. Euronymous var overraskende open minded egentlig, men det visste nok bare de som kjente han. Han lærte meg å like Ultravox, haha!

Under de år som du var medlem i Emperor så var det du som författade texterna till era låtar, många hävdar att black metal måste ha sataniska texter för att vara just black metal. Hur ser du på detta?

Vi tenkte aldri sånn. Det kansje er sant, men om du er under 35 år gammel og har en masse åsikter om en genre som ble populær når du selv var type 10 år gammel, så skal du faktisk bare holde kjeften.

Texterna du skrev till Emperor var skrivna på engelska, men när du skapade ditt soloprojekt så blev titlarna, och även de få texterna som förekom under ‘Era 1’, skriva på norska. Hur kommer det sig att du bytte språk?

Jeg var nok litt inspirert av Burzum akkurat der. Jeg likte Burzum ganske bra på den tiden, og syntes det hadde en helt unik atmosfære med det norske språket. Jeg husket jo bl.a Master´s Hammer og noen Sør Amerikanske band som brukte sitt eget språk, og det fikk jo en helt unik atmosfære, så jeg ble inspirert av det, helt klart.

Du har aldrig varit sugen att börja spela black metal (eller metal överhuvudtaget) igen någon gång under alla de år som gått sedan du la basen på hyllan?

Nei altså jeg vet ikke hvordan man gjør sånn musikk. jeg kan det jeg kan, og det har jeg gjort ganske bra. Det nærmeste jeg kom, var jo den tiden Mortiis var (og igjen kommer til å bli, en dag) ett industrielt rock/crossover band, da var det en del aggressive riff og fremføringer. Det ble noen brutna revben for å si det sånn. Men det har aldri vært ren metal.

Om vi ska prata en snabb sväng om nutiden, just nu är du ute och turnerar med ett ‘Ånden som gjorde Oprør’-set, hur kommer det sig att du valt att blicka tillbaka till Era 1 igen? Kan vi förvänta oss en ‘Keiser av en…”-turné framöver?

Det vet jeg ikke. Jeg hadde liksom tenkt at det hadde vært fett å gjøre en slags revival på det gamle igjen, men har ikke hatt tid, og så har jeg ikke vært 100% overbevist om at det er ”the right thing to do”. Til slutt så tenkte jeg at nå er det tiden for det. Jeg var jo ikke så glad i den perioden av mitt liv, rent musikalsk, i mange år. Det har tatt lang tid å komme ut av den negative tankegangen, og faktisk tenke positivt rundt Era 1 sakene, og faktisk føle motivasjon, men nå gjør jeg heldigvis det.

Jesu död kan bara firas på ett sätt och det är tillsammans med gudarna i Ancient. Detta klipp är från när Dr Panzram såg dem nu senast på Baroeg. Ni som förstår, ni förstår. Vi kommer att bjuda på mer guld från den händelsen när vi vid ett senare tillfälle publicerar en podcast vigd till just Dr Panzrams Aphazel-religiösa upplevelser.

Hell Aphazel!

/Förintelseförsamlingen

Det blev onekligen rejält med gnäll från olika håll när jag själv behagade gnälla på Iron Maidens mer eller mindre katastrofala skivor på vilka en viss Blaze Bayley luftade sin strupe. De som tyckte att mitt omdöme var hårt i överkant hade givetvis fel. En del av dessa propsade dessutom på att jag var mer eller mindre tokig då jag hintat om att även de skivor med Iron Maiden som släppts efter att Bruce Dickinson kom tillbaka inte riktigt förmår leva upp till den standard de nio första studioalbumen fram till 1992 satte. Jaja. Ni som känner er träffade bör nog sluta läsa redan här.

Då jag redan förklarat både mitt, Pastorns och Panzrams förhållande till Iron Maiden känns det onödigt att upprepa vad som redan förtäljts såväl i skrift som i audioformat. Iron Maiden är typ världens bästa band. Eller, de var åtminstone världens bästa band. En gång i tiden. Sedan gick något snett. Jag vidhåller att Iron Maiden aldrig blev sig likt efter att Bruce Dickinson valde att hoppa av 1993. Åtminstone blev det aldrig lika bra, av flera anledningar.

Jag valde att inte åka och se dem på comebackturnén år 2000. Någon får rätta mig om jag har fel i detta, men jag tror att det var första gången de beträdde svensk mark efter att Dickinson likt en prodigal son axlat frontmansrollen ånyo. Vill dock minnas att de gjorde en mindre världsomsegling året dessförinnan i samband med lanseringen av fiaskospelet ’Ed Hunter’ och medföljande soundtrack, men jag tror inte att de kom till Sverige den gången. Skit samma. Såhär i efterhand känns det såklart som ett synnerligen dumt beslut, särskilt då jag är en av få i hela världen som aldrig sett Maiden live. Trots att jag kan de första nio albumen utantill. Och jag märker också att jag har svårt att riktigt i ord förklara varför jag inte åkte. Särskilt då de framträdde tillsammans med Slayer.

Men … jag vet inte, hela grejen kändes som den hade en lite besk bismak. Första gångerna jag fick höra ’Brave New World’ var jag långt ifrån övertygad. Skivan har växt såhär i efterhand, men när den var färskpressad kändes den lite … billig. Jag gillade inte att de hade valt att behålla den kapade logotypen. Jag tyckte inte att omslaget nådde upp till klassiska höjder. Bandbilderna såg för jävliga ut. I ärlighetens namn var hela layouten på skivan ganska usel. Varför de valde att använda ett av de fulaste typsnitten för att presentera låtordningen på baksidan kommer jag aldrig att begripa. Men framför allt kändes också låtarna och produktionen rätt halvljumma. När jag lyssnar på den idag märker jag att många av de intryck jag fick redan då kvarstår. Vissa recensenter valde att hylla producenten Kevin Shirley till skyarna. Jag var inte en av dem. Idén att Iron Maiden plötsligt skulle låta ”live” i studion tycker jag helt enkelt suger. Okej att den första skivan – och för den delen ’The Soundhouse Tapes’ – låter som de gör med tanke på låg budget och brist på erfarenhet och bra producent, men att comebackskivan med Bruce gör det … det köpte jag aldrig. Att skivan är högljudd då den mastrats med hög volym är en sak, men sammantaget har jag alltid tyckt att det låter så utstuderat. Som att skriva lyssnaren på näsan att nu, nu har vi minsann gått tillbaka till rötterna och kört in låtarna i studion som om vi stod på scen. Något medlemmarna också var väldigt ivriga med att poängtera i samtida intervjuer. Är det bara jag som tycker att sådant i så fall ska framgå mer under själva genomlyssningen utan att det blir en selling point i marknadsföringen? Jag vet inte, kanske är jag bara överdrivet tjurig. Och som sagt, idag tycker jag dessutom att ’Brave New World’ var den sista riktigt bra skivan som släppts av bandet i fråga. Lite småskavanker till trots. Vilket för oss till det vi egentligen ska prata om idag.

’Dance of Death.’

För att gå rakt på sak: första gången jag såg och hörde den här skivan blev jag på fullt allvar sorgsen och illa till mods. Året var 2003 och jag bodde för tillfället i Umeå. På min födelsedag fick jag chansen att provlyssna på den nyligen utkomna skivan på … Åhléns, tror jag det var. Sannolikt var det också en av de sista gångerna jag provlyssnade på något i en butik. Och jag kände mig mest tom. Både under och efter genomlyssningen. Vi ska se om samma sak händer även idag.

Under tiden nästföljande skiva dök upp, ’A Matter of Life and Death’, kände jag mig också tom. Främst för att något avskum hade brutit sig in i det förråd där jag förvarade min skivsamling vilket medförde att den decimerades med hälften. Detta ledde till att jag började låna skivor på biblioteket. Internet och MP3 kan brinna i helvetet, fysiskt format till varje pris är det som gäller. Vid detta tillfälle bodde jag i Uppsala och där hade stadsbiblioteket valt att köpa in det senaste alstret med Iron Maiden. Perfekt, tänkte jag. Det gjorde jag inte när jag hade låtit den gå ett par varv i stereon. Vi ska se om samma reaktion händer även idag.

’Dance of Death’. Vi kan inte gå vidare utan att nämna elefanten i rummet en gång till. Omslaget. Alltså – vad tänkte de egentligen? Om jag fattat saken rätt, var det som kom att hamna på det officiella omslaget tänkt som en skiss. När konstnären bakom verket fick reda på att det utan hans kännedom kom att pryda det upptryckta konvolutet skall han ha krävt att få sitt namn borttaget i texthäftet. Jag vet inte om det verkligen stämmer, men om så är fallet kan ingen förebrå honom.

”Wildest Dreams”

Jag har alltid tyckt att den här låten känns mer som en cover än som en genuin Iron Maiden-låt. Kanske skulle den kunna ha varit en hygglig b-sida på någon singel från åttiotalet och egentligen skriven av någon halvt gudsförgäten hårdrocksproggig grupp från Frankrike. Inte så att det här är direkt dåligt – i skrivande stund låter det faktiskt bättre än på länge. Det är mest bara att jag hade föredragit något annat. Om man vill, kan man hävda att videon inte direkt är något cineastiskt mästerverk … men å andra sidan har väl det här gänget sällan gjort sig känt för några sådana ens tidigare i karriären.

”Rainmaker”

Känslan från den tidigare låten håller i sig en aning. Överlag låter det här mer som traditionell hårdrock än som heavy metal från tiden det begav sig. Ach, fan alltså … har jag varit alldeles för hård mot den här skivan i snart femton års tid? Solot skulle ha platsat någonstans på ’Fear of the Dark’. De som tycker att Maiden mer eller mindre gick och halvdog då Adrian Smith valde att sluta och Janick Gers tog över stafettpinnen har jag alltid tyckt överdrivet allvaret. Gers må inte vara världens bästa gitarrist, men jag har alltid brytt mig mer om melodier och riff än gitarronani.

”No More Lies”

Nja, här börjar allt bekymmersrynkorna i pannan vecka sig. Jag vet inte om det är produktionen som gör det, men de här halvplockade och småsura akustiska tonerna låter verkligen inget vidare. Av någon anledning får jag känslan av att det mer skulle platsa på ett taffligt album av typ Adorned Brood som inför chansen att vara med på en samlingsskiva utgiven av Adipocere Records bestämmer sig för att smyga in lite extra medeltidskänsla då tillfälle ges. Dessvärre låter det mer The Soil Bleeds Black än något annat. Jag får dock medge att låten har växt med några lyssningar. Besynnerligt nog tycker jag dock det låter bättre ju lägre volym jag lyssnar på. Ett makabert omen.

”Monstegur”

Darkthrone var före med att sjunga om katarerna, även om det är aningen oklart varför en antik kristen gnostisk sekt pockade på Satans poets intresse. Iron Maiden vill dock inte vara sämre, men misslyckas i mitt tycke kapitalt med att framkalla stämning i en låt som mest låter som ett flåshurtigt och skojfriskt ledmotiv till en bana i det gamla dataspelet ”Wonderboy”, i vilket man styrde en bastukjolsförsedd blond yngling som åkte skateboard och mumsade i sig överdimensionerade körsbär. Såhär glada melodier kan inte ens Rock N’ Rolf skriva när han är på sitt glättigaste humör. Glöm ”Quest For Fire”, det här är Maidens mest Spinal Tap-liknande låt någonsin.

”Dance of Death”

Dags för något som tyvärr skulle bli alltmer standard för senare Iron Maiden; evighetslånga epos som inte är ”Rime of the Ancient Mariner”. Jag vet inte vad som hände, men någonstans vid den här tidpunkten verkade Harris och kompani få för sig att låtar skulle vara långa enbart för sakens skull. Missförstå mig inte, några av bandets främsta stycken har varit av det längre slaget utan att det gått ut över kvalitén. Men det krävs att varje extra minut och sekund faktiskt tillför något som annars skulle saknas i låten. Det gör det bara inte här. För skojs skull hade det varit intressant att få höra hur det här hade låtit om de hade kapat bort sisådär en fem minuter och gjort en singelversion. Hur många hade egentligen saknat de här gitarreskapaderna? Och för att fortsätta prata om Spinal Tap … den där gitarrslingan vid 3.10 är så kusligt lik flöjtslingan i ”Stonehenge” att det knappt ens är roligt.

”Gates of Tomorrow”

Varför ska det låta så jävla glatt för? Jag börjar ångra det jag tidigare skrev om Janick Gers, men inte på grund av hans solon. Däremot verkar det ha varit en dålig idé att låta tre gitarrister slåss om utrymmet, för det är enormt irriterande att inte få höra Bruce sjunga en melodi utan att bli ”hjälpt på traven” av en förbannad gitarr som ska ligga och tjuta ut samma toner i bakgrunden. Det fyller inte ut, det är bara i vägen. Mellanpartiet får sägas vara klassisk Maiden, och det tackar vi för. Synd bara att det inte går ihop så där vansinnigt bra med resten av låten. Och de där triolmarkeringarna på trummorna hade de kunnat skippa, särskilt med tanke på att de skulle överanvändas på skivan som kom efter denna. Men vi ska inte gå händelserna i förväg.

”New Frontier”

Här är det faktiskt lite drag, i alla fall. Hade jag fortfarande spelat in blandband hade detta sannolikt varit den låt jag förärat utrymme på tejpen. Tacksamt att de väljer att köra på i samma tempo utan onödiga krumbukter. I övrigt finns det kanske inte så mycket att säga om det här, annat än att de kanske hade kunnat klippa bort en minut. Maiden var ju typ bäst på att smälla in rökare under fyra minuter, så jag förstår verkligen inte den här tendensen att envisas med att göra dem längre än nödvändigt. Nåja, i det här fallet stör det inte nämnvärt. Lite överraskande att Nicko varit med och skrivit låten ifråga.

”Paschendale”

Det här har väl, om jag förstår saken rätt, blivit lite av en livefavorit. Och ja, dåligt är det inte … allsångsvänligt, omväxlande utan att vara krystat och som extra piff ett par grepp som inte testats så värst många gånger förut. Ach, den här låten är bra, inget snack om saken. Men eftersom jag är gnällig och jobbig väljer jag ändå att påpeka att jag tycker att en bättre produktion, företrädelsevis signerad Martin Birch, hade lyft det här till de riktigt höga höjderna. Istället för att låta suggestiva och omfattande låter gitarrerna mest pipiga, särskilt när de enbart spelar toner och inte ackord. Om man nu ska lyssna på de här låtarna gör man klokt i att lyssna på de liveversioner som finns tillgängliga på de otaliga skivor och DVD-släpp som prånglats ut de sista tretton åren.

”Face in the Sand”

Den här låten passerade visst helt obemärkt. Det lät som nyare Iron Maiden. Tror jag.

”Age of Innocence”

När jag gick till jobbet för någon dag sedan hann jag med att lyssna igenom hela ’Piece of Mind’. Det var det bästa jag någonsin hört, trots att det måste vara genomlyssning nummer femhundra eller något liknande. Var tog allt det som gjorde Maiden så sjukt bra en gång i tiden vägen? Ska jag vara snäll kan jag gå med på att refrängen i den här låten är lite halvt medryckande, men mest av allt låter den som något överblivet spår från Dickinsons ’Tattooed Millionaire’. Försumbar men småtrevlig radiorock. Resten av låten är mest bara ett hopplöst tröskande med ett mindre lyckat försök till samhällsanalys insprängd i texten. Självklart kan de heller inte hålla sig från att vrida ut ett par extra minuter från en melodi som redan stannat alldeles för länge och inte fattar vinken att det är dags att gå hem.

”Journeyman”

Sista anhalten på skivan och ett nytt grepp för bandet, då det är den första låt de gjort som framförs helt akustiskt. Det ska sägas att jag var genuint nyfiken på att höra den, då jag alltid tänkt mig att något sådant borde passa som hand i handske. Särskilt nu som det gavs tillfälle att briljera med tre gitarrer. Lustigast är dock att det faktiskt inte gör värst mycket skillnad alls. Även om de flesta av gitarrerna är akustiska kvarstår trummor, syntstråkar och några solotoner som jag har svårt att se skulle komma från något annat än en gitarr driven av elektricitet. Och ja … känslan kvarstår i stor utsträckning från de förra låtarna. Det är inte dåligt, men det är verkligen inte särskilt engagerande heller. ”I know what I want, I say what I want” maler Bruce Dickinson på, men det låter inte som att han egentligen menar något av det. Vad vet jag? Säkert finns det folk som avgudar detta, men jag är inte en av dem.

Sammanfattning:

Trots mina initiala frustanden ska det sägas att jag gett den här skivan ett antal chanser nu. Jag har väntat på att det snart ska lossna, och att jag till sist ska inse att jag haft fel i min första bedömning. Att det skulle bli som med ’Brave New World’ – först kallt konstatera att det inte är som förr, men ändå tillräckligt. Och med det i åtanke kanske hitta ett och annat spår som kan fungera som glömda halvädelstenar. Så är inte fallet. Precis när jag skriver detta går spelaren över och kör igång ”Aces High” från 1984. Vi kan nöja oss med att säga att skillnaden är tämligen avgrundsdjup. Men: jag vill avsluta med att säga att vissa av spåren på ’Dance of Death’ onekligen har potential men att produktionen inte gynnar materialet. Och på liveskivorna blir detta än tydligare. Trodde aldrig jag skulle rekommendera någon att införskaffa exempelvis ’Death on the Road’, men faktiskt: den har ett egenvärde. Hade jag varit mer konspiratoriskt lagd hade jag hävdat att de gjort ljudbilden på studioalbumet medvetet sämre så att det i sig skulle motivera ett inköp av senare livealbum och remixar. Vad vet jag? I dessa dagar drar de sig nog inte för något.

’A Matter of Life and Death’

Kanske är det bara jag, men jag tycker det känns lite halvsunkigt med ytterligare en skiva med ordet “death” I titeln direkt efter den förra. Omslaget är väl marginellt bättre, men det skulle lika gärna kunna platsa på en brasiliansk coverskiva med orkestrar ingen människa hört talas om framförandes Iron Maiden-låtar. Jag har också alltid tyckt att layouten och valet av typsnitt känns lika billiga som de på ’Brave New World’.

”Different World”

Det tar inte många sekunder att höra att samma sorts produktion som sänkte de två förra skivorna har valts ytterligare en gång. Samma höga volym, samma pseudoliveljud. Av någon anledning får jag känslan av att den här skivan skulle vara lite mörkare och lite mer allvarsam än föregångaren, men det kan också vara omslaget som ser till den saken. Och på tal om det: även om bilden på framsidan inte är lika katastrofal som ni-vet-vilken är det inte direkt ’Seventh Son …’ vi snackar om heller. Hur låter den här första låten då? Ja, ganska precis som ett av de tråkigare numren från ’Dance of Death’ fast med lite mer betoning på moll.

”These Colours Don’t Run”

När jag först hörde den här skivan – efter att ha lånat hem den från Uppsala stadsbibliotek – var jag beredd att fullkomligt ge upp tanken på att Iron Maiden någonsin skulle kunna bli bra igen. Efter ett par genomlyssningar mindes jag verkligen ingenting förutom att jag tyckte att den var smått olidlig och att samtliga låtar lät mer eller mindre exakt likadant. Det här kan vara sjätte eller sjunde gången jag tar mig igenom hela skivan och jag får erkänna att jag delvis tar tillbaka mina första utlåtanden. Den här låten är faktiskt ganska catchy och arrangemangen känns i sammanhanget rimliga, trots att jag initialt verkligen hatade dem. Jag kan förvisso tycka att de hade kunnat spara på framförallt triolkompet på trummorna, som jag nämnde förut, men i just den här biten fungerar det.

”Brighter Than A Thousand Suns”

Jag tror att det var i och med den här låten jag kläckte nya Iron-Maiden-koden.  Enkelt uttryckt känns det som om de övergett melodier till förmån för riff. Jag gillar det inte. Iron Maiden har för mig alltid handlat om att riff och melodier ska utgöra en fungerande symbios. Mycket var det också därför plattorna med Blaze Bayley kändes så bedrövligt tråkiga, då mannen i fråga aldrig fick till sångmelodierna utan att ta i så han sprack. Och inte ens då gick det. Här följer Dickinson återigen bara de grundtoner som spelas och han låter mer som ett extrainstrument som skall fylla ut låten istället för att föra befälet på skutan. Det blir inte bättre av att gitarrerna är lika högt mixade som sången vilket gör att de tävlar om utrymmet. Precis som när man lyssnar på Setherials ’Lords of the Nightrealm’ blir det heller inte bättre om man höjer volymen – det blir bara värre.

Men: därmed inte sagt att låten egentligen är dålig. Riffen är på sina ställen riktigt bra och den röda tråden är intakt stycket igenom trots en relativt lång speltid. Att de sedan snott titeln från Killing Joke ger ett litet extra plus i min bok.

Eller vänta. Det där skrev jag visst på tre och en halv minuter. Jag märkte inte att det då kvarstod cirka fem av låtens totalt åtta minuter och tjugotre sekunder. Det känns trist att behöva upprepa det jag konstaterat flera gånger tidigare, men varför i hela helvete skall låtarna vara så jävla långa för? Jag har en teori som baseras på psykologins syn på relativt tidsförlopp. Enligt den så accelererar uppfattningen av tid ju äldre man blir. Alltså: är man ett år gammal är ett år hela ens livstid. När man fyllt två, blir ett år plötsligt hälften av livet. Vid tre är ett år en tredjedel. Och så vidare. På grund av detta upplever man att åren blir allt kortare ju äldre man blir. Vid de femtio är ett år enbart en femtiondel. Med detta i baktanke; är det så att medlemmarna i Iron Maiden nått en så pass hög ålder att tiominuterslåtar numera känns som om de är lika korta som deras treminutersdängor var på åttiotalet? Det skulle förklara en del.

”The Pilgrim”

Fånig intromelodi, men det vore att ljuga att säga att den inte sätter sig. Rejält, dessutom. På samma irriterande sätt som refrängen till ”Blood Brothers”. Det sista du vill höra innan du lämnar huset på morgonen, för du vet att det kommer att hålla i sig resten av dagen oavsett vad du försöker göra åt saken. Angående ”The Pilgrim” … jag kan verkligen inte avgöra om det här är en bra låt. Den har ingredienserna, man minns partierna och det är lite småsubtila passningar till gamla stordåd. Trots det vill det sig inte riktigt, och jag kan inte sätta fingret på varför. Kan ha att göra med de där FÖRBANNADE triolerna i bryggan. Ett knep som blir alltmer störigt för varje gång. Det kan också ha att göra med att låten har så många separata delar att det till sist framstår som ett pussel med suddiga konturer när bilden väl framträder. Jag hade också gärna hört en mer ordentlig melodi, men som sagt är det kanske att hoppas på för mycket vid det här laget.

”The Longest Day”

Jag är bara en bit in på den femte kakan på det här fatet och jag är redan mätt. Till den grad att jag börjar kväljas över den till bredden överfyllda buffén. Jag känner att jag går från att vara rent gnällig till rent grinig. ”Va? Ska vi göra en till platta? Fantastiskt! Nu ska vi allt ge fansen så det räcker och blir över!” verkar Steve Harris med manskap resonera. Ett recept som de dessutom kommer att följa fast med målet att laga ihop ännu större portioner allteftersom. ”The Longest Day” bara fortsätter och fortsätter, med en alltmer fadd eftersmak. Som tuggummi direkt taget från en påse med Garbage Pail Kids-kort. Låttiteln känns mest ironisk.

”Out of the Shadows”

Låt sex och det återstår närmare fyrtio minuter av den här skivan. Jag står fast vid teorin angående åldrande och accelererad uppfattning om tiden. Vilket stärks då det här just nu känns som en smärre evighet. From here to eternity, skulle man kunna uttrycka det om man vill vara putslustig. Den här biten påminner till viss del om ”Wasting Love” från ’Fear of the Dark’. Eller, till viss del förresten … snarare en cover på en egen låt. Kommer någon ihåg att Guns N’ Roses valde att spela in två versioner av ”Don’t Cry” på de respektive utgåvorna av ’Use Your Illusion’ del ett och två, och att det enda som skilde versionerna åt var att de hade två olika texter? Ungefär så verkar även Maiden ha velat göra. Tja, återigen är det inte så dåligt. Mest ganska onödigt. Med tanke på skivans längd, kunde de inte ha skalat bort åtminstone denna?

”The Reincarnation of Benjamin Breeg”

Den här låten valde de att släppa som singel vilken marknadsfördes med lite mystik kring låten och texten ifråga. Om jag minns rätt var det tal om att huvudpersonen som titeln anspelar på skulle ha funnits på riktigt och befattat sig med ljusskygg aktivitet, men jag minns alls inte vad. Det tog dock inte lång tid förrän det avslöjades att allt var hittepå. Ingen brydde sig. Är det verkligen någon som tror att det går att fejka sådana saker idag? Cult of Luna försökte sig på samma sak – fast lite snyggare – genom att hitta på en fiktiv författare som i schizofrent tillstånd skulle ha skrivit en dagbok som sedan texterna på skivan ’Eternal Kingdom’ utgick från. Det höll heller inte särskilt länge. Kul idé dock. Musik blir helt enkelt roligare om man väljer att tro på skrönor och myter. ”The Reincarnation …” då? Ja, den tröskar på här i bakgrunden. Hade jag fått välja tror jag knappast att jag hade utsett den här låten till singel, då den verkligen inte engagerar något särskilt. Apropå det här med besynnerliga val gällande låtval till singlar, kan någon svara på varför i Satans namn Samael valde att släppa ”Telepath” från skivan guldplattan ’Reign of Light’ som singel? Finns det någon som inte håller med om att det är den sämsta låten på skivan? Jag kräver svar.

”For the Greater Good of God”

Jag gillar titeln. Faktiskt. Men förutom det … en sak som förbryllar mig en aning när jag återigen lyssnar igenom de här senare skivorna är att det på sina håll tjatats om att Iron Maiden i och med senare alster blivit alltmer progginfluerade och att det är i det ljuset man nu måste se dem för att till fullo kunna uppskatta dem. Jag tycker inte det stämmer för fem öre. Det är nämligen ingen direkt skillnad i arrangemang från tidigare alster. Skillnaden ligger i att de inte längre lyckas med att binda ihop dem lika bra. Med andra ord har de drabbats av samma förbannelse som King Diamond och Mercyful Fate. Ju senare skivor, ju svårare verkar det vara att få takt- och tempobyten att låta som det vore den självklaraste saken i världen. Betänk hur det lät så länge Mickey Dee spelade med King Diamond. Aldrig några problem att sakta ned, öka och skifta komp flera gånger i samma låt utan att det gjorde något. Jämför sedan det med hur det låter på ”Give Me Your Soul … Please”. Eller Mercyful Fates ’Don’t Break the Oath’ med ’Dead Again’. Det märkliga med Maiden är att det fortfarande samma trummis som sitter på pallen nu som gjorde det under inspelningen av ‘Peace of Mind’.

Det tog en liten stund att skriva ned det där. Men vad gjorde det. Låtjäveln håller fortfarande på och visar inga tecken på att lägga av. Snart gör jag det. Lägger av.

”Lord of Light”

En sak slog mig just. De fyra första album som släppts av Iron Maiden efter att Bruce kom tillbaka har i tre fall följts upp av ett tillhörande livealbum eller DVD. ’Brave New World’ med ’Rock in Rio’, ’Dance of Death’ av ’Death on the Road’ och ’the Final Frontier’ av ’En Vivo!’. Det enda studioalbum som inte fått samma behandling är det jag nu lyssnar på. Inte en enda låt finns representerad på ett senare livealbum. En slump? Eftersom jag aldrig såg Maiden uppträda ens på tiden det begav sig har jag haft än mindre lust att göra det efteråt. Hur det lät mellan ’A Matter of Life and Death’ och ’The Final Frontier’ på konserterna vet jag ingenting om, men jag blir nyfiken på hur många av låtarna från ’A Matter …’ som framfördes på dem. Rent spontant är det rätt svårt att tänka sig att det blev några direkta publikfavoriter att sjunga med i. ”Lord of Light” passerar i alla fall helt obemärkt förbi. Trots att låten är närmare sju och en halv minut är det helt blankt efteråt.

”The Legacy”

Vägs ände. Finis malorum. Via dolorosa. Givetvis är ju även den här låten över nio minuter lång. Och jag vet inte … det är som om man hela tiden förväntar sig att uppbyggnaden ska utmynna i något slags förlösande crescendo, men det vill sig aldrig riktigt. Det är synd, för här – liksom på en mängd ställen på hela skivan – finns det tillstymmelser till något som hade kunnat vara riktigt bra. Jag kan tänka mig att om man skulle dra in den här låten på en spellista, eller ännu hellre ett blandband, och verkligen håller sig till den för att låta den växa skulle den kanske inte bli en ny favorit men åtminstone en bra mellanlåt. Ach, det känns tråkigt att inte ha så värst mycket mer att förtälja. Så vi får väl säga så. Dags för påtår och en stunds kontemplation.

Summering och slutcitat:

Det känns helt bisarrt att det nu är femton år sedan ’Dance of Death’ dök upp och att det gått över ett decennium sedan ’A Matter of Life and Death’ såg dagens ljus. Men skit samma, det är inte det vi ska prata om. Tidigare har jag mest upplevt det som om de här senare skivorna flutit ihop till en slags smet, mer eller mindre omöjliga att egentligen skilja från varandra. Efter närmare genomlyssningar kan jag i alla fall konstatera att de är hyfsat olika, åtminstone på en del plan. ’Dance of Death’ känns, i brist på bättre ord, som en betydligt gladare skiva än uppföljaren. Om det är något positivt vet jag inte. Vad jag märker är dock att det var betydligt svårare att kora en ”vinnare” av de här två plattorna, då ingen av dem kan sägas vara direkt bättre än den andra. Av någon anledning sätter sig riffen från ’A Matter …’ sig hårdare på huvudet än de från föregångaren, men det märkliga är att trots detta faktum blir det inte direkt en mer angenäm upplevelse att verkligen lyssna på skivan, då de få stunderna av genuint bra material drunknar i poänglösa arrangemang, överflödiga partier och evighetslängd på låtarna. Hade det varit helt omöjligt att kapa bort det onödiga och istället koncentrera sig på de partier som faktiskt ger utdelning?

Det här med låtlängden gör mig mer förbryllad än jag först trodde det skulle göra. Alltså: Iron Maiden kånkar ju runt på vägarna, världen över, och spelar sina gamla dängor år ut och år in. De dyker dessutom upp på ett oräkneligt antal samlingsskivor av tvivelaktig karaktär och på lika många livealbum. Det kan med andra ord knappast vara så att de glömt bort hur de en gång i tiden skrev låtar som uppenbarligen verkat fungera bättre än de på, säg, exempelvis ’A Matter of Life and Death’.

Som ni förstått blev ju inte direkt en hatmatch. För man kan såklart inte hata en Iron Maiden-skiva, ens om det är med Blaze Bayley bakom mikrofonen. Eller jo kanske, men bara då.  Det är nu sjutton år sedan Bruce Dickinson återvände. Det är sju år fler än hans förra session. På tio år hann han medverka på sju av världens absolut bästa skivor. Det är länge sedan nu.

Jag avstår från att kora vare sig vinnare eller förlorare den här gången. Om jag orkar ta mig igenom Iron Maidens två senaste skivor – ’The Final Frontier’ och ’Book of Souls’ kanske kampen blir mer ojämn. Vem vet. Jag vet inte när det i så fall blir. Men vi vet ju att jag inte kommer att kunna hålla mig från det heller. So it shall be written, so it shall be done …

Tack för kaffet. // Heidenhammer