Hatpastorns likpredikan

Jag uppskattar bandfoton som berättar en historia. Det får gärna vara lite mer dramatik och eftertanke än några ruffiga musikanter som bara står och ser tuffa ut. DAJJAL från Indonesien har onekligen ett fotografi som berättar en historia, dock en historia av ett helt annat slag än man kan tro.

Det var en kulen torsdagskväll i maj när gitarristerna Zulfi och Karkash samt batteristen Runal fick ett SMS från deras vokalist Barock. Att Barock skickade textmeddelanden av massutskickstyp i tid och minut var inget ovanligt, han var ju trots allt sångare och alla som någonsin spelat i ett band vet ju att mikrofondomptörer är ett bisarrt släkte. Det som överraskade trion den här gången var att den gode Barock ville att alla skulle mötas i replokalen. Då sångare som frivilligt erbjuder sig till rep är lika sällsynta som fungerande element på tyska spelställen kastade sig grabbarna över sina respektive instrument och var precis på väg att lämna sina bohag när deras telefoner pep till igen.

Jag tänkte att vi skulle ta bandfoton så ta på er något tufft. Depressive hails! /Barock

Zulfi stelnade till. Något tufft? Han tittade ner på sin THERION-longsleeve och skakade lätt på huvudet. Barock gillade inte THERION och blotta tanken på sångarens vredesutbrott om det skulle visa sig att gitarristen hade på sig en tröja med bandet ifråga gjorde att den glade indonesen drog av sig tröjan så snabbt att all kroppsbehåring slets upp med rötterna. Ylandes av smärta studsade Zulfi omkring i rombliknande mönster i pojkrummet innan hans far vräkte upp dörren och vrålade av ilska.

– Vad i hela helvetet håller du på med pojk!? Jag och mamma försöker titta på Idol men det är lite svårt att höra vad de sjunger när du gapar som ett mongo som tappat en skål buljong i knät!

Zulfi visste att det inte gick att klara sig ur den här prekära situationen på ett smidigt sätt så han ljög ihop en historia att han slagit i tån när han övat karatesparkar. Hans far tittade på honom med förakt, fnös så att snoret yrde och drog sedan igen dörren så hårt att Zulfis inramade SIBENBÜRGEN-affisch for i backen med ett brak.

Han grät.

Han grät, men han tröstade sig med att dagen då hans band fick det definitiva genombrottet skulle han visa sin oförstående far vem som haft rätt alla dessa år. Han torkade tårarna med sitt svettband som han ständigt bar runt sin handled och började rota i garderoben.

Något rått? Det fanns inte många råa tröjor i Zulfis garderob, det ska de mörka gudarna veta. THERION, SINS OF THY BELOVED och SUIDAKRA.  Jösses. Zulfi var precis på väg att ge upp då han av en slump hittade en IRON MAIDEN-tröja.

Jackpott. IRON MAIDEN fungerar i alla lägen.

Han tog på sig tröjan och tittade sig i spegeln. Var detta rått nog? Då fick han en snilleblixt. Klipper man av ärmarna på en T-shirt blir den per automatik tusen procent råare. Saxen åkte fram, ärmarna åkte av. Med illa dold stolthet smekte han på sig skapelsen, plockade upp sin gitarr och joggade mot replokalen.

Ungefär samtidigt stod Karkash, bandets andra gitarrist och hade liknande funderingar. Karkash var ganska mycket äldre än de andra grabbarna och var således inte lika bevandrad inom de lite hårdare musikstilarna. Han var mer av en SAVATAGE-kille, men då hans SAVATAGE-coverband gått ett obehagligt öde till mötes ett par år tidigare hade han inte haft något annat val än att börja harva brötdöds i DAJJAL. Den ödesdigra kvällen då hans älskade coverband, SIRENS, saga var all var något som han helst inte talade om. De hade varit på en JON OLIVAS PAIN-konsert och röjt järnet längst fram då Jon Oliva plötsligt bestämt sig för att göra ett scendyk.

Massakern var fullständig och Karkash var den enda som klarade sig därifrån levande. Efter det rökte han sjutton paket blå Blend om dagen.

Han satte sig på sängkanten och begravde ansiktet i de nikotingula händerna. Minnena var något han aldrig skulle bli kvitt. Till på köpet ville den förbannade Barock att han skulle ta på sig något rått. Karkash hade aldrig kommit överens med Barock, eller någon annan i bandet för den delen. Karkash var gitarrist, men då det redan funnits en gitarrist i DAJJAL och att bandet egentligen sökt efter en basist hade det varit månader av dålig stämning innan de enades om att skita i basen och köra på två gitarrer istället. Det lät naturligtvis inte riktigt klokt.

Långsamt reste han sig från sängen.

– Ni ska få se på någonting rått.

Han tog tag i sin keps som han burit sedan dagen då hans hårfäste startat ett krig han ej kunnat vinna och vände den bak och fram. Än finns det krut i gubben, tänkte Karkash innan han plockade upp gitarren och sina älskade cigaretter och började promenera mot replokalen.

Trumslagaren Runal hade just kommit hem från ett relativt lyckat rep med sitt andra band ERRORBRAIN när han fick se meddelandena som Barock skickat. Då Runal var batterist sket han högaktningsfullt i allt så han behöll sin GADGET-tröja på och lommade iväg för att möta upp de andra.

När han kom fram var Karkash och Zulfi redan på plats och den förstnämnda hade lyckats med konststycket att trycka i sig ett halvt paket blå Blend på under tjugo minuter så det låg rykande fimpar överallt. Stämningen var tryckt och de hälsade på varandra via försiktiga huvudnickningar, sammanpressade läppar och lätt höjda ögonbryn. Runal frågade vart Barock var och fick svar från de andra att han var på toaletten och höll på att fixa med det sista. Trummisen skrattade nervöst och undrade vad de menade med det. Zulfi replikerade lakoniskt att de hade hört Barock stöka omkring inne på klosetten och när de frågat om han behövt hjälp hade sångaren tjutit att han inte var klar och att han bara skulle fixa det sista. Runal ryckte på axlarna åt detta och satte sig trotsigt på en pinnstol som Zulfi vid ett tidigare tillfälle knyckt från ett närliggande kebabhak.

Minuterna kröp fram och i den kompakta tystnaden kunde de höra Barock frusta förtvivlat inne på dasset. Då klev deras gemensamma kamrat Adi in genom dörren. De hejade på varandra och undrade i kör vad Adi hade för ärende. Adi höll då upp sin pocketkamera och förklarade att Barock hade ringt och bett honom vara fotograf. Zulfi, Runal och Karkash betraktade varandra i mild bedrövelse då de visste att Adi inte var någon mästerfotograf och stämningen sjönk ytterligare.

Plötsligt öppnades toalettdörren och Barock stegade ut med bestämda kliv.

Det som hände efter den kvällens fotosession kan vi bara spekulera i, men då bilden blev såhär kan jag ana mig till att den dåliga stämningen som alltid varit DAJJALs signum blev än värre.

/Hatpastorn

This entry was posted on 2 februari, 2014 at 12:45 f m and is filed under Bandfotokatastrofer.. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.