Hatpastorns likpredikan

En vanlig dag. Väckarklockan ringer och man förbannar hela skapelsen. Att lägga sig i tid när man är 35 år är uppenbarligen helt omöjligt. På väg till toaletten hindras ens väg av katten som tycker att frukost är viktigare än att husse tömmer blåsan. Lite lätt steppandes slevar man upp kattmat. Som man alltid lyckas få på fingrarna, hur man än gör. Man skyndar sedan in på toaletten och låter naturen sköta sitt. Tvättar tassarna, borstar tänderna. Tittar sig spegeln. Ja, man blir ju inte yngre precis. Tack och lov.

Frukost? Man är väl ingen jävla psykopat eller. Kläderna åker på och man börjar gå till jobbet. Misantropin bränner. Första anhalten: att korsa E4:an. I Sundsvall vet man inte vad ett övergångsställe är så man får leka TV-spel med livet som insats. Inga fuskkoder. Inga continues. Man knatar vidare. Bommarna är på väg ner, det kommer ett tåg. Ska man springa eller ska man bara acceptera sitt öde? Man accepterar. Står och hatar. Folk samlas. Tåget dröjer. Alla hatar. Tåget passerar och man fantiserar om sprängmedel. Bommarna går upp och man vandrar vidare. Hur sjuk i huvudet måste man vara om man placerar en motorväg och en tågräls mitt genom hela skiten? Dödsmarschen går genom stan. Narkomaner och alkoholister på busshållplatsen. Full rulle. Pensionärer. Det maskätna kött de döda kallar liv. Under bron man måste passera för att komma till jobbet ligger isen tunn. Vattnet är brunt. Det var några dårar som hade simtävlingar där i somras. De sket på sig på tåget hem. De kom inte från Sundsvall. De fattade ingenting. I Sveriges Twin Peaks har man förstånd nog att inte bada i Selångersån. Nykter.

Man kliver in på jobbet, hejar på kollegorna och sätter sig vid sitt skrivbord. Jobb. Rast. Jobb. Lunch. Jobb. Rast. Jobb. Hemgång. Mobiltelefonen blinkar. Ett meddelande från en god vän med en uppmaning att kolla in tyska Mightiest och en av deras tidiga demos. Man blir lite glad. En stund senare kommer ett nytt meddelande som lätt ursäktande förklarar att deras senaste bandfoto inte var någon höjdare. Man blir glad.

Hem ljuva hem. I postlådan väntar en CD med massa smaskens. Katten får mat, naturligtvis får man på fingrarna. Nu vankas det hemmastudio. Man knåpar ihop dubiös dungeonsynt till hemliga projekt. Glömmer att äta middag. Skickar lite musikfiler över Internet. Dungeonsynt. Ljuvligt. Man sätter sig i soffan i vardagsrummet. Katten snarkar vilket alltid är stor humor. Datorn sätts igång och man kan äntligen unna sig lite Mightiest.

Och vilket bandfoto sedan.

Det är lätt att glömma vardagslunken när fantasin exploderar. Åh, ett så utsökt fotografi! Rokokomöbler. Armageddon. Misströstan. Till vänster ser vi en grinig man som vägrar att sitta med sina bandkamrater. Han gnuggar hellre pungen mot ryggstödet på stolen. I blåjeans. Armarna i kors, tröjan lite för liten. Han är allt annat än nöjd. Pungen kliar något så infernaliskt. Jag antar att det är värmen i kombination med alldeles för tajta underkläder som är boven i dramat. Han vill bara gå hem, men världen brinner.

Intill honom finner vi Tysklands mest packade man. Underbettet är laddat. Ett par tusen kilopond i de käftarna. Högerarmen tar spjärn mot låret. Det kommer att kräkas. Oj, så det kommer att kräkas. I ögonen anar vi en desperation. Han vet att det inte finns någon väg ut. Inom 30 sekunder kommer resterna av en långpanna pommes frites och en kvarts burk idisslad majonnäs pryda marken. Och skorna. Och byxorna. Hans kamrater kommer först att skrika, sedan kommer de att skratta. Oj, så de kommer att skratta.

Den som kommer att skratta högst är den dryga killen med Callenish Circle-hårfäste. Han är tuff. Han dricker Coca-Cola. Han jobbar på kontor. Gillar metal. Sådan där dålig metal ingen vettig människa uppskattar. Agathodaimon. Belmez. Graveworm. Har aldrig lyssnat på Gravens magiska ”Perished and forgotten”. Hade han besökt Sundsvall hade han badat i Selångersån. Sådan är han.

Sist ut. En slashas som blänger på oss under lugg. Potentiellt en farlig jävel. Låt dig inte luras av kroppshållningen då han ämnar brisera i ett inferno av raseri och avslagna glasflaskor. Det var han som släpade ett halvt ton möbler ut i bersån. Det var han som tände eld på världen.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 23 februari, 2016 at 9:00 e m and is filed under Bandfotokatastrofer.. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.