Hatpastorns likpredikan

Alla hjärtans dag är inte direkt den mest dödsdyrkande högtiden, men det hindrar inte oss från att klämma fram en liten specialare. Rent spontant ville jag att Dr Panzram skulle bjuda på mer filmmaterial där han visar upp sin osunda kärlek till Frost. Den karamellen suger vi på ett tag till.

Alla som har någon sorts form av smak vet att PUISSANCE är ett av Sveriges bästa band. Eller band och band, Söderlund verkar regera skutan med järnhand. Jag skämtar inte när jag säger att jag lyssnat på ”Grace of God” över tusen gånger. Det är ett fantastiskt album. Däremot orkade jag aldrig rodda med den där hemmasnickrade musikspelaren som Söderlund petat ihop då jag helt enkelt alltid lyssnar på skivan på min stenåldersstereo.

Det var ju ett stort misstag.

Dr Panzram trumfade nämligen fram en alternativ version av brottarhiten ”In death”. Elegant framförd på svenska. En version som man självfallet bara kunde trolla fram om man lyssnade på skivan via det obskyra tillägget.

Som ren samhällstjänst bjuder vi nu på den alternativa versionen av ”In death”, på svenska listigt översatt till ”I döden”. En bättre alla hjärtans dag-gåva kan ingen få.

Avslutningsvis vill jag bara spy galla på den där jävla metall-pinen som följde med LP-utgåvan av ”Mother of disease”. INGEN som ägt den äger den längre, allt tack vare den klenaste fästanordningen i universums historia. Ena sekunden flanerar man på stadens gator med en tjusig pin på skinnjackan och en sekund senare är den borta med helvetesvinden. För att aldrig, någonsin, hittas igen.

Tack, nu har jag det ur systemet.

/Hatpastorn

Ett av favoritavsnitten i gamla fanzines var ju låtsnacken, där halvobskyra ”kändisar” fick öppna truten och bräka ur sig putslistigheter om olika talanger i scenen. Var och en skickades ett kassettband med diverse musikstycken och fick plita ned kommentarer om dessa, utan att de på förhand fick veta vilka band och låtar det handlade om. Vi vill inte vara sämre.

Hatpastorn och Hatpastorinnan, här under pseudonymen Lilith H Hekateson, ger svar på tal.

 

122 STAB WOUNDS ”Reign alive”

Bandnamnet var rätt hårt för att vara mitten av 90-talet, och man ville ju minnas att det var relativt kompetenta musiker det handlade om … men trots att detta var ett av de där norska banden förväntningarna hade trissats upp inför tog jag mig aldrig tid eller ork att kolla upp dem. Tydligen måste majoriteten av folket ha resonerat på samma sätt, för jag känner faktiskt ingen som haft skivan. Och efter att ha lyssnat igenom eländet minst fem gånger såhär på senare tid, minns jag likväl inte en ton av hur det faktiskt låter efter att sista låten klingat ut.

HP: BEDRÖVLERS? Härligt otajta kaggar. Är det tyska NIGHT IN GALES? Är det USA:s svar på SACRAMENTUM? Här finns det en stor risk att jag gör bort mig rejält … nej, jag ger upp. Det har gått en halv låt och jag har redan gett upp allt hopp.

LH: (Stirrar lakoniskt.) Det här är allt. Samtidigt. Den där ballerinaboxen som öppnats halvvägs in i låten kunde de gott ha låtit vara stängd.

Låttitel och bandnamn avslöjas och HP konkluderar att det likväl är Norges svar på SACRAMENTUM.

LEGENDA ”Wolves, honey, wolves”

Det här är faktiskt lite av en guilty pleasure från min sida, något jag kanske inte borde säga högt. I en härligt pixlad digibook vars omslagsbild mest likande ett experiment i Photoshop för barn kom skivan som salufördes som ”the earthshaking”, och det är inte ens Invasion Records vi pratar om. Syntar, kräksång och ballader i en märklig röra, men helt oävet är det inte. Efter att den där andra Luttinen fått sparken från IMPALED NAZARENE startade han alltså upp det här, medans hans mer kända bror Mika slet sitt hår i diverse intervjuer över hur avgrundslikt uselt han menade att LEGENDA var. Jag undrar fortfarande hur stämningen kring familjejulbordet var hos dem där borta i Finland på den här tiden.

OBS: Inte ens Youtube orkar bry sig om LEGENDA, detta är dock en låt från samma platta.

HP: Fy fan. NATTVINDENS GRÅT? De här var nog de otajtaste trumfill jag någonsin hört … Är trummisen CP-skadad? Life metal är vad det är. Kan det vara CATAMENIA?

LH: Finskt. Pretentiöst. Smäktande. Det här kan väl inte ha blivit något? Någonting med ”ever” måste de heta … FOREVER ALONE? 

HP och LH: Ja, det här är finska FOREVER ALONE.

Titeln avslöjas och Hatpastorn rodnar över att ha gått i fällan, då han vid ett tidigare tillfälle prisat LEGENDAs storhet. Han harklar sig och ett evighetslångt försvarstal jag vägrar skriva ner tar sin början. Fröken Hekateson nöjer sig med att skratta sig fördärvad över låttiteln.

ANGIZIA ”Kapitel IV”

Ja, jisses. Är det någon som minns hur Napalm Records till sist förlorade det sista omdöme som fanns kvar i smaklökarna och bestämde sig för att satsa alla pengarna på den av mul-och-klövsjuka hårdast drabbade hästen i stallet? ANGIZIA var ett fruktansvärt ”band” som skulle förena opera, goth och ”black” metal i en fasansfull kryddmix för att sedan steka det i härsket smör. Österrike … Hitler, Schwarzenegger, Josef Fritzl, Jörg Heider och ANGIZIA.

Självklart hatar Youtube ANGIZIA. Den här låten är emellertid exakt lika usel som deras andra hits.

LH: Herregud. Det här är något av det sjukaste … vad fan … alltså … vad?

HP: DIE VERBANNTEN KINDER EVAS? GOLDEN DAWN? Barockt var det … Mycket läderskjorta och kråsbyxor.

LH: Inte tvärtom?

HP: Nä, ett par stadiga kråsbyxor är något som alla i bandet bär. Helt sanslöst uselt.

Ledtråd: Napalm Records.

LH: Alltså, det låter som en fruktansvärd musikal som handlar om … ja, absolut ingenting. Snacka om musik man inte trodde fanns. KEYDRAGON är ett bättre band i jämförelse.

HP: Ett barns dödsrosslingar är en större musikalisk njutning. Det här måste bara vara Österrikes svar på PECCATUM.

Det är ANGIZIA.

HP: Ingen har någonsin hört en hel låt med det här bandet. Inte ens de själva. Inte ens jag köpte något med ANGIZIA. Fatta allvaret.

COUNTESS ”Give me your soul”

Jag kan inte säga att jag vet mycket om det här bandet, annat att de kom från Holland och att jag alltid haft för avsikt att låna dem ett hundöra. Lätt att vara efterklok, men det här är sannerligen inte bra. Antar att jag dock alltid gillat bandnamnet, efter att som 17-åring haft en internetflirt med en tjej (tror jag, i alla fall) med samma nick i det hårdaste av chatrum – blackmetal.com.

HP: Det här måste vara det råaste. Jag tror faktiskt jag vet vilka de här är!

LH: Det dog av en smula vid det första trumpetsyntljudet. Det är nog Pingvinen från Batmans band.

HP: Bara för att man lyssnar på KING DIAMOND är man inte KING DIAMOND. Jag ger upp. Är plågan över snart?

FESTER ”Frustration”

Med korten på bordet: det här bandet brydde sig INGEN om, hur mycket man än ville hävda att man gjorde det. Ett av No Fashions första släpp tillsammans med DIABOLICAL SUMMONING, men vad hjälpte det. Släpig, trött, intetsägande flåsmetal med förstoppning.

Inte helt otippat fanns inte detta på Youtube. Däremot en låt från samma album som låter exakt likadant.

HP: Ett riktigt jävla Heidenhammer-band. Jag gillar att han viskar högre än han sjunger.

LH: Ingen aning.

Norskt.

LH: Har de fått släppa en skiva?

HP: ALLA har fått släppa en skiva.

Namnet avslöjas.

HP: Livet är en FESTER.

LH: Det var inget som FESTE sig.

Göteborgspåbrå ist krieg.

NECROMANTIA ”Devilskin”

En special vi länge dragit oss för att göra här i Församlingen är den om den grekiska BM-scenen som påstods kunna mäta sig med den norska och svenska. Jojo. Greklands scen var en försmak på den ekonomiska kollaps som skulle komma. Valutan var oduglig redan från början, och det hjälpte inte att måla allt i ett europeiskt skimmer av sockrade solsemestrar. De enda undantagen som bekräftade regeln var ROTTING CHRISTs demo ”Satanas tedeum” och det här bandet. Någon som minns bandet ZEMIAL? Det var bandet som var känt för att de gjort en split tillsammans med ett band som gjort en split med NECROMANTIA.

HP: Originellt intro. Sjörapporten? Ah, vänta … det här är ju NECROMANTIA. En riktig kanonlåt för övrigt. Det är bara i black metal man kommer undan med att spela ”Old Lang Syne” på speldosa. Kul att en black metal-låt gjorde entré i denna låtgissartävling.

LH: Det här var det SÄMSTA jag hört!

HP och HH: VAD ÄR DET DU SÄGER!?

WONGRAVEN vs. PÄRONSODA ”Walking away from the end of the world”

Vill minnas att jag redan kommenterat detta i listan over uppföljare vi väntar på. Ibland ska man vara försiktig med vad man önskar sig. Så här går det när musiker växer upp och ska bli märkvärdiga, och av någon anledning är norrmännen absolut värst på det området. ULVER, DHG och nu MYRKGRAV. Et tu, Brute?

LH: Alicia Keys. Japansk porrmusik. Eller, porr med japaner i. Jag känner mig lite våldtagen i alla fall …

HP: Börjar någon rappa på svenska nu åker stereon ut genom fönstret. Är det här ett känt band? Är det ingen sång?

Vet ej.

LH: Ingen har nog någonsin kommit så långt i låten för att orka höra hur det ligger till.

HP: Ett ostigt hip hop-beat … men ändå inte. Den gamla guldrullen ”Det får bara inte vara sant” som visades på Femman mitt i natten för hundra år sedan är det som poppar upp i skallen. Av någon anledning känns det tryggare att tänka på eldsprutande skalbaggar än att lyssna på detta.

LH: Försöker komma in under kläderna på en.

Det är WONGRAVEN. Ni kanske borde tänka över den där vinsamlingen ni har med honom i barskåpet …

HP: Hoppsan … ja, det här har man alltså stödköpt.

LH: Obehagligt. Lätt illamående, men ändå fyllekåt.

ASTARTE ”Voyage to eternal life”

Åh, som jag har väntat på detta. Det här bandet har jag hånats för att jag smyggillat i evigheter. Det slår mig förresten just som jag skriver detta att de faktiskt också är från Grekland.

LH: De lyssnar inte på KENT i alla fall.

HP: Rätt schysst.

Det var kul att du säger det, för det här bandet har du sågat i tio års tid. Sydeuropeiskt, är det.

HP: Då är det ASTAARTH.

Så nära att det nästan är kusligt… ASTARTE.

HP: Usch då … från ”Doomed dark years”, eller hur? Tja, inte så dåligt som jag minns det, men inte direkt ett wow-band heller. En polare till mig köpte den här skivan då han trodde att det var ett nytt släpp med ARCTURUS. Deras logotyper var hyfsat snarlika och han var väl desperat. Han blev minst sagt paff när han kom hem och lyssnade igenom möget.

Försök inte rädda situationen nu.

LH: Det är den där satans synten som är det största problemet. Varför skulle alla envisas med att peta in skitdåliga syntljud? Förklara för mig!

HP: The way it was supposed to be.

EMINENZ ”Praise the death”

Här trodde jag att jag skulle få min ultimata hämnd. Hade någon gått i den här fällan hade jag aldrig slutat tjata om det. Men, den gubben gick inte. Nåja, jag vet inte vad som tog åt mig. Men jag erkänner: för tolv år sedan drabbades jag av någon märklig psykos inne på Skivboden i Sundsvall och krävde att mannen bakom kassan skulle dra på EMINENZ på styv kuling. Jag tyckte faktiskt att skivan inte var så tokig – plus att de hade självaste Dark Man på bas, med tysk frisyr och ännu tyskare jeans. Sedan blev jag EMINENZ-Heidenhammer för all framtid.

LH: BAAL!

HP: Det här är ett sådant där klassiskt band som jag bara därför inte kommer på.

(Synten kickar in.)

HP: Vad i helvete…? Det här måste vara engelskt. Eller är det KRYPT OF KERBEROS?

LH: Inte tillräckligt poppigt. Det har lyssnat mycket på CARCASS i alla fall.

(Sologitarren kickar in.)

LH: Åh herregud … jag trodde det var en fiol. Den där nödsynten går som vanligt fetbort. En söt CARCASS-kopia med synt. Kunde varit värre.

HP: Ta bort! Jag orkar inte mer … är det något osläppt med NOCTURNUS?

Det är för fan EMINENZ.

HP: Ja, självklart. Heidenhammers favoritband.

CANCER ”Cancer fucking cancer”

Ett klassiskt döds/thrashband. Det finns egentligen inte så mycket mer att säga, förutom att det var en sanslöst positiv överraskning när jag väl hörde det första gången. En mytoman jag känner ville också göra gällande att tre av medlemmarna i bandet vid olika tillfällen drabbats av just cancer, men det visade sig vara rent hittepå. Nåja, som 87:an Axelsson, eller 88:an Axelmaktsson, skulle sagt: bättre en rejäl lögn än en dålig sanning.

HP: Det här måste vara typ något hemligt med SLAYER, fast med bra sång.

LH: Uff. Måste vara jättegammalt. Härligt skitdåligt ljud. Det låter som om man tittar på något svartvitt.

HP: Du är för ung. Ljudet är typ topp ett världens bästa ljud.

Refrängen kommer in och avslöjar såväl bandnamn som titel.

EDGE OF SANITY ”Twilight”

Ytterligare en av de där skivorna jag hoppade över men som ändå funnits där i bakhuvudet. Skivan låten är hämtad från, ”Purgatory afterglow”, ger ett aningen schizofrent intryck, men suger likväl bitvis tag i en som en könssjukdom. Få band lyckades ha en sådan här maffig produktion vid denna tidpunkt … men herr Swanös skönsång i början av låten hade vi kunnat vara utan.

Introt går i gång.

HP: Nu tror jag väl … är Dan Swanö involverad?

Självklart.

LH: Det här var det bögigaste introt jag hört … men en ganska rå gitarr. Schizofrent.

HP: Är det så lätt så att det är EDGE OF SANITY?

LH: Det låter som AMON AMARTH blandat med FALCONER.

HP: TVI!

AGHAST ”Totentanz”

Detta kan vara det enda BM-relaterade dark ambient-släpp som är värt att offra en sekund av ens dyrbara liv på. Vet fortfarande inte om det är ren inbillning, men jag har alltid tyckt att den här plattan likt OLW har någonting som andra saknar.

HP: Absolut Kroumata. Låter som ett par häxor som spelat in en cover på SEPULTURAs ”Roots”.

Lustigt att du sade det…

HP: Är det AGHAST? Ha! Vill minnas att jag tyckte det här var grymt bra. Plattan blir sådär skönt obehaglig i längden. Inspelad med Deads mikrofon. DET är kunskap om något!

LH: Vet inte hur man ska kommentera det här. Som någonting ur Blair Witch Project … om man gjorde musik av filmen skulle det låta ungefär så här. Konstskoleprojekt av Blair Witch. Mycket bastkjol och svart kajal.

INQUISITOR ”Damnation for the holy”

I Close-Up beskrevs detta 1996 som ”den mest extrema thrash som går att uppbringa”, blandad med dödsskriken från en stucken gris. Tror också recensenten tyckte att sången lät precis som Tom Arayas yl i början på ”Angel of death”, fast att det sedan varade hela skivan igenom. Och det är faktiskt sant. Hårdare än så här blir det knappast, men det hjälper inte då det till sist krävs tandpetare instuckna i ögonen för att hålla öronen intresserade. Kortfattat var detta ett band jag ville tycka om.

LH: Det här var inte så tokigt, förutom sången då. Jag vill ha riktig grisdödssång på detta, inte en grisunge. Piglet.

HP: Det här är riktig Heidenhammer-musik. Du lyssnar bara på artister INGEN brydde sig om.

Ledtråd: holländskt. En skiva. Blev senare ett mycket större band.

HP: Ah, det är det där pre-CENTURIAN-köret! USURPATOR? Nej, SOMETHING-SOMETHING-ATOR?

INQUISITOR.

HP: Det var ju det jag sa!

EH: Nästan lite komiskt. Stumfilmssnabbt, som när man ser de där ryckiga rörelserna man inte riktigt hänger med i.

VENOM ”Crucified”

Kommentarer överflödiga. Du väljer: VENOM eller ANTHRAX. Är du life metal? En lustig anekdot om just den här låten, tagen från den mer obskyra ”The waste lands”, är att jag träffade på ett Youtube-klipp med scener från ”Passion of the Christ” av vår favoritantisemit Mel Gibson ackompanjerad av just detta örongodis.

HP: Säkert ett klassiskt band jag inte har vett att uppskatta. Antingen något med VENOM eller Cronos soloprojekt. Heavy metal med tuffare sång.

LH: Säkert från Litauen. Inte dåligt, men lite kvart-över-två-på-dagen på Sweden Rock.

VENOM var rätt. Vi kan för enkelhetens skull kalla det för det bästa.

HP: Därom tvista de lärde.

LAKE OF TEARS ”Floating in Darkness”

Jodå, fetare antiklimax har jag aldrig varit med om. I inte mindre än sexton år hade jag väntat på att få se LAKE OF TEARS live igen, då de i fisförnämt sinnelag i stort sett vägrat spela på svensk mark under hela perioden. När jag väl kollade in dem i St Petersburg förra året förstod jag varför. Daniel Brennare och Company suger kuk live och jag riktigt skämdes över det taffliga framförandet. Till och med spelningen i Sundsvall 1995 var bättre, vilket jag även i efterhand kan konstatera då det finns dokumenterat på en dammig VHS-kassett. Nåja, detta är från den senaste skivan och givetvis låter den helt annorlunda än tidigare. Den senaste helgjutna given kom 2004. Det börjar bli en stund sedan nu …

LH: HELLACOPTERS på crack? Äh, jag ger upp! Svenskt, i alla fall. Bredbent, spelat kaxig attityd. Man blir så trött.

HP: Är det här smuts med usla CEMETERY? Eller SUNDOWN? UNLEASHED?

Det där med CEMETARY hoppas jag nästan att bandet själva läser och tar åt sig av. Vill minnas att det faktiskt fanns någon slags konkurrens mellan de båda banden.

Efter en stund avslöjas bandnamn och titel.

HP: Okej, ja det hade jag faktiskt aldrig kunnat tro. LAKE OF TEARS med mangel och tvåtakt? Mycket ska man onekligen höra, innan de berömda öronen trillar av. Jag är genuint glad över att jag knappt lyckats plocka en enda låt i detta life metal-quiz! Jag ska sätta ihop ett låtsnack som kommer att göra dig gråhårig!

THEATRE OF TRAGEDY ”Dying – I only feel apathy”

Undrar hur många som kommer ihåg att THEATRE OF TRAGEDY lät på det här viset. Det känns så avlägset, men när de dök upp var de faktiskt fullkomligt unika med att låta som de gjorde. Jag har alltid haft ett gott öra till just den första skivan, sina barnsjukdomar till trots. Efter debuten skulle dock hjärnan bakom bandet, Raymond, självklart också växa upp, utveckla storhetsvansinne och bli märkvärdig. I intervjuer började han orera om hur barnsligt metal var, då han själv minsann upptäckt sådan där häftig och nymodig tysk industripop. Och en sak var klar – inget skulle hindra honom och hans käraste, tillika sångerskan i bandet, Liv Kristine från att nå toppen. Stor humor blev det därför när han ironiskt nog blev brädad av Alex Krull från det bedrövliga tyska industripopmetalbandet ATROCITY som under en gemensam turné fattade tycke för Liv Kristine som i sin tur dumpade Raymond och flyttade till Tyskland med syntaren i stället. Så kan det gå.

Intervjuerna blev dock betydligt roligare, särskilt när Raymond kved om vilket as nämnde Alex Krull var och hur han bönade och bad om att fröken Espenes skulle hitta hem till Norge i stället.

HP: Oh, sådan här musik görs inte längre. Väldigt KATATONIA-doftande när väl gitarrerna och gruffet kom in.

LH: Tänker på bergatroll som stampar och härjar ned träd. Snart kommer garanterat tjejrösten in … vill inte.

… och det gör den.

LH: ARGH! Jag sa ju att det …

HP: Det här måste vara någon hemlig låt med KATATONIA jag inte hört … vänta nu, det är ju THEATRE OF TRAGEDY! Kuk. Liv Kristine, hon uppfann ordet och betydelsen chipspanna. Tacka vet jag TOTAL TRAGEDY från Indonesien. Brudklänning och corpse paint. De släppte en liveplatta som spelades in på deras skola. Fatta allvaret.

/Heidenhammer

 

Dr Panzram bjuder på filosofiskt ögongodis.

/Förintelseförsamlingen

Då var årets influensa typ avklarad. Jag har haft flera tusen graders feber och har allmänt frotterat med både liemannen samt diverse Infernovarelser. Tjejer snackar om att föda barn. De har aldrig varit med när Hatpastorn är kraftigt förkyld.

För att driva ut det sista slemmet ur lungorna ska vi idag snacka om KEYDRAGON. Ett band jag i likhet med tidigare nämnda ENOCHIAN dragit mig för att skriva om.

Artister som hittar på sina egna genrer har som vi alla vet sällan rent mjöl i påsen. Vi har ISVIND som lirade ”frost metal”, vi har GEHENNA som körde på ”ghost metal” och vi har TROLLECH som säger sig framföra något så suspekt som ”forest metal”.

Listan kan egentligen göras oändlig.

Den amerikanska gruppen KEYDRAGON kallar sin tonkonst för ”dragon metal”. En genre som inte låter som något man hört tidigare. Vi ska dock börja med ett par bandfoton innan vi attackerar det rent musikaliska.

Längst till vänster har vi en oskarp filur som ser misstänkt finsk ut. Enligt uppgift var man tvungen att utrota fem arter för att få ihop till skinnet till hans maffiga Steven Seagal-rock. Självfallet har han gymnastikskor på sig. Kombinationen skinnrock och gymnastikskor är som de flesta vet modevärldens svar på en sur uppstötning. Vad är det han håller så ömt i famnen? Ja, visste jag inte bättre är det symbolen för det klassiska slagsmålsspelet Mortal Kombat.

Bredvid Mortal Kombat-finnen finner vi… ja, det var en bra fråga. En medelålders kobent skinnrocksplebej med mystiska fötter och en fullkomligt vidrig skjorta med drakmotiv är vad som serveras. Lägg därtill en total samhällskunskapsläraraura och fiaskot blir komplett. Märk väl att detta inte är några ungdomar som spökat ut sig utan människor som är närmare åttio än dagen de föddes.

Kvinnan i mitten. Oj. Hade jag haft en själ skulle jag nästan tyckt synd om henne. Om vi börjar med den uppenbara landstingsfrisyren som fröken prytt med ett enradigt nitarmband från Punktshop samt en misstänkt dataanimerad blomma så är vi en bra bit på väg för att reda ut denna sörja. Leendet på hennes läppar skulle kunna betyda att hon är trevlig och snäll, men det lurar något psykotiskt under ytan. Titta en gång extra och ni kommer förstå exakt vad jag menar. Om vi går vidare med klädseln kan vi konstatera att hon är psykotisk. Varför hon var tvungen att skära upp magen på Barbaskön för att sedan trä på sig hans ruttnande kadaver kommer jag aldrig att få reda på. Det jag vet är att hennes illdåd gör mig illamående, Barbaskön var nämligen min favorit i Barbafamiljen. Att hon dessutom rakat honom för att få plagget mer slätt gör ont värre. Observera hennes kroppshållning. Man riktigt ser hur det spritter i hennes fingrar efter att få döda igen. Att hennes ben är smalare än hennes handleder är bara pestgrädde på nekromoset.

Bandets batterist valde att samla ihop Barbasköns hår och bygga årtiondets hockeyfrisyr. Ordet grifteskymfning får i denna akt en helt ny innebörd. I övrigt sitter han mest och visar upp adamsäpplet. Det kunde varit värre.

Bandmedlem nummer fem har en klädsel som utstrålar totalt mörker. Jag svär på att om man skulle ta på honom skulle man försvinna in i en annan dimension. Ungefär som superskurken Spot i Spindelmannen. Blev den referensen för obskyr? Som Cloaks kappa i Spindelmannen då? Fortfarande inte nöjda? Ja, då är ni födda på 90-talet och saknar således all kunskap som är nödvändig. Herr Mörker verkar i alla fall toppnöjd över sin klädsel. Jag förstår honom. Behöver jag ens nämna hur usel idén var att klippa in medlemmarna i en solig skog utan en tanke på struntsaker som perspektiv, skuggor och allmänt folkvett?

Nu är det här fotot ganska gammalt och jag antar att de flesta av er redan sett det. Låt oss då kolla in ett lite nyare fotografi.

Det har blivit några hamburgare sedan sist för herr Mörker och kläderna verkar ha gått ett par varv i tvättmaskinen. Man kan tydligt se att han inte kunde bry sig mindre. Genom att nonchalant luta sig mot en mur samtidigt som han plirar ut genom ett par röda EMPEROR-solglasögon har han tagit sin image in i 2000-talet. Är det bara jag eller skulle han lika gärna kunnat lira i en nyare upplaga av DARK TRANQUILLITY?

Vår kära samhällskunskapslärare har även han ätit gott. Det lustiga är att trots att han har på sig en gigantisk T-shirt, ett par lika monstruösa runkisar samt en misstänkt gipsad arm ser han hundra gånger tuffare ut än han gjorde sist. Vi tackar Jesus för att han vuxit ur den gröna draktröjan. Hans genomborrande blick är däremot genuint olustig. Det doftar pederast lång väg.

Mortal Kombat-finnen har nu förvandlats till en amerikansk Lord Ahriman-klon. Det är faktiskt sjukt likt. Han är faktiskt så lik Lord Ahriman att jag inte kommer på något fyndigt att skriva om honom.

Tydligen har KEYDRAGON skaffat sig en till tjej till sin armé av socialt utstötta människor. Hon verkar sådär lagom nöjd och ser mest ut att leta efter potentiella flyktvägar. En av hennes briljanta planer är att bryta av sin egen tumme så hon kan åka till sjukhuset för att sedan mystiskt aldrig mera höra av sig till bandet. I övrigt ser hon ut som hårdrockstjejer med dålig hållning som passerat trettio gör mest.

Någon som passerat trettio för längesedan men likt förbannat klamrar sig fast vid ungdomen är allas vår psykotiska barnboksfigursmördare. Hon är så nöjd att hon fick slakta Mortal Kombat-Ahrimans gamla skinnrock att hon kramar om sig själv. Benen är fortfarande lika smala.

Ja, nu har ni sett hur de ser ut på bild. Visst vore det intressant att se hur de ser ut när de rör på sig? Sätta denna galenskap i rörelse om man så vill. Erkänn att ni även är galet nyfikna på hur deras musik låter. Som den hedersknyffel jag är kan jag ge er den gåvan. KEYDRAGON har nämligen inte bara gjort en musikvideo, utan tre. Se, lyssna och njut.

Hur många gånger är det fysiskt möjligt att sjunga ordet ”Dragon” egentligen?

Det här är ännu ett typexempel på ett band man inte trodde fanns. Vissa kanske tror att KEYDRAGON är ett plojband. Tro mig när jag säger att detta är på fullaste allvar. KEYDRAGON har levt rövare sedan 1998 och har släppt åtta fullängdare och tre samlingsvolymer. Skivor vars omslag jag skulle kunna dissekera men någonstans måste även jag dra gränsen. Har ni psyket att utforska detta musikaliska fenomen ytterligare rekommenderar jag att ni surfar in på bandets tjusiga hemsida. www.keydragon.com

Där finns det mycket smaskens att förkovra sig i.

Nä, nu ska jag fortsätta med att hosta upp slem i regnbågens alla färger samt njuta av det chilenska guldbandet HORNS. KEYDRAGON har en tendens att göra en väldigt mätt. Och matt.

/Hatpastorn

Då var det dags att presentera vinnarna i första upplagan av The Thornspawn Challenge. Trots att tävlingen var sådär härligt omständig var det ändå extremt många som tagit sig tid att svara på frågorna. Lägg därtill att merparten av dessa kombattanter bedrev total svarsalternativsanarki.

Det bäddar inför framtida tävlingar.

Låt oss nu bara gå igenom tävlingen en gång till.

På frågorna 1-7 var svaren ganska självskrivna. Det hindrade dock inte er i läsekretsen från att skriva helt egna svarsalternativ. Något som var mycket uppskattat från min sida. I dessa svar fick jag bland annat lära mig ordspråket ”Blod är tjockare än WATAIN” samt raggningsrepliken ”Vill du följa med MAYHEM”.

Fråga nummer 8, den där ni skulle nämna ett bra band från Spanien, har de flesta svarat rätt på. Det finns inget. Någon av er svarade AVULSED och där blev det grova poängavdrag. Jag har sett dem live och… ja, det är faktiskt en annan historia. Jag blir alldeles matt när jag tänker på det.

Fråga nummer 9. Vad skulle ni döpa debutplattan med EMO I LÖNNEBERGA till? Här haglade det in svar. Här kommer ett axplock:

”Grisé Knoen”. (Uttalas på franska).
”Hujeda mig sånt liv det var”.
”Skärkalas i Katthult”.
”Låt oss ta allt från varandra, Alfred”.
”Du ska inte tro vi somnar in (ifall inte nån sätter fart)”.
”Snickerboa hoppfallehej då!”
”Idas rakbladsvisa”.
”Tabber-aset i cut-hulth”.
”Att med bysse göra sig illa”.
”När kniven slinter från trägubben”.
”Snörök (Alfreds sista suck)”.
”Cuthult”.
”Naken och skändad hos Krösa-Maja”.
”Den monumentala sorgens svarta tårar under isoleringen i snickerboa där jag täljer mig till själv till döds.”
”Bråk på Lottmakaregatan”.

På fråga nummer 10 undrade jag helt sonika varför SORHIN sjunger ”Stockholm, Stockholm, Stockholm”. Även här kom det in ett stort antal insiktsfulla och informativa svar. Här kommer några av mina personliga favoriter:

”De längtar tillbaka till storartade institutioner som Växtverket och Apromus där bland annat ett band vid namn VINTERKRIG någon gång i mitten av det glada 90-talet på det första stället deklarerat att ”Det här är en spelning mot Jehova!” och sedan skurit sig i armarna med smörknivar.”

”Därför att, som jänkarna säger, ”all bets are off” när man en gång på allvar har använt ordet ”fanders” i en black metal-text.”

”De var väldigt fascinerade av tunnelbanesystemet under denna period, det var ju underground”

”Denna inspelning gjordes på vokalistens födelsedag och precis när sången lades på detta parti visade de övriga medlemmarna upp biljetten till Gröna Lund som de skramlat till.”

”Micke jobbade som målare i Stockholm ett tag innan han försvann, detta var troligen för att annonsera att han skulle dit.”

”Den ”onda anden” som ”spelade” ”trummor” på deras promo kanske var tillverkad i Stockholm?”

”Black metal handlar om hat, och vad gör en människa mer hatfylld än att i stilla ro försöka manövrera till DISSECTIONs första spelning efter utsläppet i ett myller av stressade yuppies, och det utan att ha den blekaste aning om vart fan man ska och alla man frågar stirrar på en som om man vore en förrymd renjägare i… Just det. Stockholm.”

”Man anar den muntra desperationen inför en förestående vinylraid på söder där obskyra titlar hägrar likt en mantelklädd giraff på ett förintelseläger. Givetvis är det vad sångaren har i tankarna och brister ut i sitt skivköparmaniska Stockholm, Stockholm, snoppholm.”

Fråga nummer 11 handlade om att beskriva vad som händer på skivomslaget. Återigen var antalet godkända svar högt:

”Då alla former av användande av muskler och fysisk ansträngning bara är att spela med i den förljugna komedi som kallas livet finns det egentligen inget mer skapelseföraktande än att bara sitta still och låta någon undermänniska köra runt en dit man ska. Den enda fysiska ansträngning som egentligen är godkänd är att på scen förkunna dödens ord.”

”Jag kan bara inbilla mig att bilden är tagen efter den SYNNERLIGEN BASTANTA HATATTACK som utgjorde inspelningssessionen av låten ”Magical shadows of a tragic past” från MÜTIILATIONS enda bra platta. Mey’nach måste helt enkelt ha uppslukats av sådant purt, helomvälvande skapelseförakt att hans fysiska gestalt helt sonika gav vika och tvingades spendera några kommande år i rullstol.

”Meyhna’chs slädhund och trogne följeslagare Allan Ladd har tagit ett break från att dra runt honom i hans åkdon, vilket har gjort herr M något butter då han vill fortsätta turen, så han försöker locka med ett ben få igång ekipaget igen. Det går sådär.

”Detta är uppenbarligen en lat yngling med ett svårdolt intresse för mat som trots att han bara har en hand ivrigt försökt ta sig till Sibylla för att få i sig en 200 grams fettpuck. Som ett resultat av att bara ge fart med vänster hand har han åkt i cirklar tills han blivit sned i kroppen. Men skam den som ger sig. Listigt har han satt dit ett köttben på rullstolen och hoppas nu på att en hund ska komma och dra honom till majonnäsfesten.

”Meyhnach är på lufthålspermission. Hunden på bilden är inte, som man kan tro, hans egen utan hör till vaktstyrkan där han vårdas. Av det lama ansiktsuttrycket att döma kan de ha gått lite hårt på metadonet just den här dagen.”

”Han har helt enkelt drabbats av black metal”.

De tre vinnarna är då… Äh, jag slänger med en extra skiva i potten så det blir fyra vinnare.

Robin Banks
Åsa H
Micke från Nordmaling
Níðhöggr

Grattis! Skivorna kommer med posten och nya tävlingar är på gång så ni som gick lottlös denna vända kan glädja er över att det kommer nya chanser.

Nu över till något helt annat. I förra inlägget gjorde jag lite reklam för Pålles Fanzine. Nu när jag skickat in mitt eget bidrag till hans publikation kan jag fortsätta med reklamarbetet. Räcker det inte med en intervju med självaste MALIGN samt mycket annat smått och gott kan ni läsa om när undertecknad en gång i tiden spelade i Sundsvalls största black metal-band. När jag säger störst menar jag självfallet störst som i flest antal medlemmar. Som läsare kastas man mellan förtvivlan och förtvivlan när man läser denna skräckhistoria från verkliga livet.

Nu ska jag sätta mig och skriva klart mitt öppna brev till TROLLECH.

/Hatpastorn