Hatpastorns likpredikan

King Diamond – ”House of God”

HH: OK, ska vi lyssna igenom den här en gång till, ska det inte vara förgäves. Ge mig datorjäveln, så skriver jag ned det vi säger under tiden skivan rullar.

HP: Det har gått tre minuter in i låten som ska sätta tonen på skivan och det är redan ett sådant jävla mischmasch. Man kan inte säga att det är många idéer, utan det är ju rena oidéer.

HH: Vid den här tiden kunde det här aldrig ha varit ett repande band. Jag undrar om det är det som gör att det blir så sinnessjukt osvängigt.

HP: Ja. Trummisen kan ju enbart ha fått i uppdrag att varje del, eller parti, ska spelas in bit för bit. Och det känns ju för jävligt att sitta och hacka på King Diamond, det gör man ju bara inte, men alltså … ”House of God”. Är det den tusende gången vi lyssnar på denna i hopp om att fatta grejen?

HH: Nej, det är ju inte första gången vi suckar djupt och innerligt över de här ”arrangemangen”. Det här är verkligen den ljudmässiga motsvarigheten till att sitta fast i en bilkö. Man gnisslar tänder över att det aldrig rör på sig, och när det äntligen dyker upp ett riff som det blir lite drag i, fastnar det precis lika fort och ens blodtryck exploderar.

HP: Andy La Rocques landstingsfrisyr når verkligen sin absoluta zenit på bilderna i det här texthäftet. Nu ska vi se, den här låten – ”Follow The Wolf” – får anses som en av höjdpunkterna på skivan. Det här hade ju kunnat vara en klassisk mellanlåt med King Diamond. Den innehåller en del godsaker. Det stora problemet med skivan är att nyckelordet stavas oinspirerad. Jag vill lägga en hel del skuld på trummisen, John Hebert.

HH: Jag är inte helt benägen att beskylla Hebbe Lelle för allt, då jag tror att han gör sitt jobb under strikt kontrollerade former. Jag tänker mig att han helt enkelt inte får släppa loss, för jag tycker inte att han är kass på sitt hantverk. Som här i titellåten.

HP: Den här låten är väl den man minns något av efter att man stängt av den. Resten av låtarna skulle jag inte ens under pistolhot kunna nynna ett riff från. Tänk dig att det någonstans sitter en dåre och har ”House of God” som favoritskiva med Kingen. Det finns ju folk till allt.

HH: Jag tycker det är så jävla konstigt, då jag faktiskt är en av de som försvarar och gillar ”Voodoo”. I alla fall till viss del. Även om den tenderar att bli väl långdragen och seg i slutet har den åtminstone några initiala låtar som sätter en hygglig standard. I fallet ”House of God” hittar man fan inget sådant. Om det nu finns godsaker längre fram har man redan hunnit bli alldeles för mätt för dessert.

HP: Vet du vad King Diamonds officiella hemsideadress var på den här tiden?

HH: Nej.

HP: http://www.geocities.com/SunsetStripAmphitheatre/1236/index.html

HH: Märkligt nog är det en adress som i det här sammanhanget känns påtagligt adekvat.

HP: Nu är vi på låt fem, ”Black Devil”. Tänk om skivan ändå hade börjat såhär? Även om introriffet är snott från en mellanlåt på ”The Graveyard”, har själva låten ändå något. Saken är väl också den, att den här skivan kom efter ödesåret 1999. Man väntade på att Kingen skulle komma som en svart frälsare och röja upp bland slöddret som förpestade allt, men istället för att stiga upp från underjorden med tusen stötande basuner som ackompanjemang och med apokalypsens fyra ryttare som bihang fick vi ”House of God” och Andy La Rocque i landstingsfrisyr.

HH: Jadu, i slutet av låten kvider Kingen ur sig frågan ”what’s going on?”. Det frågar även jag mig. Nu är vi halvvägs in i skivan och det är ändå verkligen ingenting som sätter sig. Det trixas lite här och där på gitarren och det är, för att citera Decomposition Zines recension av Satyricons ”The Shadowthrone”, ”ganska mycket kaggar”. Men vad hjälper det?

HP: Han gör verkligen sitt absolut yttersta för att inte spela som Mickey Dee. Det vill säga bra.

HH: King Diamonds trummisar efter den korte svenskens jour i bandet har varit några haltande kapitel. Samtidigt är det väldigt märkligt, då de i vissa fall visat att de kunnat spela med bra sväng. Tänk att det är samma trummis på ”The Spider’s Lullabye” som på ”The Graveyeard”, liksom.

HP: Visst var väl Mercyful Fate igång vid den här tiden? Man hade ju kunnat tro att musikerna i de båda banden hade kunnat ha en inbördes tävlan och velat bräcka varandra, men alltså … La Rocques bidrag på den här skivan är ju under hans värdighet. Men han kanske sparade sina bästa idéer till X-World/5 …

HH: Vi vet alla vid det här laget hur bra det brukar bli när bokstaven X får en betydande plats i bandnamnet.

HP: Här glimmar det ju lite … eller, nej. Egentligen inte. Vill man lyssna på en riktigt fin mellanplatta med King Diamond, då får man ju slå på ”Time” med Mercyful Fate.

HH: Det finns liksom inget som hjälper till heller. Hade åtminstone storyn varit bra hade det ju kunnat vara något, men i mina ögon är den här historien Kungens absolut svagaste. Delar av den skulle upprepas i Dan Browns Da Vinci-koden några år senare, men det här kan knappast sägas vara en bestseller i bookletformat. Ingenting leder överhuvudtaget någonstans.

HP: Det är den svagaste om man inte räknar ”Give Me Your Soul … Please”. Nu ropar han ”Help, help, help me”.

HH: Det vill vi också, men han låter ju oss inte. Det är lite samma syndrom som med de där besynnerliga varannanskivorna med Diabolical Masquerade, där låtarna är under all kritik, men man luras att tro att det ändå finns små förnöjsamma korn i form av ljudeffekter och tricks. Men det är som med poänglösa superhjältefilmer med CGI-effekter vars intriger knappt existerar.

HP: Vi är djupt inne i låt nummer nio men det känns som vi inte varit med om någonting. Att lyssna på en King Diamond-skiva ska vara som att bege sig ut på ett äventyr, men det här är som …

HH: Som att titta på Anslagstavlan.

HP: Det hade ju åtminstone lite tecknat. Det här … är ett slöseri med allas tid.

HH: Folk vill få det till att King Diamond hade sin svacka på nittiotalet. Jag vill nog påstå att det var år 2000 det började gå riktigt snett.

HP: Nittiotalet? Pyttsan.

HH: Kan det vara att han brände precis alla sina idéer genom att köra både med King Diamond och Mercyful Fate?

HP: Mycket sannolikt. Låt elva nu, vilken låter som en mellanhistoria av Twin Obscenity.

HH: Har du tänkt på att alla riff som glimmar till är upprepningar av riff, tagna från bättre låtar från tidigare skivor?

HP: Man hade ju kunnat önska att skivbolaget hade haft lite mer ryggrad och sagt till på skarpen.

HH: Jag gissar på att de började darra i knävecken. Massacre Records, som gav ut den här skivan, hade väl aldrig tidigare jobbat med ett band av den här kalibern tidigare. Om vi kör ett ”what if?”: hur tror du att du hade reagerat på det här om du aldrig hört King Diamond förut?

HP: Om jag bara hade hört talas om King Diamond, men inte hört själva musiken, tror jag att jag hade blivit extremt besviken och undrat om det här var allt, liksom. Det var för övrigt lite ”The Cainian Chronicle”-känsla på de två första tonerna i solot på den här låten, ”Catacomb”, förresten …

HH: Vilka halmstrån man greppar efter. Jag kan inte riktigt släppa det här med historien bakom skivan. Eller ohistorien. Över halva skivan handlar om att han träffar ett fruntimmer i en kyrkoruin som efter många låtars texter lämnar honom, och att han därefter hittar en mumifierad Jesus nere i källaren. The end. Och just ja, han hinner tydligen med att bli någon slags varulv dessförinnan.

HP: Jag tror den är lätt inspirerad av fantasyfilmen Ladyhawke med Rutger Hauer i huvudrollen. Äsch, jag sitter och försöker läsa igenom allt och bli klokare på det hela … men jag går bet. Det här är mest bara dumt och extremt ovärdigt Kim Bendix Pedersen. Lägg av, liksom.

HH: Det gör vi också, för det här är sista låten. Ett akustiskt jommel som Andy La Rocque fes ihop på fem minuter, det är King Diamonds svar på Emperors ”The Wanderer”. Trams. En rejäl stöld av Metallica, hör jag nu också …

HP: Jaha, det var visst hela skivan. Jag minns i stort sett ingenting. Såhär är det jämt, varenda gång, man försöker lyssna igenom ‘House of God’. Men jag kan ge mig fan på att förr eller senare, sitter man där igen, och tänker att genomlyssning nummer 201 kanske hjälper en att hitta en gömd juvel.

HH: Ja. Gud hjälpe oss.

Mercyful Fate – ”Dead Again”

HP: Den här skivan köpte jag när den kom, 1998. Jag lyssnade på den en halv gång och sedan aldrig igen. Då ska vi se … första låten … är det Truth Denier som är i farten och riffar, månne?

HH: De första tonerna ger mig inte mycket hopp, men riffet därefter ger mig åtminstone något.

HP: Det är redan tusen gånger bättre än ”House of God”.

HH: Jag får obehagliga vibrationer av arrangemangen som är av samma karaktär som de på ”House of God”. Jag förstår verkligen inte den här idén med att växla tempo mellan precis varje riff. Vi är tillbaka i den där hopplösa bilkön som uppenbarligen inte rört sig en millimeter. Det är som i Falling Down med Michael Douglas. Bilen står still … den rör sig … och stannar igen. Frustrationen växer och blodet kokar. Seriöst, fyra minuter in i första låten. Hur många gånger har tempot ändrats?

HP: Ja, det är åtminstone en tio-femton gånger. Men det är ändå betydligt bättre än jag mindes det.

HH: Hur är texten?

HP: Ja, det handlar om en häxprocess. Råa bananer. Helt okej.

HH: Låt två, ”The Night”. Inspirerad titel. Men det låter faktiskt alls inte så tokigt.

HP: Japp, lite skrevigt Morgana LeFay-doftande riff. Kunde varit med på samma skiva som ”To Isengard”.

HH: Ja alltså, jag gillar det egentligen, men kan de FÖR I HELVETE hålla samma tempo någon gång? Jag blir vansinnig!

HP: Äh, det här släpper jag igenom. Texten … är väl inte en av hans bästa. Den handlar om … ja, jag vet faktiskt inte. Ja. Det handlar om natten, alltså.

HH: Det är bara så det är?

HP: Ja. Jävligt bra solon för övrigt. Det låter faktiskt rätt tidlöst, överlag. Hur kan den här skivan låta såpass mycket bättre än ”House of God”? Det är ju samma studio.

HH: Det är betydligt roligare idéer än på mycket annat. ”Voodoo” är från samma år, en skiva jag har ett tvetydigt förhållande till. Är jag på rätt humör uppskattar jag den rejält, men är man däremot kinkig är det svårare.

HP: ”Since Forever”, låt tre. Handlar om att han är jättegammal och saknar en död fru. Eller nej, det är visst inget dödsfall. Det handlar om någon som varit borta en bra stund, och nu kommer tillbaka för att ta sig en vinfylla. Nu fattar jag! Det är visst han som är död, och inte tvärtom. Han sitter på sin grav som ett spöke.

HH: Kanske dags att kalla in mediet Jörgen från Förnimmelse av mord. Undrar om han kan bli besatt och börja yla i King Diamond-falsett? I ett avsnitt var han ju i Sundsvall och blev besatt av en ande, som han dessutom hävdade var berusad vid tidpunkten för dödsfallet. Som ett resultat blev även Jörgen packad när anden tog honom i besittning, vilket ledde till att Jörgen framför kameran stod och torrspydde.

HP: Var det inte du som envist hävdade att Förnimmelse av mord-Jörgen och Marduk-Mogge var lika varandra trots att den enda likheten är att bägge brukar ha uppsatt hår? Vi närmar oss ett crescendo i berättelsen då det är dags för ”The lady who cries”. Och vilket jävla oriff det drog igång med.

HH: Men de är nästan såpass dumma att det fungerar. Jag vet inte om jag gillar det, då det känns som ett par bortkastade Abstrakt Algebra-riff av sämre sort, men … ja, de ger mer avtryck än riffen på ”House of God”, i alla fall.

HP: Så mycket som han lyckats stjäla av sig själv och fått med i den här låten … det är nästan imponerande. Men hittills är jag fan chockerad över hur pigg och fräsch jag tycker den här skivan är. Den behövde visst ligga och luftas i tjugo år innan den tog skruv.

HH: Jag förstår inte riktigt din entusiasm här.

HP: Ja, alltså, det kan ju vara på grund av skivan som rullade i stereon innan denna, men jag … är revitaliserad. Låten som följer nu, ”Banshee”, har för övrigt en av de dummaste textrader jag hört. Lyssna här:

”Under our window, is the banshee
Wailing its haunted tune
Under our window is the banshee
Wailing its haunted tune, too soon.”

Kan du tänka dig hur marknadsvärdet lär sjunka på kåken om man har en banshee vrålandes utanför sovrumsfönstret? Det här är nog den King Diamond-kåk jag vill bo allra minst i.

HH: …

HP: Du ser inte alls imponerad ut. Jag kom verkligen in i en andra andning.

HH: Alltså, jag vet inte vad jag ska säga. Det låter ju som Mercyful Fate och som King Diamond. Men det låter ändå inte som Mercyful Fate och King Diamond. Eller också är det precis så det låter. Fast av senare sort, då. Kan mest konstatera att detta är tredje gången jag lyssnar igenom den här skivan och att jag faktiskt inte minns någonting alls.

HP: Men kan du tänka dig att vara på visning i den här kåken och man undrar vad fan det är som låter? Mäklaren bara ”nej alltså, det är bara den sömniga adventsbansheen som tjuter, inget att bry sig om”. Habil refräng, här … nu du, nästa låt heter ”Mandrake”. Stor besvikelse om den inte handlar om seriefiguren med samma namn.

HH: I min värld handlar den om Mandrake och att han med hypnotisk gest och med Lothar som muskelhjälp får bansheen att tro att den är en banan.

HP: King Diamond, signe dig. Texten här … ”You look so human, so different from any other plant, You look so human, that the Devil might take you for a man.”

HH: Så han TROR att han är en banan?! Eller är det en annan planta? I och för sig är väl bananen en ört, tror jag …

HP: Tydligen skriker inte bara bansheen utan även alrunan, så högt att en hundjävel kolar av på kuppen.

HH: Alltså, vad fan handlar den här historien om?

HP: ”Cover your ears … the cry of the mandrake root … no man has ever survived … the dog will surely die.” Skivan blir mycket roligare om man följer med i texterna.

HH: Jag börjar förstå hur du knäckte den här skivans Da Vinci-kod. Jag börjar tycka att det här är nästintill olidligt.

HP: Jag kan tänka mig att vi nu nått skivans turning point. Vi ska se om han tar igen det i den här låten, ”Sucking Your Blood”.

HH: Vad hette nu den där Siebenbürgenlåten? ”Att Dricka Någons Blod”? Jisses. Alltså, det är ju Mercyful Fate och jag sitter fan i mig och vrider mig i soffan.

HP: Det här var en av de sämsta vampyrtexterna jag läst, och då har jag ändå läst Celestias texter. ”Wow wow wow, sucking your blood. Wow wow WOW, sucking your blood. If you would pull the stake from my heart, if you would let me draw another card.”

HH: Håller han på och suger blod ur någon samtidigt som han redan har en stake i blodpumpen? Det här är vampyrlogik på samma nivå som när Professor Van Helsing i Bishop of Hexen skulle försöka förklara sitt artistnamn.

HP: Nu jävlar, ”Dead Again”. Titelspåret. ”Why do I keep on doing this”, sjunger han.

HH: Det kan vi alla undra. Aha, det är i den här låten han proklamerar att han svävar iväg och träffar en orkester. Tydligen den som är porträtterad på framsidan. Gud. Jag är helt slut. Mer än vad man kan säga om den här låten. ”And the song goes on and on”. Ja. Precis så är det. I över tretton minuter. Tycker du fortfarande att den här skivan är uppfriskande?

HP: Jag börjar krokna. Antar att det var någonstans där vid ”Mandrake” som hjulen började wobbla ordentligt … men det är ändå tusen gånger bättre än ”House of God”.

HH: Nej, för den var över vid det här laget.

HP: Den var fortfarande en timme lång, ska du veta. Det är för övrigt sådant här jommel, som mellanplinket i låten ”Dead Again”, som jag normalt mer förknippar med King Diamond än med Mercyful Fate. Tanken var väl att låtarna skulle vara rakare här än de med bandet King Diamond? Antar att de hade betydligt roligare när de spelade in skivan än vad lyssnaren har framför stereon. Den här låten borde väl för övrigt driva dig till vansinne vad det gäller tempoväxlingar och taktbyten.

HH: Ja, det är ju inte AC/DC direkt. Puster … hur många slut har den här låten haft nu, egentligen? Det är värre än i The Dark Knight. Givetvis kvarstår över tre minuter.

HP: Ge inte upp nu. Nu ska det tydligen trixas lite extra akustiskt. Och så drar det igång. Igen.

HH: ”Dead again”. Ja, det känns som om jag dog förut. Igen, och igen. Fy fan vad jag HATAR sådant här dravel. Det här är värre än Sleaszy Riders samlade backkatalog. Och folk hade MAGE att klaga på ”Voodoo”. Dö.

HP: Men nu då, ny låt. ”Fear”. Lite Morgana LeFay, där igen.

HH: Du säger det …  ja alltså, det låter fan så mycket bättre än den förra låten. Men jag sitter ändå nästan i fosterställning och bara väntar på ytterligare en omotiverad tempoväxling. Det är som kinesisk vattentortyr.

HP:  Fniss.

HH: Men visst finns det potential. Om det här hade varit en EP med en max fyra-fem låtar, hade det varit fullt acceptabelt. Men vad är väl en Baal på slottet?

HP: Sista låten, ”Crossroads”. Undrar om den handlar om filmen med samma namn?

HH: Jag satt, på tal om den, igår och såg på nya serien Cobra Kai. Den var inte så tokig alls.

HP: Det här var fan en jävla hit! Hur kunde inte den här låten ligga först?! Jag minns nu att när jag köpte den här skivan försökte jag ta mig igenom den från pärm till pärm, men kroknade på ”Dead Again” och tog mig aldrig vidare. Så jag har nog faktiskt aldrig hört den här låten tidigare.

HH: Ja, här har jag inget ont alls att säga. Visst är det lite av ett plagiat på ”Black Funeral”, men jag hade gärna låtit hela skivan vara på det här viset. Och jag håller med, låtordningen är verkligen helt obegriplig. På den här låten har dessutom Kingen ett jävla mycket elakare drag i pipan än tidigare.

HP: De kanske ville ge de riktiga lyssnarna en belöning. Om man orkat ta sig över den avgrund som är titelspåret väntar en skatt vid slutet.

HH: Och där tog den … abrupt slut. Jaha.

Sammanfattning:

HP: För mig var ”Dead Again” en mycket mer lättlyssnad historia än ”House of God”. Så för min del går pokalen till Mercyful Fate, utan tvivel. ”House of God” har jag gett en miljard chanser. Detta var den sista.

HH: Det var lustigt, då det för min del är precis tvärtom. Men ”House of God” flöt bara så fullkomligt obemärkt förbi att den i sammanhanget blir lite tråkigare.

/Hatpastorn & Heidenhammer

This entry was posted on 8 juni, 2018 at 3:21 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.