Hatpastorns likpredikan

Vi rivstartar väl det nya året med en bandfotokatastrof och denna gång är det Argentina som står för fiolerna. När det kommer till musik från detta land är det primärt Vivian Black som är på tapeten, men Vargskraft ska nu göra sitt bästa för att övertyga oss om att det finns mer guld från silverlandet.

Till vänster har vi en ung och mycket förvånad Velkan/Danny Trejo som iförd bombarjacka och överdimensionerat patronband försöker hålla sig på fötter när Argentina bjuder upp till storm. Att ta bandfoton mitt i en orkan är ju inte så lite fräckt om man har en bra fotograf som kan guida en. Har man inte det … ja, ni ser ju själva hur tokigt det blev. Velkan/Danny Trejos min påminner för övrigt en hel del om den man får när det blåser ute och eftersom man har linser absorberar möget all sand som finns inom en radie av 500 meter. En kombination av häpnad, smärta och otyglad irritation. Eller så tjackstirrar han på något onaturligt som försiggår i bakgrunden.

Herr VargVind knyter näven i förbittring då han aldrig riktigt greppat hur ett Amon Amarth-mjödhorn egentligen fungerar och har således tömt hela innehållet över finbyxorna. Enligt mina beräkningar kommer det bara att dröja några minuter innan VargVind gör något dumt med där mjödhornet. Något dumt som kommer att förändra de här människornas liv för all framtid.

DysterEnsomhet känns spontant som en grabb som väldigt ofta är både dyster och ensam. Jag vet inte om det är civilsnutsjackan eller Barney Greenway-frisyren som är problemet, men jag har hört rykten på stan som säger att det beror på att han har klövar istället för fötter. Sedan måste vi ju alla enas om att hans pose inte direkt osar avgrundslikt barbari. Avslutningsvis, är det bara jag eller ser det ut som att han mentalt sjunger den gamla kampsången ”Sassa brassa mandelmassa”?

Tänk om det inte alls blåser utan de här fina killarna tävlar i vem som kan sno ihop den fetaste snedbenan. En klassisk argentinsk sysselsättning. Då vann Panzer. Stort. Fetaste kängorna, tyngsta mjödhornet, bulligaste bombarjackan och den fränaste snedbenan. Eller så blir han attackerad av en korsning av en facehugger och en cockerspaniel. Eller så spyr han svart gas. Eller så blåste det bara så in i helvete och hans frisyr valde att kollapsa.

Just när det kändes som mest hopplöst däruppe på Argentinas blåsigaste berg valde VargVind att göra ont värre. Med mjödhornet placerat över penis och pung började han febrilt torrjucka mot Velkans lår vilket gjorde alla i bandet, inklusive fotografen, väldigt obekväma. Att den gode VargVind var en spjuver visste samtliga, men detta var att ta saker och ting ett steg för långt. DysterEnsomhet var den som tröttnade först så han gestikulerade åt fotografen att de skulle dra. Fotografen nickade jakande tillbaka och passade på att ta tag i Panzers jacka då Panzer gått vilse i sig själv tack vare hårkaoset. Hade han fått vara ensam bara några sekunder till hade han snavat över ett gäng bergskaktusar och gjort sig riktigt illa. Enligt gammal argentinsk sed hade han lämnats att dö av sina skador. Med bestämda steg började de gå nedför berget för de var övertygade om att Velkan och VargVind skulle göra dem sällskap så fort VargVind lugnat ner sig.

Vad de inte visste var att fotografen tog med sig den enda ljuskällan.

Uppe på berget låg Velkan och VargVind och brottades i vad som kändes som en evighet. Lek blandades med allvar och de var så inne i sin kamp att de märkte inte att allting blev väldigt mörkt.

Mörkt som i graven.

Det var VargVind som till slut insåg att någonting var fruktansvärt fel.

– Velkan, för i helvete, sluta!

– Sluta!? Det är ju du som håller på att sodomera mig med ett mjödhorn!

VargVind släppte Velkan och föll tyst tillbaka på den kalla hårda bergshällen. Just när Velkan skulle säga något hyschade han högt åt honom.

– Tyst. Lyssna.

Velkan blev alldeles stel i kroppen och koncentrerade sig.

– Öööh, jag hör ingenting. Ja, förutom stormen då. Den lever om så in i helvete.

VargVind ställde sig långsamt upp. Han försökte titta efter de andra, men det var kolsvart på berget. En vild känsla av panik växte i hans bröst. En panikkänsla som till slut exploderade.

– DysterEnsomhet! Panzer! Vart fan är ni!? Kom fram, det är inte roligt längre!

Hans skrik dränktes i stormen och han svalde tungt. Plötsligt kände han något som tog tag i hans kamoflagejacka och han pep till.

– Lugn, det är bara jag.

VargVind tog tag i Velkans hand och hjälpte honom upp på fötter. Stormen var nu så kraftig att de inte kunde stå upprätt utan var tvungna att stå hukade. De började att huttra då natten var ovanligt kylig så de tryckte sig nära varandra för att dela kroppsvärme. De stod så i tystnad en bra stund innan Velkan till slut sade de tunga orden bägge tänkte på.

– Vi kommer att dö häruppe va?

VargVind sjönk ihop ytterligare och tårar brände på hans kinder.

– Ja, vi kommer att dö.

De satte sig ner, rygg mot rygg, med benen uppdragna mot sina respektive kroppar. Stormen rev och slet i de båda pojkarna. VargVind kände hur Velkan höll på att böka runt i sina jackfickor men orkade inte säga något. Han var alldeles för upptagen med att för sin inre syn se sin lekamen bli uppäten av vilda djur.

– Kuken också. Det är ingen täckning häruppe. Det kunde man väl ge sig fan på.

VargVind vände sig om och såg det svaga skenet från Velkans mobiltelefon. Hopp tändes i hans bröst.

–  Men du! Finns det ingen ficklampa på den där mackapären?

Hans vän ryckte till och började ivrigt bläddra igenom telefonens menyer i desperat jakt på ficklampsfunktionen. Efter en stunds irriterat fnysande hördes ett glädjetjut i natten och ett starkt sken träffade VargVind mitt i hornhinnan.

– Aj, din idiot! Lys någon annanstans, jag blir helt blind av det där ljuset.

Velkan vek bort telefonen medan VargVind gnuggade ögonen i hopp om att ljusreflexerna skulle sluta dansa för hans ögon. Plötsligt märkte han att Velkan blev helt stel i kroppen.

– Velkan? Vad håller du på med?

Tystnad.

VargVind vände sig långsamt om och med handen över ögonen för att skydda sig mot ljuset kisade han mot det håll Velkan lyste med sin mobiltelefon. Det stod någon ungefär tio meter bort och tittade på dem. Eller rättare sagt, något stod tio meter bort och tittade på dem.

Ungefär samtidigt hade DysterEnsomhet, fotografen och Panzer hunnit halvvägs ner för berget. Nu blåste det så kraftigt att de var tvungna att nästan kräla ner för sluttningen. Panzer var den som hade störst problem då hans hår flög framför hans ögon hela tiden. Hårsnodden var naturligtvis kvar i bilen. Fotografen var den som kröp i täten då det var han som hade ficklampan och det var även han som hade mest bråttom därifrån. Han hade sett något uppe på berget men inte velat säga något till de andra med risk för att de skulle göra narr av honom. Dessutom visste han inte vad han hade sett, bara att det var stort och rörde sig på ett förvrängt vis. Förmodligen var det bråte eller något som stormen förde fram, men den rörde sig inte alltid i stormens riktning. Medan fotografen sakta kröp vidare intalade han sig mer och mer att det bara var några buskar eller ett gammalt träd som rört sig så märkligt i vinden. Däremot höll han på att kräkas av skräck när Panzer helt utan förvarning rev av ett vrål som kunnat skrämma demoner på flykt.

– Är du helt slut i huvudet! Jag höll på att tappa ficklampan och utan den är vi garanterat smälldöda!

Fotografen gjorde ilsket halt och vände sig om och lyste på Panzer och DysterEnsomhet. Panzer var några meter bakom dem och brottades med sitt eget hår.

– Det är det här förbannade håret! Jag kan inte se ett piss och varje gång jag försöker andas med munnen så kvävs jag av allt hår som åker in i käften på mig. Nu ryker skiten. Nu ryker skiten!

DysterEnsomhet och fotografen tittade häpet på varandra. Panzers hår var, när det inte blåste orkan vill säga, en majestätisk syn. Långt, tjockt och blankt. Inte ens de gamla gudarna kunde hålla reda på antalet MySpace-ragg Panzer ordnat tack vare sin lejonman. DysterEnsomhet var den som var tvungen att säga som det var.

– Men nu får du ju skärpa dig. Pressa ner barret innanför jackan din idiot. Eller ännu bättre, använd en hårsnodd.

Hans ord dröp av avundsjuka då hans egna försök att spara ut håret slutat i en ren och skär katastrof. Panzer slutade fäktas med sitt virvlande hår och stirrade ilsket åt DysterEnsomhets generella riktning.

– Hårsnodden är kvar i bilen och eftersom ni två töntar har kort hår antar jag att ni inte har någon extra på er. Antingen hjälper ni mig att ta bort skiten eller så dödar jag er. Jag skämtar inte.

Det var fotografen som efter några sekunders kontemplation återigen tog kommandot.

– Och hur exakt hade du tänkt att det skulle gå till? Ingen av oss har en sax. Ingen av oss har något vasst överhuvudtaget. Jag ville att ni skulle ha knivar att vifta med på fotot men ni envisades med att bara ta med er de där förbannade jävla mjödhornen. Vet ni hur mesigt det är med mjödhorn? Tyskar som gillar Amon Amart har mjödhorn. Ni …

Han var nu så arg att han skakade.

– Ni dricker inte ens mjöd! Vet ni ens vad mjöd är!? Och Vargskraft! Ni har ett svenskt bandnamn trots att ni kommer från Argentina. Vad fan är en vargskraft!? Ni är fan sämst! Kan inte ens gå nedför ett berg för att ni får hår i ögonen. Hår i ögonen! Ni …

Hans röst skar sig för han visste innerst inne att han överreagerat. Deras vänskap var nu skadad, kanske oreparerbar. Och varför? Det var han som var avundsjuk. Han ville också vara med i bandet, men var för oduglig på att spela så han hade övertygat grabbarna om att bli deras fotograf och manager. Då killarna känt varandra sedan länge hade det känts som en naturlig lösning. Den här dagen som hade börjat så bra och nu var de fast på ett berg i ett stormoväder mitt i svarta natten. Han suckade djupt.

– Förlåt.

DysterEnsomhet och Panzer satt tysta och bara tittade på honom. Han hade haft vissa poänger, men de var ändå djupt sårade av hans hårda ord. Efter en evighet av tryckt stämning höll Panzer fram handen. I den låg en stor vass sten.

– Håret. Det ryker nu.

Uppe på berget satt Velkan och VargVind stela av skräck och försökte förstå vad deras ögon såg. Ljuset från mobiltelefonen var inte tillräckligt starkt för att lysa upp allt, men det de såg var tillräckligt för att föra dem till vansinnets brant. Varelsen som stod ett tiotal meter framför Velkan var stor. Abnormt stor. Den liknade ett dött träd som fått liv. Benen var långa, askgråa och alldeles för smala för att kunna bära överkroppen. De var ledade på ett onaturligt sätt och liknade i bästa fall bockfötter. Fötterna var massiva och påminde om vidriga rötter som blivit uppryckta ur stinkande träskmark. Överkroppen var omöjlig att beskriva. Antingen var varelsen krökt som för att skydda sig mot stormvindarna eller så var den skapad på ett perverst omöjligt vis. I det svaga skenet var det svårt att se och det var kanske lika bra. Ett gytter av angripet kött och något som liknade grenar utgjorde merparten av dess överkropp. Armarna, långa och kraftiga. Som en ohelig union av något som en gång var mänskligt och ett sönderbränt träd. Blotta tanken på att detta en gång varit mänskligt var emellertid en kränkning mot hela skapelsen. Värst var dock dess huvud. Den verkade helt sakna hals så det gigantiska ovalt formade huvudet satt djupt begravet i vad som närmast kan beskrivas som skapelsens bröstkorg. Ett dussintal ögonhålor i olika storlekar och former stirrade på dem med kall likgiltig ondska medan dess enorma gap aldrig verkade kunna slutas helt. Trots att stormen nu rasade hårdare än någonsin verkade varelsen helt opåverkad av vinden utan den stod bara där i stoiskt naturvidrig stillhet. Velkan stängde av ficklampan och försatte världen i ett kompakt mörker.

– Aj! Passa skallen!

Panzer ryggade tillbaka och satte sin högra hand mot baksidan av sitt huvud.

– Ge dig, vi är snart klara.

DysterEnsomhet tog ett bättre tag om stenen och pressade Panzers huvud mot berget medan fotografen sträckte ut Panzers hår till bristningsgränsen. DysterEnsomhet måttade och slog och ännu ett stort parti hår lossnade. De hade hackat loss Panzers hår i snart femton minuter nu och de var strax klara. Snyggt blev det inte utan det var snarare ett inferno av testar i olika längder som nu hängde kring Panzers bleka ansikte. Ett ansikte dränkt i tårar av skam och smärta. Då det var omöjligt att med stenen få till en rimlig lugg var DysterEnsomhet tvungen att riva och bita loss det sista. När de var klara kunde de knappt titta på honom.

– Grabbar, hur ser det ut?

DysterEnsomhet spottade ut hår ur sin mun.

– Ja, du lär ju behöva raka bort rubbet så fort vi kommer hem. Om vi kommer hem.

– Är det verkligen så illa? Håret alltså.

Fotografen tog nu till orda.

– Du ser ut som en blandning av Prins Valiant och omslaget till Destructions första ep. Kom, nu får vi skynda oss ner för det börjar att regna.

I samlad trupp började de tre vännerna att röra sig nedför berget igen. Denna gång i betydligt snabbare takt då de inte längre blev sinkade av Panzers ostyriga hårsvall. Regnet började nu falla i större mängder och underlaget blev snabbt halt vilket gjorde att de stundtals gled längre sträckor än de kröp. Efter en dryg timme var de äntligen framme vid bergets fot. Byxorna var sönderrivna, deras händer blödde ymnigt och det var genomvåta av regnet. Utmattade av ansträngningen satte de sig ner på marken för att vila några minuter. Bilen stod parkerad nästan två kilometer från berget så bara tanken på ännu en marsch gjorde dem ännu mera deprimerade.

– Vems idé var det att ta bandfoton på ett berg, mitt i natten?

Fotografen blängde surt på DysterEnsomhet.

– Ja, det var min idé och det vet du. Bilderna blev skitbra, kommer att göra succé på metal archives. Man får lida för konsten. Nu drar vi till bilen medan vi fortfarande har lite krafter kvar.

– Undrar hur det går för Velkan och VargVind? De borde ju ha hunnit ikapp oss när vi lekte frisersalong.

Fotografen och DysterEnsomhet stannade upp i sina rörelser. Velkan och VargVind. Panzer hade helt rätt, de borde ha hunnit ikapp dem. DysterEnsomhet slet upp sin mobiltelefon ur innerfickan och började slå deras nummer. En robotdam förkunnade glatt att numren inte kunde nås för tillfället. Han stoppade tillbaka telefonen i fickan och vände sig mot de andra.

– De borde ha kommit ikapp oss. Varför kom de inte ikapp oss för? Tror ni något kan ha hänt?

Panzer gick fram till fotografen och tog tag i hans ficklampa.

– Kommer någon av er ihåg om detta var den enda ficklampan vi hade med oss?

Panik började sprida sig i gruppen. De visste alla tre att de bara haft en ficklampa med sig. Regnet forsade nu ner. Himmelriket grät över Argentina.

Velkan hade sjunkit ihop i fosterställning direkt efter att han slagit av mobiltelefonen och verkade ha hamnat i ett katatoniskt chocktillstånd. En välsignelse. VargVind som fortfarande hade lite medvetande kvar kröp ihop intill honom och höll om honom hårt över magen. Han vågade knappt andas. Det var svårt att höra om varelsen rörde sig då allt överröstades av ovädret, men han spetsade öronen så gott han kunde. Det hjälpte inte. Det enda som hördes var naturens ilska och hans egna hjärtslag som dunkade hårt.

– Snälla hjälp oss.

Plötsligt blev mörkret ännu tätare och det blev svårt att andas. Det var precis som att en osynlig kraft tryckte ner honom i marken. För sin inre syn såg han hur varelsen nu stod över dem, med benen på varsin sida om deras utsatta kroppar. Hans lekamen skälvde av köld och rädsla. Velkan låg helt stilla. Han kunde lika gärna ha varit död. Älskade Velkan. Han höll hårdare om honom och försvann in i mörkret.

Nere vid bergets fot var de tre vännerna kraftigt modstulna. De kunde omöjligt gå upp igen och söka efter sina kamrater på grund av vädret och utmattningen. De kunde inte ringa efter dem. Gryningen med dess efterlängtade ljus var ännu många timmar bort. Det enda de kunde göra var att antingen vänta på dem eller gå till bilen. Då ingen av dem var speciellt sugen på att bli lämnad ensam valde de att gå till bilen och vänta där. I bilen fanns värme och trygghet. Vid bilen kunde de vila. Bilen var lösningen på alla deras problem. Så löd resonemanget och de började gå mot parkeringsplatsen så snabbt de förmådde röra sina sargade lemmar. Vandringen skedde under total tystnad. Ingen vågade säga vad de alla tänkte på: Att Velkan och VargVind med största sannolikhet var i svår nöd.

Velkan vaknade av att han skakade av köld. Det var fortfarande beckmörkt på berget så det spelade ingen roll om han höll ögonen öppna eller om de var stängda. Han visste att han sett något fasansfullt som lurade på dem därute och det var nära att han brast ut i ett plågat skrik när han gick igenom minnesbilderna innan han svimmat. Ett jävla monster. Vad är oddsen? Kroppen smärtade, men Velkan vågade inte flytta sig i en mer bekväm ställning. Monstret kunde såvitt han visste fortfarande lura där ute, redo att attackera vid minsta rörelse. Att ha ett gigantiskt patronbälte över axeln kändes nu som ett osedvanligt korkat beslut. Smärtan av patronerna han låg på var bedövande. Ljudet av den vinande vinden hade nu blandats med ljudet av spöregn.

Spöregn.

Med den högra handen som låg mot marken kände han att den kalla stenen var fuktig av vatten. Med den vänstra handen som låg vilandes över hans lår kände han att han var torr. Kruttorr. Hade VargVind släpat in dem i en grotta? Orimligt. Eller? Han flyttade försiktigt sin vänstra hand och tog på VargVinds arm som höll om honom. Torr även den. Märkligt. Velkan kände fortfarande vinden slå mot sin kropp så han var uppenbarligen inte helt skyddad mot elementen. Han lyfte långsamt sin vänstra hand upp mot skyn för att känna efter om han kunde nå grottans tak. Precis när han trodde att det inte fanns något ovanför honom så stötte hans fingertoppar emot något hårt. Ett tak. En grotta. VargVind hade verkligen lyckats. Velkan fortsatte att röra vid taket med sina kalla fingrar när han plötsligt kom till realisationen att det var inte sten han tog på utan trä. Kallt strävt knotigt trä. Trä som hatar.

Han flyttade tillbaka sin arm till ursprungspositionen vid låret och började att snyfta okontrollerbart. Vad han än hade sett därute i mörkret så stod den nu över dem.

Panzers slitna Audi stod där de lämnat den och de tre vännerna sprang den sista biten till fordonet. Panzer tog fram sin nyckelknippa, låste upp dörren och slängde sig i förarsätet. Väl på plats startade han bilen och drog igång värmen på full blås. De satt nu alla tre i bilen. Panzer i framsätet och de andra två där bak. Rutorna immade snabbt igen.

– Jag har aldrig varit så glad att sitta i din bil.

Panzer tittade i backspegeln och mötte DysterEnsomhets blick. Han log. När Panzer skulle justera backspegeln för att se sina vänner bättre fick han se något fasansfullt. Sin frisyr. Håret, eller resterna av det, låg slickat över hans huvud likt en svart skändad manet. Det var mycket riktigt bara att raka av skiten så fort tillfälle gavs. När värmen stigit i bilen tog de av sig sina dyblöta kläder och när de satt där nakna, frusna och rädda skapades ett märkligt band. De var inte pojkar längre, de var män.

– Ska vi ringa polisen?

Det var DysterEnsomhet som ställt frågan. Han tittade på fotografen som mest gav ifrån sig ett tvetydigt ryck med axlarna. Panzer grubblade en bra stund innan han vände sig i sätet.

– Och säga vad? Vi kan ju inte säga att vi lämnade våra polare på ett berg mitt i en storm. Är de döda så lär vi åka dit så det sjunger om det. Jag röstar för att vi samlar krafter och väntar till gryningen innan vi fattar något riktigt beslut i den saken.

DysterEnsomhet och fotografen nickade och de satte sig alla tillrätta i bilen och njöt av värmen som fortsatte att stiga. Medvetna om att resonemanget var fullkomligt vansinnigt.

Med ett ryck vaknade VargVind ur sin medvetslöshet. Stormen hade bedarrat och solen började sakteligen titta fram vid horisonten. Han satte sig upp och tittade sig nervöst omkring. Han var ensam.

– Velkan? VELKAN?

Han ropade men fick bara tystnad till svar. Efter någon minut började han resa på sig. Stel, småfuktig och frusen, men i övrigt vid god vigör. Hans mjödhorn låg krossat ett par meter bort. Velkans mobiltelefon låg även den pulveriserad på bergshällen, i övrigt fanns inga spår efter hans kamrat. Eller varelsen.

– Velkan …

Färden nedför berget gick långsamt då VargVinds ögon ständigt fylldes med tårar och han var med jämna mellanrum tvungen att stanna då ångesten blev för stark. Han försökte intala sig att Velkan gått ner för berget själv, men det verkade bara så osannolikt. Varför skulle han gått utan att väcka honom? Nere vid bergets fot vände han sig om och tittade upp mot toppen. Cerro Amarante. Fotografen hade velat ta bilderna där då han gillade bandet som hette nästan likadant. De andra var tveksamma, men hade till slut gått med på det. Cerro Amarante. Hur kunde det gå så fel? Han fortsatte gå mot bilen. Hade de andra grabbarna åkt skulle han döda dem. Cerro jävla Amarante.

Alla i bilen vaknade med ett ryck när VargVind slet upp dörren på passagerarsidan och satte sig tungt i sätet.

– Har Velkan varit här?

Nakna och nyvakna skakade trion på huvudet.

– Nä, jag anade det. Kör.

Panzer försökte skyla sig med en handfull servetter han hittat i handskfacket.

– Vart? Ska vi inte ringa polisen?

– Kör. Bara kör.

VargVinds ord saknade all livsglädje och de andra kunde inte annat än att lyda så Panzer startade bilen och de påbörjade sin långa resa hem.

Polisen blev senare inkallad och pojkarna fick genomlida många och långa förhör. VargVind yppade inte ett ord om varelsen han och Velkan sett utan berättade bara gång på gång en historia om att de blivit kvar på berget på grund av stormen och att Velkan var borta när han vaknade på morgonen. Förmodligen hade han ramlat i mörkret. De fann aldrig något lik och pojkarna blev släppta på grund av brist på bevis. Polisen anade emellertid att det var något som inte stämde men eftersom de hade viktigare saker att göra än att leta efter långhåriga drasuter på vift glömdes allt snabbt bort.

VargVind, DysterEnsomhet, Panzer och fotografen slutade att umgås helt efter ett tag. Minnena var för många och för starka. Fotografen lade kameran på hyllan och gjorde sig några år senare ökänd som författare av erotisk facklitteratur. Han kallade det för ”fucklitteratur”, blev utskrattad i media och bortglömd kort därefter. Ingen vet vart eller om han lever idag. Panzer började jobba med data och det artade sig rätt hyfsat. Han och hans fru Cynthia lever för närvarande i Buenos Aires. Han förblev kortklippt. DysterEnsomhet blev ihjälslagen i en gränd av vad poliserna antog vara ett gäng fotbollshuliganer. DysterEnsomhet kollade inte ens på fotboll. VargVind började jobba på mejeri och trivdes inte speciellt bra med det. Han sov dåligt om nätterna och utvecklade både nötallergi och fobi för mörker. På nattduksbordet finns en trave med tabletter han tänker överdosera på den dagen han kan uppmana ett tillräckligt stort mod.

Och Velkan då? Han lever. Tillsammans med sju andra personer är han ett med något som inte borde finnas. Något som jagar. Något som hatar. Något som har ett överdimensionerat patronbälte fastkilat i sin sjuka växande kropp av trä och långsamt ruttnande kött.

Om nu någon undrar hur Vargskraft låter så kan jag informera att det inte är direkt superbäst. Slafsiga trummor, oriff och alldeles för mycket sång. Eller vafan, man har släppt igenom på den här nivån tidigare. De är hyfsade.

/Hatpastorn

This entry was posted on 4 januari, 2016 at 5:59 e m and is filed under Bandfotokatastrofer.. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.