Hatpastorns likpredikan

1998 var som ett enda djupt andetag innan det totala magplask som var den norska musikscenens fullkomliga systemkollaps. En av skivorna från det året som fick mitt spindelsinne att pingla var Desekrators ”Metal for demons”. Jag lyssnade som hastigast på den på Skivbutiken i Sundsvall och jag gillade inte vad jag hörde. Lattjolajbanthrash av splittrad sort. Sedan kom recensionerna och de var minst sagt svala. Sedan dess har ”Metal for demons” lurat i mitt sinne i tjugo år. Av en slump låg den ute i en köp och sälj-grupp på Facebook för en tid sedan så jag slog till. Med tanke på vilka medlemmar som var med i Desekrator så kunde den väl inte vara så dålig?

Skivan kom fram och min första förvåning var att denna utgåva var släppt via Pavement Music. Jag vill minnas att det var holländska Hammerheart som släppte den. Det var iallafall Hammerheart som annonserade plattan. Suget efter Desekrator var väl för stort för ett skivbolag att hantera. Min andra förvåning uppstod när jag kollade igenom bookleten. Maken till feltryckning får man leta efter. En av tjommarnas kilometerlånga tacklista är tryckt två gånger. Jag har aldrig sett något liknande. Nu kanske ni tycker att det inte låter så konstigt. Då kan jag berätta för er att den upprepade tacklistan tar upp exakt hela bookleten förutom ett mindre lyckat bandfoto och en bild på deras logotyp. Då jag inte äger Hammerheart-utgåvan vågar jag inte svara på om den bookleten också är feltryckt. Dock finns det inga ursäkter om så är fallet.

Vilka var då Desekrator? Håll i er nu. Roy, Ivar och Grutle från Enslaved, Infernus och Tormentor från Gorgoroth, Tore från Old Funeral, Øystein från Borknagar, samt ett par tjommar till. Vilka som gjorde exakt vad är lite grumligt. Mycket tack vare en booklet som inte lämnade mycket information trots den kilometerlånga tacklistan som upprepades två gånger. Vi kan ju lugnt påstå att det inte saknades talang. Black/thrash stod på menyn och folket var hungriga. Herregud, Aura Noirs magiska ”Black thrash attack” släpptes bara något år innan och ”Deep tracts of hell” kom samma år, 1998. Tyvärr valde Desekrator att vandra lattjolajbanstigen istället för att faktiskt göra något genuint bra. Plojband är sällan roliga för någon annan än de inblandade och närmast sörjande.

Så, nu fick ni lite bakgrundsinformation. Nu lyssnar vi på plattan och ser hur den känns tjugo år senare.

”Metal for demons”

Oroväckande lattjoriff inleder innan det faktiskt drar iväg med ett rivigt thrash-riff. Relativt cool sång, mindre cool text. Det ska villigt erkännas att detta låter betydligt bättre än jag minns det. Tyvärr lider låten av Carpathian Forest-syndromet, det vill säga stopp efter EXAKT VARJE RIFF! Sedan är arrangemanget helt efterblivet. Med sådan talang bakom instrumenten kan jag inte för mitt liv begripa varför de inte kunde skriva något så enkelt som en effektiv thrash-dänga.

”Aphice”

Det börjar lite Storm-doftande med ivrig hi-hat innan det blir ett hetsigt mangel. Helt annorlunda sång på den här låten och överlag har detta väldigt lite med thrash att göra. Stoppen mellan riffen ligger kvar. Extremt irriterande. En olåt som tar slut innan den ens börjar. Med denna olåt börjar jag ana oråd.

”Overdose”

Nu blev det plötsligt Bathory av alltihop. Ny sångstil igen. Ska jag vara helt ärlig börjar detta låta mer och mer som en samlingsskiva. Inte en helt superkass låt, men när ska man egentligen ha tid att lyssna på en femte gradens Bathory-pastisch? Låten är knappt två minuter lång. Ett rimligt låtlängdsbeslut för jag börjar tappa tålamodet.

”Texas Joe”

Oroväckande låttitel och när sången drar igång är jag nära att ge upp. Någon av de inblandade försöker här låta som en amerikansk cowboy-pajas när han sjunger. Resultatet är lika fräscht som Jeff Walkers jävla countryskiva som fan är det sämsta som någonsin spelats in. Det här är ett slöseri med allas tid. Riffmaterialet är på absolut bottennivå. Svårt att kalla det här för en låt och då är det den längsta ”låten” på skivan med sina fyra minuter och åtta sekunder. Ren tortyr och då inte bra tortyr utan kass tortyr.

”Revenge of the hellhammer”

Kom igen nu för fan. Här är det lite riv igen. Det finns ju talang, varför inte utnyttja den? Slutbetyget för den här biten hamnar dessvärre på samma låga nivå som Satyricons ”Night of the triumphator”. Ja, det är faktiskt så dåligt. Om man ska spela in något för skojs skull bör man väl ändå se till att det är iallafall lite kul?

”Trommenaskinhelvete”

Jaha, en irriterande trummaskin puttrar på medan någon slår ett par ackord på gitarren och skriker. ”Trommenaskinhelvete” är den här skivans svar på Bathorys ”Sudden death”. Japp, så kasst är det. Återigen, vad ska det här vara bra för? Det är inte kul, det är inte rått, det är verkligen inte bra. Det är ingenting. Av någon anledning kommer jag att tänka på Enslaved låt ”Perkulator” som, just det, är en inspelning av en puttrande perkulator. Vad fan är det för fel på folk?!

”Take us to the pub”

Jag ger upp. Jag har försökt hålla god ton i min bedömning av ”Metal for demons”, men nu jävlar är det slutlekt. Det här förbannade missfostret till skiva är inspelad i Grieghallen. Ett slöseri med resurser. Det kan omöjligt varit kul att spela in den här smörjan. Exakt när under den här inspelningen gick det upp för grabbarna att det här var en skitdålig idé? En normalt funtad homo sapien hade tagit skivan och lagt den i en låda för att plocka fram den på någon fest max vart femte år. Nej nej, detta skulle minsann släppas. PÅ TVÅ SKIVBOLAG! Och annonseras i alla tidningar. Slå på stora trumman. Fy fan. Det finns inget värde i det här.

”Hot in the city”

Varmt är det. Jag sitter med bar torso och skriver detta och jag vet inte längre om jag svettas på grund av värmen eller den här plattans uselhet. Elva förbannade låtar som får Infernös sämsta stunder att framstå som den bästa thrashen som någonsin spelats in. Jag överdriver inte. De mörka gudarna ska veta att jag inte brukar få slut på ord när det vankas sågningar, men här är jag helt tom.

”Execution”

En av skivans bättre låtar och med bättre menar jag att jag inte vill skjuta mig själv i huvudet. Däremot studsar cyanidkapseln som en flipperkula i munhålan.

”Bergen-Belzen svinepelsen”

Jag fullkomligt hatar såna här riff. Lägg därtill världens sämsta sång. Kan det här vara den sämsta skivan som spelats in i Norge? Att den skulle vara ”recorded just for laughs” köper jag inte. Varför? Ja, därför att exakt ingen skrattar. Dålig/humoristisk musik kan vara oändligt underhållande, men när det är dåligt på den här nivån slutar allt att vara roligt. Det här är hundra procent talanglöst. Min värld har inga färger längre.

”Tormentor”

Självklart ska de avsluta med en slakt av Kreators ”Tormentor”. Snickerboa.

Herregud vilken klåparskiva det här är. Jag mindes den som usel, men det var mycket värre än jag kunde ana. Hur är det ens möjligt att så begåvade musiker och låtskrivare kunde släppa en sådan stinkande avskrädeshög till platta? Återigen, ”recorded just for laughs”. Vem skrattar? Möjligtvis Hammerheart och Pavement Music när de gick till banken för detta var en skiva som köptes blint på grund av vilka medlemmarna var. En skam. En förbannad skam är det. Det skulle inte förvåna mig om medlemmarna i efterhand försvarade sig med att de inte ville släppa skivan utan de blev tvingade av bolaget. Kom igen, visa lite ryggrad för fan. Jag tror knappast att Hammerheart och Pavement Music stod med bazookas utanför medlemmarnas hem och tvingade dem att släppa ifrån sig plattan. När man sedan läser tacklistan, två gånger bör tilläggas, finns det inte en tillstymmelse till ånger. Snarare tvärtom. Här är det party och fest och grymma riff och tuffa musiker.

1998 släpptes Enslaveds ”Blodhemn”. En skiva jag avgudar. Ja, minus låten ”Perkulator” såklart.

1998 släpptes Gorgoroths ”Destroyer”. Absolut ingen favoritskiva, men den innehåller låten ”The virginborn” som förmodligen är deras bästa låt efter ”Måneskyggens slave”.

1998 släpptes Borknagars ”The archaic course”. En skiva där däcken började vobbla, men man kan inte förneka storheten i låtar som ”Oceans rise” och ”Ad noctum”.

1998 släpptes Desekrators ”Metal for demons”. Ett skämt ingen skrattar åt.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 18 juli, 2018 at 12:09 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.