Hatpastorns likpredikan

När man var yngre så betydde recensioner verkligen någonting. I brist på Internet och välsorterade skivbutiker fann man sig ofta i knipan att lita på folks omdömen i diverse fanzines. Ibland hade man tur och beställde riktiga guldkorn efter att ha läst en positiv recension men lika ofta placerades recensenten på min mentala dödslista. Idag är det tack och lov enklare att skaffa sig sin egen uppfattning om saker och ting. Trillar man över något som verkar lovande är det enkelt att kolla upp på nätet hur orkestern verkligen låter. Det har sparat mig en förmögenhet och många gråa hår.

På Metal Archives får kreti och pleti skicka in recensioner bäst de vill och det har sina för och nackdelar. Mest nackdelar. Tydligen är SACRAMENTUMs ”Far away from the sun” världens bästa skiva. Av åtta recensioner har den ett snitt på hissnande 96 % av 100 % möjliga. Visst, albumet är inte uselt men jag vill minnas att den inte var speciellt märkvärdig när den kom. Svensk melodisk slingblack i rakt nedåtstigande led från DISSECTION gick det tretton band på dussinet på och SACRAMENTUM var inte precis en grupp som stack ut ur den svarta massan.

Världens bästa grupp var de då inte.

Det är det tydligen STRIBORG som är. Antalet recensioner där denna avgrundsdjupa bedrövelse hyllas till skyarna är svindlande. Jag förstår ingenting. Man kan komma med floskler som att alla har rätt till sin åsikt och så vidare men i fallet STRIBORG drar jag en skarp gräns. Lyssna själva. Är det här det bästa ni hört?

Alla som följt denna Likpredikan vet vad jag tycker om MAYHEM-coverbandet MAYHEMs senaste mardröm ”Ordo ad chao”. Det kan mycket väl vara den största skivbesvikelsen jag upplevt till dags dato och det här är inte sista gången den plattan kommer att avhandlas i dessa skrifter. För en tid sedan ramlade jag över en recension av nyss nämnda album som fick mig att surna hårdare än vad KRABATHOR gjorde efter att de tog in Paul Speckmann i bandet. Efter en 45 minuter lång monolog gällande mänsklighetens totala utrotning och ytterligare 45 minuters lusläsande av texterna till OCTINOMOS eminenta ”Welcome to my planet” hade jag till slut sansat mig. Långsamt läste jag recensionen igen, idisslade innehållet och analyserade vad den uppenbara människospillran verkligen skrev. Det slutade med att jag satte mig på balkongen och andades rytmiskt i en pappåse.

BRAVE NEW MAYHEM – By Bimu

Ordo ad chao. 93 % of 100 %.

This review is written by a person who:

– thinks that ”Deathcrush” is catchy but ultimately forgettable

– considers ”De Mysteriis Dom Sathanas” a mediocre album

– enjoys ”Wolf’s Lair Abyss” a lot

– thinks ”Great Declaration of War” is a good, listenable album, nothing close to the atrocity it has been proclaimed as

– was quite pleased with ”Chimera”

– enjoys Maniac’s vocals

– doesn’t like Attila’s performance on ”De Mysteriis…”

– doesn’t mind Hellhammer’s triggered blasting

– prefers Maniac and Blasphemer over Dead and Euronymous any day

Vart ska man egentligen börja? Dessa totala felaktigheter kan mycket väl vara det mest ljusdyrkande trams jag någonsin läst. Först trodde jag att recensenten var ironisk och jag skrattade faktiskt riktigt gott åt detta uppenbara skämt. När jag insåg att han menade allvar växte sig hatådran i pannan till ofattbara proportioner. Att tycka att ”De mysteriis dom Sathanas” är ett mediokert album är för övrigt som att tycka att Udo Dirkschneider är en jävligt läcker kille.

This said, the new Mayhem album is in a league of its own. Maniac is gone Atilla is back – and his vocals are excellent. Blasphemer’s riffs are as good as ever, but this time they’re more twisted, more doom/drone/noise influenced and more interesting than before. Hellhammer cuts down on blast beats and triggering and shows a totally new side to his drumming, more loose, devoid of rhythm and aimed at evoking certain atmosphere.

Att detta album spelar i sin egen liga kan undertecknad verkligen hålla med om. Synd bara att vi snackar Solens IF-klass. Att Blasphemers ”riff” är skruvade kan vi även det instämma i. Av misstag skrev jag ett helt MAYHEM-album när jag stämde min gitarr och Guitar Rig fick totalt fnatt och spydde ur sig den mest atonala ljudanarkin jag hört sedan, ja MAYHEMs ”Ordo ad chao”. Hellhammers trumspel? Jag vill helst inte prata om det. Många har efterfrågat en specialare om Hellhammer. Den kommer. Vem vet, det kanske till och med blir en Hellhammer-vecka.

When I heard the final track ”Anti” for the first time, and was thoroughly impressed by it, I just hoped that this was not a pre-production version and that the album will sound as raw and filthy as the said track did. How relieved I was to hear the album with its cavernous production! It was probably recorded on highly professional equipment but it sounds genuinely raw. The guitars are full of low end and muffled, the bass is buried and the drums are oddly produced – the ride cymbal being the loudest element. This fits the music wholesomely and shows that Mayhem can once again sound raw without falling into the ”St, Anger” trap of unauthenticity and bullshit.

Jag kommer ihåg när “Anti” smekte mina hörselgångar för första gången. Jag skrek rätt ut av avsky och när det visade sig att det var den bästa ”låten” på albumet var jag tvungen att ännu en gång plocka fram den gymnastiska övningen ”hatvolten” för att lätta på trycket. Produktionen ska vi inte ens börja tala om. Förr i tiden hade folk i regel rått ljud för att det var det bästa ljudet de kunde uppbringa med den utrustning de hade. Att ha utrustning för gud vet hur mycket pengar och spela in med dåligt ljud med flit får VIKING CROWN-larmet att tjuta likt ett barn på ett flygplan när man är trött, bakfull och otrygg. Faktum är att skivan är inspelad i den från ARCTURUS bekante Knut M Valles studio och där kan man få till ett bra men samtidigt rått ljud bara man har sinnesnärvaron till det. Som exempel kan jag nämna den grekiska gruppen RAVENCULT som satte sitt mycket angenäma debutalster ”Temples of torment” på pränt där. Det finns ingen ursäkt för att släppa en platta som låter såhär uselt. Särskilt inte om man kallar sitt band för MAYHEM.

Strangely enough, the two most important people on this album are the non-original members, Atilla and Blasphemer. They are the ones responsible for the music and lyrics and their performances are the most notable. The former shrieks, wails, cries, grumbles and produces a wide variety of odd noises in a far more effective way than on ”DMDS”. The latter, on the other hand, proves himself capable of creating disturbing, dissonant, and original riffs that are able to remain interesting despite being inherently difficult to comprehend.

Det kryllar inte av originalmedlemmar i MAYHEM nuförtiden. Necrobutcher var med från ett tidigt stadium men eftersom han varken spelar bas eller har komponerat en enda ton på ”Ordo ad chao” kan han inte räknas. När EMPEROR släppte svanesången ”Prometheus – The discipline of fire & demise” blev jag seriöst deprimerad när jag fick se att Samoth degraderats till att spela ”additional guitars”. Var det verkligen nödvändigt att skriva det i bookleten till deras sista skiva? Kunde inte Ihsahn i alla fall ljugit ihop något och skrivit att Samoth spelade mer gitarr än vad han egentligen gjorde?

Samoth – Additional guitars.

Aj.

Necrobutcher spelar alltså inte en enda ton på ”Ordo ad chao” och det är precis lika deprimerande. Atilla sköter sig emellertid rätt hyfsat men det var tyvärr inte den vokala comeback jag hade väntat på i alla fall. Textförfattandet då? Om jag säger ”DARK TRANQUILLITY-obegripligt” så får ni tolka det bäst ni vill.  

In conclusion, this is the beginning of the NEW Mayhem, one that is able to stand on it’s own without any comparisons to past efforts. Not an easy listening, but a highly rewarding one.

Självklart, MAYHEM klarar sig kanonbra på sina nya låtar. Ingen vill väl höra slagdängor från hafsverket ”De mysteriis dom Sathanas”? Jag vet inte hur många gånger jag varit på en konsert med bandet ifråga och tillsammans med tiotusentals andra fistbangat fram låtönskningar såsom ”Great work of ages”, ”Wall of water” och klassikern ”Key to the storms”. Givetvis har alla i publiken stått undrande över totalt okända låtar som ”Funeral fog”, ”Buried by time and dust” och ”Freezing moon”.

Jag använde just så mycket ironi att jag spräckte ett blodkärl i hjärnan.

Vi minns väl alla hur nöjda vi var när MAYHEM valde att i tjurskallighetens namn turnera utan att spela en enda låt från ”De mysteriis dom Sathanas”?

The true MAYHEM.

Jo, jag tackar jag.

/Hatpastorn

Eller nio one-hit-wonders om man så vill.

En förkylning från Sibiriens sjunde krets har för tillfället slagit ut mig och jag ligger således utan göromål i Sankt Petersburg. Tankarna började fara och efter en stund kom jag fram till att ett långt inlägg om grupper som spåddes en lysande framtid men helt enkelt gav blanka fan i det var precis vad som behövdes en onsdag med minus 25 utomhus. Temperaturen innanför rummets kala väggar är inte heller att leka med för den delen. Valet till titel på detta inlägg stod mellan att fokusera på om man bör se vissa släpp som one-hit-wonders, eller som reguljära släpp som någon gång i framtiden var tänkta att följas upp med ytterligare material. Ibland har det ju faktiskt hänt att vissa försvunna tidigare dödsdyrkare försökt sig på en comeback, bara för att upptäcka att de sedan länge passerat bäst före-datum.

1. KVIST

”For kunsten maa vi evig vike” var faktiskt ett stycke laserplast jag aldrig införskaffade i min ljuva ungdom, reapris till trots. Kan mycket väl ha att göra med att bandnamnet var hiskeligt och att bookleten bjöd på noll info om vare sig texter eller medlemmar. Till sist hann en kompis till mig före. Hon hade då ingen vidare förståelse för bandets storhet och till sist fick jag överta skivan för en billig penning. Verket växte trots allt med åldern och även om jag inte direkt är benägen att hylla detta till skyarna kan det ändå ses som en trevlig parentes i en för den tiden redan övermättad marknad. Svårt att kalla KVIST för särskilt originella, men låtar och musik har ett visst ”je nais se quoi”. Hur mycket vi än önskat oss i efterhand blev det i alla fall inget mer. Vi väntar tålmodigt och håller andan under tiden.

2. MYRKGRAV

OK, Lars Jensen, mannen bakom detta, lovar förvisso att en ny fullängdare är på gång. Tyvärr börjar det dock dröja lite för länge för att ta det uttalandet på allvar. Dessutom kan jag räkna upp ett antal orkestrar som hävdat samma sak och som efter ett decennium ännu inte kommit loss från förstoppningen. ”Trollskau, skrømt og kølabrenning” (det är en titel, det …) är ett av de bästa släppen på denna sida av 2000-talet. Hade herr Jensen bara gett fan i trummaskinen och ruffat till produktionen hade det blivit ännu bättre. Vi kan ju förvisso alltid hoppas på mirakel, men då Jensen på sina senast publicerade bandfoton lagt sig till med en riktig DARK TRANQUILLITY-frisyr bådar det inte gott.

3. KVIKKSÖLVGUTTENE

Dessa norrmän klämde ur sig en EP och en fullängdare på Head Not Found, vilka båda nu få räknas som obskyra rariteter. Bestående av medlemmar från VOMIT – som under en kortare tid också försökte sig på en karriär i MAYHEM – kan detta beskrivas som någon slags smutsig midtempothrash. Inte alls så illa som det låter, utan riktigt kul på sina ställen.

Vad hände sen? Enligt Metal Archives detta:

”Kittil Kittilsen has left the music-business, and is now a fundamentalist christian. H.M.P.D.K. is now an opera singer”.

Kommentarer överflödiga. En uppföljare kan bara bli hur rå som helst.

4. VED BUENS ENDE

Dolores Records i Göteborg saluförde skivan ”Written in waters” och dess upphovsmän genom att hävda att de härstammade från ULVER, SATYRICON och något band till. Tror inte detta stämde till 100 %, men det var ändå nog för att pocka på min uppmärksamhet. När jag väl inhandlat den någon gång i januari 1996 och lyssnade på den för första gången visste jag inte vad jag skulle tro eller tycka. Kunde mest bara konstatera att jag aldrig tidigare hört något liknande, men att jag på fläcken visste att jag antingen skulle hata det eller älska det. Lotten föll på det senare, även om vissa punkter på skivan var svårsmälta. Alla som för första gången hörde Vicotnik kväka likt en drunknande groda med sin ”grim voice” vet vad jag talar om. Trots allt bar plattan på en helt unik atmosfär, vilket gjorde att jag skattat den som ett av mina absoluta favoritsläpp.

Vad hände sen? Såväl skivbolaget Misanthropy Records som bandet självt utlovade en snar uppföljning och att detta skulle innebära stordåd. Likväl hände ingenting, förutom att demon utgavs på CD i ett tjusigt digipack. När sångaren och trumslagaren Carl-Michael senare under oklara omständigheter föll från en balkong och krossade fötterna samt delar av benen trodde väl de flesta att historien definitivt var slut. Vi vet nu att så inte var fallet, utan att bandet långt senare – i slutet av det förra decenniet – försökte sig på en comeback, men att det hopskrapade materialet inte höll måttet och således kasserades. Ett handlande fler band borde lära av. Det besläktade projektet VIRUS har jag än så länge inte fallit för och betvivlar att det heller aldrig kommer att ske.

VED BUENS ENDE skapade på egen hand en ny genre – jazz/BM. Något som nu tydligen spritt sig, då norska SHINING med flera anammat konceptet. Själv håller jag fast vid att originalet var bäst.

5. ZYKLON-B

Få släpp var väl så kontroversiellt inom den mer etablerade BM-scenen anno 1995 som just detta. Att något annat svin i Härnösand hann lägga rabarber på plaststycket innan mig gör mig än idag uppriktigt förbannad. Någon tyckte väl att bandnamnet lät coolt, men jag lovar och svär på att denna life metal-fjant i förklädnad inte var true. Nej, jag fick aldrig reda på vem det var.

Hur som helst, tre låtar rent jävla hat insprängt på drygt tio minuter är precis vad doktorn ordinerar. ZYKLON-B var precis hur bra som helst. Tänk om herrarna Samoth och Ihsahn fortsatt på den här vägen? Istället för att göra bort sig med PECCATUM och … just det, den så kallade ”fortsättningen” på detta projekt. Visst, vi vet alla att Samoth tjatat om att ZYKLON inte alls var menat att ta över stafettpinnen efter ”Blood must be shed”, men så lät det inte riktigt på tiden det begav sig. Fy fan vilken besvikelse ZYKLON var. För min del tänker jag på det som en NILE-bluff jag inte gick på. Jag gillade aldrig något ZYKLON krystade ur sig, oavsett hur hypat det än blev. Undrar just hur många idag som tycker att de minsann rockade fett? Jag tänker mig att ljudbilden de gick i bräschen för kommer att ses som black metals svar på neo-metal inom en snar framtid.

6. EXCRETION

Detta band är unikt för Metal Archives. Hur ofta träffar du där på ett gammalt svenskt dödsband vars medlemmar inte gjort väsen av sig i andra konstellationer? Hur mycket jag än letat har jag inte lyckats få fram någon info om vad som hände med de här grabbarna. För att vara ärlig har jag heller inte läst en enda intervju med dem. För er som inte känner till EXCRETION låg de på det en gång i tiden så bra skivbolaget Wrong Again Records, tillsammans med då relativt okända förmågor som IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY och EUCHARIST. Och detta på den tid då dessa akter inte wimpat ur fullständigt. Jag vidhåller för övrigt fortfarande att IN FLAMES mini-CD ”Subterranean” med Henke Forss på sång är riktigt bra. Eller åtminstone låten ”Ever dying”.

Skit samma.

EXCRETION hade blivit hyllade för sina demokassetter lite varstans i underjorden och fick med dessa i ryggen ur sig en fullängdare vid namn ”Voice of harmony” innan både de och Wrong Again tackade för sig och lade ned verksamheten. Själva musiken är relativt svårkategoriserad, för även om detta till viss del kan sägas vara melodöds är det så mycket svartare och mer desperat än vad många ens kommit i närheten av. Produktionen var förvisso ganska usel för att vara Wrong Again-standard, men skivan i sig innehåller några rejäla guldklimpar till låtar bara man vänjer sig. Och långt innan SHINING börjat behandla vardagsrealism i sina texter, hade EXCRETION redan utvecklat denna ordkonst till fullo.

7. PURGATORIUM

Wrong Again. Igen. Släppte kalassamlingsskivan med det originella namnet ”WAR Compilation no 1”. Tvåan kom aldrig. DÄR har vi faktiskt en potentiell uppföljare som borde hamnat på den här listan när jag tänker efter. På skivan återfanns, som sista bidrag, ett band från Umeåtrakten med låten ”Still in search”. Låten var lika bra som deras bandnamn var uselt och sedan hördes de aldrig av igen. Kanske det är fel att prata om en uppföljare som aldrig kom – strikt sett släppte de aldrig någon sådan – men då de var representerade på en samling vars övriga medverkande band är etablerade, så får det gå för den här gången. Jag läste om bandet 1995 i mastodontnumret nummer 5 av franska fanzinet Peardrop. Där recenserades kassetten ”Travels”, som jag än idag inte hört. Om någon därute har denna till hands vore det en kulturgärning att rippa och skicka in den till Förintelseförsamlingen. Belöning utlovas. 

8. WONGRAVEN

Om VENOM lyckades få folk att gå man ur huse och starta egna band på grund av enkelheten i musiken, var det nog ingenting jämfört med hur många unkna ambientband som skapades med hjälp av Fasttracker med utgångspunkt i Satyrs one-hit-wonder-projekt WONGRAVEN. Minimalism … du ljuva koncept. Egentligen är det anmärkningsvärt hur något såpass simpelt komponerat och arrangerat kunde gå hem i stugorna, men faktum är att ”Fjelltronen” gjorde det med den äran. Jag tycker på fullt allvar fortfarande att det här släppet är svinbra.

Ja, vad tror ni hände sen med WONGRAVEN? Självklart skulle det, med ”glimten i ögat”, spexas till med ”hjälp” av det gamla norska techno/synt/jag vet inte vad-bandet PÄRONSODA. Vi kan väl säga att magin uteblev, men det blev ett fint sätt att fylla utrymmet på Moonfogs andra samlingsskiva, ”A different perspective”, med. Vid den här tidpunkten hade SATYRICON börjat flörta med PANTERA och gangbangandet resulterade i sidoprojektet EIBON, som också fick vara med på nämnda samlingsalster. SATYRICON, DARKTHRONE och PANTERA … ja, jag säger då det.

9. STORM

Man kan såklart hävda att detta kunde skrivas under samma rubrik som WONGRAVEN, men några saker skiljer ändå dessa släpp åt. Den största anledningen är faktiskt att både Satyr och Fenriz, två av de tre pionjärerna i detta band, verkade bombsäkra på att skivan ”Nordavind” absolut skulle få en uppföljare. Så blev det alltså inte, men ett ynka extraspår på samlingen ”Crusade from the north” kan man kanske trösta sig med. Var då STORM egentligen bra? Svårt att säga. 

Jag vet inte hur många skratt den här skivan lockat till bland norska fränder som inte haft en fot inne i black metal, men många är det. Vid något tillfälle då plasten spelades frågade faktiskt en förvirrad själ vad det var för packad alkoholist som kommit in på festen och börjat gasta ”Mellom bakkar og berg” för full hals. Jag höll tyst.

Oavsett vad folk säger om ”Nordavind” nuförtiden kan det knappast förnekas att den, likt MORTIIS, har en speciell plats i allas våra hjärtan.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Förintelseförsamlingen firar 99404 träffar på denna likpredikan och det måste givetvis firas. Vår skjutjärnsjournalist Dr Panzram filmade för några år sedan en hel turné med SHINING, URGEHAL och SALACIOUS GODS, eller DELICIOUS FAGS som de kom att kallas under resans gång. För att spinna vidare på temat godsaker var mycket av det inspelade materialet Panzram kom hem med vedervärdiga romrussinpraliner men bitvis bjöds man på en och annan visuell trofénougat. En av de mest nihilistiska och starka scener jag sett på vita duken, eller i det här fallet den gode doktorns mastodont-TV, var exempelvis när URGEHALs frontman Trondr Nefas åt potatismos utan vare sig bestick eller livsglädje i ett kylslaget backstage-område i Tyskland.

Glamouren.

Under den mer än lovligt efterblivna och sydamerikanskt doftande titeln ”The drums of doom duel” serverar vi denna gång inget potatismos men däremot en genuin och väldigt exklusiv trumduell mellan ett antal karaktärer från detta turnépaket. Allt frambankat på Ludvig Witts mäktiga och för genren oortodoxa trumset.

Jag vill även ta tillfället i akt och lägga ut ännu en efterlysning. DU FUMLAR I LJUSET-demon var det uppenbarligen ingen som hade i sin ägo men det skramlade in bra tips om en snubbe på nätet som hade den. Förhoppningsvis är jag snart en stolt ägare av denna kassett.

Det jag söker denna gång är något mer obskyrt och det är serietidningen ”Våra värsta år” som kom ut i ett fåtal exemplar för en herrans massa år sedan. Rent specifikt är det numret med den monumentala titeln ”Peggys märkliga chokladbarometer” jag är ute efter.

Ni kanske undrar vad detta har att göra med black metal?

Allt.

I detta nummer har nämligen en av Sveriges främsta vokalister skrivit en insändare som jag verkligen vill läsa. Jag misstänker att det kan vara rent guld.

Så, ”Våra värsta år”-serietidningen. ”Peggys märkliga chokladbarometer”. Belöning utfärdas.

EDIT: Så här ser omslaget ut.

Tusen tack för alla tips och kommentarer.

/Förintelseförsamlingen

När man ligger och njuter av 40-gradig feber brukar hjärnan göra en hel del aktiva val. Under denna influensa snöade jag in på namnet Lilith och alla de märkligheter som kommer i det namnets kölvatten. Jag har aldrig tyckt att Lilith varit ett speciellt bra namn att sjunga om i black metal. Oavsett dess betydelse så låter man alltid som en storidiot när man sjunger det. Testa själv. Ställ dig upp och skrik ”Lilith”. Kände du dig som en fåntratt?

Just min poäng.

Vissa ord och namn ligger helt enkelt inte bra i munnen och jag vet inte hur många gånger skämskudden åkt fram när man lyssnat på sinister musik och hört någon halvmedioker sångare kraxa fram ”Lilith, you are so beautiful”. I nio fall av tio är även dessa textrader maskerade kärleksförklaringar och det gör INTE saken bättre.

Lilith.

I stort sett alla fruntimmer som var inne på black metal under 90-talet har någon gång kallat sig Lilith. Så är det bara. Var det inte Lilith var det Hekate, Hel, Ereshkigal eller Lamia. Det blir väl så när det inte precis kryllar av bra namn. Själv höjde jag på ögonbrynet när jag såg att inte bara Lilith utan även den gode Hekate var med i skolrådet när skolkatalogen damp ner i brevlådan när man gick i gymnasiet. Heidenhammer stod även han under pseudonym och såg svår ut i någon kvasiintellektuell skolförening men vad han kallade sig och vilken förening han var med i låter jag vara osagt. Även fast karlsloken just nu befinner sig i Ryssland så kan jag känna hur en lårkaka är på ingång om jag knystar mer om den saken. Till hans försvar stod han dock inte i corpse paint.

Det fanns det andra som gjorde…

Lilith fanns inte bara i skolkataloger utan även på fan vet hur många chattar och communitys. Ibland spelade Lilith blockflöjt i LORD BELIAL och ibland smekte hon tangenterna i något svettigt romantiskt black metal-band. Lilith fanns överallt.

En gång för länge sedan när jag kollade på MTV´s ”Headbangers Ball” så dök Lilith upp i en musikvideo med ANCIENT. Det är en dag jag aldrig kommer att glömma. Visste ni förresten att lyriken till ANCIENTs album ”The Cainian Chronicle” bygger på det litterära verket ”The book of Nod”? Vad är då denna Nods bok?

Ett rollspelstillbehör till Vampire: The Masquerade.

Jag skämtar inte, det är ett rollspelstillbehör. Inte för att det aldrig tagits inspiration från tärningskastarnas förlovade värld i black metal tidigare men där drog jag en skarp gräns.

Inom black metal har Lilith oftast varit ett artistnamn för en flöjtspelande flickvän till någon i bandet eller en bifigur i en taskigt skriven text men det finns en hel del band som bär namnet som bandnamn. I ett infall av absolut hjärndödhet kommer jag nu att botanisera bland dessa grupper för att kröna vilket som är The True Lilith.

Först ut är bolivianska LILITH. De bildades 1997 och har tröstlöst tröskat på i det melodiska black metal-träsket sedan dess. Inte helt inkompetent måste jag dock tillägga men No Fashion Records sög effektivt blodet ur denna stil redan för över tio år sedan. Slingor, akustiska gitarrer, körsyntar, skriksång. Ni fattar poängen. Något som slår mig är hur icke-sydamerikanskt det låter och det är ett plus. Hör jag ett till sydamerikanskt band som försöker spela rå war/black metal med trixiga låttitlar självmordsbombar jag pärleporten. Ni gillar dåligt ljud, gasmasker och ordet ”blasphemy”. Vi fattar poängen. Sluta spela musik.

Polska LILITH drog igång ett år senare än sin bolivianska namne, 1998. Gothic metal med tunga inslag av progg. Ursäkta, men jag spydde just en smula. Minns ni det usla supertyska bandet CREMATORY som var med på ALLA musikvideokassetter Nuclear Blast pumpade ut runt millennieskiftet? Tänk er en polsk variant som faktiskt är en smula bättre.

Bandfotot behöver dock en närmare analys. Längst till vänster har vi Svenne Banan med en utmanande pose och säker blick. Det är garanterat hans band som han har på sidan av sitt vardagskneg som systemanalytiker på Polski Enterprises.

Tjejen bredvid honom jobbar även hon där fast som receptionist. Att Svenne Banan pressar in sin armbåge i hennes rygg tyder på en osund arbetsrelation med sexuella undertoner. I övrigt ser hon mest snäll ut.

Det hopplösa fyllot i mitten som ser ut som att han precis ska lägga av en regelrätt mastodontspya förbryllar mig. Att damerna ser ut att hålla upp honom så han inte bara faller ihop i en hög av onykterhet och självförakt gör detta bandfoto till en högst suspekt historia. Håret doftar inte liljekonvalj, det kan man se på långt håll. Enligt uppgift vann han ett respektingivande EM-brons i grenen chipshår mars 2003 i Bremen.

Amazonen bredvid honom kurar paniskt ihop sig för att inte vara två huvuden längre än de andra medlemmarna. Hon har i alla fall det sunda förnuftet att ha en skinnjacka och mörka byxor på sig. Hon ser också ganska snäll ut.

Svenne Banan den äldre vill verkligen inte vara kortare än den blonda krigarkvinnan så han sträcker på sig så att hans designertröja stramar mot öststatstorson. Händerna nonchalant i bakfickorna och ett par EMPEROR-solglasögon käckt i pannan. En brokig skara människor gott folk. Sannerligen en brokig skara människor.

Det räckte tydligen inte med ett polskt LILITH så här har vi ett till. 2000 bjöd dessa polacker upp till dans för första gången och det var en svängom på den gotiska metallens dansgolv jag gärna hade stått över. Visst, det är inte rakt igenom uselt men den här typen av pop/goth/metal med kvinnosång är inte superkul. Logotypen gör mig livstrött.

Vi flyr ur askan i elden till Italien. Ett land vars musikaliska arv inom den hårdare musiken lämnar en hel del att önska. WHITE LILITH hette tidigare bara LILITH men bestämde sig 1995 att byta bandnamn för att få en skarpare doft av life metal över hela spektaklet. Enligt dem själva spelar de mörk heavy metal med inslag av progg. Själv lyckas jag inte hitta en enda låt med dem på nätet så jag får tro på deras ord. Däremot är en av medlemmarna insyltad i gruppen DRAKKAR. Italiensk svulstmusik av värsta sort. WHITE LILITH. Uselt bandnamn.

Skräckscenario: Tänk er en mörk fredagskväll i deras replokal. Vinet flödar, hår permanentas och citat från Rocky-filmerna far som projektiler genom den myskstinkande replokalen. Plötsligt får basisten en snilleblixt.

– Grabbar, vad sägs om att köra en BILLY IDOL-cover fast istället för att sjunga ”White wedding” sjunger vi ”White Lilith”.

I ett tillstånd av total omdömeslöshet nickar de övriga medlemmarna i samförstånd och börjar direkt öva på vad som senare skulle visa sig vara den största musikaliska våldtäkten sedan följande:

Tyskland måste givetvis även de ha ett bidrag så 2003 plockade dessa glada musikanter upp instrumenten och resultatet blev MIGHT OF LILITH. En skamlös DIMMU BORGIR-klon med tunga drag av AGATHODAIMON. 2006 släppte de en EP vid namn ”Dawn of the end” och tro mig när jag säger att ni inte behöver springa till skivhandlaren efter denna giv. Välspelat, välljudande, totalt identitetslöst.

Mot Mexiko! Sedan starten 2004 har invånarna i staden Chihuahua tvingats utstå orkestern LILITH’S MORTUARYs desperata tonkonst. Brötdöds med synt, gitarrsolon och visksång varvas med rent heavy metal-fjantande och slutresultatet lämnar mig med en stilla önskan att mardrömmen bara ska ta slut. Sologitarristen slutar ALDRIG att flaxa runt bland strängarna och ett låtarrangemang har aldrig låtit så ologiskt. Det finns kompetens men det här blir bara för rörigt. Ovanligt hög klass för att komma från Mexiko dock. Har ni hört mexikansk NSBM? Det är en jävla resa.

Brasilianska LILITH. Det låter som en dubiös vuxenfilm. Mochlath och Agarat Autopsy har sedan 1996 spelat ambient black metal. En genre man bör hålla under sträng uppsikt för här finns det gott om dynga. Agarat Autopsy. Undrar om hon är en avlägsen släkting till Barbro Havohej?

Skit samma.

Bandet finns inte längre och jag hittar inte deras demo från 1996 men jag tippar på att det finns bättre konstellationer än brasilianska LILITH.

I samma ögonblick som jag insåg att detta inlägg var en riktigt dålig idé ramlade jag över LILITH’s CHILD från Thailand.

Ibland blir jag bara så förbannat rädd.

Kolla in bandfotot, Lilith har hyfsat ouppfostrade ungar! Tolvåringen till vänster pekar finger utan en tanke på morgondagen. Fjortonåringen där bak ser paff ut när han inser att det var en dum idé att skicka ett Pringlesrör upp i mumindalen. Tioåringen tycker att MORTICIAN är ett bra band, bara det är ett varningstecken. Den nioåriga flickan eller pojken har tittat ohälsosamt mycket på tecknad film och trettonåringen längst till höger har sniffat så mycket lim att det nästan är imponerande.

Liliths barn.

Vart är det sociala? Vart är pappa Lilith? De här barnen behöver hjälp.

När tjeckiska LILITH framför sin musik hålls klubbarna rena och fina. Ibland skär det i hjärtat att se på dylika bilder. Tjeckerna vill så gärna men avsaknaden av publik talar sitt tydliga språk.

Lägg instrumenten på hyllan och gör något annat istället.

Tänk er SIX FEET UNDERs tröttaste låtar. Vattna ur dem ett par varv. Tillsätt en dryg skopa inkompetens. Torktumla skiten tillsammans med BENEDICTIONs ”Grind bastard” och vips har ni en varm portion tjeckiska LILITH.

Det finns fler band som har Lilith i bandnamnet men nu ger jag upp. Jag står inte ut längre. Det finns inget The True Lilith, det finns bara…

Hopplöshet.

/Hatpastorn

Då eder Hatpastor legat döende i en infernalisk influensa har antalet knop inte varit många. Dr Panzram har dock inte legat på latsidan så här har ni ett stycke kulturgärning i form av en demoniskt rå låt av Östersunds gamla stoltheter CELEBORN. Gillar ni vad ni hör så är det bara att hojta till i kommentarsfältet så kan hela demon bli er i digital form.

CELEBORN är ett band som få söder om Dalhelvetesälven ens hört talas om. Tillsammans med HARASSED var de det enda Östersund hade att erbjuda när det kom till extrem metal i början av det onda 90 talet.
De var bara aktiva i tre år innan medlemmarna emigrerade från sköna Norrland och långsamt flöt nedåt landet likt ett saringasoffers dödspya, för att senare på vägen sugas upp av eminenta akter som TIAMAT, DISMEMBER, WHALE och THE HELLACOPTERS. Under deras korta existens hann de med två demos och en pentalogisk split ( omständiga ord ftw ).
Musikmässigt skilde de sig en smula från den tidens rådande Stockholms/USA-influenser och blickade mera åt den engelska dödsscenen. Men det var först på andra demon som de tog det steget fullt ut, på debuten som bär den hyfsat skapelsefientliga titeln ”Pestilentia Sabbata” var det black/döds blandat med en stor dos Jämtland som gällde och från den ger vi er psalm nr 1 från de förtappades lungsotsvarta psalmbok.

– Dr Panzram

EDIT: Ni som vill ha en digital kopia mailar den gode doktorn på DrPanzramathatpastorn@gmail.com så fixar han en sprendlänk i rödaste rappet.